måndag, maj 09, 2005

60 år sedan segern över Hitlerfascismen

Idag har ett gäng stats- och regeringschefer varit i Moskva för att fira 60-årsdagen av segern mot den hitlertyska fascismen.

Ännu går det inte riktigt för sig att skriva om krigshistorien, men försök pågår.

Förvisso: Den officiösa historieskrivningen – från högtidstalen till skolböckerna – har gått hand i hand med en ännu starkare Hollywoodbild av andra världskriget. Churchill har utmålats som någon sorts genomädel härförare för den ”fria världen”, trots att karln på flera sätt var en vidrig reaktionär, bland annat starkt entusiastisk till att använda giftgas mot ”ociviliserade stammar”, som till exempel i Irak efter första världskriget (’The moral effect should be good… and it would spread a lively terror’). Framför allt har amerikanerna framhävts som helt avgörande för krigsutgången, och den som i Väst tänker på strider under andra Världskriget, ser oftast framför sig bilder av Normandie och infanteristrid i Frankrike, à la Band of Brothers (en i och för sig utmärkt serie).

Sanningen är dock att det inte var menige Ryan som räddade Europa och världens från nazismens vidrigheter – det var sovjetiska stridsvagnar. Detta måste man kunna begripa, oavsett berättigad kritik mot det sovjetiska systemets förtryck av de egna medborgarna. Över 27 miljoner sovjetmedborgare dog i kriget. Östfronten avgjorde kriget, även om det naturligtvis var frågan om en i genuin bemärkelse historisk allians – en som alltså ännu påverkar vår samtid – som fällde Hitlertyskland och räddade de överlevande från ett kanske sekellångt barbari.

Det är förstås svårt att prata bort detta. Att efterkrigshistorien förfalskats i väsentliga avseenden är uppenbart. Men försök pågår alltså även med krigshistorien. Här i Sverige är diverse Ahlmark-adepter på krigsstigen mot sanningen. Det är USA som ska tackas för att idealistiskt ha räddat Europa. (Johan Norbergs påstående att Hitler och Stalin ”startade kriget” utgör väl i sammanhang något slags bisarrhetstopp).

Det kalla kriget kunde förklara behovet av att skriva om för- och efterkrigshistorien – till exempel hyssja ned hur Europas borgerlighet hejade fram fascismen och i allmänhet såg positivt på Hitler; och förfalska hela 50-talet, med ett auktoritärt nedtryckande av all den för de kapitalistiska makthavarna farliga framtidstro som världskrigets slut och segern över fascismen fört med sig. Glidningen nu, i en en-polär värld där den enda supermakten torterar och mördar spridda värnlösa befolkningar, handlar om något annat – om borgerlighetens omvandling och samhällets nyfascistisering som på 30-talet. Det var kommunismen som var hotet då, idag är det motviljan och motståndet mot fascismen och rasismen - de förtrycktas resningar såväl i centrum som i periferin. Den kvarvarande delen av alliansen drar iväg.

Det som angrips i processen är möjligheten att behandla och begripa historiens komplexitet. Medborgarnas förmåga att känna till historien, att kunna placera in saker i ett sammanhang, måste bekämpas om den samtid som nu vecklar ut sig framför oss ska fördras. För ändamålet har vi numera till och med en statlig myndighet (Forum för levande historia), med uppgift att i sovjetisk anda statssanktionera lämpliga historietolkningar, särskilt kring demokratibegreppet.

Nu, liksom för 60 år sedan måste verklig demokrati tas strid för. Mot makthavarnas förfalskning, om vi inte vill komma för sent, finna oss tvungna att ta striden lika bistert och blodigt som dem som då gav sina liv så att vi skulle kunna leva i större frihet.

13 kommentarer:

Anonym sa...

Sorglig läsning! Utan amerikansk hjälp hade ju hela Europa varit ett enda stort fattighus, fullt i klass med dåvarande Öst-Tyskland. Men Ali sitter tydligen inne med sanningen. Hans förvridna demokratisyn är inget som appelerar till fritt tänkande människor.

Anonym sa...

Vilken av händelserna under tiden för 2:a världskriget var den enskilt avgörande för att kriget mot Nazi-tyskland vanns?

Den frågan är omöjlig att svara på. Varje situation var en konsekvens av alla skeenden innan dess, och man kan precis om Ali anför här hävda: Hade inte den och det motståndet skett hade man inte haft den situationen som uppstod därav. Såtillvida är det helt rätt.

Men visst är det sant att Stalin och Hitler gjorde upp om vem som skulle få lägga rabarber på vad. Sen hade både Hitler och sannolikt Stalin också ambitionen att bryta Molotov-Ribbentrop pakten i ett läge där det tedde sig mest gynnsamt för de egna intressena.

Det blev Hitler som bröt, och Sovjetunionen bjöd motstånd, till ofattbara kostnader av mänskligt lidande. Den delen av Alis redogörelse stämmer, även om hans 'bevis' för att detta var vad som avgjorde kriget får hänföras till kategorin 'alternativa historieskrivningar' enligt ovan.

En sak som Ali helt förbigår i sammanhanget är lend-lease programmet från 1941 där USA möjliggjorde Ryssland, Kina, Storbrittanien mfl att erhålla krigsmateriel under pågående krig (innan Pearl Harbor). Ursprungligen till 7 miljarder USD, men det blev 50 miljarder innan 1945.

Det finns inget glamoröst i krigande, inte ens 'Menige Ryan' eller 'Band of Brothers' och det som Ali hänger upp sig på här är att USA lever, frodas och kan göra Hollywoodunderhållning av dylika berättelser.

Samma saker skedde i Sovjet och DDR (lita på mig!) men där skedde detta inte genom påkostade filmer med specialeffekter utan i drillning och katederundervisning och i de officiella (enda tillåtna) historieböckerna, alltså dikterade sanningar från staten.

Sen tycker jag att Ali förbigår hela efterkrigstiden i tystnad; luftbron till det avskurna Berlin, stor och påtaglig truppnärvaro i ffa Västtyskland, utplacering av Pershing-II robotar, och ständiga påtryckningar (mestadels fredliga) på Sovjetunionen under tiden ända fram till dess fall. Utan denna hade Europa sett väldigt annorlunda idag, enligt min bedömning sannolikt i mycket sämre skick.

Sen, serviliteten mot Hitler i Europa, Sverige och i stora delar av etablissemanget mm är värd att belysa. Men i det andetaget är det också angeläget att komma ihåg dem som var tydligast i avståndstagandet redan på den tiden. Det var kloka hjärnor redan då och det de sa därefter var likaså kloka tankar. Herbert Tingsten, FA Hayek mfl visade sig att mycket bättre än många samtida förstått sammanhangen. Kanske även Churchill, även om jag inte är lika insatt där. Jag förstår inte riktigt om Ali vill nedvärdera hans insats under WW-II eller om det bara skall kastas lite skit för den sakens skull. För det finns mycket skit att kasta i alla krig.

Terrorbombningarna av Dresden och Hamburg, av Hiroshima och Nagasaki mm. Detta kunde säkert ha gjorts på andra sätt och uppnåt i stort sett samma mål, men då är vi återigen igång med att skriva en alternativ historia .... (för vi vill ju så gärna fjärma oss från allt det onda och dåliga)

Anonym sa...

Ja, Ali glömmer ganska mycket. Men han har väl lärt sig av Schyman eller kanske Shekrabi - man "glömmer" bort saker när det passar.

Hur började kriget tillexempel? Kan inte du berätta det Ali? Eller ska jag behöva göra det?

Augusti 1939: Tyskland och sovjet delar i ett avtal upp europa mellan sig (finaland, estland, lettland, litatuen och rumänien för att vara exakt). Frankrike och storbrittanien fruktar vad som kan hända och förhandlar med sovjet om att de ska lämna pakten men sovjet nekar.

September 1939: Tyskland invaderar polen från väst, sovjet från öst. Tre månader senare invaderar sovjet finland och ett halvår senare invaderar tyskland danmark, norge och frankrike.

Med den bakgrunden är det ganska uppenbart att sovjet kunde ha stoppat kriget.

Sen kan vi även passa på att ta upp krigsslutet. Efter att de allierade landstigit den 6e juni startade ryssarna sin offensiv in i karelen. Tyskarna var nu mitt uppe i ett tvåfrontskrig och lyckades stoppa de allierades försök till en snabb offensiv (operation "market garden", väldokumenterad i Band of Brothers).

Under tiden la ryssarna estland, lettland och litauten under sig innan de intog Berlin i april 1945.

Jag har aldrig sett nånstans där det påstås att sovjet inte var först, så nån historieomskrivning är det inte tal om. Som vanligt har du inga referenser Ali, så det är svårt att veta var du menar att det påstås. Hade ryssarna klarat sig utan D-day? Kanske - kanske inte.

Frankie sa...

När det gäller Sovjet, som enligt beräkningar tillfogade tyskarna 93 procent av deras förluster, får vi inte mycket av vare sig spelfilm eller tv-serier.

Anonym sa...

shoma weblog farsi nadari
dar mored khodet farsi bego

mohsen sa...

shoma weblog farsi nadari
dar mored khodet farsi bego

Anonym sa...

Ali!

"det var sovjetiska stridsvagnar. Detta måste man kunna begripa, oavsett berättigad kritik mot det sovjetiska systemets förtryck av de egna medborgarna. Över 27 miljoner sovjetmedborgare dog i kriget"

Okej, jag köper din historiebeskriving. Men kan du inte fortsätta? Hur många ryssar dödades efter krigslutet, i det efterföljande åren av när moder rysslands ideologiska mysfabror Stalin styrde, alltså när officiel fredstid rådde?

Anonym sa...

"Johan Norbergs påstående att Hitler och Stalin ”startade kriget” utgör väl i sammanhang något slags bisarrhetstopp"

Undra om Finland delar din uppfattning?

Fredrik Lindholm sa...

Ett av skälen till att Sovjet förlorade så många soldater var att de använde sig av den mänskliga vågen. Tyskarna var inga människovänner, men de egna soldaterna var en resurs som man skulle nyttja så rationellt och ekonomiskt som möjligt. De blev chockerade av att se hur ryssarna anföll på samma sätt 8-9 gånger i rad för att till sist vinna. De sovjetiska officerarna riskerade dödsstraff om de förlorade, inte för att slösa med soldater.

Och hade det inte varit för bolsjevikernas statskupp mot Kerenskijs försök till demokrati så hade Hitler inte haft något Sovjet att skrämmas/samarbeta med.

Wille sa...

"Pontus said...

"Johan Norbergs påstående att Hitler och Stalin ”startade kriget” utgör väl i sammanhang något slags bisarrhetstopp"

Undra om Finland delar din uppfattning?"

Kan i alla fall att min finske farfar och tillike vinterkrigsveteran INTE skulle hallit med Ali's historiebeskrivning.

Fast det kanske ar glomska av bekvamlighet som glommer bort Finland, Estland, Lettland och Litauen?

Peter Björkman sa...

Min farfar var också finne och vinterkrigsveteran. Han mådde inte bra av det, livet igenom drömde han hemska mardrömmar om bl.a. ryska soldater.

Anonym sa...

Psst, Ali!

Vill du har fler, och mer närliggande, exempel på vilken elaking Churchill var så är det bara att titta på hur han hanterade Irlands frihetskamp. Där gjorde han sig bl.a skyldig till oräkneliga brott då han var den som satte in The Black and Tans mot civilbefolkningen.

Och vilka är det, då som nu, som stött Irlands frihetskamp? USA, alltid USA. Aldrig Sverige, trots svenska vänsterns tjat om Palestina.

Anonym sa...

Invasionen i Normandie bidrog, men var inte orsaken, till Tysklands kapitulation. Den säkrade frihet och välstånd för det som senare kom att kallas 'Väst-Europa'. Historien har visat att Sovietunionen inte var villiga att skänka vare sig frihet eller självständighet åt stater som tidigare legat under tysk ockupation (dröm om det sovjetiska 'tusenårsriket'?).

Vidare så bör två distinkta faktorer belysas ytterligare.

1) Den japanska neutraliteten i Tyskland-Sovjet-kriget.

Soviet hade substantiella styrkor stationerade i öst, som garant för en eventuell front mot Japan. När Japan deklarerade sig neutralt i kriget mellan Tyskland-Sovjet och skrev under en icke-angreppspakt (något senare, i hemlighet) frigjordes stora styrkor som kunde sättas in mot tyskarna i väst. Dessa förstärkningar kom i lagom tid för att förstärka Stalingrad och därmed omringa Paulus armé och krossa alla förhoppningar att inta staden.

2) Det utdragna kriget på Balkan och i Grekland.

Italien verkade bara kunna föra ett krig mot underutveklade Abyssinien och Albanien. Tyskarna hade betydande styrkor uppbundna i området vilket bidrog till att Operation Barbarossa (invasionen av Sovietunionen) försenades med två-fyra veckor . När således tyska trupper stod utanför Moskva (och i vissa delar inne i staden) så hade vintern kommit och staden kunde aldrig intas. Tyskarna hade varit två veckor för sena. Hade Moskva fallit så hade Leningrad fallit och således även Stalingrad (psykologiska effekter). När tyskarna stod utanför Moskva låg Stalin på sin soffa och grät, skrikandes på sina medarbetare och övervägde kapitulation (Service, R., Stalin: A Biography och, Montefiore, S.S., Stalin: The Court of The Red Tsar).

Så även om östfronten krossade Tyskland så dog väldigt många människor för vår och Västeuropas frihet. De som dog på östfronten dog för sitt hemland och Stalins dröm om expansion och annekteringar. Stalin och Hitler var av samma sort, men diametrala i politisk ideologi. Lek med tanken om Tyskland hade anammat den ryska revolutionen.