Om partidemokrati

Förre Muf-ordförande Tomas Idergard skrev i en kolumn på ledarplats i SvD igår uppskattande om partidemokratins bortdöende. Apropå Junilistan. Tanken är att partistämmor i hög grad är regisserade av partiledningar och att detta är en bra eller åtminstone oundviklig utveckling.

Det är en intressant artikel. Dels för att man kan ställa sig frågan vad som hade hänt om en vänsterpartist, eller för den delen socialdemokrat, hade skrivit artikeln och implicit pläderat för genomregisserade partikongresser. Dels för att Idergard – naturligtvis utan att själv påpeka det – faktiskt sätter fingret på att organisationsfrågor är politiska, och att de är politiska på ett sätt som skiljer höger och vänster åt. Förutom att det redan idag finns stora skillnader mellan hur partiers beslutande organ fungerar, så finns en viktigare debatt att föra kring varför det bör vara så. Om vänstern och arbetarrörelsen uppfattar sin roll riktigt så får det också konsekvenser på hur man ser på sina egna organisationer; det kan inte finnas en generell debatt om former för demokrati i allmänhet och partiorganisation i synnerhet, som är frikopplat från diskussionen om varför man finns till.

Visst finns också allmänna implikationer. Att den mediala logiken styr mycket av partiernas beteende är förstås sant. För den allmänna debatten mer brett är det relevant att reflektera över den dynamik som nu är helt legio i rapportering från demokratiska möten som partikongresser och –stämmor; en där det är självklart att politiska motsättningar som avgörs genom öppen debatt och demokratiska beslut automatiskt speglas som misslyckanden, svaghet, kaos. Den politiska journalistiken lever därmed i symbios med de krafter som önskar tömma interndemokratiska processer i medlemsorganisationer på innehåll. Slutpunkten ser vi i de amerikanska partikonventen. Detta är inte på något sätt politiskt neutralt. Högerns partier behöver inte basera sitt arbete på inre demokratiska processer. Strikt taget behöver högern inte ens några partier annat än som nomineringsapparater till valen. En skapelse som Junilistan fungerar utmärkt på den kanten. Föraktet för medlemsdynamiken kan med fördel få slå igenom. För arbetarrörelsen är dock den kollektiva organiseringen en central livsnödvändighet och med det också de interndemokratiska processerna, som måste kunna rymma såväl konflikter, kompromisser som manifesterad enighet. Det är en utmaning att kunna hävda och ta sig den rätten.

Detta är ett viktigt ämne som jag skrivit mycket om i olika sammanhang, också här på bloggen. Jag hänvisar den intresserade till en längre artikel i skriftserien Vänsterns programfrågor (#4), här (artikeln börjar på sid 51). Jag klipper in ett avsnitt om varför vänsterpartiers syn på organisationsfrågor måste skilja sig från borgerlighetens. Man kan läsa Idergards artikel i SvD noga och fundera över skillnaderna.

Först det första: Ett klassamhälle kan inte bestå utan att människor i någon mån samtycker till det. I varje samhälle finns det därför härskande tankar – sådant som betraktas som självklart – som är de härskandes tankar. För att tänka något annat så behöver människor en social sfär där tankar kan utvecklas i motsats till den härskande ideologin. En sådan gemenskap måste ha skarpare konturer än – måste definiera sig ut ur – det samhälle som omgärdar det. Högern behöver inte det. Dagens Nyheter kommer ändå att sätta dagordningen för debatten. Och det finns alltid pengar till att utbilda EMU-ambassadörer när det blir så dags. Men vad gör vänstern? Var ska människor få möjlighet att ta del av och diskutera en annan sanning är de borgerliga ledarsidornas när ABF-cirkeln är inställd, Arbetet Nyheterna nedlagt och det enda som avrapporteras på partiföreningens möte är förhandlingar i stadsdelsnämnden? Hur ska en motmakt formeras om varje begrepp som formar tanken är skapad och marknadsförd av motståndarsidan? Lars Herlitz liknar någonstans de rörelser som vill omdana samhällets bärande institutioner vid ”främmande kroppar under huden”. Så bör ett socialistiskt parti se sig själv. Det är naturligtvis ett politiskt ställningstagande.

För det andra: Kunskap uppnås genom praxis. Det gäller såväl cyklande, schackspel som förändrande eller – gud förlåte – omstörtande verksamhet. I organiserat arbete lär man sig saker som man inte alls kan lära sig på annat sätt, därför att de inte lärs ut någon annastans. På jobbet, i skolan eller i kommunfullmäktige är det av naturliga skäl ingen som kommer att lära en hur man rent konkret blir bättre på att avskaffa det kapitalistiska systemet. Ett parti som inte gör saker som skiljer sig åt från vad man gör på jobbet, i skolan eller i kommunfullmäktige kommer därför att misslyckas med att ge sina medlemmar viktiga verktyg för att förändra världen. Ekonomhistorikern Örjan Appelquists ord om den tidiga arbetarrörelsen är viktiga att begrunda också idag:

”Organisation är styrka. Och detta saknar inte betydelse. Om det fanns något dokument som var heligt för den svenska arbetarrörelsen så var det inte Marx Kapitalet utan ABF:s Mötesteknik. I ett evigt tragglande med dagordningar, mötesregler och protokoll växte en fast rotad demokratisk kultur fram (…) Det var i denna träning som hundratusentals vanliga svenskar fick sin viktigaste utbildning, som de lärde sig att ta ordet och framföra sina krav. De lärde sig att diskutera, fatta beslut och ta ansvar för dem”.

När vänsterns partier abdikerar från denna enkla men avgörande uppgift – att i konkret verksamhet ge många människor verktygen för att förändra samhället – då blir de dels sämre på det som i alla fall borde vara deras uppgift och dels mer elitistiska. Medlemmarnas arbete ersätts av pressmeddelanden. Det är problematiskt för ett parti vars mål är en bred omdaning av hela samhället.