Halvår efter Utøya

Det har gått ett halvår sedan "kontrajihadisten" Anders Behring Breivik sprängde en bomb vi regeringshögkvarteret i Oslo och sedan massakrerade ungdomar på socialdemoratiska ungdomsförbundets sommarläger på Utøya. I morse diskuterade jag det kort i TV4:s Nyhetsmorgon, tillsammans med Magnus Linton och Jytte Guteland. Klippet kommer nedan.

Jag vill passa på att varmt rekommendera Magnus Lintons bok "De hatade – om radikalhögerns måltavlor". En effektiv och tankeväckande reportagebok som speglar den nya högern genom nedslag i Ungern, Holland och Norge.

Parasitism

Bidrar gärna till att göra den här "viral". Jason Read är professor i filosofi vid University of Southern Maine.

Efter kongressen

Jag har inte hunnit skriva något om Vänsterpartiets kongress, och gör det inte nu heller. Men jag tipsar om en liten text på Dagens Arena, skriven av Aron Etzler (som jag för övrigt tror skulle bli en utmärkt partisekreterare).

Moderater rapporterades gå bärsärk på nätet och tidningen Flamman twittrade ut att beslutet skapade ”chockvågor” i pressrummet, där riksmediernas journalister bevakade kongressen. Vänsterpartiet hade just beslutat om ”partiskatt” som betyder att en riksdagsledamot ska betala 8 500 kronor varje månad. Man ska inte bli rik på att arbeta för Vänsterpartiet – pengarna ska användas för att bygga ett starkare parti, var budskapet.

Läs hela.

Tro, håp og revolusjon

Den här recensionen publicerades i Klassekampens Bokmagasin förra veckan.


Tove Skagestads fortelling om Sedegheh Ghargozalian begynner ikke særlig bra. Selve gjengivelsen, altså. Avsnittet heter «Tilslørt». Bare to setninger går før vi blir konfrontert med det skremmende «svarte skautet». Ordene «øye»/«øynene» gjentas fire ganger i løpet av en kort side. Det er som å ramle rett inn i en dårlig klisjé før det hele har kommet i gang.
Men det bedrer seg rimelig raskt. Hovedpersonen kommer inn og begynner å korrigere fortelleren. Hun påpeker at i 1981, når episoden utspiller seg, kjempet hun, den sekulære venstresideaktivisten, fremdeles for regimet. Og selv om påbudet om hodeplagg, som materialiserte seg rett etter revolusjonen i 1979, ikke var noe hun satte pris på, mener hun at «vi som var venstreradikale, hadde langt viktigere ting å bruke tid og krefter på enn å demonstrere mot det».


Sedegheh Gharagozalians spennende livshistorie er tett sammenvevd med Irans komplekse moderne historie. Hun har tilhørt en venstreside som spilte en viktig rolle i et av etterkrigstidas mest dramatiske politiske omveltninger, men som ikke var tilstrekkelig sterk for å også prege den i tida som fulgte.

Som så mange andre urbane ungdommer, blir hun radikalisert på slutten av 60-tallet og begynnelsen av 70-tallet. Det er en tid hvor Iran blir en stadig viktigere del av USAs interessesfære i Midtøsten. Shahens regime har stabilisert seg etter det CIA-ledete kuppet mot statsminister Mossadeq, som forsøkte seg på nasjonalisering av oljesektoren. Det endte blodig da et religiøst ledet opprør i 1963 ble slått ned, og en av de irriterende opprørske imamene, Khomeini, ble blitt deportert til Irak. Seinere har impulsene fra frigjøringsbevegelsene i den tredje verden for øvrig, men også 68-generasjonen i Vest, begynt å påvirke en ung generasjon i Iran. Radikaliseringen skjer i både religiøse og mer sekulære kretser.

Noen av de unge venstreradikale kommer fra familier som har hatt kontakt med det tradisjonelle, Moskvatro kommunistpartiet Tudeh. Andre, som Sedegheh, fra en mer tradisjonell bakgrunn, der kvinnene forventes å te seg og bli godt gift; mennene å tjene penger og finne seg en bra kone. Å nærme seg «det nye venstre» står for et brudd. Sosialt forlokkende, historisk sett drevet fram av geopolitiske og nasjonale krefter. Når Sedegheh gifter seg med sin kjære, som hun har truffet i den politiske kampen, hvisker naboene om at han sikkert er kommunist, siden bryllupet er så lite og han attpåtil kommer syklende på besøk.


Med Sedegheh får vi følge revolusjonens seier og maktkampen umiddelbart etterpå. Khomeini framtrer som en åndelig leder, men hans islamister er organisatorisk dyktige. De bygger en parallell statsstruktur som gradvis vendes mot motstanderne. Det tidlige 80-tallet er blodig og forvirret. Titusener av mennesker fengsles og henrettes. Kampen om makten står i gatene og på universitetet. Iraks angrep mot Iran får venstreopposisjonen i en enda vanskeligere knipe enn tidligere. De fleste ønsker å aktivt forsvare sitt land, men hindres av de regulære styrkene. Suksessivt forbys opposisjonen også formelt. I 1983 står Fadaian – som Sedegheh tilhører – for tur, og Tudeh.
Året etter bedriver de unge revolusjonære underjordisk arbeid, livet er bistert og barna vokser opp. Som for så mange andre omkranses livene deres av tragedier og skuffelser. Kjente og kjære sviker – eller er standhaftige og går under. Til sist blir situasjonen uutholdelig, og de må forlate det landet som de med livet som innsats har gått inn for å forandre.


Fluktruta er lang og krevende. Og det kalde Norge, der de til sist havner, er ingen udelt positiv opplevelse. Frustrasjonen i hverdagen, når ett slags press går over i et annet, pipler fram gjennom den enkle fortellingen. Flyktningparet er politisk aktive fra første stund, men endrer sakte sitt syn på både Iran og omverdenen, om enn med grunnvurderingene intakte.

Det er slående hvordan de står like hardt på fra første stund: Livet fortsetter å være en kamp, ambisjonene er fremdeles høye. Det er vanskelig å ikke bli rørt og imponert. I det lille gjennomføres bragder. Sedegheh, som har fått sine juristdrømmer knust i Iran, overstiger språkbarrieren og omskolerer seg til ernæringsfysiolog. Men selv om det er mange framganger, kvier hun seg ikke for å også fortelle om uro, om å mislykkes og om posttraumatisk stress.


Den iranske revolusjonshistorien blir godt belyst av Sedeghes kommentarer. Partisk, selvfølgelig, men med større dybde enn i de fleste andre populariserte analysene som når et vestlig publikum. Men også kommentarene om dagens komplekse virkelighet i Iran og om livet i eksil er ofte befriende kloke. Sedegheh, som hele livet har kjempet for kvinners rettigheter, forteller om hvordan hun etter kort tid i Norge ble intervjuet om situasjonen i Iran, som hun ville gjøre nordmenn oppmerksomme på: «men journalisten overdrev og tabloidiserte det jeg sa, i så stor grad at jeg følte jeg ble brukt som alibi for å stigmatisere iranske kvinner». Og når forfatteren gang på gang vender tilbake til spørsmålet om det muslimske hodeplagget, for hun svaret: «Kvinner blir ikke hjulpet av at hijaben blir revet av dem. Derfor ble jeg provosert da en eller annen Sara [Azmeh Rasmussen, min anm.] brente en hijab på Youngstorget 8. mars for et par år siden. Jeg følte hun tråkket på røttene mine».

Både holdningen til iransk historie og synspunktene på dagens situasjon bryter mot mye av det som kommer til uttrykk hos de mest høylytte i eksil, som ikke nødvendigvis er de mest representative eller innsiktsfulle.


«Tro, håp og revolusjon» kunne ha blitt en betydelig bedre bok. Det er nærmest frustrerende at det ikke har blitt gjort mer ut av en så fascinerende menneskeskjebne, når man først gjør det. Prosaen minner iblant om lettleste lærebøker på videregående. Og selv om de banale spørsmålene som stilles til Sedegheh kan være en del av det journalistiske og stilistiske grepet, er de tidvis irriterende å lese.

Men sett under ett er boka leseverdig. Som historieleksjon, som en fortelling om flukt og om å starte på ny, og som et fint korrektiv til mange av stereotypiene om Iran og iranere.

Plundringens tid

I dagens Klassekampen skriver jag om samtida plundringståg och finanskapitalets dragning mot det auktoritära.

De kredittpapirene som finansaktørene sitter på, gir retten til – med statlig tvang om nødvendig – å kreve fruktene av noens arbeid i fremtiden. Når det blir større avstand mellom kreditten som krever renter på den ene siden og det levende arbeidet som skal betjene denne kreditten på den andre, ser vi tydeligere den krigerske karakteren hos finanskapitalen. For da skal altså staten brukes til å overføre ressurser fra det som kommer brede lag av befolkningen til del – helse, utdanning, infrastruktur – til dem som sitter på den finansielle makten. Dette øker naturligvis ikke muligheten, for de som rammes, for å øke sin produktivitet og framtidige betalingsevne. De synker tvert imot ned i dypere avhengighet. Dette er samtidens versjon av konfiskatorisk plyndring.

Läs gärna hela.

Hatet före och efter Breivik

Idag har jag en längre artikel i SVT Debatt, om den politiska miljö som Anders Behring Breivik tillhörde och som är en del av vår samtid, både före och efter den 22 juli 2011.

De ideologiska hetskommentarerna är inte skrivna av den nu häktade Anders Behring Breivik. Och det faktum att många norrmän menade att det vore okej att trakassera vissa av sina landsmän, om nu gärningsmannen hade visat sig vara mörkhyad eller med bakgrund från ett muslimskt land – det är inte heller Anders Behring Breiviks verk. Det är något som hade fått samhällelig acceptens långt innan den 22 juli.

Läs gärna hela texten.

Bred front för tomteluvor

Jag skriver i norska Dagsavisen om en hastigt uppblossande och snabbt försvinnande debatt om tomteluvor på skolavslutning. En typ av debatt som borde kännas välbekant för de flesta.

Men reaksjonene på (den kansellerte) nisseluebeslutningen sier oss noe viktig, og ubehagelig, om vår samtid. De viser aksepten for diskriminerende behandling og for den konsekvent problematiserende beskrivelsen av innvandrere, særlig muslimske. En beslutning som tas på bakgrunn av en «etnisk norsk minoritet» kan man kanskje mislike. Men bare mistanken om at en endring skulle skyldes et ønske om å respektere muslimer eller, gud forby, å imøtekomme krav fra muslimske samfunnsmedlemmer, dét utløser nasjonal panikk. Det skrives inn i en farlig fortelling om underkastelse og «snikislamisering».

Läs gärna!

Ida Gabrielsson om klass

En av den svenska vänsterns främsta, Ida Gabrielsson (bland annat Ung Vänsters ordförande fram till i somras, och ordförande i vänsterpartiets Framtidskommission), har börjat blogga.

Och det med två välskrivna, tankeväckande och provocerande inlägg om klass, kultur och centrum-periferi. Det är svårt att sammanfatta, så läs bara!

"Jag vill tala om klass, men hittar ingen att tala med", börjar den första texten, Vi äro tusenden.

Och så kompletterar hon och svarar på en del av kritiken i nästa text: "Vi har klassfest och du är inte bjuden".

Jag har mina invändningar (även om flera av dem blir bemötta i den andra texten), men tycker sammantaget att detta är bland det bästa och mest intressanta som har skrivits på ett tag, om och för dagens vänster, den som intresserar sig för verkligheten som den ser ut och de konkreta spänningar och motsättningar som man måste förhålla sig till när man organiserar för förändring. Läs!

"Den late greken"

Jag har skrivit om mytbildningen runt Greklands ekonomiska kris flera gånger tidigare. Se till exempel Greklands nota (maj 2010) och Støtt en greker (juli 2011).

Nu har Manifest Analyse (där jag jobbar, dock för tillfället tjänstledig) gett ut ett PM om de myter som sprids om Grekland och hur de lägger argumentationsgrunden för katastrofala förslag på "lösningar".

Bland annat har den brutala sparpolitiken lett till att den grekiska statsskulden idag är större än för två år sedan.

• Bara mellan 2009 och 2011 fördubblades den officiella arbetslösheten från 9 till 19 procent.
• Ungdomsarbetslösheten är över 40 procent.
• Lönenivån för offentligt anställda har minskat med 30 procent.
• Självmordsration har fördubblats, och många flyr landet.

Läs rapporten (författad av Lars Gunnesdal) här.
En artikel om rapporten, i Klassekampen.

Ett trött system

Skriver i dagens Klassekampen om kapitalism, innovation och stagnation:

Det finansielle perspektivet har dominert stort sett hele verdensøkonomien. Dopet med billig kreditt har investorer vært på jakt etter nye kick etter oljekrisen. Det har bidratt til en prosess der man har forsert avkastning gjennom oppstykking og outsourcing. Det har gått ut over arbeidsforhold, men også teknisk og industriell innovasjonsevne. Det finansielle perspektivet står ofte i motsetning til spesifikk bransjekunnskap, og til en investeringstakt tilpasset denne kunnskapen. Samme inntektsmål brukes overalt, og det er bare tallet på slutten på regnearket som teller.

Läs gärna!

Diagnos

Angående det psyikatriska utlåtandet om Anders Behring Breivik, om att han inte bör kunna dömas till fängelse, utan till tvångsvård.

Jag var med i NRK:s program Dagsnytt18 med en kort kommentar

Kommenterar också i Klassekampen idag. Bland annat:

Det er bekvemt å betrakte Breivik som gal, og på et banalt plan er det alltid galskap å ta livet av mange mennesker. Men det er ingenting som endrer at hans handlinger er forankret i et verdensbilde som ikke bare han har. Det speiler en politisk strømning som har eksistert i lang tid, og som har veldig aktive promotører også i den breiere offentlighet. Samfunnsmessige prosesser påvirker sannsynligheten for at i utgangspunktet psykisk ustabile personer skal begå ulike typer politiske handlinger

Och här en intervju i Sveriges Radio.

Rasismen och det personliga

Det blir bara sporadiskt bloggat här. Som jag har skrivit här förr, får man gärna följa mig på twitter, där jag skriver kortare men oftare.

Livet i Norge rör sig annars till stor del i skuggorna av attentatet på Utøya. Jag har fått ett stipendium för att skriva en bok med utgångspunkt i händelserna, och sliter mig framåt med det. När man ser vartåt debatten och det politiska klimatet barkar efter den första tidens chock känns det allt viktigare att få något sagt. Samtidigt finns där en trötthet och frustration som tynger; riskerar att paralysera.

Det är kanske väntat, men ändå frånstötande fräckt, att Fremskrittspartiet nu med full kraft framställer sig själva som det stora offret för 22 juli! Varje försiktigt försök att diskutera rasism och främlingsfientlighet – att försöka sprida ljus över den islamofobiska hatideologi som fanns där före 22/7 finns där efteråt – stämplas nu av Frp och andra kolportörer av hets samt mästare på surrealistisk debattföring, som ett ”hot mot yttrandefriheten”.

Igår satt jag och glodde på en debatt på norsk tv, där kommentariatets huvudbudskap tycktes vara att ”bägge sidor” nu behöver ”lugna ner sig”. Finn en position skönt parkerad mellan tokrasism och antirasism, mellan att begripa vad hetsretoriken gör med ett samhälle och att stå för mer av denna hetsretorik! Den ängsliga ”liberala” medielogiken spelad som klaviatur av flinka högerpopulistiska fingrar.

Som en strålkastare i det tilltagande debattmörkret idag är dock en debattartikel av Stortingsledamoten från Socialistisk Venstreparti Snorre Valen. Han påpekar det självklara: att Behring Breivik ensam är ansvarig för sina handlingar, men att hans världsbild varken är skapad av eller begränsad till honom själv.

När jag skriver om livet efter 22/7 kan jag heller inte låta bli att nämna uppgifter som nyligen läckte från förhörsprotokollen med Anders Behring Breivik. Det visar sig att den i invandrings- och rasismdebatten mångårigt profilerade kommentatorn i Dagbladet Marte Michelet, som också råkar vara min sambo och mor till vår snart två månader gamla dotter, var ett konkret mål som massmördaren övervägde. Han visste att Marte skulle vara på Utøya två dagar tidigare och såg henne som ett attraktivt mål, om hans bombplaner i Oslo hade kunnat förverkligas redan den dagen. Det har förstås varit obehagligt att konfronteras med detta.

Det är svårt att inte känna stolthet över Martes idoga arbete, och de svar hon ger i intervjuerna ovan. Det var nog heller inte många som lämnades oberörda av hennes varma och tydliga svar i den här intervjun i radio/tv.

Knappt två månader före 22/7 skrev Marte en uppmärksammad artikel med rubriken ”Heretter er det personlig”. Det känns förstås ännu starkare att läsa den igen, med det rasistiska terrordådet i åtanke. Artikeln avslutades för övrigt så här:

Jeg kan ikke verne min ufødte datter mot det syke, innvandrerfiendtlige klimaet hun skal fødes inn i. Men jeg kan si til henne at jeg ikke sto og så på når de prøvde å gjøre henne til B-borger. Jeg håper du vil kunne si det samme.

Nu är hon född, Leila. Det har inte blivit mindre viktigt att göra det man förmår mot rasismen och dess förmedlare.

UPPDATERING. 2009 skrev jag essän «Vi må våge å ikke 'ta debatten'» (på norska här, på svenska här). Den handlar naturligtvis inte om att det är dåligt med debatt, utan om en uppgörelse med mantrat "vi måste våga ta debatten". Jag analyserar i artikeln hur den allmänna debattens utgångspunkter förskjuts i högerpopulistisk och rasistisk riktning. Genom upprepade hänvisningar till olika mer eller mindre explicita "problem" som vi "måste våga debattera" har man i själva verket redan kommit långt med att etablera ett offentligt samtal där fundamentala samhällsproblem som reproducerar rasism, och den strukturella rasismen i sig själv, just inte debatteras. Det är en situation där själv innehållet i och utfallet av "debatterna" är nära nog ointressant – det är skapandet av stämningen som omgärdar dem, som är själva det önskade resultatet.

Nåväl. I artikeln citerar jag forskaren Teun van Dijk, apropå de politiska och mediala eliternas särskilda roll i debattens utformning:

”Pressen och många andra eliter [har] gjort stora ansträngningar för att markera att islamofobiska och invandringsfientliga hållningar inte ska ses som former av rasism. Så fort främlingsfientligheten blir till vanligt sunt förnuft, till något som ’vi’ instämmer i, så ska den inte längre benämnas ’rasism’”

Eller, för att precisera med mina egna ord från essän:

Det är ett privilegium för den diskursskapande eliten att kunna dra gränsen så att den går strax utanför den egna position för stunden

Sällan har väl detta fenomen illustrerats så tydligt som i dagens bisarra svar på den artikel av Snorre Valen som jag nämnde ovan. Med samma argumentation som Fremskrittspartiets Siv Jensen, slår man ifrån sig. Det att efterlysa innehållsligt ansvar för sina yttranden och politisk analys av den islamofobiska retoriken, skälls för att vara "direkt oanständigt" och rop på "halv yttrandefrihet".

Det är ännu ett fall där det är trist att få så rätt.

Eurokrisen som den europeiska socialdemokratins kris

I min krönika i norska Dagsavisen skriver jag om hur marknadsfundamentalisterna styr vidare i EU – utan parlamentarisk opposition:

Finansherrene må samtidig være fornøyde med at så mange europeere nå er blitt forledet til å se på grekerne som utakknemlige og bråkete, i stedet for å legge skylden der den hører hjemme. Faktum tåler å gjentas: Grekerne jobber mer enn alle andre i Europa. Samtidig har de lave lønner. Det gjelder også i offentlig sektor, hvis størrelse er mindre enn EU-gjennomsnittet. Allerede før krisen lå grekerne på topp i EU når det gjelder arbeidende fattige. Arbeidsledighetstrygden ligger under fattigdomsgrensen. Nå har også den nye grunnpensjonen havnet der, og den kommer trolig til å senkes ytterligere. Det er altså i denne situasjonen at grekerne – de av dem som savner fete utenlandske kontoer og politiske kontakter – skal skvises ytterligere, i tiår framover, for at bankene skal gli unna riskene ved sin egen långivning.

Läs gärna hela.

Berlusconi uttömd

En av Europas främsta högerförnyare verkar nu vara på väg att avgå, efter att ha dominerat och omvandlat italiensk politik i nästan 20 år. Han sätt att samarbeta med och legitimera nyfascistiska rörelser, använda staten till att berika privata företag (företrädesvis sina egna) och inte minst använda medier till att skapa en surrealistisk politisk debatt tömd på faktainnehåll, har varit ett föredöme för borgerliga politiker runt om i hela Europa, även om få har lyckats kopiera hans recept fullt ut. Att han nu måste gå, beror i huvudsak på att han blivit mer av ett problem än en tillgång för det italienska kapitalet och för den marknadsfundamentalistiska EU-byråkratin. Nu måste teknokrater in för att garantera att nedskärningarna genomförs och vanliga italienare pungslås under mer ordnade och hårdhänta former.

Men äras bör den som äras skall. Vi minns nu med värme vad moderaternas Gunilla Carlsson, idag biståndsavvecklingsminister, sade om Berlusconi 2001:

- Vi samarbetar bra med Forza Italia i parlamentet. Jag är glad att det gick bra för Berlusconi i valet, säger hon.

Gunilla Carlsson är imponerad över Berlusconis sätt att föra ut sitt budskap på ett enkelt sätt.

Och likheterna mellan hans Forza Italia och moderaterna är stora, menar hon:

- Båda förespråkar kraftigt sänkta skatter, bättre företagarklimat och kamp mot brottsligheten. Där är vi väldigt lika, säger hon.

Men skarpast var som vanligt Carl Bildt, idag utrikesminister och fristående nätdebattör, som med sedvanlig expertis slog fast att Berlusconi nu skulle styra med ett "förstklassigt ekonomiskt team" bakom sig. Leve det!

100 dagar efter Utøya

Deltog i morse i Gomorron Sverige, tillsammans med Mona Sahlin och Anna-Lena Lodenius. Temat var Utøya och vad som har hänt efteråt. (Jag vill passa på att ta avstånd från den slarviga skjortkragen. Man ser inte sig själv när man står i ett kontorslandskap och pratar ut i en kamera)