Vad händer när det blåser?

Ett omfattande bedrägeri – inklusive urkundsförfalskning och att förstörande av bokföring – för att tillskansa sig själv stora personliga ekonomiska fördelar. Det har en person i Uddevalla gjort sig skyldig till. Rubriken i DN: ”Bedrägerirättegång blottlägger s-kultur”. När Nalin Pekgul, (s)-kvinnornas ordförande tar upp uppenbara utfall av rasistiska antydningar och trakasserier, då är det i TV:s nyhetssändningar en del av det socialdemokratiska partiets kultur. När SSU:are i förbundets sedan 1917 misshandlade vänsterfalang tröttnar på förbundsledningen, då är DN-debatt bredvillig att upplåta utrymme, och tolkningarna är självklara: socialdemokratin är korrupt. De som själva blivit illa behandlade bekräftar.

Det är när saker verkar självklara som man har mest anledning att ställa sig frågor. Är det illa med allvarliga bedrägerier? Är det dåligt med rasistiska strukturer? Är det förkastligt att SSU:s ledning behandlar sin vänster med djupt odemokratiska metoder? Well, det där är inte de svåra frågorna. De ska alla med ett rungande ja besvaras. Det intressanta är om det raster som läggs över de här ”skandalerna”, just här, just nu, är det rimliga, riktiga rastret. Varför nu? Varför så här?

Verkligheten består av en mängd olika händelser. Ibland rapporteras om saker som helt enkelt inte är sanna. Men i formellt demokratiska samhällen är det inte det vanliga sättet att skapa vanföreställningar hos människor. Det är de rapporterade – eller snarare antydda – sambanden mellan händelser som är det centrala. Vem som bestämmer vad som är en nyhet, hur den ska presenteras: dagordningen.

Och när frågor ställs på ett visst sätt så innebär det samtidigt att vissa frågor inte ställs. Visst finns det gott om människor, ofta med tragisk bakgrund, som snor pengar här och där. Oftast går det illa. Och säkert förekommer också sådant i arbetarrörelsen. Men historisk forskning skulle nog visa att sådant var vanligare förr, när kontrollmekanismerna var färre och de enskildas ekonomier mer begränsade, i den fattiga arbetarrörelsens barndom. Är problemet verkligen fallande allmän moral? Eller är problemet dels att rollen som samhällsförändrare förbytts till samhällsförvaltare och självkontrollen därmed ligger på färre händer? Och är den lojalitet som de bedragna ungdomarna i Uddevalla-fallet beskriver verkligen ett problem i sig? Dessutom: är den inte av ett helt annat slag i en ideell organisation, jämfört med ”näringslivet”, där ”lojaliteten” till och med är lagfäst, och där människor råkar mycket illa ut ekonomiskt om de knystar om missförhållanden? Proportioner är inte bara en tilläggsaspekt här – det är själva nyckelfrågan i hur vi uppfattar verkligheten.

Man kan fortsätta. Var är analysen som SSU-situationen som en spänning mellan rollen som radikalt alibi till socialdemokratin och stabil plantskola för regeringen? Var är utrymmet för att ur Pekgul-fallet dra rimliga och konstruktiva slutsatser för hur det verkligen ser ut i hela samhället, hur tiotusentals människor med invandrarbakgrund dagligen behandlas överallt i samhället. När fackpampar super upp medlemmarnas pengar är det ohyggligt allvarligt och det ska straffas hårt av rörelsen. Men detta utan att glömma, att det som upprör – och upprört rapporteras om i det fallet – snarare är legio, självklarheter, i ”privata näringslivet”. Det som med rätta kallas rofferi i arbetarrörelsen kallas prestationslön i ”näringslivet” och verkar allmänt potenshöjande och respektingivande.

Nu läggs ett särskilt raster över varje politisk händelse, till borgerlighetens fromma. Bilden av socialdemokratin framträder inte med alla de allvarliga problem som faktiskt finns, som skulle kunna vara grunden för en vital samhällsdebatt om hela arbetarrörelsens framtid. Istället blir den en anpassad bild, som har ganska lite med verkligheten, men väldigt mycket med borgarnas längtan efter regeringsmakten att göra.

Arbetarrörelsen har inte förlorat greppen över sin inre moral, inte blivit auktoritär, behöver inte mindre av lojalitet. Vad den organiserade arbetarrörelsen – facket och dess bägge partier, i varierande grad – förlorat är den samhällsförändrande udd som manar till organisering. Och problemformuleringsinitiativet.

Men knappast oåterkalleligen. Där ligger utmaningen.