Sonnevi

I helgen fick Göran Sonnevi Nordiska rådets litteraturpris. Den senaste diktsamlingen, Ocean, som han fick priset för, har jag visserligen inte hunnit läsa, men hans tidigare poesi har betytt mycket för mig. Jag skulle nog kunna säga att det var med den läsningen – upptäckten, i yngre tonåren – som jag började intressera mig för poesi som sådan. Det är något särskilt med Sonnevis språk. Han är precis – samtidigt som dikterna präglas av ett flöde av tankar, överväganden, funderingar. Ser på baksidan av mitt exemplar av Det omöjliga, att Lars Gustafsson kallade det för ett ”lyriskt långdistanslopp” när det begav sig.

Sonnevi blev också föremålet för min första lyrikrecension i tidningen Flamman 1998. Jag publicerar den nedan. Jag tror väl att jag skriver lite bättre idag, och den här är producerad under militärtjänstgöringen, mellan ryskstudier och mastresande. Men innehållet – intrycket av Sonnevi – står jag för.

-----
Göran Sonnevi
”Klangernas bok” - dikter på Albert Bonniers Förlag

Göran Sonnevis nya poetiska bygge heter ”Klangernas bok”. Det är en sammanhängande dikt på drygt hundra sidor, utan indelningar. Nytt är att texten äger en bestämd struktur från sida till sida. Det binder delvis upp möjligheterna till snärtiga språkliga vändningar, men skänker å andra sidan poesin ytterligare musikalitet, ”klang”, vilket är ett av kännetecknen för Sonnevis poesi. Så långt det tekniska.

Dock är naturligtvis det verkligt intressanta med Göran Sonnevis poesi det vibrerande innehållet, ställningstagandena. Det som utmärker hans texter, ända sedan den första diktsamlingen (”Outfört” 1961), är det självklara sammanflätandet av det abstrakta och det konkreta; de otvungna övergångarna mellan de delar som konstituerar människans helhet. På så sätt skiljer sig inte ”Klangernas bok” från Sonnevis tidigare produktion. Här finns sexualiteten, kärleken, musiken, undran inför kosmos, politiken, människans tillblivelse i kontakten med yttervärlden, i beröringen med en annan människa. Och det är det som gör Göran Sonnevi till en stor poet, en angelägen poet. Språket är tätt, mästerligt använt, när livets väsen komprimeras och knådas: ”...Hur / ska jag bli någon för någon / Hur kan någon finnas i närvaron av / ingen Alla tecken byts Alla / gestalterna växlar Att vi rör vid / varandra är oundvikligt Med intet / Eller med något”.

En annan sida av Göran Sonnevis poesi som följer med i det senaste verket, är användandet av vissa återkommande uttryck, ofta matematiska, som säkerligen gör texten mer svårtillgänglig för den som inte kan relatera till begreppen och metaforerna. Spontant skulle man kunna tycka att en poet som ständigt bär viljan till samhällsförändring med sig, inte skulle vara exkluderande på detta sätt. Men då missar man något väsentligt. Det befriande med Göran Sonnevi är just att han egentligen inte använder språket för att politiskt kommentera världen. Snarare så befinner han sig inne i samhällshändelserna, i ständig undran över tillvaron. Och det är detta som han skriver. Det finns alltid ett subjekt, en människa bakom raderna. Det är den personliga känsligheten inför världen som skapar poesin. Att nazister marscherar på gatorna berör lika direkt som det erotiska mötet. Det som är nedpräntat på papperet är sprunget ur ett rörligt intellekt sampulserande med världen i det lilla och i det stora. Så när han tänker infinitesimal, asymptot eller hypostas, kan man antingen tänka med, eller gå vidare. Ändå skulle jag knappast karakterisera Sonnevi som en svårtillgänglig poet. En perfekt kommunikation med annan människa kan man ju knappast tänka sig. Men man följer med, berörs. Det är det som är viktigt.

Även om man känner igen Göran Sonnevi i ”Klangernas bok”, finns det ändå en förändringsprocess i hans diktning som fortsätter i det aktuella verket. Försiktigheten, resonerandet, tränger ut lite av det ställningstagandets nödvändighet som tidigare var mer framträdande. En allmänhumanistisk hållning skymtar fram, ibland till och med irriterande för den som försöker distansera sig från liberal ideologiproduktion. Det finns en ånger över vissa tidigare ställningstaganden. Liksom hos varje tänkande människa på vänsterkanten har realsocialismens fall och den kinesiska utvecklingen lämnat djupa spår. Nu skriver han: ”...Jag är i förnedringarnas / skuggor Du hindrar mig / från att använda de döda / mot de efterlevande Jag inser / att jag varit på rätt- / färdighetens väg; nästan dödat”. Men han lämnar aldrig insikten om ställningstagandets nödvändighet. Tematiken för funderingarna är som vanligt aktuell. Globalisering, imperialismens nya ansikten, organiseringens nödvändighet och problem: ”Kan avgrundens / botten, dess oändliga bas / vändas uppåt I det oerhördas / rörelse I sin fattigdom?”. Allt detta integrerat med tankar om kärleken och en oerhört betagande beskrivning av moderns dödskamp.

Göran Sonnevi har skrivit god poesi igen. 1974 skrev Göran Palm om Sonnevi: ”Äntligen en marxistisk poet som inte begränsar sin verklighetsskildring till kampens uppenbara fronter utan som eftersträvar en helhetssyn”. Det gäller förstås fortfarande. Tonen är rundare idag och grubblandet lite djupare. Men Göran Sonnevi är ändå en mycket angelägen poet. Han bör sålunda läsas, även om man nog gör klokast i att börja i hans tidigare verk, följa subjektet, människan, genom poesin. För också förändringen i en poesi som kommer ur den konkreta verkligheten säger ju oss något. För att uttrycka det med Göran Sonnevi själv:

Världen är
också allt det
som inte är fallet.