Intifadan lever - leve intifadan

Imorgon torsdag högtidlighålls årsdagen av den palestinska intifadan. Här i Stockholm på Sergels torg klockan 18-20.

Den palestinska intifadan, resningen mot ockupationen, bedrivs under mycket bistra förhållanden idag. Det palestinska folkets umbäranden är oerhörda, förtrycket kvävande och knäckande, det internationella läget präglat av en återgång till rå kolonialism – det som varit och är staten Israels adelsmärke.

Jag tittar i gamla dokument och hittar ett uttalande som jag var med och skrev, behandlat och antaget av Ung Vänsters förbundsstyrelse 2002, med anledning av just årsdagen av intifadan. Det är smärtsamt att se hur texten är aktuell idag:

Vi har kunnat följa hur den Israeliska repressionen mot den palestinska civilbefolkningen trappats upp under de här åren, hur demoleringar av palestinska hus, avspärrningspolitiken, utegångsförbuden, och brutaliteten mot upproret blivit regel snarare än undantag. Vi har också tydligt sett hur den Israeliska statens djupt rasistiska politik gentemot det palestinska folket befästs i praktiken: Genom raketbeskjutning mot civila bostäder, genom ständiga trakasserier, genom att förneka palestinier rätten att röra sig fritt, genom att förneka dem åtkomst till vård och vatten, genom att dra åt tumskruvarna för att kväva upproret.Men det palestinska upproret fortsätter, för att grunden till problemet fortsätter. Upprorets ursprung finns att söka i den militära ockupationen, och i den frustration, och rättslöshet som varit palestiniernas lott under det israeliska förtrycket. Behovet av en folklig motståndskamp är därför inte irrationell, eller missriktad, utan en de facto logisk följd av Israels ockupation.

Det har stått still. Gått bakåt. Den palestinska intifadan är viktig, för den mänskliggör palestinierna när läget är becksvart. Genom dagligt civilt och väpnat motstånd hävdar det palestinska folket sitt människovärde. Men situationen är sådan att det behövs fortsatta internationella påtryckningar för att inte fler ska gå under i Israels rasistiska våldspolitik. Våra ynkliga politiska eliter kan vi inte räkna med i ett läge när Stormaktens gunstlig är förbrytare. Som folk kan vi dock känna palestiniernas smärta i våra egna bröst – begripa att det också gäller oss. För acceptera vi Apartheid-politiken, förfulas vi själva, öppnar för acceptans av stormaktsövergrepp också i vår egen vardag.

Leve intifadan. Isolera Apartheid-staten Israel.