”Längsta mediebevakade inre vånda över framtida partival”En massceremoni planeras nu på Gamla Ullevi där kända opinionsbildare deltar i hyllningarna, genom att bearbeta sina ungdomssynder offentligt. Tidningen Arenas redaktion ställer upp med doakör.
fredag, mars 03, 2006
It’s my party, and I'll cry if I want to
Heta rykten gör gällande att en västsvensk man vid namn Johan Lönnroth slagit sig in i nästa upplaga av Guinness Rekordbok, under rubriken
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Kan tyvärr inte vara med. Får tända ett tomtebloss och förundras i min egen vrå.
hdworwJa, du Lönnis verkar vara mer obeslutsam än på länge. Man kommer inte osökt att tänkt på filmen Grumpy old men, när man läser om Johan. Bitterheten har tyvärr tagit helt överhand, det hade varit bättre om han tog den stora kunskapen han har och använder det för en samlad kraft i partiet.
Nu menar jag Vänsterpartiet som är ett av de många partierna och sidoorganisationer han är med i.
Han utger sig för att vilja samla partiet, men varför hålla på så här mitt under en valrörelse, jag är helt säker på att han egentligen ha5r större förnuft än så. I senaste uttalandena från Lönnroth har han glidit allt mer åt högerfalneken, mer högerut än vad jag trodde var möjligt.
Han vill bland annat samla partilösa allmänvänsterfolk, Förvaltande sossar (läs betonghögersosssar) och hör och häpna folkpartister????
Nu i GP som Kalle larsson hade länkat till, vill han samla vänstersocialister och vänsterliberaler. Det är väldigt svävande formuleringar, vad vill han egentligen?
Jag skrev ett längre inlägg i min blogg för ett tag sedan om, vänsterdemokraternas odemokratiska vägval och leverne. Det verkar passande att han hamnar där. Men samtidigt fast jag är en "opragmatisk" traditionalist med ett flertal praktiska uppdrag tycker jag att det finns plats för Johans idéer i partiet också. Men inte det här konstiga sättet som skadar partiet.
Äh att Lönnroth inte känner sig hemma i V är inte så konstigt med hans vurmande inför EU, privatiseringar och va det nu är mer. Om det inte vore för att miljöpartiet var så EU-negativa så hade han säkert gjort en Karin SS.
Humus:
Jag måste säga att din "förklaring", alternativt definition av vänsterliberalism gjorde mig ÄNNU mer förvirrad än tidigare! Johan Lönnroth är för mig en personlig gåta: En intellektuell och sympatisk vänsterperson som nu vinglar hit och dit och inte kan bestämma sig. I ett viktigt avseende är han dock liberal, iallafall om man följer det gamla talesättet: "Att vara liberal är att vara kluven".
Problemet med politiken idag är alltför små skillnader mellan de politiska partierna som tränger ihop sig i mitten och blir rena kampanjorganisationer utan folkrörelseanknytning. Vi behöver STÖRRE skillnader mellan partierna, och MER blockpolitik, inte mindre. Därför har varken Lönnroth, VägValVänster eller Vänsterdemokraterna någon framtid, det är jag övertygad om. En sann vänster måste våga vara obekväm, tidvis kontroversiell och beredd att våga förarga. Vänstern kan omöjligtvis göra alla glad och nöjda, utan måste ha ett konfliktperspektiv och våga utmana såväl makten som etablerade "sanningar". Det går inte att, som vänsterdemokraterna exempelvis, att var för allting som är bra och mot allting som är dåligt.
Mina intryck av Johan Lönnroth är också att han är en skarp intellektuell och en sympatisk person. Inte den lede intrigant som vissa vill utmåla honom som. Att personer som Lönnroth inte känner sig hemma i dagens (v) är ett fattigdomsbevis för vänstern. Nånstans har man misslyckats med det som ofta sägs vara målet, nämligen att förena en bred vänster som utifrån minsta gemensamma nämnare kan arbeta tillsammans.
Under Schyman-Lönnroth-epoken lyckades man för en gångs skull skapa just det accepterande interna klimat där många olika viljor kunde känna sig hemma. Sen dess verkar det ha utför.
Men varför bråkar dom så? Det verkar finnas många olika svar på det. Min egen tanke är att vänsterpartiets grundproblem alltid har varit den dåliga kompromissen. Man orkade aldrig riktigt göra upp med alla delar av sitt gamla sovjetkommunistiska arv trots ett flertal försök. CH Hermanssons reformprojekt för ett modernt vänstersocialistiskt parti stötte på patrull hos delar av den gamla marxist-leninistiska partikadern. Förvisso lämnade de värsta elementen partiet och bildade APK, men fortfarande under 80-talet hängde Lenin på väggarna på partiexpeditioner och partitoppen åkte på vänskapsresor till Öststaterna. Både CH Hermansson och senare Lars Werner tvingades balansera och nyansera sin kritik av "realsocialismen" och sina reformeringsförsök av rädsla för att stöta sig med den gammelkommunistiska strömningen.
Bara genom att se den historiska bakgrunden kan man förstå den konflikt som fortfarande lever vidare i dagens vänsterparti. Försöket att smälta samman resterna av ett traditionellt konservativt kommunistparti med en modernare vänstersocialistisk strömning kunde inte bli annat än en dålig kompromiss. Partiets demokratiska trovärdighet kunde ifrågasättas utifrån och internt ledde de politiska motsättningarna till bittra strider.
Man kan ju hoppas att de gamla historiska motsättningarna kommer att förlora sin vikt i takt med att en yngre generation tar plats. Förhoppningsvis är diktaturkramande, vålds- och revolutionsromatik och leninistisk kaderdisciplin saker som förpassats dit de hör hemma: historiens skräphög. Själv tycker jag att det är en bra politisk termometer hur partiet förhåller sig till kvarvarande kommunistiska diktaturer. När Lars Ohly äntligen gick ur Svensk-Kubanska föreningen (som ogenerat etiketterar alla kubanska politiska dissidenter som CIA-agenter) gick en del av partiet i taket. Och det var inte roligt att se UVs förra ordförande lägga krokben på sig själv i TV genom att försöka sig på den rätt kniviga pedagogiska uppgiften att förklara varför Kuba egentligen är en demokrati...Fan trot.
Robin Hood, jag kan inte hitta någon sympati i Vänsterdemokraterna. Åtminstone inte i Margó eller i utbrytarna i Gnesta, som har satt sig över lagen och är riktiga rättshaverister.
Här är länken om Vänsterdemokarternas ej så demokratiska och högerinriktade politik i blogginlägget i februari någon gång.
http://oxelokamrat.blogspot.com/2006/02/vnsterdemokrater-till-vilken-nytta.html
Skicka en kommentar