lördag, maj 14, 2005

Monica Z

Det var några efter att vi kommit till Sverige. Jag hade just upptäckt Hasse och Tage. Hon dök upp här och där med dem. Det var stort. När man väl hört en sak ville man höra mer. Den där rösten. Som att man hör en nonchalant släng med huvudet i varje avslut, upptäcker ett leende i de mörkaste av jazznummer. Nu är Monica Zetterlund död. Jag ska lyssna på hennes underbara tolkning av Wiehes Ska nya röster sjunga. (Och sällan har man varit så tacksam att Sveriges Radio finns - med sändningar av gamla godbitar ur arkiven och snabbt ny- och välgjorda minnesprogram).

2 kommentarer:

Peter Björkman sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Peter Björkman sa...

Ja, vad skall man säga. Hon tolkade låttexter på ett kongenialt sätt, enkelt och slagkraftigt.

Inga krusiduller, ingen tillgjordhet i sångstilen.

Hon nådde hjärtat utan omvägar, på ett helt annat sätt än låt oss säga Carola, som även i de innerligaste psalmer kämpar mot något manierat i själva sångstilen.

Zetterlund är en av mina absoluta favoritsångerskor!