söndag, december 14, 2014

Stockholm mot rasism


Tal vid manifestationen Stockholm mot rasism.
 
Vänner, kamrater, antirasister.

Jag tror att många av oss står här med en gnagande oro. Jo, vi vet att rasismen alltid har varit närvarande i vårt land och runt omkring oss. Men det som ökar allvaret i dagens kamp, är att rasistiska partier över hela Europa gör större anspråk på att bestämma den politiska dagordningen. Och, det är de alltför många tecknen på att politiska och ekonomiska eliter sneglar i den riktningen för att bevara eller stärka sina positioner. Då är det hög tid för handling.

Vänner, den antirasistiska kampen i vår tid måste gå framåt på två ben.
Det ena är att alltid, överallt ta strid mot normaliseringen av rasistiska stereotypier och utspel.

Rasismen tär på människor liv och drömmar. Den förvrider något inuti det svarthåriga barn som möter ilska istället för förstående blickar när hon leker lika högljutt som sina jämnåriga blonda kamrater. Den berövar något från en som skickar in hundratals jobbansökningar utan att få ett enda svar, väl medveten om att namnet är den avgörande faktorn. Den planterar något förtärande i en som vet att hon oftare stoppas eller förföljs av polisen.

Vänner, ingen människa är en ö. Det som sker i de små och stora offentliga rummen, bestämmer hur vi ser på varandra, och därmed också hur vi agerar. Arbetsgivare ser på tv. Poliser läser ledarsidor. Grannar snappar upp löpsedlar. Och om det inte finns ett motstånd mot att ständigt beskriva vissa människor i negativa sammanhang, som bärare av problem, då återskapas och förstärks allt detta.

Och vet ni vad, vänner. Det är inte okej – och det är vi som måste vara det motståndet.

Det andra benet i kampen mot rasismen, det är att ta strid för gemensam välfärd och social rättvisa. Utan det benet haltar antirasismen. När välfärden monteras ned, skapas grogrund för rasismen. När vårt samhälle dras isär ekonomiskt, då blir det också svårare attse sig själv i andra. Antirasister, det bästa värnet mot rasismens framsteg är att bygga samhällen som bygger ihop, samhällen präglade av jämlikhet och av rättvisa. Låt oss lova varandra att vi deltar i byggandet av de värnen.

Vänner och antirasister, jag är så glad och stolt över att den här manifestationen ordnas av LO i Stockholm. Arbetarrörelsen har varit, är, och förblir central i kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Och det är inte konstigt. Solidariteten – alltså gemensam kamp för gemensamma intressen – är fackföreningsrörelsens grundbult. Rasismen angriper själva kärnan i solidariteten.

Det finns en gammal facklig paroll som den Sydafrikanska landsorganisationen Costau gjorde till sin egen när Apartheid-rasismen var som värst: An injury to one is an injury to all. Här och nu, på andra sidan jorden, går vi under fanor som bär samma löfte.

Ett arbetarkollektiv där man ser varandra som främlingar istället för arbetskamrater, försvagas i varje strävan att lyfta sig. Och tvärtom: Genom att vägra acceptera olika lön och arbetsvillkor för människor som jobbar med samma uppgifter, bredvid varandra, så slammar man också igen en av de viktigaste kanalerna för återskapandet av rasistiska strukturer. Därför är arbetet för kollektivavtal, mot utnyttjandet av arbetskraftsinvandrare och papperslösa, en av vår samtids viktigaste, mest konkreta antirasistiska handlingar. Jag är glad och stolt att vara en del av arbetarrörelsen, som står i första ledet där.

Antirasister, kamrater, vänner. När kampen mot fascismen – kanske vi ska säga gammelfascismen – rasade i det spanska inbördeskriget på 30-talet, så föddes den odödliga parollen No Pasarán – ni kommer inte förbi. Idag måste vårt stridsrop mot rasister och fascister ha samma innebörd, anpassad till dagens verklighet.

Den 22 mars nästa år, kan vi se till att dra en tydligare gräns i Sveriges riksdag. Vi är skyldiga varandra att dra vårt strå till den stacken.

Men det blir varken den första eller enda linjen.

De ska tvingas möta motstånd i vartenda fikarum på varenda arbetsplats i det här landet – för där står en av er vid kaffemaskinen.

De måste passera varje föräldramöte i skolan – och det ska de inte få lov att göra utan kamp.

När de sprider sin dynga på sociala medier ska de veta att runt hörnet bygger vi våra baser, står vi upp för våra ideal, våra medmänniskor.

Varje skolsal, varje föreningslokal, varenda fredagsöl med kompisgänget är en liten del av den frontlinje där rasismen och fascismen inte ska kunna glida motståndslöst förbi.

För vet ni vad, vänner och kamrater. Var och en av oss: jag, du, din granne, behöver veta att vi kan räkna med den andre, när det finns dem som vill ta detta vårt land ifrån oss och oss från detta land. Vi behöver varandra för att vinna det här. Vi behöver varandra för att finna tryggheten och tända ljusen i mörkret. No Pasarán. Och tack för ordet.

 

fredag, december 05, 2014

Sverige förtjänar bättre

Denna artikel publicerades hos Dagens Arena, med anledning av de tidigare regeringspartiernas agerande för att fälla den rödgröna statsbudgeten och överta regeringsmakten med stöd av Sverigedemokraterna. Lägger upp texten även här på bloggen.
- - - - -

Alltför många är nu alltför uppslukade av det politiska taskspeleri som Sverigedemokraterna har bjudit in till och som allianspartierna med entusiasm har anmält sig till. Det är begripligt men beklagligt.

Det som är verkligt viktigt nu är de politiska sakfrågor som betyder mycket för vanliga människors livsvillkor på kort sikt, och det nya politiska landskap som uppstår och som på längre sikt bestämmer vilket land Sverige ska vara.

Det budgetförslag som nu riskerar att falla tack vare att SD röstar på alliansens budgetmotion, innehåller en rad förslag med en helt annan fördelningsprofil än de senaste åtta årens budgetar.

Det garanterar en mer anständig a-kassa till dem som förlorat sina jobb. Det börjar avveckla det skamliga och fattiggörande förvaringsprogrammet fas 3. Det ger mer till de mest utsatta barnen – genom höjt underhållsstöd och gratis medicin för barn. Det avvecklar den orättvisa extrabeskattningen av pensionärer, helt för de mest behövande, delvis för andra. Det kanaliserar mer pengar till en skola som är i kris i internationell skala. Det börjar konkretisera ett av de mest folkliga kraven som verkligheten har producerat: att skattemedel ska gå till de välfärdstjänster de är avsedda för, inte till privat förmögenhetsuppbyggnad hos ett fåtal riskkapitalister.

Inget av detta återfinns i alliansens budgetmotion – en detaljfattig fortsättning av de gångna åtta årens klasspolitik. Sverigedemokraterna, som i valrörelsen har försökt ge sken av att vara ”varken höger eller vänster” i den ekonomiska politiken, ställer sig bakom den politiken rakt av, i utbyte mot spekulativt politiskt-medialt kapital.

Det uppseendeväckande i det här läget är inte att SD agerar så. Det är att de borgerliga partierna tar ytterligare steg i att bjuda SD på detta kapital. Vi ska komma ihåg att SD inte har möjligheten att varken få igenom sin budget eller att stoppa regeringens och Vänsterpartiets budget. Det är allianspartierna har som tagit möjligheten att få igenom sin budget med SD:s stöd. Men de väljer den vägen utan att förklara hur de önskar att hantera den situation som uppkommer då.

För att gå tillbaka till det politiska innehållet. Detta nya politiska landskap uppstår för att de borgerliga partierna låter en prioritering materialiseras i riksdagen: att de ovan beskrivna politiska förslagen som skulle göra Sverige lite mer jämlikt och modernt är  oacceptabla att de hellre väljer att erbjuda en plattform varifrån SD kan ta ett kvantsprång i inflytande.

Detta är ett olyckligt mönster som tyvärr gör Sverige till ett mer vanligt europeiskt land – i dålig bemärkelse. Vi ser i många länder, inte minst våra grannländer Norge och Danmark, hur borgerligheten väljer att luta sig mot såväl högerpopulistisk politik som de partipolitiska representanterna för den. Mot detta finns ett starkt folkligt motstånd i Sverige – långt in i borgerliga led. Men det finns också en lockelse till makten som uppenbarligen väger starkt.

Det är bara att läsa exempelvis SvD:s ledarsida från de senaste månaderna för att se vilken ”lösning” som siktas. Genom dagens votering tar svensk borgerlighet ett steg närmare sådana lösningar. Viljan att stå på de mest besuttnas sida och att stoppa moderniseringsförslag för Sverige, trumfar beskeden om att hålla SD utanför inflytande. Det är något vi riskerar att se mer av framöver från höger.

Men varken SD eller allianspartierna bestämmer själva samhällsutvecklingen i Sverige framöver, oavsett resultatet av budget- och regeringspiruetterna. Sverige förtjänar bättre. Vänsterpartiet kommer att ta sitt ansvar för att det ska bli så. Det bör också alla andra som vill ha ett öppet, modernt och rättvist Sverige göra.

måndag, november 10, 2014

Arbetsmiljö, säkerhet och makt

Skriver i Dagens Arena om arbetsmiljöproblem i snävare och bredare bemärkelse:
I grunden handlar arbetsmiljöfrågor i hög grad om makt, inflytande och delaktighet. Bättre inspektioner och tydligare ansvarsförhållanden är nödvändiga. Men det behövs också ett mer vardagligt komplement. Den som arbetar måste ha sådana allmänna villkor att hon eller han själv och tillsammans med arbetskamrater, kan våga stå upp mot orimliga krav. Därför måste skyddsombudens roll uppvärderas. Och inte minst måste vi se trygghet i anställningsformer och förekomsten av kollektivavtal som centrala arbetsmiljö- och arbetarskyddsfrågor.
Läs gärna!

Rubbad jämviktsarbetslöshet

Jag har skrivit i senaste numret av magasinet Arena om den märkliga "tankeram" som "jämviktsarbetslösheten" utgör.
Idén att a) det finns en specifik lönenivå som skapar ”jämvikt” i ekonomin, b) detta extatiska tillstånd kan förnimmas genom inflationstakten, samt c) full sysselsättning definieras genom inflationstaktens stabilitet, är inget som faller sig naturligt att göra till ett politiskt hjärtebarn. Den kommer från doktrinär nationalekonomi, och har rötterna hos en av nyliberalismens fäder, Milton Friedman.
Läs gärna hela.

Jag skrev för övrigt längre om detta 2007.

Konkurrens och kvalitet i välfärdssektorn

Jag deltog nyligen i ett seminarium hos Expertrådet för studier om offentlig ekonomi, ESO, med anledning av två rapporter som kommit ut där. Nedan kan man se hela det långa seminariet. Min huvudkommentar kommer cirka 37 minuter in.


fredag, september 19, 2014

Riksdagsledamot

Nu är rösterna i valet till Riksdagen färdigräknade. Jag är en av 21 som får förtroendet att representera Vänsterpartiet i Sveriges riksdag.

Det är en stor ära och ett stort ansvar, att få tjänstgöra i det land och för det parti där jag känner mig hemma.

Jag vill tacka i första hand alla valarbetare i partiet och särskilt då i Stockholm, som har gjort en formidabel valrörelse. Jag har trots allt hunnit med sex riksdagsvalrörelser, och kan inte minnas att partiorganisationen någon gång tidigare fungerat så här bra. Tack förstås också till alla som har röstat på Vänsterpartiet. Att ha fått hela 1190 personkryss utan att ha bedrivit någon egen kampanj är en extra bonus.

Nu börjar en svår tid med ett komplicerat parlamentariskt läge och enorma uppgifter. Vår riksdagsgrupp har en mycket viktig roll - men den blir omöjlig att spela väl, utan ett konstant och starkt arbete utanför parlamentens väggar. Tack igen - och vi ses i kampen!

onsdag, september 03, 2014

Frihet, jämlikhet, broderskap

Den 1 september ordnade Sydsvenskan en intressant ideologisk batalj på temat "Frihet, jämlikhet, broderskap". "Vänstern" och "Liberalerna" representerades av sex debattörer var:
Vänstern: Daniel Suhonen, Ali Esbati, Liv Strömquist, Petter Larsson, Nina Björk och Anna Hellgren.

Liberalerna: Dilsa Demirbag-Sten, Johan Norberg, Pernilla Ström, Per Svensson, Andreas Bergh och Karin Olsson.
Titta gärna. Det var bra tempo och stundtals hårda tag. Själv hade jag äran att delta i andra ronden (om jämlikhet) samt göra ett inhopp i den tredje.


torsdag, augusti 28, 2014

Personligt och politiskt

På sajten Valappen finns en längre intervju med mig, om bakgrund och världsbild. 
Jag ser vänstern som en frihetslära, som hävdar vanligt folks anspråk på utveckling och makt. Liberalismen, var vid tiden för höger-vänster-begreppens formering, och långt senare, en (icke-socialistisk) vänsterideologi. Men i takt med att man mer har ”fastnat” i de ekonomiska friheterna för den som har pengar, blir det en högerståndpunkt – alltså för bevarandet av nuvarande ekonomiska och därmed sociala hierarkier. Frihet utan jämlikhet blir ganska tomt på innehåll och stora klyftor kommer dessutom lättare att gå i arv – och därmed undergräva idén om individuell frihet att forma sitt eget liv.
Läs gärna.

fredag, augusti 22, 2014

Var person på sin (färgkodade) plats?

På sajten Sverige mot Rasism skriver jag om den etniskt skiktade arbetsmarknaden, och hur strukturell rasism reproduceras.
Samma tankesätt som Svenskt Näringsliv och Svenska Dagbladet gav uttryck för då, går dock igen nu när jobben debatteras. Integrationsministerns första tanke när han pratar om arbetslösheten bland invandrarkvinnor är RUT-sektorn för ”hushållsnära tjänster”. Centerpartiet pratar om att ”börja sin bana” på hamburgerrestaurang, när det till och med o det konkreta exemplet framgick att detta var ett arbete som hade pågått i fem år. Och vi vet att låga löner och dåliga villkor i praktiken långt ifrån alltid är ”språngbrädor” till att ”gå vidare”. För många som hör till utsatta grupper är det tvärtom där man blir kvar, medan kroppen och självförtroendet tar styrk och ens andra yrkeskunskaper blir mindre färska. Ett första steg är att åtminstone problematisera det.
Läs gärna artikeln!

måndag, augusti 04, 2014

Sverige kan bättre än Fas 3

Skriver på SVT Opinion om regeringens havererade arbetsmarknadspolitik.

Sverige behöver en arbetsmarknadspolitik som bygger på andra principer än idag. Vi måste ha system som bygger på samverkan och förtroende. Den som söker sig till Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan eller kommunen, ska kunna uppleva att man får samhällets hjälp, inte bara utsätts för kontroller och ekonomiska straff.


Läs gärna hela!

Blood splattered floors and mattresses inside classrooms

En gång. Två gånger. Tre gånger. Den högteknologiska israeliska armén har alltså upprepade gånger utsatt FN-skolor – använda som sista flyktmöjlighet för människor på flykt inne i ett fängelse – för dödsbringande angrepp. Flera tiotals människor, många av dem barn, har dödats. Hundratals skadats. Tre gånger är bara de gånger som människor har fått sätta livet till.
Angreppen är uppenbart medvetna. FN har upprepde gånger angett skolornas koordinater till den israeliska krigsmakten och på alla tänkbara sätt låtit Israel förstå att detta är platser för humanitärt skydd. Varje gång har också de bisarra israeliska bisarra propagandakommunikéer gjort sitt jobb för att skapa initial förvirring. När den första skolan träffades menade man först att  inte var Israel som hade utfört angreppet och... sedan att det kanske var det men att skolan hade varit tom (!). Allt detta med det enda lögnaktiga syftet att mata västerländska mediers väldiga behov av att rapportera "balanserat" från ett fundamentalt obalanserat förtryck.

Efter det andra angreppet skrev FN-organet UNRWA:s generalkommissionär, Pierre Krähenbühl: "This is 6th time one of our UNRWA schools has been struck. Our staff leading int'l response are being killed. This is a breaking point. We have moved beyond realm of humanitarian action alone. Are now in the realm of accountability and the need for action to end the carnage". Breaking point. Carnage. Det är laddade ord skrivna av en FN-chef i en fullständigt desperat situation. Och det vittnar om en rakt igenom planerad isrealisk strategi: att markera total dominans, att ödelägga varje fast punkt i tillvaron varifrån ett palestinskt samhälle kan växa ihop igen, att skapa systematisk osäkerhet och oförutsägbarhet. Att visa finger mot varje internationellt organ som försöker hävda normala medmänskliga och mellanfolkliga principer gentemot ockupationsmakten.

Så en tredje träff alltså. "A gross violation of international humanitarian law", tvingades nu FN:s generalsekreterare säga. Men Israels agerande är ett sätt att säga "up yours" till hela FN-systemet, så länge det ens försöker att bygga sitt arbete på folkrättsliga och humanitära principer.

"Blood splattered floors and mattresses inside classrooms, and some survivors picked through shattered glass and debris for flesh and body parts to bury." Vad krävs det för våra regeringsföreträdare och opinionsbildare för att konstatera att detta är ett omfattande brott? Mot folkrätten. Mot mänskliga rättigheter. Det är det sista det faller på. Uppifrån tycks det svårt att betrakta palestinierna som fullvärdiga människor. Det är därför detta rör oss alla. Den som inte förmår se palestinerna som människor, kommer imorgon att kunna blunda också för din mänsklighet.

Tre år efter Utøya

Det är en stund sedan treårsdagen av den rasistiska terroraktionen som tog livet av sammanlagt 77 människor i Oslo och på Utøya. Nu har jag hunnit flytta tillbaka till Sverige. Det påverkar också funderingarna om det som har hänt efteråt. På årsdagen hade jag en artikel i Dagens Nyheter (översatt dagen därefter i norska Klassekampen):

En politiskt mognare bearbetning av terrorn i Norge hade krävt mer och skarpare konflikter. Mer obehag, för fler. Det är som att man aldrig kommer ett steg vidare, närmare en rejäl debatt om farliga underströmmar i det norska samhället.
Det är därför det känns skönt att komma hem – trots en kärlek till Norge som jag alltid kommer att bära med mig. Mycket är visserligen illa i den svenska debatten också. Och det är här vi ser nazister som marscherar och knivhugger. Men jag tänker på Leonard Cohens rader ”There is a war going on, between the ones who say there is a war, and those who say there isn’t”.

Läs gärna hela!

Ett nästan övertydligt exempel på den vilja till avpolitisering som jag nämner i artikeln, dök upp samtidigt i tidningen Dagens Næringsliv, där Kjetil Wiedswang för ett resonemang som slutar i prat om -- islamismen. Som om sambandet mellan Breiviks dåd och Breiviks ideologi är jämförbart med säg ISIS terror och drygt en miljard människors tro. Det understryker ytterligare poängerna i min artikel. Det blev också en kort diskussion i Studio Ett mellan oss.

I P4 Värmland pratade jag framför allt om själva den ödesdigra dagen.

Och så var det även besök i morgonprogram på SVT och, nedan, TV4.





 

måndag, juli 07, 2014

Ignorans och manegekrattare

En annan debatt som jag var med i under Almedalsveckan var det Aftonbladet som anordnade. Temat var rasismen i Sverige, med anledning av att flera borgerliga opinionsbildare på sistone verkar ha lackat ur över den antirasistiska rörelsens framgångar med att belysa hur rasistiska strukturer påverkar människors liv på alla möjliga samhällsområden, också i Sverige. Det känns förstås mer obehagligt än att reducera frågan till, på sin höjd, avståndsdebatter om Sverigedemokraterna. 

Denna gång var det Timbro/SvD-högerns Alice Teodorescu, som med frenesi försökte trolla bort rasismen. Det är ett bekymrande tecken i tiden, när den etablerade borgerligheten drar iväg åt detta håll, med användandet av samma tankefigurer som de Sverigedemokrater och andra organiserade rasistiska krafter lever på att reproducera – till exempel det förvirra(n)de talet om "rasism mot vita". 

De starka politiska gravitationskrafter som över hela Europa verkar för att rasistiskt färgad högerpopulism ska inlemmas i högern – med omhuldandet av olikheter och privilegier som överordnad princip. Sverige är inget undantag i grunden, men motståndet i Sverige har varit starkare och borgerligheten här hittills mer anständig än i många andra länder. (Det räcker med att titta över gränsen både söderut och västerut för att se hur den processen kan gå längre). 

Men det är just ditåt som delar av borgerlighetens opinionsbildare siktar nu – de krattar manegen. Den rasistiska trollsvärmen på och utanför nätet begriper detta, och mobiliseras instinktivt när ramarna kommer på glid. Som till exempel i den aktuella debatten, dit pro-rasistiska aktivister sökt sig (ja, det var obehagligt). Samtidigt är det tydligt att argumentationen från det hållet har en klangbotten – återigen både live och senare på nätet – bland en mer städad och etablerad borgerlighet (många i publiken utgörs i debatten av folk som har kommit för att se Reinfeldt utfrågas efteråt), som kan finna en ingång i att en klart uttryckt antirasism blir "aggressiv" och "oförskämd".

*

UPPDATERING: Bara några timmar efter att jag lade upp det här inlägget kom lustigt nog en ledarkommentar i SvD, signerad Ivar Arpi, den andre av de två sommarvikarierna på ledarrekationen, vid sidan av Teodorescu.

Det är en närmast uttrycklig rekommendation att göra just det ovan skisserade: alltså att utnyttja (och därmed underblåsa) existerande reaktionära och rasistiska strömningar i samhället, för att vinna kampen mot vänstern. Detta göra genom en falsk appell till en den mycket starkt firade och likaledes världsfrånvända föreställningen om den liberala yttrandefriheten. Insinuationen är att "etablissemanget" inte "vågar" höra på "folkets" åsikter – just när det kommer till frågor som den etablerade talaren händelsevis skulle vilja dra i reaktionär riktning, men helst utan att behöva stå ut med jobbig kritik.

Jag har skrivit mycket och långt om detta förut, bland annat i essän "Våga vägra debatten". Jag klipper in två avsnitt nedan.

”Vi”:et är införstått exkluderande. I den reellt existerande offentligheten styckar den upp verkligheten i ett oss som inte har, eller viktigare, inte är ett problem, som diskuterar ett dem som har och egentligen är ett problem. ”Våga” förhåller sig till allt annat än den verkliga situationen i offentligheten. Det är förknippat med noll och intet av risk att tala om invandrare, särskilt muslimer, som problem. Den uppenbara indikationen är att allt fler med positioner i offentligheten gör det, nästan jämt. ”Ta debatten” då? Här närmar vi oss en av kärnfrågorna. Den ”debatt” som på en och samma gång förs och efterlyses, är inte ”ett formaliserat och reglerat system för logisk argumentation där två eller fler parter försöker övertyga en grupp åhörare i en avgränsad fråga”, som man kan slå upp som definition. Inte heller har vi att göra med en diskussion eller dialog som istället siktar mot ”sökandet efter kunskap eller konsensus”. Tvärtom är detta något som skiljer sig på avgörande sätt från till exempel frän politisk debatt som förs för att övertyga om det kloka i att höja eller inte höja skatter, eller en mer sökande samhällelig diskussion som förs om vad en ekologiskt hållbar livsstil egentligen innebär. För det är inte några beslut i sak som är viktiga här, det är själva ”debatten”.

Det meningsbärande är det medvetet insinuanta ”det där”, som ”måste debatteras”. I den konkret manifesterade offentligheten är ”problemen” inte menade att adresseras eller lösas. Problembeskrivningen är syftet.


Men tillbaka igen till Arpis efterlysning att (åter) göra vardagsrasism och antifeminism till mer bekväma delar i den etablerade politikens politiska appell (en efterlysning som de facto i första hand riktar sig främst till den reellt existerande partipolitiska borgerligheten, för vilken SvD:s ledarsida drar lans i valtider). Här ska alltså Folkets rasistiska impluser mot tiggare bejakas (se, i Norge har man ju klarat det!). Och så motviljan mot individualiserad föräldraförsäkring. Men lustigt nog nämns i den plötsligt uppflammande ömheten för statistiska majoritetsståndpunkter, ingenting om, säg, det mycket starka stödet för att förbjuda vinster i välfärdssektorn, eller den utbredda motviljan mot att skära ned i de offentliga tjänsterna. Den folkliga vreden mot bonusar och höga VD-löner? Det faktum att det finns ett utbrett och långvarigt stöd i hela Västvärlden för att staten ska ha ett större ansvar för att minska inkomstklyftorna? Nä, då gills det inte.

Här finns det alltså en nyckel till att förstå varför högerns ideologiproducenter och riktkarlar som Teodorescu eller Arpi, instinktivt dras till det socialt reaktionära – där finns potential för att ge nytt bränsle till det allt mer impopulära regeringsprojektet för ökade ekonomiska klyftor och överföring av ekonomisk makt och konsumtionsutrymme uppåt i inkomstdecilerna. Men här finns samtidigt också en lärdom för vänstern – vill vi stå emot högerpopulismens reaktionära lockelse, måste vi envisas med att så mycket som möjligt välja kampen om de ekonomiska resurserna som stridsfält. För att åter klippa in ett avsnitt från min tidigare essä (som jag i dagens bidrag till att bekämpa Jantelagen uppmanar att du läser i sin helhet):  

Vill man minska högerpopulisternas inflytande handlar det snarare om att våga låta bli att ”ta debatten” på de villkoren. Den malande, insinuanta etnifieringen av sociala problem är just den samtida högerpopulismens livsluft. Kampen mot högerpopulismen måste dels handla om att dra skarpa linjer mot rasistisk retorikglidning, dels, och mer grundläggande, måste den handla om att återladda rätt konfliktdimensioner i den politiska debatten. Det är när politiska konflikter runt materiella makt- och fördelningsfrågor inte återspeglas i det politiska landskapet, när den ekonomiska politiken och framtidens sociala ordning inte längre upplevs som möjlig att påverka, som högerpopulismen erbjuder räls för politisk dynamik.

*

Aftonbladet rapporterade för övrigt efter debatten att jag skulle ha "vägrat" att skaka hand om Teodorescu, något som nu lever ett alldeles eget liv och tycks uppröra mången vett-och-etikett-intresserad. Nu var det inte så. Vi skildes bara åt när debatten var slut. Men det är ändå en ganska anmärkningsvärd prioritering att se en påstådd handskakningsvägran efter en debatt som ett större hot mot demokrati och frihet, än ett ursäktande och underblåsande av rasistiska underströmmar i Sverige idag.

Se alltså gärna debatten!

Läs också gärna den här några år gamla texten jag skrev – apropå den redan inledningsvis synliga skillnaden mellan att se om det finns rasism i Sverige eller bara en och annan rasist: "Du är inte rasist, men...".

Och så den här personligt hållna och mycket viktiga texten av Soraya Hashim, om rasism, identitet och den skrämmande men samtidigt mobiliserande känslan som bubblade i Almedalen i år.


SVT Debatt, om "flexibilitet"

Under årets Almedalsvecka deltog jag bland annat i SVT Debatt, på temat otrygga anställningar. En spretig men ändå ganska upplysande historia. Se det gärna här. Delen om arbetsmarknaden börjar 40 minuter in i sändningen.

torsdag, juni 26, 2014

Välfärdens finansiering (Nordiskt Forum)

Jag deltog på en session under den stora jämställdhetskonferensen Nordiskt forum, som arrangerades i Malmö i år. En inspelning finns att se på SVT Play. De andra som pratar under passet är en av de feministiska ekonomins pionjärer Agneta Stark, Peggy Hessen Følsvik (norska LO), och Alexandra Pascalidou. Jag pratade om välfärdens finansiering, med inledning 38:30, därefter ett samtal med alla fyra.