”Neo tänker leva som vi lär, efter marknadsekonomins principer”

I höstas fick vi ännu en svensk tidskrift för och med medialt hyperexponerade liberaler på drift, neocons i vardande. Neo. (Jag skrev om utlysningen av det glada budskapet i höstas)

Man utropade glatt att projektet skulle möjliggöras av

”flera mecenater – stiftelser, företag och privatpersoner – som tycker att det är angeläget med god samhällsjournalistik och en tydlig publicistisk profil”

Upplagt för succé med andra ord. En av de drivande redaktionsmedlemmarna var Jan Söderqvist, årets webbguru 2000. Jan Söderqvist har tidigare tillsammans med Alexander Bard skrivit Nätokraterna, en bok som handlar om att ”allt förändras när vardagen blir virtuell”, alltså ett alster där författarna försöker sälja in sig själva som profeter genom att ett stapla ord som saknar relation till varandra och till verkligheten. Eller som Håkan Sahlström sammanfattade:

Killarna gled runt i fula skinnjackor och gjorde substanslösa IT-statements. De argumenterade för legaliserad narkotika. De hade en Nietzsche-look. De höll föredrag med lasershower och gjorde det som var mest inne då: rapa självklarheter om hur vi alla skulle leva på internet i framtiden och att bara de som lyckades ta sig in i de slutna, attraktiva nätverken skulle ha en chans.

Nu har ironiskt nog ett sådant slutet attraktivt nätverk bakfyrat lite grann. En av de mecenater som tycker att det är angeläget med god samhällsjournalistisk och en tydlig publicistisk profil uppskattade tydligen inte alls Söderqvists deltagande i den av Alexander Bard ihoptuttade mejllistan Elit. Söderqvist fick packa och dra. Han är inte glad. Hans kommentarer är ganska intressanta.

Hur tycker du att Neo har hanterat det hela?

- Jag tycker att det är förfärligt tråkigt att Sofia Nerbrand ser sig tvungen att begå en redaktörs värsta dödssynd, nämligen att inte skydda en medarbetare mot externa påtryckningar. [Eh, jo. Ring Zaremba och snacka lite med honom om Ordfront. Det kanske kan vara bra att påminna sig om hur ”liberala” DN ledde det drev som ledde till utrensningar på Ordfronts redaktion. Peter Wolodarski i redaktionsrådet har säkert några synpunkter som det vore intressant att ta del av]. Dessutom måste det ju alltid finnas fullständigt vattentäta skott mellan finansiärer och redaktion om man ska upprätthålla åtminstone en illusion av redaktionell integritet. [Eh, illusion är nog ett nyckelord här] Särskilt som det i det här fallet rör sig om en tidskrift som säger sig stå för yttrandefrihet och liberala värderingar [Eh, säger sig är nog två nyckelord här] Annars uppfattas man ofrånkomligen som ett språkrör, och det med all rätt [Eh, annars? Uppfattas?]. Så på sätt och vis har projektet havererat redan efter ett nummer i och med den olyckliga hanteringen av den här saken, och det tycker jag är väldigt sorgligt [Ja, verkligen. Jättesorgligt]. Principer är bra att ha också när det blåser. [Jo, men vilka är ”liberala” principer idag – det är den intressantare frågan, mycket mer än Söderqvists mejlande.]

Nåväl. Jan Söderqvists medverkan i Alexander Bards lista för den svenska eliten har bland annat bestått i att han kallade DN:s ledarskribent Hanne Kjöller för ”dum jävla tjockis”.

Han ersätts nu av Thomas Gür, som istället specialiserat sig på att på SvD:s ledarsida och annorstädes banka in budskapet att det inte finns någon strukturell rasism (det mesta är arbetsrättens fel), och som i samband med kravallerna i Frankrike bland annat menade att ”Den franske inrikesministern Nicolas Sarkozy hade fog för sig när han använde hårda ord [slödder!] om upploppsmännen i Paris”.

Som en annan intellektuell gigant i samma ideologiska fåra skulle säga: Det är stabilt.

Tidskriften Neos första nummer gavs ut under rubriken ”Det ser ljust ut”. Temat för det andra numret är ”Det ser mörkt ut”. En av artiklarna heter ”upprop för en ny elitism”. Tyvärr får vi inte läsa den gratis på nätet.

Det är också oklart om Neo i framtiden kommer att beröra den borgerliga ägandekoncentrationen i svensk media, och om den kan påverka opinionsbilden.