Utveckling och kontinuitet

Det har varit spännande och intressanta dagar i Norrbotten. Jag har hunnit träffa partikamrater i Arvidsjaur, Luleå och Gällivare.

I fredags i Arvidsjaur var en av dem som klev in för att vara med i diskussionerna, Paul Lestander. Han var strejkledare vid den stora skogsarbetarstrejken 1975, som började i Norrbotten, och var kulmen på en rad viktiga arbetskonflikter i Sverige. Som mest var över 15.000 skogsarbetare ute i den mycket långa strejken – den pågick i tio veckor. Principiellt var det en särskilt viktig konflikt, eftersom den rörde en uppgörelse med ackordlönesystemet. Skogsarbetarna krävde månadslön och bättre arbetsmiljö. Och man fick igenom alla sina viktigaste krav. Bristen på stöd (åtminstone initialt) från centralt håll innebar att det var hårda villkor för de strejkande. Men man byggde ett starkt politiskt stöd genom en enhetsplattform, och uppbådade lokal solidaritet: på många håll i Norrbotten organiserades insamlingar, andra arbetare, inte minst i gruvorna hjälpte till ekonomiskt, på bensinstationer och i affärer såldes ”skogstior” till stöd för strejkkassorna. I Ung Vänsters jubileumsbok finns en kort intervju med Paul Lestander, gjord av Emelie Christianzen. Där säger han bland annat:

Strejken är väl något av ett skolexempel på hur man kan få många människor att gå ut och kämpa och kämpa så oerhört uthålligt. Sedan spelade det nog en viss roll att strejken utgick ifrån just Arjeplog-avdelningen som grundades av kommunister 1928.

Paul Lestander gick med i Sverige kommunistiska ungdomsförbund på 1940-talet. Han satt sedermera även sju år i riksdagen för vpk. (Han berättade att han lämnade sitt riksdagsuppdrag i förtid när han blev far till ett tvillingpar). I samband med strejkens trettioårsjubileum skrev han tillsammans med två av vänsterpartiets nuvarande riksdagsledamöter en artikel om den nuvarande situationen på arbetsmarknaden:

Vad har hänt sedan dess? Har den svenska arbetsmarknaden förändrats? Vi skulle gärna vilja säga att det blivit bättre, och till viss del har det förmodligen blivit det. Men fortfarande utmanas löntagare, fackliga organisationer och svenska kollektivavtal av företag som vägrar rätta sig efter reglerna på den svenska arbetsmarknaden.

När utmaningarna nu är stora, finns det också anledning att blicka tillbaka, lära av tidigare erfarenheter, känna stolthet över att tillhöra en rörelse som i hård strid åstadkommit en hel del.