När jag tittar igenom några gamla filer hittar jag ett avskrivet citat ur
CH Hermanssons intervjubok
Kommunister I (som jag gjorde en omläsning av i början av året –
artikel i Flamman). Den som talar är
Solveig Rönn, SKP:s första kvinnliga riksdagsledamot, som satt första perioden 1936-1940.
”Under tiden vi var så där förföljda hade jag mött greve von Seth på gatan. Han gick förbi och jag låtsades som ingenting. Men så vänder han och springer ifatt mej, så jag skulle få reda på min förnedring, och säger: ’Jag lyfter inte på hatten åt kommunistiska damer, jag bara nickar!’ Och då sa jag bara: ’Jag blir väldigt smickrad om ni alldeles låter bli att hälsa’.
När jag så mot all förmodan kom tillbaka till riksdagen så stötte jag ihop i dörren med greve von Seth och han lyfte på hatten och sa: ’Ursäkta!’ Jag sa: ’Ni skall inte lyfta på hatten åt kommunistiska damer!’ – ’Skall vi vara ovänner?’ – ’Nej, sa jag, men ni skall hålla på era principer’”
Jag tror förresten att jag ska göra ”Ur biblioteket” till en stående, oregelbunden vinjett. Om detta senare. Just ovan nämnda omläsning skrev jag så här om i Flamman:
Ur intervjuerna framträder bilden av ett överlevarparti som klarat mycket svåra situationer. Det kunde ske tack vare tusentals medlemmars förmåga att i parlamentariska församlingar, men än mer på gator, torg och arbetsplatser uthärda hårda påtryckningar och samtidigt sky dogmatism och inskränkthet. Ombudsmän cyklar till granndistriktet för att organisera, tidningar ges ut och distribueras i ohygglig knapphet. Förutsättningarna är rörelselojalitet och en alternativ kollektiv idéproduktion. Precis här är kanske dagens vänsterparti som allra svagast. Kanske där en faktisk förnyelse måste börja?
1 kommentar:
Ali skriver:
>Det kunde ske tack vare tusentals medlemmars förmåga att i parlamentariska församlingar, men än mer på gator, torg och arbetsplatser uthärda hårda påtryckningar och samtidigt sky dogmatism och inskränkthet.<
Ärligt talat så är det dags för vänstern att ta av de röd-tonade glasögonen när man läser sin egen historia. Vad snackar vi om här egentligen? Att kommunistiska militanter var duktiga på att sprida partiets material kan väl inte i sig vara en förmildrande omständighet. Alla svenska folkrörelser från denna tid kan nog visa upp en berömvärd grad av förmåga till mobilisering. Vår tids politiskt intresserade är mer tveksamma att ge tid och möda åt centraliserade partistrukturer där man förväntas inlemma sig.
Vore intressant att höra Ali klarlägga hur 30/40/50/-talets svenska kommunistparti "skydde dogmatism och inskränkthet", problemet var snarare tvärtom, man tuggade Kominterns marxist-leninistiska teser så att fradgan sprutade ur munnen. Dogmatismen satt långt in och var väl rotad i partistrukturen, trots de senare politiska kursomläggningarna och försöken att omvandla sig till en modern vänsterkraft. Till och med dagens politiska konvulsioner inom (v) kan ju delvis ses som en fortsättning på strider mellan kvardröjande konservativt kommunistiska element och den odogmatiska vänstern inom SKP/VPK.
Skicka en kommentar