Äg media!

Läs Erik Bergs ledare i Flamman!

Regeringsmakten vinns inte genom pressmeddelanden, partierna måste bäras fram som skummet ovanpå en våg av rörelser, elektrifierade med den optimism som kommer ur upplevelsen av att ha rätt och röra sig framåt, få sin verklighetsbild bekräftad. En dagstidning med en pluralistisk rödgrön ledarsida som reflekterar mångfalden i alternativet till alliansens PR-bygge kunde utgöra en viktig motor i den processen. Just nu saknas en sådan motor.

Hela!

Kielos om G8-mötet

"Antagligen är detta det roligaste som någonsin har hänt Reinfeldt eftersom han nu kan hålla ännu tråkigare tal än han brukar. Det där att vara statsman innebär nämligen (åter enligt Moderaternas kommunikationsapparat) att inte säga något politiskt".

Våld, men vart?

De rapporter som kommer från Iran nu är mörka, blodiga. Regimen trappar upp repressionen å det grövsta. Brutalt våld mot politisk opposition har aldrig försvunnit från iransk politik. Men de massgripanden som nu genomförs och de systematiska övergrepp i fängelserna som följer på dem, har inte varit vardagsmat sedan studentprotesterna för tio år sedan. Och nu är det mer, värre.

På Tehran Bureau skriver en av dem som själv kom relativt lindrigt undan, om sina upplevelser i Evin-fängelset. Folk dör i häktena nu. Jag har sett och hört andra redogörelser, trovärdiga, som vittnar om människor som invaldiserats, våldtagits, bankats till döds.

På torsdag är det tioårsdagen för studentprotesterna 1999. Samtidigt har den stora sandstormen som svept in över Saudiarabien och Irak, också tagit sig in i Iran. Myndigheterna har utlyst helgdag. Kanske utblir den stora urladdningen som många väntat sig imorgon. Men när sandstormen skingrats, kommer det fortfarande att vara oklart vem som definierar vad den Islamiska Republiken Iran egentligen är. Tvivlet på det har nu trängt långt in i de breda lager som önskat systemet kvar och konstitutionen respekterad. Då blir det också allt svårare för dem som slår och dödar, att veta vem man ska "rädda" systemet åt.

[Bilden nedan: "Gud är på vår sida. Ska ni filtrera bort honom också"]

Kapitalismen och utanförskapet

En intressant intervju med den amerikanske ekonomen Michael Perelman. Han säger bland annat detta, med anledning av en kommande bok som ska heta "The Invisible Handcuffs of Capitalism: How Market Control Tyranny Stifles the Economy by Stunting Workers”:

In Greek mythology, Procrustes was a sadistic innkeeper who made his "guests" bodies conform to his iron bed. He would chop off as much as necessary from the tall ones and stretch out the short ones. I used the reference because the market is typically treated as a voluntary system, whereas, in reality, the rules of the market require most people to conform to the system, much like the sadistic innkeeper.

The book concentrates on the exclusion of work, workers, and working conditions from economic theory. This neglect carries over into the way business is done under capitalism, especially in the United States.

I intentionally disregard considerations of justice because many other people have done good work from that perspective. Instead, I try to look at how irrationality of this exclusion of work, workers, and working conditions affects the process of production. In following this line of thought, many of the other destructive and unjust aspects of the system become obvious.

Of course, this system does little to help people on the lower rungs of society. The book does not emphasize this injustice, but rather how it deprives society of people's lost potential. This potential could make life better even for those at the controlling heights of society.

Läs.

Hamid Dabashi: The Arab Roaming the Streets of Tehran

Hamid Dabashi, iransk-amerikansk litteraturvetare och författare till bland annat boken Iran: A people interrupted, har en väldigt fin text publicerad på Tehran Bureau:

A racist rumor is now roaming through the streets of Tehran (exacerbated by even more racist instigation by monarchists from abroad)—that among the security forces beating up on the demonstrators are people who do not speak Persian, that they speak Arabic, that they are dark skin and thus not Iranian—from Lebanon, Palestine, or Iraq.

The whitewash imagination of those who make up these stories has habitually dismissed Iranians from the southern climes of their homeland as “Arabs,” as if being Arab was a misdemeanor. This idea of fictive foreigners beating up and killing Iranians used to be Afghan when millions of Afghan refugees fled their homeland and sought refuge in Iran in the 1980’s; now they have become Arabs. The same racist imagination in and out of Iran now seeks to fish from this muddy water. They have no clue that the only Arab that I know for a fact now roaming the streets of Iran is Hanzala [bilden], watching over his Iranian brothers and sisters, a witness to their courage and imagination—blessing their Intifada, teaching them a trick or two.

Läs hela!

Alkohol och urval

Två samtidiga nyheter på SvD:s sajt visar varför man ska undvika att presentera resultatet av nätundersökningar som om de sade något viktigt om folkopinionen. Det hade knappast blivit en radikalt annorlunda bild i nätundersökningar på andra sajter.



[SR][SvD][SvD][SvD][SvD][AB]

Frihet är slaveri - Bildsättning är ... svårt

Moderaterna ser möjligheter. Notera foto, men för all del också URL:en.

(Via Paolo Pissoffi, som har några frågor)


[För att få perspektiv på den bredare frågeställningen, läs Alice Åström i Aftonbladet, och på Vänsterpartiets hemsida]

Moderat civil olydnad

Berit Assarsson, moderat kommunalråd i Tyresö, gillar inte Arbetsmiljölagen, eftersom den kan försvåra viktiga affärsmässiga hänsyn som ska tas av kommunen:

Arbetsmiljölagen måste förändras. Det blir absurt många gånger när de kommer med sina vitesförläggningar. Hallå! Vi vet att ventilationen i idrottshallarna behöver fixas, men vi har massor av andra angelägna investeringar. Vet de bättre än vi i vilken ordning vi ska ta det?

Citerat i Dagens Samhälle. (Via Alliansfritt Sverige)

Resumé

Nooshi Dadgostar bjuder på en sorts sammanfattning av Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen.

"Verklighetsmakeri"

Den högerpopulistiska ”kulturkamp” som KD-ledaren Göran Hägglund också försökte sig på i sitt tal i Almedal – med klart begränsad framgång får vi tillägga – har som bekant varit det stridsrop under vilken den danska högern gjort stora framgångar. I Norge är det Fremskrittspartiet som gjort greppet till sitt. Den senaste tiden har också några skribenter och akademiker på högerkanten stuckit ett vått finger i luften, känt de blåbruna vindarna blåsa, och anmält sig till förlig tjänst i det skepp de hoppas når regeringsmakt och vidare härligheter. Det är ju onekligen en utveckling med historisk precedens.

Tidningen Dagbladet har kört en serie om den utropade kampen mot ”kulturradikalismen”. Magnus Marsdal, författare till boken Frp-koden och utredare i Manifest Analyse, skrev i lördags ett utmärkt inlägg i serien:

En realistisk beskrivelse av Norge anno 2009 – med innstramminger i asylpolitikken, testing og atter testing i skoleverket, reklame i alle kanaler og somaliere som holdes i varetekt fordi de er … eh … somaliere – tyder på at Tojes krigsrop gjaller noen år etter at slaget har stått. Det betyr ikke at hans virkelighetsmakeri må mislykkes. Mye er mulig når euorpeiske høyrekrefter setter seg fore å mobilisere mot parasitter og syndebukker. Men hvem er det egentlig Toje snakker for, når han maler «folk flest» og «de brede lag» på sin mørkeblå krigsfane? De brede lag i Norge, 70-80 prosent av velgerne, støtter ikke Frp. Det kan heller ikke være «arbeiderklassen» Toje mobiliserer, overveiende rødgrønn som den er. Hvem representerer Asle Toje? Er det Fulbright-stipendiater, som ham selv og Aslak Nore? Er det fellesskapet av kristne, Camebridge-utdannede legesønner han viser til? Eller kan det være Frimurerlosjen, hvor den ambisiøse utenriksforsker Toje må være et av landets yngste medlemmer? Er det der han føler folk flest på pulsen og kjenner kulturkampens vinder blåse opp til storm?

Läs hela!

Administrationen i USA ger klartecken till israeliskt angrepp mot Iran – och administrationen i Iran trappar upp repressionen

Konspirationsteorierna kring händelserna i Iran är många. Det är inte något nytt. Den kroniska bristen på öppenhet har skapat en sådan politisk kultur inne i landet. Och det faktum att hemlig korridorverksamhet och geopolitiska intriger faktiskt har spelat en roll för de politiska skeendena ibland, har förstås också gjort sitt.

Sammantaget leder dock den konspirativa hållningen till att kraften i folkliga protester och social mobilisering undervärderas – i många olika läger, och bland vanligt folk.

Det vi nu har sett på gatorna i Iran är inte något som ”kontrolleras” av den ena eller andra politiske spelaren. Det är uppenbart att systemet nu är splittrat i flera dimensioner, och att sprickorna går såväl inne i de republikanska institutionerna som de religiösa makt- och kontrollorganen. Det är en situation som är labil, där mycket fortfarande kan hända, och där organisation och ledarskap kommer att vara avgörande.

Under tiden protesterna pågått har det också funnits röster som velat reducera händelserna till en utifrån orkestrerad ”färgkodad” revolt och på ett eller annat sätt resultat av hemlig tråddragning av CIA, Mossad, osv. Det är ett exceptionellt nedvärderande förhållningssätt till de miljoner människor som varit ute på gatorna och gett uttryck för sin vilja att vara med och styra sitt eget samhälle. Och det är en missbedömning av den sociala och politiska sammansättningen av Iran. Missnöjet med regimen är starkt – och inte längs en entydig axel av ”västvänlighet”. De politiska krafterna är också betydligt mer självständiga och djupre rotade i den iranska verkligheten, än de oppositionskrafter som med stöd av västliga underrättelse- och ”bistånds”-organ satts att leda vägen för andra ”färgrevolutioner”.

Det betyder naturligtvis inte att det saknas intresse av att blanda sig i och vinna terräng, från amerikansk och israelisk sida – liksom från en mängda andra krafter. Iran är ett stort land, centralt för maktbalansen i Mellanöstern och för hela regionens geopolitiska framtid. Försöken till medie-spins runt upproret är många och ganska uppenbara. Det oroväckande är väl att se hur snabbt lejonparten av västerländska medier prenumererar på just de ”regeringstrogna” förenklingarna.

Mitt i denna situation, där människor i Iran modigt satt sig upp mot det inre förtrycket, ger nu USA:s vicepresident Joe Biden ett tydligt klartecken till Israel om att ett militärt angrepp av någon form mot Iran, skulle tolereras av USA:s, som en del av Israels ”suveränitet”.

Ett sådant utspel är ett livsfarligt stöd till den livsfarliga, rasistiska regimen i Israel. Det kan samtidigt bli ett hårt slag mot dem som kämpar för frihet i Iran.

Från Iran kommer nu allt fler rapporter om att regimen trappar upp repressionen på ett extremt obehagligt sätt. När gatuprotesterna nu tvingats, ned medan spänningen i samhället fortfarande är stark, har repressionen övergått till att knäcka ledande oppositionella figurer runt de främsta ledarna. Rapporterna om ”erkännanden” som offentliggörs är förskräckliga i sig, och är samtidigt ägnade åt att indikera beredskap – sådana tv-sända erkännanden har vid flera tidigare kritiska faser markerat regimens kontroll.

Det är ett tacksamt grepp från de styrandes sida i Iran att försöka reducera oppositionen till utländsk manipulation. När USA:s vicepresident ger sitt stöd till Israels lek med den apokalyptiska ”optionen”, undergräver han samtidigt den hotade, plågade inre oppositionen i Iran, till förmån för de krafter som faktiskt skulle vara beredda att sälja ut Irans oberoende och territoriella integritet – och samtidigt till förmån för de mest reaktionära krafterna i den nuvarande iranska ledningen.

Den som utifrån vill understödja en progressiv utveckling i Iran kan konkret arbeta för två positioner: för ett fördömande å det starkaste av de militära hot som riktas mot Iran och det iranska folket, och för att exempelvis Sveriges regering ska sända en signal till de människor som med risk för liv och hälsa kämpar för frihet och rättvisa inne i Iran, att man följer och oroar sig för alla politiska fångars situation och att man hedrar och stärker asylinstitutet, som ju under lång tid blivit allt svårare att ta i bruk för alla som tvingas fly från hot och förtryck.


[Läs mer om Joe Bidens uttalanden på Progressiva USA]

Honduras, USA och kampen om rapporteringen

Militärkuppen i Honduras fortsätter, och militären går hårdare fram för att stoppa de folkliga protesterna. Flygplatsen blockerades fysiskt när presidenten Zelaya skulle landa och demonstranter som kommit dit slogs ned.

USA har fortfarande – till skillnad från de andra länderna i OAS – inte dragit tillbaka sin ambassadör från Honduras och har inte gått vidare från den initialt uttryckta oron för utvecklingen. Det är väl ungefär nu som den hållningen kan börja betraktas som ett implicit stöd till juntan.

(Jag har på bloggar och Facebook sett rykten om att Israel och Taiwan (!) skulle ha erkänt den nya regeringen i Honduras, men har inte hittat någon bekräftelse. Någon som vet något mer?)

Mest ville jag tipsa om Erik Bergs utmärkta inlägg Gorillornas dagar är räknade.

Hur hade den här historien återgivits idag om inte Hugo Chavez regering 2005 hade tagit initativet till en progressiv latinamerikansk TV-kanal för att bryta dominansen av amerikanska medier och privata mediemogulers desinformationsfontäner i Latinamerika?

TeleSUR väljer genomgående ett annat perspektiv och intervjuar andra källor än CNN och de internationella nyhetsbyråerna. Allteftersom kvällen fortskred framträdde teleSUR som den auktoritativa internationella källan till information om händelserna i Honduras, med flera reportrar både på marken och ombord på Zelayas plan som kom direkt från OAS möte i Washington. När soldaterna på flygplatsen öppnade eld mot demonstranterna för att till varje pris förhindra att landningsbanan rensades från de fordon militären ställt upp för att blockera presidentens plan från att landa, då återgav teleSUR hela förloppet direkt i hela sin kaotiska brutalitet. Och när natten övergick i morgon här i Sverige hade även SvD fallit till föga och citerat teleSURs rapportering. Inte undra på att kanalen retar gallfeber på de konservativa, här blir plötsligt det tidigare osynliggjorda andra perspektivet omöjligt att ignorera, precis som då Al Jazeera sände live innifrån Gaza under Israels operation gjutet bly och gjorde brotten mot mänskligheten synliga för hela världen.

Läs hela!

Läs också Dick Emanuelssons långa reportage i Flamman, från händelsernas mitt i Honduras.

Och Anders Svensson: USA och kuppen i Honduras.

Och Paolo Pissoffi: USAs eviga hyckleri när det gäller demokrati.

[SvD][SvD][AB][DN][DN]

"5 sätt att knäcka högerns makt över medierna"

Standigt denne Suhonen! Det han skriver i Aftonbladet ar konkret, realistiskt och livsviktigt.

Efterlysning

Idag har jag fatt ett flertal mejlreaktioner fran iranier som sager sig ha last min artikel i Aftonbladet om valet i Iran, publicerad for tre veckor sedan. Antar att den blivit omnamnd i nagon slags diskussion eller pa nagon sajt. Jag befinner mig utomlands utan ordentlig mojligheter att kolla det - men ar forstas nyfiken. Tacksam om nagon som vet kan skriva kommentar eller mejla.

(PS. Jag ar i Moskva. Now go tranconspire)

Försvara värnplikten

(Veckans ledare i Flamman)

Sverige avskaffar värnplikten i fredstid. Det föreslår majoriteten i Utredningen om totalförsvarets framtid.

Principiellt sett är det en av de största förändringarna för svensk säkerhetspolitik. Den moderna, allmänna värnplikten får sin mening och legitimitet i en förståelse av nationell suveränitet som är uppburen, inte av regeringsmakten, utan av folket i gemenskap.

Denna princip kommer i kläm, när man vill underlätta uppfyllandet av ett växande behov av militära insatser hos EU och genom angreppspakten Nato. Utredningen konstaterar att ”genom medlemskapet [i EU] är vi en del av en politisk allians, grundad på en värdegemenskap och ömsesidig solidaritet”. Sveriges övergång till ett ”insatsförsvar” innebär med utredningens egna ord att ”sannolikheten för att våra förband ska bli insatta i väpnade stridssituationer är långt större än förr.”


Om den grundläggande uppgiften för militären inte ska vara att försvara landet mot angrepp, utan istället att bidra till att uppnå politiska mål i fjärran länder, kräver det en ändring i såväl prioriteringar som rekryteringsbas.

I utredningen nämns pliktskyldigt fredsbevarande FN-insatser. Men Sverige har operativt sett framgångsrikt bidragit till sådana insatser under lång tid, med bas i pliktsystemet. FN-insatserna har också allt mer kommit i skymundan för exempelvis Afghanistan-missionen, som genomförs under Nato-befäl och med USA:s strategiska och taktiska behov som motor.


Men kan ovilja mot en sådan utveckling motivera besväret att kalla massvis av unga män – och det bör naturligtvis också gälla kvinnor – till mönstring? Är det riktigt att för den osannolika eventualiteten att landet skull angripas, plocka ut vissa av dem för att ta i anspråk månadsvis av deras liv?

Ja. Dels för att detta är det bästa sättet att förbereda den mycket speciella uppgift som ett totalförsvar skulle innebära. Den bredare rekryteringsbasen ger ett mer allsidigt och kompetent försvar i kris och krig – det visar också erfarenheter från FN-tjänstgöring. Officerare i försvaret blir bättre på sådant som bör vara deras uppgift, om de fungerar i ett system med ständig upplärning på grundnivå.

Militära system tenderar vidare att bli slutna. Värnplikten bidrar till att motverka de samhälleliga farorna med detta. Avskaffandet leder till att insynen i och kunskapen om hur ett försvar av Sverige organiseras, reserveras för en liten grupp. Redan i utredningen föreslås att alla tjänster i försvarsmakten ska bli säkerhetsklassade.


Den svenska militärens de facto-underordning till Nato och EU, är dessutom ett direkt hot mot fred och säkerhet i Sverige. Regeringen betonar ”den transatlantiska relationens styrka och ökade betydelse”, som sägs handla om ”delade värderingar”. Den konkreta manifestationen av dessa värderingar har varit bruk av våld för att säkra oljetillgångar, nykolonialt statsdrivande och normalisering av tortyr. Världen blir inte fredligare av det. Och svenska flaggor som vajar runt dessa expeditioner inverkar menligt på Sveriges anseende och trygghet.


Det är fullt möjligt med en annan försvarsdoktrin. Man kan prioritera en modell där betydligt fler går igenom en säkerhetspolitisk beredskapsutbildning, varav en del också med vapen i hand. Det kräver mindre av grandiosa vapensystem och en renodling av internationella insatser till FN-regi. Ska dagens situation kunna ändras någon gång i framtiden, måste alternativen börja diskuteras seriöst redan idag. I praktiken har också en slapp och pseudopacifistisk hållning till försvars- och säkerhetsfrågor på vänsterkanten, försvagat motståndet mot dagens farliga utveckling.