torsdag, augusti 28, 2014

Personligt och politiskt

På sajten Valappen finns en längre intervju med mig, om bakgrund och världsbild. 
Jag ser vänstern som en frihetslära, som hävdar vanligt folks anspråk på utveckling och makt. Liberalismen, var vid tiden för höger-vänster-begreppens formering, och långt senare, en (icke-socialistisk) vänsterideologi. Men i takt med att man mer har ”fastnat” i de ekonomiska friheterna för den som har pengar, blir det en högerståndpunkt – alltså för bevarandet av nuvarande ekonomiska och därmed sociala hierarkier. Frihet utan jämlikhet blir ganska tomt på innehåll och stora klyftor kommer dessutom lättare att gå i arv – och därmed undergräva idén om individuell frihet att forma sitt eget liv.
Läs gärna.

fredag, augusti 22, 2014

Var person på sin (färgkodade) plats?

På sajten Sverige mot Rasism skriver jag om den etniskt skiktade arbetsmarknaden, och hur strukturell rasism reproduceras.
Samma tankesätt som Svenskt Näringsliv och Svenska Dagbladet gav uttryck för då, går dock igen nu när jobben debatteras. Integrationsministerns första tanke när han pratar om arbetslösheten bland invandrarkvinnor är RUT-sektorn för ”hushållsnära tjänster”. Centerpartiet pratar om att ”börja sin bana” på hamburgerrestaurang, när det till och med o det konkreta exemplet framgick att detta var ett arbete som hade pågått i fem år. Och vi vet att låga löner och dåliga villkor i praktiken långt ifrån alltid är ”språngbrädor” till att ”gå vidare”. För många som hör till utsatta grupper är det tvärtom där man blir kvar, medan kroppen och självförtroendet tar styrk och ens andra yrkeskunskaper blir mindre färska. Ett första steg är att åtminstone problematisera det.
Läs gärna artikeln!

måndag, augusti 04, 2014

Sverige kan bättre än Fas 3

Skriver på SVT Opinion om regeringens havererade arbetsmarknadspolitik.

Sverige behöver en arbetsmarknadspolitik som bygger på andra principer än idag. Vi måste ha system som bygger på samverkan och förtroende. Den som söker sig till Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan eller kommunen, ska kunna uppleva att man får samhällets hjälp, inte bara utsätts för kontroller och ekonomiska straff.


Läs gärna hela!

Blood splattered floors and mattresses inside classrooms

En gång. Två gånger. Tre gånger. Den högteknologiska israeliska armén har alltså upprepade gånger utsatt FN-skolor – använda som sista flyktmöjlighet för människor på flykt inne i ett fängelse – för dödsbringande angrepp. Flera tiotals människor, många av dem barn, har dödats. Hundratals skadats. Tre gånger är bara de gånger som människor har fått sätta livet till.
Angreppen är uppenbart medvetna. FN har upprepde gånger angett skolornas koordinater till den israeliska krigsmakten och på alla tänkbara sätt låtit Israel förstå att detta är platser för humanitärt skydd. Varje gång har också de bisarra israeliska bisarra propagandakommunikéer gjort sitt jobb för att skapa initial förvirring. När den första skolan träffades menade man först att  inte var Israel som hade utfört angreppet och... sedan att det kanske var det men att skolan hade varit tom (!). Allt detta med det enda lögnaktiga syftet att mata västerländska mediers väldiga behov av att rapportera "balanserat" från ett fundamentalt obalanserat förtryck.

Efter det andra angreppet skrev FN-organet UNRWA:s generalkommissionär, Pierre Krähenbühl: "This is 6th time one of our UNRWA schools has been struck. Our staff leading int'l response are being killed. This is a breaking point. We have moved beyond realm of humanitarian action alone. Are now in the realm of accountability and the need for action to end the carnage". Breaking point. Carnage. Det är laddade ord skrivna av en FN-chef i en fullständigt desperat situation. Och det vittnar om en rakt igenom planerad isrealisk strategi: att markera total dominans, att ödelägga varje fast punkt i tillvaron varifrån ett palestinskt samhälle kan växa ihop igen, att skapa systematisk osäkerhet och oförutsägbarhet. Att visa finger mot varje internationellt organ som försöker hävda normala medmänskliga och mellanfolkliga principer gentemot ockupationsmakten.

Så en tredje träff alltså. "A gross violation of international humanitarian law", tvingades nu FN:s generalsekreterare säga. Men Israels agerande är ett sätt att säga "up yours" till hela FN-systemet, så länge det ens försöker att bygga sitt arbete på folkrättsliga och humanitära principer.

"Blood splattered floors and mattresses inside classrooms, and some survivors picked through shattered glass and debris for flesh and body parts to bury." Vad krävs det för våra regeringsföreträdare och opinionsbildare för att konstatera att detta är ett omfattande brott? Mot folkrätten. Mot mänskliga rättigheter. Det är det sista det faller på. Uppifrån tycks det svårt att betrakta palestinierna som fullvärdiga människor. Det är därför detta rör oss alla. Den som inte förmår se palestinerna som människor, kommer imorgon att kunna blunda också för din mänsklighet.

Tre år efter Utøya

Det är en stund sedan treårsdagen av den rasistiska terroraktionen som tog livet av sammanlagt 77 människor i Oslo och på Utøya. Nu har jag hunnit flytta tillbaka till Sverige. Det påverkar också funderingarna om det som har hänt efteråt. På årsdagen hade jag en artikel i Dagens Nyheter (översatt dagen därefter i norska Klassekampen):

En politiskt mognare bearbetning av terrorn i Norge hade krävt mer och skarpare konflikter. Mer obehag, för fler. Det är som att man aldrig kommer ett steg vidare, närmare en rejäl debatt om farliga underströmmar i det norska samhället.
Det är därför det känns skönt att komma hem – trots en kärlek till Norge som jag alltid kommer att bära med mig. Mycket är visserligen illa i den svenska debatten också. Och det är här vi ser nazister som marscherar och knivhugger. Men jag tänker på Leonard Cohens rader ”There is a war going on, between the ones who say there is a war, and those who say there isn’t”.

Läs gärna hela!

Ett nästan övertydligt exempel på den vilja till avpolitisering som jag nämner i artikeln, dök upp samtidigt i tidningen Dagens Næringsliv, där Kjetil Wiedswang för ett resonemang som slutar i prat om -- islamismen. Som om sambandet mellan Breiviks dåd och Breiviks ideologi är jämförbart med säg ISIS terror och drygt en miljard människors tro. Det understryker ytterligare poängerna i min artikel. Det blev också en kort diskussion i Studio Ett mellan oss.

I P4 Värmland pratade jag framför allt om själva den ödesdigra dagen.

Och så var det även besök i morgonprogram på SVT och, nedan, TV4.





 

måndag, juli 07, 2014

Ignorans och manegekrattare

En annan debatt som jag var med i under Almedalsveckan var det Aftonbladet som anordnade. Temat var rasismen i Sverige, med anledning av att flera borgerliga opinionsbildare på sistone verkar ha lackat ur över den antirasistiska rörelsens framgångar med att belysa hur rasistiska strukturer påverkar människors liv på alla möjliga samhällsområden, också i Sverige. Det känns förstås mer obehagligt än att reducera frågan till, på sin höjd, avståndsdebatter om Sverigedemokraterna. 

Denna gång var det Timbro/SvD-högerns Alice Teodorescu, som med frenesi försökte trolla bort rasismen. Det är ett bekymrande tecken i tiden, när den etablerade borgerligheten drar iväg åt detta håll, med användandet av samma tankefigurer som de Sverigedemokrater och andra organiserade rasistiska krafter lever på att reproducera – till exempel det förvirra(n)de talet om "rasism mot vita". 

De starka politiska gravitationskrafter som över hela Europa verkar för att rasistiskt färgad högerpopulism ska inlemmas i högern – med omhuldandet av olikheter och privilegier som överordnad princip. Sverige är inget undantag i grunden, men motståndet i Sverige har varit starkare och borgerligheten här hittills mer anständig än i många andra länder. (Det räcker med att titta över gränsen både söderut och västerut för att se hur den processen kan gå längre). 

Men det är just ditåt som delar av borgerlighetens opinionsbildare siktar nu – de krattar manegen. Den rasistiska trollsvärmen på och utanför nätet begriper detta, och mobiliseras instinktivt när ramarna kommer på glid. Som till exempel i den aktuella debatten, dit pro-rasistiska aktivister sökt sig (ja, det var obehagligt). Samtidigt är det tydligt att argumentationen från det hållet har en klangbotten – återigen både live och senare på nätet – bland en mer städad och etablerad borgerlighet (många i publiken utgörs i debatten av folk som har kommit för att se Reinfeldt utfrågas efteråt), som kan finna en ingång i att en klart uttryckt antirasism blir "aggressiv" och "oförskämd".

*

UPPDATERING: Bara några timmar efter att jag lade upp det här inlägget kom lustigt nog en ledarkommentar i SvD, signerad Ivar Arpi, den andre av de två sommarvikarierna på ledarrekationen, vid sidan av Teodorescu.

Det är en närmast uttrycklig rekommendation att göra just det ovan skisserade: alltså att utnyttja (och därmed underblåsa) existerande reaktionära och rasistiska strömningar i samhället, för att vinna kampen mot vänstern. Detta göra genom en falsk appell till en den mycket starkt firade och likaledes världsfrånvända föreställningen om den liberala yttrandefriheten. Insinuationen är att "etablissemanget" inte "vågar" höra på "folkets" åsikter – just när det kommer till frågor som den etablerade talaren händelsevis skulle vilja dra i reaktionär riktning, men helst utan att behöva stå ut med jobbig kritik.

Jag har skrivit mycket och långt om detta förut, bland annat i essän "Våga vägra debatten". Jag klipper in två avsnitt nedan.

”Vi”:et är införstått exkluderande. I den reellt existerande offentligheten styckar den upp verkligheten i ett oss som inte har, eller viktigare, inte är ett problem, som diskuterar ett dem som har och egentligen är ett problem. ”Våga” förhåller sig till allt annat än den verkliga situationen i offentligheten. Det är förknippat med noll och intet av risk att tala om invandrare, särskilt muslimer, som problem. Den uppenbara indikationen är att allt fler med positioner i offentligheten gör det, nästan jämt. ”Ta debatten” då? Här närmar vi oss en av kärnfrågorna. Den ”debatt” som på en och samma gång förs och efterlyses, är inte ”ett formaliserat och reglerat system för logisk argumentation där två eller fler parter försöker övertyga en grupp åhörare i en avgränsad fråga”, som man kan slå upp som definition. Inte heller har vi att göra med en diskussion eller dialog som istället siktar mot ”sökandet efter kunskap eller konsensus”. Tvärtom är detta något som skiljer sig på avgörande sätt från till exempel frän politisk debatt som förs för att övertyga om det kloka i att höja eller inte höja skatter, eller en mer sökande samhällelig diskussion som förs om vad en ekologiskt hållbar livsstil egentligen innebär. För det är inte några beslut i sak som är viktiga här, det är själva ”debatten”.

Det meningsbärande är det medvetet insinuanta ”det där”, som ”måste debatteras”. I den konkret manifesterade offentligheten är ”problemen” inte menade att adresseras eller lösas. Problembeskrivningen är syftet.


Men tillbaka igen till Arpis efterlysning att (åter) göra vardagsrasism och antifeminism till mer bekväma delar i den etablerade politikens politiska appell (en efterlysning som de facto i första hand riktar sig främst till den reellt existerande partipolitiska borgerligheten, för vilken SvD:s ledarsida drar lans i valtider). Här ska alltså Folkets rasistiska impluser mot tiggare bejakas (se, i Norge har man ju klarat det!). Och så motviljan mot individualiserad föräldraförsäkring. Men lustigt nog nämns i den plötsligt uppflammande ömheten för statistiska majoritetsståndpunkter, ingenting om, säg, det mycket starka stödet för att förbjuda vinster i välfärdssektorn, eller den utbredda motviljan mot att skära ned i de offentliga tjänsterna. Den folkliga vreden mot bonusar och höga VD-löner? Det faktum att det finns ett utbrett och långvarigt stöd i hela Västvärlden för att staten ska ha ett större ansvar för att minska inkomstklyftorna? Nä, då gills det inte.

Här finns det alltså en nyckel till att förstå varför högerns ideologiproducenter och riktkarlar som Teodorescu eller Arpi, instinktivt dras till det socialt reaktionära – där finns potential för att ge nytt bränsle till det allt mer impopulära regeringsprojektet för ökade ekonomiska klyftor och överföring av ekonomisk makt och konsumtionsutrymme uppåt i inkomstdecilerna. Men här finns samtidigt också en lärdom för vänstern – vill vi stå emot högerpopulismens reaktionära lockelse, måste vi envisas med att så mycket som möjligt välja kampen om de ekonomiska resurserna som stridsfält. För att åter klippa in ett avsnitt från min tidigare essä (som jag i dagens bidrag till att bekämpa Jantelagen uppmanar att du läser i sin helhet):  

Vill man minska högerpopulisternas inflytande handlar det snarare om att våga låta bli att ”ta debatten” på de villkoren. Den malande, insinuanta etnifieringen av sociala problem är just den samtida högerpopulismens livsluft. Kampen mot högerpopulismen måste dels handla om att dra skarpa linjer mot rasistisk retorikglidning, dels, och mer grundläggande, måste den handla om att återladda rätt konfliktdimensioner i den politiska debatten. Det är när politiska konflikter runt materiella makt- och fördelningsfrågor inte återspeglas i det politiska landskapet, när den ekonomiska politiken och framtidens sociala ordning inte längre upplevs som möjlig att påverka, som högerpopulismen erbjuder räls för politisk dynamik.

*

Aftonbladet rapporterade för övrigt efter debatten att jag skulle ha "vägrat" att skaka hand om Teodorescu, något som nu lever ett alldeles eget liv och tycks uppröra mången vett-och-etikett-intresserad. Nu var det inte så. Vi skildes bara åt när debatten var slut. Men det är ändå en ganska anmärkningsvärd prioritering att se en påstådd handskakningsvägran efter en debatt som ett större hot mot demokrati och frihet, än ett ursäktande och underblåsande av rasistiska underströmmar i Sverige idag.

Se alltså gärna debatten!

Läs också gärna den här några år gamla texten jag skrev – apropå den redan inledningsvis synliga skillnaden mellan att se om det finns rasism i Sverige eller bara en och annan rasist: "Du är inte rasist, men...".

Och så den här personligt hållna och mycket viktiga texten av Soraya Hashim, om rasism, identitet och den skrämmande men samtidigt mobiliserande känslan som bubblade i Almedalen i år.


SVT Debatt, om "flexibilitet"

Under årets Almedalsvecka deltog jag bland annat i SVT Debatt, på temat otrygga anställningar. En spretig men ändå ganska upplysande historia. Se det gärna här. Delen om arbetsmarknaden börjar 40 minuter in i sändningen.

torsdag, juni 26, 2014

Välfärdens finansiering (Nordiskt Forum)

Jag deltog på en session under den stora jämställdhetskonferensen Nordiskt forum, som arrangerades i Malmö i år. En inspelning finns att se på SVT Play. De andra som pratar under passet är en av de feministiska ekonomins pionjärer Agneta Stark, Peggy Hessen Følsvik (norska LO), och Alexandra Pascalidou. Jag pratade om välfärdens finansiering, med inledning 38:30, därefter ett samtal med alla fyra.

 

torsdag, juni 19, 2014

I alternativlöshetens skugga

På sajten Sverige mot rasism har jag gästbloggat om resultaten i EU-valet. Slutsatsen är att det är en allvarligt situation – och att vi behöver en antirasistisk strategi som går framåt på två ben:
Det ena är att uppmärksamma och ta tydlig ställning mot rasistisk hets. Det betyder att uppmärksamma och bemöta den typen av strömningar på arbetsplatser, i organisationslivet och i den bredare offentligheten. Att inte låta utgångspunkten för samhällsdebatten vara ett ständigt malande misstänksamhet mot ”invandrare”, muslimer, romer. Att i breda manifestationer visa att rasistisk hets inte är välkommen i våra skolor, på våra gator. Det andra benet, utan vilket antirasismen kommer att halta, i alla fall om den ska gå långt, måste bestå i att aktivera den axel i politiken som rör motsättningar om fördelningspolitik, skatter, välfärd. Historien och samtiden visar oss att antalet arbetslösa inte är oviktigt, men att farorna med högerpopulistiska lösningar ökar dramatiskt om denna arbetslöshet också omgärdas av en politisk hopplöshet – upplevelsen av att det demokratiska systemet är oförmöget att erbjuda förändring och att det därför är bäst att ”se om sitt eget hus”.
Läs gärna hela artikeln.

onsdag, juni 11, 2014

Piketty pekar fram mot mer än globala skatter

I senaste numret av magasinet Arena skriver jag om Thomas Pikettys med rätta uppmärksammade bok Capital in the 21st Century. Min poäng är att boken ger uppslag till en djupare diskussion om ekonomins framtida funktionssätt än vad som mest har varit uppe hittills, nämligen kapitalbeskattning.
Här finns grunden till ett bättre politiskt samtal. Om hur vi ska rycka loss områden från kapitalets domän, ingärda dem med hjälp av demokratiska beslut, och utveckla innehållet genom självorganisering av olika slag.
Läs gärna!

torsdag, juni 05, 2014

A-kassa och försörjningsstöd

Den här interpellationsdebatten blev ganska pedagogisk tycker jag.

måndag, maj 12, 2014

1 maj 2014

Här är mitt tal på 1 maj, filmat i Malmö. (Jag talade i Lund också)

Ali Esbati (V) talar på 1 maj 2014 i Malmö from Avanti Video on Vimeo.

onsdag, april 30, 2014

Hos Malou

Ett spänstigt samtal om ideologi, med Anna Maria Corazza Bildt (M), Mats Odell (KD) och undertecknad. Kolla gärna.


söndag, april 27, 2014

Synfält framåt

Jag har blivit intervjuad i podcasten Synfält framåt. Ett trivsamt och informativt format tycker jag. Lyssna gärna!

fredag, februari 14, 2014

Innovation vs. påhitt

I senaste numret av Magasinet Arena har jag skrivit om den innovationshämmande kapitalismen:

Den exceptionellt framgångsrika svenska industrihistorien är omöjlig att skriva utan statens roll. Samarbetet mellan Televerket och Ericsson var avgörande för att få fram världsledande telefonväxlar. Samverkan med den statliga järnvägen spelade en viktig roll för Aseas spets och växt. I dag är Sverige med i en marknadsfundamentalistisk union som juridiskt och byråkratiskt försvårar offentliga investeringar i viktiga branscher. 

Läs gärna!