måndag, juli 07, 2014

Ignorans och manegekrattare

En annan debatt som jag var med i under Almedalsveckan var det Aftonbladet som anordnade. Temat var rasismen i Sverige, med anledning av att flera borgerliga opinionsbildare på sistone verkar ha lackat ur över den antirasistiska rörelsens framgångar med att belysa hur rasistiska strukturer påverkar människors liv på alla möjliga samhällsområden, också i Sverige. Det känns förstås mer obehagligt än att reducera frågan till, på sin höjd, avståndsdebatter om Sverigedemokraterna. 

Denna gång var det Timbro/SvD-högerns Alice Teodorescu, som med frenesi försökte trolla bort rasismen. Det är ett bekymrande tecken i tiden, när den etablerade borgerligheten drar iväg åt detta håll, med användandet av samma tankefigurer som de Sverigedemokrater och andra organiserade rasistiska krafter lever på att reproducera – till exempel det förvirra(n)de talet om "rasism mot vita". 

De starka politiska gravitationskrafter som över hela Europa verkar för att rasistiskt färgad högerpopulism ska inlemmas i högern – med omhuldandet av olikheter och privilegier som överordnad princip. Sverige är inget undantag i grunden, men motståndet i Sverige har varit starkare och borgerligheten här hittills mer anständig än i många andra länder. (Det räcker med att titta över gränsen både söderut och västerut för att se hur den processen kan gå längre). 

Men det är just ditåt som delar av borgerlighetens opinionsbildare siktar nu – de krattar manegen. Den rasistiska trollsvärmen på och utanför nätet begriper detta, och mobiliseras instinktivt när ramarna kommer på glid. Som till exempel i den aktuella debatten, dit pro-rasistiska aktivister sökt sig (ja, det var obehagligt). Samtidigt är det tydligt att argumentationen från det hållet har en klangbotten – återigen både live och senare på nätet – bland en mer städad och etablerad borgerlighet (många i publiken utgörs i debatten av folk som har kommit för att se Reinfeldt utfrågas efteråt), som kan finna en ingång i att en klart uttryckt antirasism blir "aggressiv" och "oförskämd".

*

UPPDATERING: Bara några timmar efter att jag lade upp det här inlägget kom lustigt nog en ledarkommentar i SvD, signerad Ivar Arpi, den andre av de två sommarvikarierna på ledarrekationen, vid sidan av Teodorescu.

Det är en närmast uttrycklig rekommendation att göra just det ovan skisserade: alltså att utnyttja (och därmed underblåsa) existerande reaktionära och rasistiska strömningar i samhället, för att vinna kampen mot vänstern. Detta göra genom en falsk appell till en den mycket starkt firade och likaledes världsfrånvända föreställningen om den liberala yttrandefriheten. Insinuationen är att "etablissemanget" inte "vågar" höra på "folkets" åsikter – just när det kommer till frågor som den etablerade talaren händelsevis skulle vilja dra i reaktionär riktning, men helst utan att behöva stå ut med jobbig kritik.

Jag har skrivit mycket och långt om detta förut, bland annat i essän "Våga vägra debatten". Jag klipper in två avsnitt nedan.

”Vi”:et är införstått exkluderande. I den reellt existerande offentligheten styckar den upp verkligheten i ett oss som inte har, eller viktigare, inte är ett problem, som diskuterar ett dem som har och egentligen är ett problem. ”Våga” förhåller sig till allt annat än den verkliga situationen i offentligheten. Det är förknippat med noll och intet av risk att tala om invandrare, särskilt muslimer, som problem. Den uppenbara indikationen är att allt fler med positioner i offentligheten gör det, nästan jämt. ”Ta debatten” då? Här närmar vi oss en av kärnfrågorna. Den ”debatt” som på en och samma gång förs och efterlyses, är inte ”ett formaliserat och reglerat system för logisk argumentation där två eller fler parter försöker övertyga en grupp åhörare i en avgränsad fråga”, som man kan slå upp som definition. Inte heller har vi att göra med en diskussion eller dialog som istället siktar mot ”sökandet efter kunskap eller konsensus”. Tvärtom är detta något som skiljer sig på avgörande sätt från till exempel frän politisk debatt som förs för att övertyga om det kloka i att höja eller inte höja skatter, eller en mer sökande samhällelig diskussion som förs om vad en ekologiskt hållbar livsstil egentligen innebär. För det är inte några beslut i sak som är viktiga här, det är själva ”debatten”.

Det meningsbärande är det medvetet insinuanta ”det där”, som ”måste debatteras”. I den konkret manifesterade offentligheten är ”problemen” inte menade att adresseras eller lösas. Problembeskrivningen är syftet.


Men tillbaka igen till Arpis efterlysning att (åter) göra vardagsrasism och antifeminism till mer bekväma delar i den etablerade politikens politiska appell (en efterlysning som de facto i första hand riktar sig främst till den reellt existerande partipolitiska borgerligheten, för vilken SvD:s ledarsida drar lans i valtider). Här ska alltså Folkets rasistiska impluser mot tiggare bejakas (se, i Norge har man ju klarat det!). Och så motviljan mot individualiserad föräldraförsäkring. Men lustigt nog nämns i den plötsligt uppflammande ömheten för statistiska majoritetsståndpunkter, ingenting om, säg, det mycket starka stödet för att förbjuda vinster i välfärdssektorn, eller den utbredda motviljan mot att skära ned i de offentliga tjänsterna. Den folkliga vreden mot bonusar och höga VD-löner? Det faktum att det finns ett utbrett och långvarigt stöd i hela Västvärlden för att staten ska ha ett större ansvar för att minska inkomstklyftorna? Nä, då gills det inte.

Här finns det alltså en nyckel till att förstå varför högerns ideologiproducenter och riktkarlar som Teodorescu eller Arpi, instinktivt dras till det socialt reaktionära – där finns potential för att ge nytt bränsle till det allt mer impopulära regeringsprojektet för ökade ekonomiska klyftor och överföring av ekonomisk makt och konsumtionsutrymme uppåt i inkomstdecilerna. Men här finns samtidigt också en lärdom för vänstern – vill vi stå emot högerpopulismens reaktionära lockelse, måste vi envisas med att så mycket som möjligt välja kampen om de ekonomiska resurserna som stridsfält. För att åter klippa in ett avsnitt från min tidigare essä (som jag i dagens bidrag till att bekämpa Jantelagen uppmanar att du läser i sin helhet):  

Vill man minska högerpopulisternas inflytande handlar det snarare om att våga låta bli att ”ta debatten” på de villkoren. Den malande, insinuanta etnifieringen av sociala problem är just den samtida högerpopulismens livsluft. Kampen mot högerpopulismen måste dels handla om att dra skarpa linjer mot rasistisk retorikglidning, dels, och mer grundläggande, måste den handla om att återladda rätt konfliktdimensioner i den politiska debatten. Det är när politiska konflikter runt materiella makt- och fördelningsfrågor inte återspeglas i det politiska landskapet, när den ekonomiska politiken och framtidens sociala ordning inte längre upplevs som möjlig att påverka, som högerpopulismen erbjuder räls för politisk dynamik.

*

Aftonbladet rapporterade för övrigt efter debatten att jag skulle ha "vägrat" att skaka hand om Teodorescu, något som nu lever ett alldeles eget liv och tycks uppröra mången vett-och-etikett-intresserad. Nu var det inte så. Vi skildes bara åt när debatten var slut. Men det är ändå en ganska anmärkningsvärd prioritering att se en påstådd handskakningsvägran efter en debatt som ett större hot mot demokrati och frihet, än ett ursäktande och underblåsande av rasistiska underströmmar i Sverige idag.

Se alltså gärna debatten!

Läs också gärna den här några år gamla texten jag skrev – apropå den redan inledningsvis synliga skillnaden mellan att se om det finns rasism i Sverige eller bara en och annan rasist: "Du är inte rasist, men...".

Och så den här personligt hållna och mycket viktiga texten av Soraya Hashim, om rasism, identitet och den skrämmande men samtidigt mobiliserande känslan som bubblade i Almedalen i år.


SVT Debatt, om "flexibilitet"

Under årets Almedalsvecka deltog jag bland annat i SVT Debatt, på temat otrygga anställningar. En spretig men ändå ganska upplysande historia. Se det gärna här. Delen om arbetsmarknaden börjar 40 minuter in i sändningen.

torsdag, juni 26, 2014

Välfärdens finansiering (Nordiskt Forum)

Jag deltog på en session under den stora jämställdhetskonferensen Nordiskt forum, som arrangerades i Malmö i år. En inspelning finns att se på SVT Play. De andra som pratar under passet är en av de feministiska ekonomins pionjärer Agneta Stark, Peggy Hessen Følsvik (norska LO), och Alexandra Pascalidou. Jag pratade om välfärdens finansiering, med inledning 38:30, därefter ett samtal med alla fyra.

 

torsdag, juni 19, 2014

I alternativlöshetens skugga

På sajten Sverige mot rasism har jag gästbloggat om resultaten i EU-valet. Slutsatsen är att det är en allvarligt situation – och att vi behöver en antirasistisk strategi som går framåt på två ben:
Det ena är att uppmärksamma och ta tydlig ställning mot rasistisk hets. Det betyder att uppmärksamma och bemöta den typen av strömningar på arbetsplatser, i organisationslivet och i den bredare offentligheten. Att inte låta utgångspunkten för samhällsdebatten vara ett ständigt malande misstänksamhet mot ”invandrare”, muslimer, romer. Att i breda manifestationer visa att rasistisk hets inte är välkommen i våra skolor, på våra gator. Det andra benet, utan vilket antirasismen kommer att halta, i alla fall om den ska gå långt, måste bestå i att aktivera den axel i politiken som rör motsättningar om fördelningspolitik, skatter, välfärd. Historien och samtiden visar oss att antalet arbetslösa inte är oviktigt, men att farorna med högerpopulistiska lösningar ökar dramatiskt om denna arbetslöshet också omgärdas av en politisk hopplöshet – upplevelsen av att det demokratiska systemet är oförmöget att erbjuda förändring och att det därför är bäst att ”se om sitt eget hus”.
Läs gärna hela artikeln.

onsdag, juni 11, 2014

Piketty pekar fram mot mer än globala skatter

I senaste numret av magasinet Arena skriver jag om Thomas Pikettys med rätta uppmärksammade bok Capital in the 21st Century. Min poäng är att boken ger uppslag till en djupare diskussion om ekonomins framtida funktionssätt än vad som mest har varit uppe hittills, nämligen kapitalbeskattning.
Här finns grunden till ett bättre politiskt samtal. Om hur vi ska rycka loss områden från kapitalets domän, ingärda dem med hjälp av demokratiska beslut, och utveckla innehållet genom självorganisering av olika slag.
Läs gärna!

torsdag, juni 05, 2014

A-kassa och försörjningsstöd

Den här interpellationsdebatten blev ganska pedagogisk tycker jag.

måndag, maj 12, 2014

1 maj 2014

Här är mitt tal på 1 maj, filmat i Malmö. (Jag talade i Lund också)

Ali Esbati (V) talar på 1 maj 2014 i Malmö from Avanti Video on Vimeo.

onsdag, april 30, 2014

Hos Malou

Ett spänstigt samtal om ideologi, med Anna Maria Corazza Bildt (M), Mats Odell (KD) och undertecknad. Kolla gärna.


söndag, april 27, 2014

Synfält framåt

Jag har blivit intervjuad i podcasten Synfält framåt. Ett trivsamt och informativt format tycker jag. Lyssna gärna!

fredag, februari 14, 2014

Innovation vs. påhitt

I senaste numret av Magasinet Arena har jag skrivit om den innovationshämmande kapitalismen:

Den exceptionellt framgångsrika svenska industrihistorien är omöjlig att skriva utan statens roll. Samarbetet mellan Televerket och Ericsson var avgörande för att få fram världsledande telefonväxlar. Samverkan med den statliga järnvägen spelade en viktig roll för Aseas spets och växt. I dag är Sverige med i en marknadsfundamentalistisk union som juridiskt och byråkratiskt försvårar offentliga investeringar i viktiga branscher. 

Läs gärna!

lördag, februari 08, 2014

Pooneh Rohi: Araben

Jag har skrivit i Flamman om Pooneh Rohis debutroman Araben. En roman om det samtida Sverige. Läs gärna. (Och här är texten även på norska).

fredag, december 06, 2013

Oförmögen ortodoxi

Har skrivit om ekonomivetenskapens huvudfåra, i senaste numret av Arena:
Hela västvärlden genomgår i dag en ekonomisk kris, där decennier av civilisatoriska framsteg har rullats tillbaka. Då är det inte en kvalificerad intellektuell och politisk debatt värdigt, att den samhällsvetenskap som i kraft av sitt namn ska säga oss något om denna kris, domineras av förvillande teorier och svag metodologi.
 Läs gärna.

onsdag, oktober 30, 2013

Nyliberalism och dansbandsmusik

I senaste numret av magasinet Arena har jag skrivit om resultatet i det norska valet, och om Fremskrittspartiet, som många i Sverige har intresserat sig för den senaste tiden.
Det partipolitiska landskapet i Norge skiljer sig från det svenska. Någon direkt motsvarighet till Frp finns inte. Frp har inte som Sverigedemokraterna vuxit fram ur skinheads- och ”vit makt”-miljöer. Ny Demokrati, som kom in i riksdagen 1991 men imploderade några få år senare, byggde dock på i stor grad samma framgångsrecept. Också där spelade spekulation i främlingsfientlighet en viktig roll, men på ett delvis annat sätt än den monomana rasism som SD har vuxit fram ur.

Den kom dock väl till pass för att hitta nya angreppspunkter mot ”sosse-Sverige” – och partiets röster blev ju också parlamentariskt underlag för Bildt-regeringen. I dag är partiledaren Ian Wachtmeister – en gång medarbetare i arbetsgivarföreningen – rådgivare åt SD:s Jimmie Åkesson.
 Läs gärna hela.

måndag, september 30, 2013

Överklassen kräver social ordning

Min krönika i senaste numret av Arena handlar om de superrikas återhämtning och överklassens krav på en social ordning där de fortsatt sitter på toppen.
I USA, där den pågående globala krisen började och där planetens ekonomiska utveckling fortfarande får sin riktning, går det väldigt bra igen. Och väldigt dåligt.

2012 nådde bolagsvinsterna som andel av BNP sin högsta nivå sedan 1943. Löntagarnas andel av BNP var samtidigt den lägsta sedan 1955. Andelen av befolkningen som befinner sig i arbetskraften sjunker, en av sex amerikaner måste ha matkuponger.

Men vd-lönerna har vänt uppåt igen och närmar sig 300 gånger genomsnittlig arbetarlön, att jämföra med cirka 30 gånger före nyliberalismens genombrott på 80-talet.
Läs gärna.

fredag, augusti 16, 2013

1-0 till välfärdsförstörarna

Idag noterar Expressen ett av de absoluta lågvattenmärkena i den svenska debatten om arbetslöshet och välfärd. Det faktum att tiotusentals svenskar har berövats sociala försäkringar, betecknas av tidningens ledarsida som "1-0 till Reinfeldt".

"Argumentet" är alltså detta: Låt oss se på antalet som får a-kassa (kraftigt ned) istället för att se på arbetslösheten (som har gått upp). Låt oss se på utbetalning av sjukersättning istället att se hur många som inte kan jobba på grund av sjukdom. Och så vidare. Det kan man skratta åt, men skrattet fastnar i halsen. Dels för att det är en oerhört föraktfull behandling av människor i en utsatt situation. Dels för att det visar hur framgångsrikt "De Nya Moderaterna" har varit i sitt angrepp på den svenska välfärdsmodellen.

Reinfeldts Projekt ”Utanförskapet” har nämligen handlat exakt om detta: att man ska sluta betrakta arbetslöshet och sjukdom som samhälleliga problem, men *utbetalning av stöd* till arbetslösa eller sjuka ska ses som Samhällsproblemet.

Så kan man därefter ”lösa” problemet genom att begränsa, bestraffa, hänvisa till föräldrar & partners, i slutändan fattigdom. Det att vara *innanför* och ta i bruk samhällets skyddsnät, det är ”utanförskap”. Att ge upp och vara utanför = No probz. Det blir pengar över till ytterligare en skattesänkning för de rika. Expressens reaktionärt servila ledare visar alltså hur effektivt detta ideologiskt-statistiska begrepp har varit i Alliansens politik. Den svenska välfärdsmodellen är nu i grunden ändrad.

Denna ideologiska angreppsmetod har också norsk höger låtit sig inspirera av. Sättet att resonera kring "utanförskapet" är direktimporterat. Med Høyre (+ Frp) i regering, och arbetsköparföreningen NHO som hejagäng, är det precis denna väg som man kommer att söka sig fram på. Jag har beskrivit den här utvecklingen ingående i essän ”Reinfeldts Revolusjon” (Samtiden, 2011). Den är relevant för både svenska och norska läsare. Läs gärna.