Den israelske rasismen kommer hjem
(Kolumn i dagens nummer av norska Dagsavisen)
Forrige mandag dømte en israelsk domstol den 30 år gamle palestineren Sabbur Kashur til 18 måneders fengsel for voldtekt. Ikke fordi han hadde voldtatt kvinnen som anmeldte ham – hun har aldri påstått at samleiet ikke var frivillig – men fordi han hadde gitt seg ut for å være jøde når de havnet i seng. Kashur, en israelsk statsborger fra Øst-Jerusalem, er dømt for ”voldtekt gjennom forstillelse” – altså at han ikke åpent gjorde rede for sin mindreverdige etniske status. Hans forbrytelse var, som den israelske kommentatoren Gideon Levy skriver, at han latet som om han var en person, når han uheldigvis var født palestiner.
Først opplevde kvinnen at hun hadde sex med en mann hun fant attraktiv, for så å bli frastøtt når hans etnistitet kom fram. Som om han hadde båret sin arabiskhet som en skjult sykdom. Saken blottlegger litt av den underliggende rasismen i den israelske befolkningen. Samtidig sier det noe om tilstanden i det offisielle Israel, at en domstol juridisk kan servere en sånn blanding av sexisme og rasisme. Dommeren hevder å ville ”beskytte allmennhetens interesser” slik at ”naive ofre” ikke skal behøve å betale med ”ukrenkeligheten i deres kropper og sjeler”. ”Vår” jødiske Kvinnen med stor K skal beskyttes fra bedragerske og seksualiserte etniske strebere.
Denne saken er bare en i rekken av sjokkerende saker som har kommet ut av Israel de siste månedene. På kort tid har man krysset nye grenser i behandlingen av den palestinske minoriteten i landet. En arabisk Knesset-representant har blitt frarøvet sine parlamentariske rettigheter etter å ha vært med på Frihetsflåten til Gaza. Landets politisjef har gitt sin åpne støtte til en politimann som henrettet en ubevæpnet arabisk biltyv. Sikkerhetspolitiet Shin Beth har bortført to ledende palestinske menneskerettsaktivister. Bare for å nevne noen eksempler.
Men heller ikke Israels jødiske innbyggere slipper unna de prosessene rasismen setter i gang. I det siste har for eksempel titusenvis av ultraortodokse Ashkenazi-jøder, altså jøder med europeisk bakgrunn, demonstrert i gatene for retten til å segregere sine barn fra sefardiske jøder, som har bakgrunn i Midt-Østen og Nord-Afrika. Den ultraortodokse innflytelsen kommer også til utrykk når rabbinere får utvidede rettigheter til å bestemme hvem som egentlig skal få regnes som jøder. De kan kreve ”beviser” flere generasjoner bakover – noe som rammer mange nylig ankomne jøder med opprinnelse utenfor Vest-Europa.
I Knesset har en mengde langtgående vedtak passert første steg i beslutningsprossesen. Det dreier seg blant annet om forslag om at man i små boligområder skal kunne avvise nye innflyttere med henvisning til den ”sosiale sammensettningen”, om å kriminalisere enhver oppfordring til boikott mot Israel, og om å ta fra ”upatriotiske” filmskapere statsstøtte. Avisen Haaretz skriver på lederplass om et parlament ”gjennomsyret av rasisme”, der man som aldri før i Israels historie har fremsatt diskriminerende lovforslag ”på alle livets områder”.
Dette er ikke et reaksjonært lynnedslag fra klar himmel. Frøet til denne utviklingen finnes allerede i den ideologiske rettferdiggjøringen av dannelsen av staten Israel i 1948, og den folkefordrivelsen som fulgte. ”For Europa skal vi (i Palestina) utgjøre en del av muren mot Asia. Vi skal fungere som en kulturens fortropp mot barbariet”, skrev landsfaderen Theodor Herzl i 1896. Det er en ledetråd til å forstå det eurosentriske, koloniale elementet i den nye statsdannelsen. Siden okkupasjonen av ytterligere palestinske områder i 1967 har det vokst seg sterkere, og det har blitt betydelig vanskeligere å opprettholde en progressiv politisk linje inne i Israel. Det siste tiåret har islamofobiens utbredelse i Vesten gitt den israelske okkupasjonen en ny form for næring.
Det israelske samfunnet har forflyttet seg raskt langs de lange linjene de siste årene. Aktivisten og lokalpolitikeren Yael Ben Yefet blir hetset for å stå opp for migrantarbeidere og deres barns rettigheter. ”Noe gikk i stykker” etter angrepet på Gaza, sier hun. Nå er ”alt mulig”.
Dette er det reellt eksisterende Israel – ikke den koloniale fantasien om et åpent demokrati som dessverre iblant blir forstyrret av fanatikere. Det som skjer med Israel i dag burde fungere som som et varselsignal for alle som tror at okkupasjoner ikke påvirker den som angriper og okkuperer. Når Israels heiagjeng i stedet formulerer sitt forsvar i høytflyvende termer av ”demokrati” og ”vestlige verdier” – da må man sterkt og urolig stille spørsmålstegn ved hva de egentlig legger i disse begrepene.
lördag, juli 31, 2010
söndag, juli 25, 2010
Fattigare fattigdomsstatistik
Lena Sommestads artikel i DN om EU:s fattigdomsdefinition och den svenska regeringens roll i att ändra den, är mycket läsvärd. Och Marika Lindgren Åsbrinks fördjupning är ännu bättre.
Det är en riktig skandal egentligen, att Sveriges regering varit drivande för att EU:s fattigdomsstatistik inte ska vara relativ, alltså baseras på hur många som har lägre inkomster än 60 procent av medianinkomsten. Så har man mätt i europeiska sammanhang sedan 1984, och det är den här typen av fattigdomsbegrepp som normalt används när man ska följa fattigdomssituationen i industriländer. Som Sommestad skriver:
Den som är fattig upplever sin fattigdom – sina därmed beskurna möjligheter i livet – i förhållande till andra. Och det är hur vi uppfattar, genomlever, vår egen och andras situation – hur vi alltså förhåller oss till varandra socialt – som ger upphov till alla de problem som är förknippade med fattigdom; från större brottslighet till sämre hälsa.
Det bör inte vara så svårt att fatta. Det är klart att om någon i Sverige 2010 har för lite pengar till att göra de sakerna som hennes bekanta gör, eller har barn som upplever att de är avskurna från aktiviteter som andra barn tar för givet – ja då är det fattigdom vi talar om. Och det är inget som upphävs av att man i dag har högre inkomster än på 60-talet, eller i Bangladesh.
Självklart är världen mycket mer komplex än att inkomstspridningen inom ett land avgör allting. Maktförhållanden, möjligheter och restriktioner är avhängiga av mer än det som kan mätas genom pengaintäkter och deras fördelning. Men i den mån vi vill använda inkomstmått till att säga något relevant om fattigdom, så är det olika typer av relativa mått som måste användas i ett land som Sverige.
Turerna med fattigdomsstatistiken fogar sig till raden av statistiktrixande manövrer från den här regeringens sida – vi kan bara påminna oss om påstående om 1,5 miljoner som inte gick till jobbet en vanlig dag, 1,2 miljoner som eventuellt gick till jobbet dagen efter valet, den märkliga konstruktionen ”utanförskapet”, eller för all del bara vägran att vidkännas dramatisk ökande socialbidragstal.
Allt det där har en uppenbar taktisk och PR-mässig sida. Men det finns också något mer här, något som jag på sätt och vis var inne på i det långa blogginlägget om Svante Nycander och Pierre Bourdieu häromdagen. Frågan om hur man ska mäta och följa upp statistiken om fattigdom är ett så tydligt exempel på att omfattande empiriska resultat underordnas en abstrakt men samhällsreproducerande dogm. Den nyttiga, asociala dogmen om att det väl inte gör något om inkomstskillnaderna är stora, så länge de flesta får en inkomstökning i absolut tal, övertrumfar mängder av antropologiska, sociologiska, och inte minst medicinska studier som konkret undersöker hur social position – vilket inkomstrelationer är en viktig del av – påverkar människors självuppfattning, livsval och hälsa. Vi såg det bland annat i den stundtals nedslående korkade debatten om Wilkinsons & Picketts bok Jämlikhetsanden. Bokens slutsatser bygger på mycket mer än att man plottat statistik över hälsomässiga och sociala problem mot inkomstspridning. Bakom finns också hundratals enstaka studier, främst från samhällsmedicinens område, som pekar på nedbrytande resultat av ojämlikhet. Men då blir också impulsen att helt enkelt titta åt ett annat håll starkare, när den politik som man föreslår och genomför aktivt fördjupar problemen.
Sammantaget ser vi här ett flagrant exempel på varför forskningens producenter och frågeställningar själva är en del av det som man kontinuerligt måste undersöka – och kunna förändra.
Delvis relaterade, tidigare texter:
- Monkey business
- Evidensbaserat fiasko
Det är en riktig skandal egentligen, att Sveriges regering varit drivande för att EU:s fattigdomsstatistik inte ska vara relativ, alltså baseras på hur många som har lägre inkomster än 60 procent av medianinkomsten. Så har man mätt i europeiska sammanhang sedan 1984, och det är den här typen av fattigdomsbegrepp som normalt används när man ska följa fattigdomssituationen i industriländer. Som Sommestad skriver:
EU:s relativa fattigdomsdefinition är vetenskapligt väl förankrad. Ledande forskare har övertygande visat att det inte är tillräckligt att beskriva fattigdom som ett absolut tillstånd av armod (”absolut fattigdom”). Så snart en person lever över existensminimum blir det mer meningsfullt att mäta fattigdom i relation till levnadsnivån i samhället. En person är fattig om han eller hon inte kan leva på en anständig standard enligt de traditioner och värderingar som råder. Den som är fattig utestängs från normala sociala relationer till andra människor.Detta är förstås helt centralt. Fattigdom är ett socialt förhållande. Om man bara mäter inkomst utan att relatera det till inkomstnivåerna i övrigt i samhället, då har man inte en särskilt relevant statistik – för att följa fattigdomsutvecklingen. (Jag har skrivit om detta bland annat här)
Den som är fattig upplever sin fattigdom – sina därmed beskurna möjligheter i livet – i förhållande till andra. Och det är hur vi uppfattar, genomlever, vår egen och andras situation – hur vi alltså förhåller oss till varandra socialt – som ger upphov till alla de problem som är förknippade med fattigdom; från större brottslighet till sämre hälsa.
Det bör inte vara så svårt att fatta. Det är klart att om någon i Sverige 2010 har för lite pengar till att göra de sakerna som hennes bekanta gör, eller har barn som upplever att de är avskurna från aktiviteter som andra barn tar för givet – ja då är det fattigdom vi talar om. Och det är inget som upphävs av att man i dag har högre inkomster än på 60-talet, eller i Bangladesh.
Självklart är världen mycket mer komplex än att inkomstspridningen inom ett land avgör allting. Maktförhållanden, möjligheter och restriktioner är avhängiga av mer än det som kan mätas genom pengaintäkter och deras fördelning. Men i den mån vi vill använda inkomstmått till att säga något relevant om fattigdom, så är det olika typer av relativa mått som måste användas i ett land som Sverige.
Turerna med fattigdomsstatistiken fogar sig till raden av statistiktrixande manövrer från den här regeringens sida – vi kan bara påminna oss om påstående om 1,5 miljoner som inte gick till jobbet en vanlig dag, 1,2 miljoner som eventuellt gick till jobbet dagen efter valet, den märkliga konstruktionen ”utanförskapet”, eller för all del bara vägran att vidkännas dramatisk ökande socialbidragstal.
Allt det där har en uppenbar taktisk och PR-mässig sida. Men det finns också något mer här, något som jag på sätt och vis var inne på i det långa blogginlägget om Svante Nycander och Pierre Bourdieu häromdagen. Frågan om hur man ska mäta och följa upp statistiken om fattigdom är ett så tydligt exempel på att omfattande empiriska resultat underordnas en abstrakt men samhällsreproducerande dogm. Den nyttiga, asociala dogmen om att det väl inte gör något om inkomstskillnaderna är stora, så länge de flesta får en inkomstökning i absolut tal, övertrumfar mängder av antropologiska, sociologiska, och inte minst medicinska studier som konkret undersöker hur social position – vilket inkomstrelationer är en viktig del av – påverkar människors självuppfattning, livsval och hälsa. Vi såg det bland annat i den stundtals nedslående korkade debatten om Wilkinsons & Picketts bok Jämlikhetsanden. Bokens slutsatser bygger på mycket mer än att man plottat statistik över hälsomässiga och sociala problem mot inkomstspridning. Bakom finns också hundratals enstaka studier, främst från samhällsmedicinens område, som pekar på nedbrytande resultat av ojämlikhet. Men då blir också impulsen att helt enkelt titta åt ett annat håll starkare, när den politik som man föreslår och genomför aktivt fördjupar problemen.
Sammantaget ser vi här ett flagrant exempel på varför forskningens producenter och frågeställningar själva är en del av det som man kontinuerligt måste undersöka – och kunna förändra.
Delvis relaterade, tidigare texter:
- Monkey business
- Evidensbaserat fiasko
lördag, juli 24, 2010
We got a situation
Judiska muséet i Aten är ganska litet. Här finns utställt en del material från synagogan i Aten som den under tyska ockupationen starkt decimerade judiska församlingen beslutade lägga ned på 70-talet, och så privata donationer som visar fram rörande skärvor av liv, död och motstånd. I en monter finns några partisanfoton från andra världskriget, och en text berättar att många hundra grekiska judar anslöt sig till partisanaktiviteter i Grekland och i Nordafrika. Och så:
Sadly, due to the post war political situation in Greece, most of them remain largely unrecognised and forgotten.Översättning: De flesta var kommunister. Och det blev inbördeskrig.
torsdag, juli 22, 2010
Hur tänkte Arena Idé?
I veckans nummer av Flamman har jag skrivit om välfärdens framtida finansiering, och den så kallade Borg-kommissionen – en uppmärksammad kommission som satts samman av Timbro och Arena Idé tillsammans:
Riskerna med att vingklippa den politiska konflikten bakom kulisserna känner vi redan till. Demobilisering av arbetarväljare, öppning för fanflykt och högerpopulism, nya år med socialt frätande marknadsfundamentalism.Läs gärna!
onsdag, juli 21, 2010
Nycander, Bourdieu och det organiserade sanningssökandet
Jag ägnar en del av semestern åt att läsa mer Pierre Bourdieu, och hade väl egentligen bara tänkt lägga upp det långa citatet som kommer i slutet av den här posten. Men på sätt och vis passar det också som en kommentar till Svante Nycanders gubbsura följetong på DN Debatt – en trött och världsfrånvänd drapa som dock hakar gott in i samtidens kulturkampskuggar.
Jag ska inte säga så mycket om Nycanders påståenden om att ”många” akademiska institutioner ”alltmer blivit vänsterbastioner”, baserad på en vetenskaplig metodik som huvudsakligen inbegriper irritation över Sven-Eric Lideman, två, tre lösryckta citat av debattörer som upplevt sig förfördelade, en observation om antalet hyllmeter på universitetsbiblioteket i Stockholm 2001 samt en anekdot om Olof Lagercranz 1975. Bloggen Badlands Hyena har en uttömmande kommentar till detta.
Men i Nycanders texter skymtar det också fram något slags vetenskapligt program – framdrivet av en oro för att sökandet efter Sanningen gått alltmer förlorat i takt med alla dessa bastionsbaserade vänsterattacker mot Liberalismen.
Här blir plötsligt inträdespunkten för ett ögonblick belyst – den kallas «postmodern filosofi». Därigenom passerar all möjlig ondska, genusteori, Derrida, och «dekonstruktion». Här skulle Nycander ha kunnat starta en intressant diskussion – ty det är klart att det förekommer (politiserade) vetenskapliga strider om metoder och paradigm, vilka man gärna bör försöka debattera i en större offentlighet. Men därtill är Nycanders texter alltför oklara och analytiskt svaga.
Hans illa dolda önskan om en vetenskaplig praktik som inte intresserar sig för maktförhållanden genom historien, i samhället och hos dem som själva är arbetsdelade att söka kunskap, är dock knappast ny. I Nycanders värld blir detta en avledningsmanöver i sökandet efter sanningar.
Det är naturligtvis precis tvärtom. Maktförhållanden är en så fundamental aspekt av den verklighet under vilken kunskap produceras, tolkas, vidareförmedlas och används, att en teori som programmatiskt vägar förhålla sig till detta, helt enkelt blir avgörande avseenden stympad; irrelevant. Eller för vara modernistiskt rättfram – fel.
Nycander önskar sig en sådan vetenskap – en som i ännu högre grad än vad som är påkallat genom själva den akademiska praktikens institutionaliserade beskaffenhet blir ofarlig för den politiska makten. Istället för en vetenskaplig praxis som innehåller åtminstone några element av potentiellt emancipatoriskt sökande efter vetenskapliga sanningar, önskar han sig vetenskaper som mer renodlat reproducerar den raka motsatsen till kunskap som begripliggör mer av världen, nämligen den redan hegemoniska ekonomiska maktens fantasier om sin egen rättfärdighet och ahistoricitet.
Det är betecknande att Nycander återkommer till genusteori – ett vetenskapligt fält vars inre motsättningar och akademiska debatter han tycks sakna rudimentära kunskaper om – som ett område där man föresatt sig att «relativisera sanningsbegreppet och förfäkta teorier som inte kan verifieras eller falsifieras». Han ger här till att börja med sken av att den enkla popperska falsifikationismen är det som skiljer hans «liberala» sanningssökande från alla de här konstiga post-grejerna som radas upp. Det är förstås helt fel. Vetenskapsteorietiska debatter är tack och lov ständigt pågående, det är inte oproblematiskt att utan vidare verifiera hur en verifierbar teori ser ut, och det är långt fler än dimmiga hermenutiker som begriper att tolkning har en central roll i varje meningsfull vetenskaplig teori.
Det är lika betecknande att Nycander inte går vidare från sin kritiska anmärkning om begreppet «homo oeconomicus’» historia, till att tänka på tillståndet inom den vetenskapsgren där «den mest centrala politiska tanketraditionen i västvärlden» är ohotat doxisk – nationalekonomin. Där trumfar de individualistiska fantasierna systematiskt empirisk kunskap om den sociala verkligheten.
Anyway. Bourdieu då. Var kommer han in i det här? Jo, poängen är att han är oerhört kritisk mot mycket av det som Nycander fnyser åt. Men det är utifrån en helt annan, genuint verklighetsbaserad position. Det Bourdieu ständigt återkommer till är just vikten av förstå de betingelser under vilka vetenskapligt arbete – såsom vi förstår och operationaliserar det – fortgår. Han är ute efter något helt annat än att avfärda möjligheten att nå kunskap om verkligheten. Tvärtom är denna reflexitivitet en avgörande del av ett intellektuellt arbete värt namnet.
Så här skriver han bland annat i en kritik som bland annat träffar «’konstruktivistisk’ idealism» – citaten blir på norska för det är så jag har tillgång till dem nu och knappast önskar ge mig in på översättningsarbete:
Bourdieu-citaten från «Meditasjoner» («Meditations Pascaliennes»), Pax Forlag 1999. Översättning: Annick Prieur och Erik Ringen. Sid. 125 respektive 45f.
PS. En lite annan sorts kommentar som dock är inne på delvis samma grejer – bloggen commandante-stofil: «Liberaldement vanföreställningssyndrom – ny sjudom upptäckt!!»
Jag ska inte säga så mycket om Nycanders påståenden om att ”många” akademiska institutioner ”alltmer blivit vänsterbastioner”, baserad på en vetenskaplig metodik som huvudsakligen inbegriper irritation över Sven-Eric Lideman, två, tre lösryckta citat av debattörer som upplevt sig förfördelade, en observation om antalet hyllmeter på universitetsbiblioteket i Stockholm 2001 samt en anekdot om Olof Lagercranz 1975. Bloggen Badlands Hyena har en uttömmande kommentar till detta.
Men i Nycanders texter skymtar det också fram något slags vetenskapligt program – framdrivet av en oro för att sökandet efter Sanningen gått alltmer förlorat i takt med alla dessa bastionsbaserade vänsterattacker mot Liberalismen.
Här blir plötsligt inträdespunkten för ett ögonblick belyst – den kallas «postmodern filosofi». Därigenom passerar all möjlig ondska, genusteori, Derrida, och «dekonstruktion». Här skulle Nycander ha kunnat starta en intressant diskussion – ty det är klart att det förekommer (politiserade) vetenskapliga strider om metoder och paradigm, vilka man gärna bör försöka debattera i en större offentlighet. Men därtill är Nycanders texter alltför oklara och analytiskt svaga.
Hans illa dolda önskan om en vetenskaplig praktik som inte intresserar sig för maktförhållanden genom historien, i samhället och hos dem som själva är arbetsdelade att söka kunskap, är dock knappast ny. I Nycanders värld blir detta en avledningsmanöver i sökandet efter sanningar.
Det är naturligtvis precis tvärtom. Maktförhållanden är en så fundamental aspekt av den verklighet under vilken kunskap produceras, tolkas, vidareförmedlas och används, att en teori som programmatiskt vägar förhålla sig till detta, helt enkelt blir avgörande avseenden stympad; irrelevant. Eller för vara modernistiskt rättfram – fel.
Nycander önskar sig en sådan vetenskap – en som i ännu högre grad än vad som är påkallat genom själva den akademiska praktikens institutionaliserade beskaffenhet blir ofarlig för den politiska makten. Istället för en vetenskaplig praxis som innehåller åtminstone några element av potentiellt emancipatoriskt sökande efter vetenskapliga sanningar, önskar han sig vetenskaper som mer renodlat reproducerar den raka motsatsen till kunskap som begripliggör mer av världen, nämligen den redan hegemoniska ekonomiska maktens fantasier om sin egen rättfärdighet och ahistoricitet.
Det är betecknande att Nycander återkommer till genusteori – ett vetenskapligt fält vars inre motsättningar och akademiska debatter han tycks sakna rudimentära kunskaper om – som ett område där man föresatt sig att «relativisera sanningsbegreppet och förfäkta teorier som inte kan verifieras eller falsifieras». Han ger här till att börja med sken av att den enkla popperska falsifikationismen är det som skiljer hans «liberala» sanningssökande från alla de här konstiga post-grejerna som radas upp. Det är förstås helt fel. Vetenskapsteorietiska debatter är tack och lov ständigt pågående, det är inte oproblematiskt att utan vidare verifiera hur en verifierbar teori ser ut, och det är långt fler än dimmiga hermenutiker som begriper att tolkning har en central roll i varje meningsfull vetenskaplig teori.
Det är lika betecknande att Nycander inte går vidare från sin kritiska anmärkning om begreppet «homo oeconomicus’» historia, till att tänka på tillståndet inom den vetenskapsgren där «den mest centrala politiska tanketraditionen i västvärlden» är ohotat doxisk – nationalekonomin. Där trumfar de individualistiska fantasierna systematiskt empirisk kunskap om den sociala verkligheten.
Anyway. Bourdieu då. Var kommer han in i det här? Jo, poängen är att han är oerhört kritisk mot mycket av det som Nycander fnyser åt. Men det är utifrån en helt annan, genuint verklighetsbaserad position. Det Bourdieu ständigt återkommer till är just vikten av förstå de betingelser under vilka vetenskapligt arbete – såsom vi förstår och operationaliserar det – fortgår. Han är ute efter något helt annat än att avfärda möjligheten att nå kunskap om verkligheten. Tvärtom är denna reflexitivitet en avgörande del av ett intellektuellt arbete värt namnet.
Så här skriver han bland annat i en kritik som bland annat träffar «’konstruktivistisk’ idealism» – citaten blir på norska för det är så jag har tillgång till dem nu och knappast önskar ge mig in på översättningsarbete:
«Vi må lete i det objektet (det sosiale rom eller feltet) som vitenskapen har konstruert, etter de sosiale mulighetsbetingelsene for «subjektet» og for dets aktivitet i forbindelse med konstruksjonen av objektet (deriblant skhole og hele arven av problemstillinger, begreper, metoder, etc.), og således bringe for dagen de sosiale begrensningene for dets objektiverende handlinger. Dermed kan vi gi avkall på absolutismen i den klassiske objektivisme uten å dømme oss selv til relativismen.Och så en lång parentes (ja det är faktiskt en parentes, som utgör ett stycke) som jag tycker är briljant, och som alltså egentligen bara vara vad jag från början ville tipsa om. Här snackar han om den «skolastiska inlåstheten» och reflekterar över det faktum att franska filosofer som på femtiotalet fick sin skolning i mycket speciella miljöer, blivit populära inspiratörer för amerikansk campus radicalism:
(Og det er ganske sikkert ingen tilfeldighet. De amerikanske universiteter, særlig de mest prestisjetunge og eksklusive, utgjør den institusjonaliserte skholè. De ligger ofte utenfor og langt unna de store byene, som Princeton, som er fullstendig isolert fra New York og Philadelphia, eller i suburbs uten liv, som Harvard i Cambridge, og når de ligger inne i byen – som Yale i New Haven, Columbia i utkanten av Harlem, eller universitetet i Chicago i utkante av en kjempemessig ghetto – er de fullstendig avskåret fra denne, særlig gjennom den strenge politibeskyttelsen som de holder seg med. De har sine helt egne kulturelle, kunstneriske og til og med politiske liv – med for eksempel sine studentaviser som tar opp hendelser på universitetsområdet, the campus – som med sin atmosfære preget av studier og tilbaketrukkethet fra verdens larm bidrar til å isolere lærere og studenter ra aktualiteter og fra politikken, som både geografisk og sosialt uansett befinner seg langt unna, og som oppfattes som utenfor rekkevidde. Et idealtypisk tilfelle er universitetet i Santa Cruz i California, et høysete for den «postmodernistiske» bevegelse, spredt omkring inne i en skog finnes et arkipel av colleges som kun kommuniserer via Internet, og som ble bygd på sekstitallet på toppen av en høyde like ved et badested for bedrestilte pensjonister, uten industri. Når man bor i et sosialt og kommunikasjonsmessig paradis der alle spor av arbeid og utbytting er utvisket, hvordan skal man da unngå å tro at kapitalismen har løst seg opp i en «strøm av signifikanter løsrevet fra sine signifikanter», at verden er befolket av «cyborgs» og «cybernetic organisms» og at man er gått inn i en era av «informatics av domination»?)Men en så precis och meningsfull kritik av vetenskapligt tankeludd kan Svante Nycander förstås inte producera. Hans liberalism har tidstypiskt nog slagit över i en grovkornig reaktionär önskan om att den ekonomiska och politiska hegemonin också ska fullbordas inom akademin. Att maktens fantasier ska lägga sig ännu tyngre över det vetenskapliga uttrycket. Det är vad som påkallar motstånd.
Bourdieu-citaten från «Meditasjoner» («Meditations Pascaliennes»), Pax Forlag 1999. Översättning: Annick Prieur och Erik Ringen. Sid. 125 respektive 45f.
PS. En lite annan sorts kommentar som dock är inne på delvis samma grejer – bloggen commandante-stofil: «Liberaldement vanföreställningssyndrom – ny sjudom upptäckt!!»
tisdag, juli 20, 2010
Pigor åt proletariatet – uppföljaren
Dagens Nyheters artikel idag om ett svårt utsatt, avdragsberoende överklasspar på Östermalm, vars tillvaro skulle kunna slås i spillor om de inte tack vare sin hjälpsamma regering inte kunde få låg- och medelinkomsttagare att översubventionera exempelvis deras biobesök, påminde mig om en annan DN-artikel om en annan familj med påfallande likartade svårigheter, som jag kommenterade 2005.
onsdag, juli 14, 2010
Asymmetrisk debatt
Hvilke endrede holdninger utgjør egentlig et samfunnsproblem?
[Publicerad i Klassekampen i dag]
For noen uker siden kom Statistisk sentralbyrås sykefraværsstatistikk for første kvartal 2010: 7,0 prosent av avtalte dagsverk. Dette er en kraftig reduksjon fra året før, da sykefraværet var 7,7 prosent. Faktisk var sykefraværet rekordlavt. Det finnes fullt sammenlignbare SSB-tall siden 2001 og dette er det laveste tallet for første kvartal fra alle disse årene.
SSBs forklaring på en stor del av nedgangen – at influensaepidemien toppet tidlig – var tydeligvis akseptabel denne gangen. Det var annerledes under høstens og vårens opphissede sykelønnsdebatt. Da skulle en tilsvarende økning granskes nøye, under stor ståhei. Påstander som at «aldri før har sykefraværet i Norge vært høyere» forekom i debatten til tross for at det var direkte feil. Bombe- og eksplosjonsmetaforer ble tatt i bruk til tross for at kostnadene for sykelønnsordningen lå rundt samme andel av BNP som for tjue år siden.
Sykelønnsalarmismen har vært karakterisert av en stadig gjentakelse av fallende «arbeidsmoral» som forklaringsvariabel. Og da er løsningen nærliggende: skjære ned, straffe, begrense. Det kalles incentiver. «[H]vis det er slik at holdningene, både til det å være sykemeldt med full lønn, og til andre velferdsgoder har endret seg, må det sterkere lut til. […] da kommer man ikke utenom at både arbeidsgiver og arbeidstager selv må betale mer av regningen ved sykefravær», som økonomen Simen Markussen sier til Aftenposten 21. juni.
Denne konklusjonen tilføyes en undersøkelse som Markussen og kollegaen Harald Dale-Olsen har gjort, av hvordan lengden på sykemeldinger for den som brekker et bein eller forstuer en fot har endret seg på 15 år. Legene anbefaler nå at man skal være hjemme lenger.
«Vi finner det vankelig å forklare dette uten å åpne for at det har skjedd holdningsendringer», konkluderer de to økonomene i artikkelen. De presiserer i en parentes at holdningsendringene kan omfatte både arbeidsgiver, arbeidstaker og lege. Muligheten for at arbeidsgiver i mindre utstrekning enn tidligere vil ha folk med midlertidig lavere arbeidsevne på jobb, samt legenes eventuelt endrede profesjonelle vurdering av sykemelding som behandling, blir altså en del av samme problem. Aftenposten kaller det «slappere holdninger».
Det er naturligvis interessant å ha en diskusjon om hvordan legene vurderer sykefraværet. Men hvis vi nå på legens anbefaling blir hjemme lenger etter et beinbrudd – er det nødvendigvis «slapt»?
«Økende fravær til tross for klare forbedringer i folks helse er for mange et paradoks», skriver de to økonomene, og siterer en annen flittig deltaker i debatten, professor Ivar Sønbø Kristiansen, som snakker om «endrede holdninger til det å utføre arbeid for andre mot lønn.»
Nå har det jo vist seg notorisk vanskelig å vise noen konkrete endringer her – i den forstand at folk ikke går på jobben selv om de kan og har betalt for det. Men hele spørsmålsstillingen er ganske merkelig. Hvorfor skulle det være et «paradoks» at en god sykelønnsordning, der flere har mulighet til å være hjemme fra jobben ved sykdom, også kan bidra til en bedre folkehelse?
Og: Er ikke «endrede holdninger til det å utføre arbeid for andre mot lønn» et ganske viktig formål med velferdsordningene? Poenget er ikke at vi ikke skal arbeide – i Norge er det flere i lønnet arbeid enn i nesten alle andre land. Poenget er at vi for eksempel ikke skal akseptere hva som helst når vi arbeider, eller når vi har mistet jobben. «21 prosent av norske arbeidstagere har levert sykmelding fra lege som følge av dårlig arbeidsmiljø og ledelse», kunne vi nylig lese i en notis. Det kan man se som en grunn til å forbedre arbeidsmiljø og medbestemmelse – eller som et tegn på at flere burde bite tennene sammen og ta ut mer av problemene på egen kropp og psyke. Det er et spørsmål om perspektiv.
Slik fremtrer en dobbel asymmetri i velferdsdebatten. Dels handler det om hvordan fakta kan overtrumfes av ideologisk motivert mas, dels om hvilke utgangspunkt som får dominere. Venstresiden og arbeiderbevegelsen må stikke hull på mytene, men også være nøye med å forsvare grunnleggende verdier i velferdsordningene aktivt mot enøyd økonomisme. Skal vi ha en bekymret debatt om «endrede holdninger» – burde den heller handle om sosiale eliters syn på solidariske velferdsordninger. Der trengs det en kraftig skjerping.
[Publicerad i Klassekampen i dag]
For noen uker siden kom Statistisk sentralbyrås sykefraværsstatistikk for første kvartal 2010: 7,0 prosent av avtalte dagsverk. Dette er en kraftig reduksjon fra året før, da sykefraværet var 7,7 prosent. Faktisk var sykefraværet rekordlavt. Det finnes fullt sammenlignbare SSB-tall siden 2001 og dette er det laveste tallet for første kvartal fra alle disse årene.
SSBs forklaring på en stor del av nedgangen – at influensaepidemien toppet tidlig – var tydeligvis akseptabel denne gangen. Det var annerledes under høstens og vårens opphissede sykelønnsdebatt. Da skulle en tilsvarende økning granskes nøye, under stor ståhei. Påstander som at «aldri før har sykefraværet i Norge vært høyere» forekom i debatten til tross for at det var direkte feil. Bombe- og eksplosjonsmetaforer ble tatt i bruk til tross for at kostnadene for sykelønnsordningen lå rundt samme andel av BNP som for tjue år siden.
Sykelønnsalarmismen har vært karakterisert av en stadig gjentakelse av fallende «arbeidsmoral» som forklaringsvariabel. Og da er løsningen nærliggende: skjære ned, straffe, begrense. Det kalles incentiver. «[H]vis det er slik at holdningene, både til det å være sykemeldt med full lønn, og til andre velferdsgoder har endret seg, må det sterkere lut til. […] da kommer man ikke utenom at både arbeidsgiver og arbeidstager selv må betale mer av regningen ved sykefravær», som økonomen Simen Markussen sier til Aftenposten 21. juni.
Denne konklusjonen tilføyes en undersøkelse som Markussen og kollegaen Harald Dale-Olsen har gjort, av hvordan lengden på sykemeldinger for den som brekker et bein eller forstuer en fot har endret seg på 15 år. Legene anbefaler nå at man skal være hjemme lenger.
«Vi finner det vankelig å forklare dette uten å åpne for at det har skjedd holdningsendringer», konkluderer de to økonomene i artikkelen. De presiserer i en parentes at holdningsendringene kan omfatte både arbeidsgiver, arbeidstaker og lege. Muligheten for at arbeidsgiver i mindre utstrekning enn tidligere vil ha folk med midlertidig lavere arbeidsevne på jobb, samt legenes eventuelt endrede profesjonelle vurdering av sykemelding som behandling, blir altså en del av samme problem. Aftenposten kaller det «slappere holdninger».
Det er naturligvis interessant å ha en diskusjon om hvordan legene vurderer sykefraværet. Men hvis vi nå på legens anbefaling blir hjemme lenger etter et beinbrudd – er det nødvendigvis «slapt»?
«Økende fravær til tross for klare forbedringer i folks helse er for mange et paradoks», skriver de to økonomene, og siterer en annen flittig deltaker i debatten, professor Ivar Sønbø Kristiansen, som snakker om «endrede holdninger til det å utføre arbeid for andre mot lønn.»
Nå har det jo vist seg notorisk vanskelig å vise noen konkrete endringer her – i den forstand at folk ikke går på jobben selv om de kan og har betalt for det. Men hele spørsmålsstillingen er ganske merkelig. Hvorfor skulle det være et «paradoks» at en god sykelønnsordning, der flere har mulighet til å være hjemme fra jobben ved sykdom, også kan bidra til en bedre folkehelse?
Og: Er ikke «endrede holdninger til det å utføre arbeid for andre mot lønn» et ganske viktig formål med velferdsordningene? Poenget er ikke at vi ikke skal arbeide – i Norge er det flere i lønnet arbeid enn i nesten alle andre land. Poenget er at vi for eksempel ikke skal akseptere hva som helst når vi arbeider, eller når vi har mistet jobben. «21 prosent av norske arbeidstagere har levert sykmelding fra lege som følge av dårlig arbeidsmiljø og ledelse», kunne vi nylig lese i en notis. Det kan man se som en grunn til å forbedre arbeidsmiljø og medbestemmelse – eller som et tegn på at flere burde bite tennene sammen og ta ut mer av problemene på egen kropp og psyke. Det er et spørsmål om perspektiv.
Slik fremtrer en dobbel asymmetri i velferdsdebatten. Dels handler det om hvordan fakta kan overtrumfes av ideologisk motivert mas, dels om hvilke utgangspunkt som får dominere. Venstresiden og arbeiderbevegelsen må stikke hull på mytene, men også være nøye med å forsvare grunnleggende verdier i velferdsordningene aktivt mot enøyd økonomisme. Skal vi ha en bekymret debatt om «endrede holdninger» – burde den heller handle om sosiale eliters syn på solidariske velferdsordninger. Der trengs det en kraftig skjerping.
Träffsäker integrationspolitik
Nyamko Sabuni fantiserade och insinuerade sig in på DN Debatt häromdagen med en väntad förorten-brinner-vi-måste-ställa-krav-det-finns-inga-enkla-lösningar-men-här-kommer-några-ändå-som-syftar-till-att-stigmatisera-plus-jag-skriver-radikal-islam-också-för-det-funkar-bra-att-skrämmas-med-det-i-andra-länder-artikel.
Carin Jämtin (S) hade ett bra svar där hon påpekar att just borgarnas politik har bidragit till ökade klyftor - motsatsen till den integration Sabunis regering ibland låtsas bry sig om.
Men läs allra helst Marika Åsbrink Lindgrens blogginlägg, som lyfter fram ytterligare fakta i målet. Högerpolitiken ska kallas för vad den (också) är: "En politik designad för att slå mot Rinkeby"
Carin Jämtin (S) hade ett bra svar där hon påpekar att just borgarnas politik har bidragit till ökade klyftor - motsatsen till den integration Sabunis regering ibland låtsas bry sig om.
Men läs allra helst Marika Åsbrink Lindgrens blogginlägg, som lyfter fram ytterligare fakta i målet. Högerpolitiken ska kallas för vad den (också) är: "En politik designad för att slå mot Rinkeby"
Lönesäkning som generallösning
Man blir ju lite trött, det blir man. ”Fackets avtal stoppar de unga”, skriver Nils-Eric Sandberg, mannen som i tre decennier gav den buttra marknadsfundamentalismen ett ansikte på DN:s ledarsida, på DN Debatt. Detta påstående baserar han som väntat inte på förhållanden i verkligheten, utan på det han kallar ekonomisk teori, vilket i verkligheten är en uppsättning dogmer ur vilka man kan härleda självklara men felaktiga ekonomiska ”analyser”.
Sandberg skriver:
Det är ju till exempel inte så att länder där lönenivåerna är höga, generellt också har högre arbetslöshet. Snarare tvärtom.
När det gäller ungdomar är det dessutom så att de i allmänhet redan har lägre löner på arbetsmarknaden. De har likafullt högre arbetslöshet. Det enda Sandberg då kommer på är att de, liksom invandrare, och alla andra som för tillfället har det svårare på arbetsmarknaden, ska få lägre lön.
En som tålmodigt försöker förklara tomheten i Sandbergs resonemang är Samuel Engblom på TCO. Läs hans inlägg: Priset inte avgörande för ungdomsarbetslösheten.
Han nämner bland annat det totalt misslyckade försöket med generellt sänkt arbetsgivaravgift för unga. Det är en dyr reform som urholkar statskassan, men som knappt har gett några nya jobb alls. Däremot har det varit en mycket stor subvention rakt ned i fickorna på ägarna i företag som redan anställer unga – McDonalds beräknas ha tjänat 200 miljoner rakt av på sänkningen.
Engblom lyfter också fram utbildning. Till det kan läggas en anmärkning om Danmark, som länge har lyfts fram som ett föregångsland när det gäller ungdomar och arbete. Visst finns det bra grejer att lära sig av Danmark, men i hallelujastämningen som lätt uppstår, också på vänsterkanten, glömmer man bort att Danmark också har präglats av låg andel universitetsstuderande ungdomar, och en hög andel ungdomar som känner sig tvungna att jobba medan de studerar, vilket inte nödvändigtvis bidrar positivt till studierna. Nu varnar till exempel Arbejderbevægelsens Erhvervsråd för att det finns ett strukturellt problem i dansk ekonomi med brist på utbildad arbetskraft (inte bara universitetsutbildad) vilket riskerar att göra Danmark fattigare.
Jag vill i det här sammanhanget också rekommendera en några år gammal LO-rapport som är mycket bra: Vem vinner på lägre löner? Här pekar man dels på att resonemangen om de skadligt höga minstalönerna inte stämmer, dels på att lägre löner inte är en ”fot in” utan snarare något kletigt som man riskerar att fastna i.
Nils-Eric Sandbergs abstrakta dogmer kan förstås, med lika dåligt resultat, appliceras också på arbetsmarknader i andra länder. Så sker också. Jag skrev en krönika nyligen om den norska debatten – där högerns tankesmedja argumenterar på samma sätt, när det gäller invandrarnas deltagande på arbetsmarknaden. Läs gärna: Etnisk lønn.
Ska man göra något åt arbetslösheten är det tre typer av åtgärder som behövs:
1. Fler måste anställas – det finns till att börja med stora behov som det offentliga kan se till att uppfylla genom framför allt stöd till kommuner och landsting
2. Fler måste utbildas på rätt sätt – man behöver stärka yrkesutbildningarna
3. Fler måste kunna bli kvar på sina jobb – ungdomar är extremt hårt utsatta för osäkra anställningar. Hålen i arbetsrätten, framför allt när det gäller allmän visstidsanställning och vikariat som inte är vikariat, måste täppas till, genom såväl avtal som lag.
Högerns lösningar går på alla dessa punkter i rakt motsatt riktning. De lär därför fortsätta att hålla sig till sina världsfrånvända teorier. Det är viktigt att de förhindras från att basera konkret politik på dem.
Sandberg skriver:
Den centrala ekonomiska teorin, grunden för all analys, utgår från ett samband mellan pris och efterfrågan. Det vore underligt om denna generella regel inte ska gälla på den viktigaste marknaden, den för arbete. Om den gäller bestäms efterfrågan på arbete av priset. Ju högre pris – det vill säga ju högre avtalsbestämda löner – desto mindre efterfrågan. Och desto högre arbetslöshet.Jaha. Det är ju glasklart. Så fungerar det i den ”teorin”. Men alltså inte i verkligheten – som Sandberg inte förefaller vara särskilt intresserad av i sin artikel.
Det är ju till exempel inte så att länder där lönenivåerna är höga, generellt också har högre arbetslöshet. Snarare tvärtom.
När det gäller ungdomar är det dessutom så att de i allmänhet redan har lägre löner på arbetsmarknaden. De har likafullt högre arbetslöshet. Det enda Sandberg då kommer på är att de, liksom invandrare, och alla andra som för tillfället har det svårare på arbetsmarknaden, ska få lägre lön.
En som tålmodigt försöker förklara tomheten i Sandbergs resonemang är Samuel Engblom på TCO. Läs hans inlägg: Priset inte avgörande för ungdomsarbetslösheten.
Han nämner bland annat det totalt misslyckade försöket med generellt sänkt arbetsgivaravgift för unga. Det är en dyr reform som urholkar statskassan, men som knappt har gett några nya jobb alls. Däremot har det varit en mycket stor subvention rakt ned i fickorna på ägarna i företag som redan anställer unga – McDonalds beräknas ha tjänat 200 miljoner rakt av på sänkningen.
Engblom lyfter också fram utbildning. Till det kan läggas en anmärkning om Danmark, som länge har lyfts fram som ett föregångsland när det gäller ungdomar och arbete. Visst finns det bra grejer att lära sig av Danmark, men i hallelujastämningen som lätt uppstår, också på vänsterkanten, glömmer man bort att Danmark också har präglats av låg andel universitetsstuderande ungdomar, och en hög andel ungdomar som känner sig tvungna att jobba medan de studerar, vilket inte nödvändigtvis bidrar positivt till studierna. Nu varnar till exempel Arbejderbevægelsens Erhvervsråd för att det finns ett strukturellt problem i dansk ekonomi med brist på utbildad arbetskraft (inte bara universitetsutbildad) vilket riskerar att göra Danmark fattigare.
Jag vill i det här sammanhanget också rekommendera en några år gammal LO-rapport som är mycket bra: Vem vinner på lägre löner? Här pekar man dels på att resonemangen om de skadligt höga minstalönerna inte stämmer, dels på att lägre löner inte är en ”fot in” utan snarare något kletigt som man riskerar att fastna i.
Nils-Eric Sandbergs abstrakta dogmer kan förstås, med lika dåligt resultat, appliceras också på arbetsmarknader i andra länder. Så sker också. Jag skrev en krönika nyligen om den norska debatten – där högerns tankesmedja argumenterar på samma sätt, när det gäller invandrarnas deltagande på arbetsmarknaden. Läs gärna: Etnisk lønn.
Ska man göra något åt arbetslösheten är det tre typer av åtgärder som behövs:
1. Fler måste anställas – det finns till att börja med stora behov som det offentliga kan se till att uppfylla genom framför allt stöd till kommuner och landsting
2. Fler måste utbildas på rätt sätt – man behöver stärka yrkesutbildningarna
3. Fler måste kunna bli kvar på sina jobb – ungdomar är extremt hårt utsatta för osäkra anställningar. Hålen i arbetsrätten, framför allt när det gäller allmän visstidsanställning och vikariat som inte är vikariat, måste täppas till, genom såväl avtal som lag.
Högerns lösningar går på alla dessa punkter i rakt motsatt riktning. De lär därför fortsätta att hålla sig till sina världsfrånvända teorier. Det är viktigt att de förhindras från att basera konkret politik på dem.
torsdag, juli 08, 2010
Debatt: Sverige i Afghanistan
Paneldebatt med riksdagspartierna, om Afghanistan och Sveriges deltagande. Jag var med från Vänsterpartiet. Tycker att högerns krigsnaivism och obekymrat koloniala utgångspunkt stundtals är häpnadsväckande.
Samtal om politiskt bloggande
Ett timslångt samtal med Fredrick Federley, Mary Jensen, Peter Andersson, Maria Ferm, opassande-emma och undertecknat kan man kolla på här. (Den mycket proffsige moderatorn är Martina Lind)
tisdag, juli 06, 2010
Fores/Axess: Analys av Lars Ohlys tal
Fores/Axess kör analyser av de olika partiledarnas tal i Almedalen. Jag var med i programmet om Lars Ohlys tal. Det blev rätt skoj, tycker jag. Jag kommer in i andra halvan av programmet.
söndag, juli 04, 2010
Tjänstledighet och Almedalsvecka
Från 1 juli och tre månader framåt har jag tjänstledigt från mitt jobb som ekonom på Manifest senter for samfunnsanalyse i Norge. (Inte från tidningen Klassekampen, som det står i senaste numret av Fokus. Där jobbade jag 2008)
De här tre månaderna kommer jag i huvudsak att tillbringa i Sverige, där jag kommer att delta mer aktivt i valrörelsen.
Det innebär bland annat att jag är på Almedalsveckan på Gotland. Här är programmet för vänsterpartiets dag – måndag 5/7. Här är vänsterns Almedalsblogg. Och nedan en lista på olika grejer jag ska vara med på de närmaste dagarna
måndag 5/7
10.00-11.30 Diskussion om LAS, Arr: Trä- och metallindustriförbundet (Clematishuset, Strandgatan 20)
11.30-12.00 «Konsten att slå på den som redan ligger», Samtal/intervju om regeringens välfärds- och socialförsäkringspolitik, Arr: Vänsterpartiet (Almedalen)
14:30-15:30 «Rosengård brinner, unga hamnar på glid – vem bär ansvaret», Debatt med bl.a. Johan Pehrsson (FP), Arr: Polisförbundet (Högskolan, E22)
ca kl 20 Gäst i «After Speech» efter Lars Ohlys tal. Arr: Fores, Axess TV. (Donners plats)
Tisdag 6/7
13:00-14:30 «Vallöften och verklighet – vad kan vi lära oss av historien?», seminarium om skattereform och skattelöften. Arr: Skattebetalarnas förening (festvåningen på Värdshuset Lindgården på Strandgatan 26)
Onsdag 7/7
13:00-14:30 «Fullständiga rättigheter», ett samtal om mänskliga rättigheter. Arr: Amnesty. (Högskolan D20)
15:00-16:30 «Utveckling och trygghet». Diskussion om «tillväxt och utveckling i ett längre perspektiv, synen på framtida svenska arbetsmarknaden, dess konkurrenskraft
och politikens roll i utvecklingen av det svenska näringslivet, för jobbskapande tillväxt». Arr: Unionen. (S:t Lars ruin)
Torsag 8/7
08:00-09:00 Bloggfrukost, om politiskt bloggande som opinionsbildning. Arr: Martina Lind, Politometern. (Hästgatan 12)
Fredag 9/7
10:00-11-30 «Debatt-SM». Skojig debattävling. Arr: LO. (Restaurang Hamnplan 5)
13:00-15:00 «Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras», diskussion om det rödgröna samarbetet tillsammans med några av författarna i ny antologi. Arr: Tvärdrag, Cogito, CMS (Krukmakarens hus, Mellangatan 21)
De här tre månaderna kommer jag i huvudsak att tillbringa i Sverige, där jag kommer att delta mer aktivt i valrörelsen.
Det innebär bland annat att jag är på Almedalsveckan på Gotland. Här är programmet för vänsterpartiets dag – måndag 5/7. Här är vänsterns Almedalsblogg. Och nedan en lista på olika grejer jag ska vara med på de närmaste dagarna
måndag 5/7
10.00-11.30 Diskussion om LAS, Arr: Trä- och metallindustriförbundet (Clematishuset, Strandgatan 20)
11.30-12.00 «Konsten att slå på den som redan ligger», Samtal/intervju om regeringens välfärds- och socialförsäkringspolitik, Arr: Vänsterpartiet (Almedalen)
14:30-15:30 «Rosengård brinner, unga hamnar på glid – vem bär ansvaret», Debatt med bl.a. Johan Pehrsson (FP), Arr: Polisförbundet (Högskolan, E22)
ca kl 20 Gäst i «After Speech» efter Lars Ohlys tal. Arr: Fores, Axess TV. (Donners plats)
Tisdag 6/7
13:00-14:30 «Vallöften och verklighet – vad kan vi lära oss av historien?», seminarium om skattereform och skattelöften. Arr: Skattebetalarnas förening (festvåningen på Värdshuset Lindgården på Strandgatan 26)
Onsdag 7/7
13:00-14:30 «Fullständiga rättigheter», ett samtal om mänskliga rättigheter. Arr: Amnesty. (Högskolan D20)
15:00-16:30 «Utveckling och trygghet». Diskussion om «tillväxt och utveckling i ett längre perspektiv, synen på framtida svenska arbetsmarknaden, dess konkurrenskraft
och politikens roll i utvecklingen av det svenska näringslivet, för jobbskapande tillväxt». Arr: Unionen. (S:t Lars ruin)
Torsag 8/7
08:00-09:00 Bloggfrukost, om politiskt bloggande som opinionsbildning. Arr: Martina Lind, Politometern. (Hästgatan 12)
Fredag 9/7
10:00-11-30 «Debatt-SM». Skojig debattävling. Arr: LO. (Restaurang Hamnplan 5)
13:00-15:00 «Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras», diskussion om det rödgröna samarbetet tillsammans med några av författarna i ny antologi. Arr: Tvärdrag, Cogito, CMS (Krukmakarens hus, Mellangatan 21)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
