Den moderate israeliske författaren och fredsaktivisten Uri Avneri menar att det verkliga målet med angreppet i Libanon är att tillsätta en quislingdiktator där – USA:s inblandning i att fixa fram en ”revolution” och få Hariri jr till makten var inte tillräckligt resolut ur israelisk synvinkel. Han påminner om att armén också 1982 använde snacket om buffertzoner och raketer som kunde nå den ena eller andra staden som förevändning för en ockupation:
That resembles the 1982 “Operation Peace for Gallilee”. Then, the public and the Knesset were told that the aim of the war was to “push the Katyushas 40 km away from the border”. That was a deliberate lie. For 11 months before the war, not a single Katyusha rocket (nor a single shot) had been fired over the border. From the beginning, the aim of the operation was to reach Beirut and install a Quisling dictator. As I have recounted more than once, Sharon himself told me so nine months before the war, and I duly published it at the time, with his consent (but unattributed).Avneri skriver också om det som mycket sällan kommer fram i analyserna av Mellanösternkonflikten, nämligen vad krigslogiken gör med det israeliska samhället.
[...]
The idea of installing a Quisling in Lebanon is nothing new. In 1955, David Ben-Gurion proposed taking a “Christian officer” and installing him as dictator. Moshe Sharet showed that this idea was based on complete ignorance of Lebanese affairs and torpedoed it. But 27 years later, Ariel Sharon tried to put it into effect nevertheless. Bashir Gemayel was indeed installed as president, only to be murdered soon afterwards. His brother, Amin, succeeded him and signed a peace agreement with Israel, but was driven out of office. (The same brother is now publicly supporting the Israeli operation.)
If Olmert hopes to be seen as Mister Macho-Macho, a Sharon No. 2, he will be disappointed. The same goes for the desperate attempts of Amir Peretz to be taken seriously as an imposing Mister Security. Everybody understands that this campaign – both in Gaza and in Lebanon – has been planned by the army and dictated by the army. The man who makes the decisions in Israel now is Dan Halutz. It is no accident that the job in Lebanon has been turned over to the air force.Mellanösterns enda demokrati skrider till verket. Läs.
11 kommentarer:
Haller med om att denna senaste invasion av Libanon inte har med dess soldater att gora. Israel tar vilken ursakt som helst for att fa slappa lite bomber.
Samtidigt ar det val ganska uppenbart att Hezbollah visste att det skulle ga precis sa har. Deras dalande support i Libanon behovde en dos antisemitism. Det var ju inte Israelerna sena med att erbjuda heller.
Skulle inte forvana mig om Israel och Hezbollah tilsammans kokade ihop detta pa nan tortyr-konvention i Kambodia.
Självklart är det ett sedan tidigare planerat scenario som Israel nu aktiverar. Varje försvarsmakt håller sig med sådana för diverse eventualiteter och den som nu iscensätts är knappast en av de mest osannolika.
Dina spekulationer om motivet att installera en "Quislingregim" är bara en fråga om perspektiv. Själv tycker jag att en regering med terroristmedverkan svårligen kan anses vara legitim, alternativt så är kriget ett officiellt krig mellan Israel och Libanon. Det är i själva verket det som är huvudproblemet. Hur löser man en konflikt mellan en stat och en organisation som endast är intresserad av Israels utplånande och som i praktiken styrs av två andra stater, Syrien och Iran?
Det är intressant att det är från de två områden som Israel 2005 drog sig tillbaka ifrån sin tidigare ockupation som Hamas och Hezbollah nu skjuter raketer in i Israel ifrån. När Israel visar fredsvilja så ses detta som svaghet och terroristerna trappar upp konflikten.
Jag har stor förståelse för Israels reaktion.
En arg arab hälsar:
"I have no doubt that American leftists would object even if Arabs were to throw rice and flowers on their brutal Israeli occupiers. The security council would probably meet over such an incidence, and the New York Times would carry a front page picture with an accompanying article about an Israeli who suffered from a piece of rice that hurt him on his face when it landed. Such are the standards of the left in the West. American leftists are more outraged over the sight of a veiled Muslim woman than they are over the destruction of a country."
The Angry Arab News Service
Vad säger ni, skulle vi bli arga om barn kastar stenar på pansarvagnar? Eller ris och blommor som den arga araben föreslår?
Den som vill lyssna på lite arg palestinsk musik (som är textat till civiliserat språk) kan göra det här (högerklicka och välj "spara som..": Meen erhabe?
Helt rätt av Israel att anfalla. Libanon har ansvar för sitt teritoriella område och om de inte förmår eller vill avväpna Hizbollah som FN-resolutionen säger, blir det naturliga att Israel gör det istället då det är de som drabbas.
Liberalmuppen "Polhems" senaste stolpskott:
"Samtidigt ar det val ganska uppenbart att Hezbollah visste att det skulle ga precis sa har. Deras dalande support i Libanon behovde en dos antisemitism. Det var ju inte Israelerna sena med att erbjuda heller."
"Antisemitism"? Eftersom Judar endast utgör 5% av folkgruppen "Semiter" får man anta att Hezbollah är anti sig själva då?
Hezbollah är liksom jag själv anti-sionister vilket återigen är en väsentlig skillnad.
De är emot den apartheidideoligi som är själva orsaken till den rena judiska statens tillkomst och som utgör grundstenen i de USraeliska ockupationskrigen i regionen.
Hezbollah hade som de sade själv redan planerat aktionen sedan länge för att frige de 1000-tals fångar Israel liksom USA håller fågna i tortyrgulag på okänd ort utan dom men tidigarelade den i sympati med Palestinierna i koncentrationslägret Gaza. ("Remove the SS men from Auschwitz to its perimeter, give the camp full autonomy but keep its gates shut from outside, and you’ll get a picture of Gaza." ) som västmakterna fullständigt struntade i då de "röstat fel".
"Polhems" sista kommentar är så sinnessjuk att den säger mer om honom själv än själva ämnet, däremot är det inte direkt okänt att det ligger i Israelernas intresse att elda på för mer kanonmat från västmakterna inför det sista hindret mot "Eretz Israel" mellan Eufrat och Nilen....Syrien och Iran.
Det är snarare vinna eller försvinna som gäller för den armageddonlängtande sionistiska apartheidstaten, "kriget mot terrorismen" går inte fort nog, antingen lyckas man dra igång ett storkrig med osäker utgång eller så är den sista apartheidregimen ett blodigt minne blott och början till fred på lika villkor.
Men nog finns det som alltid politiska mål i bakgrunden för de israeliska militära operationerna.
---------------------------------
Vilka andra land har politiska mål i bakgrunden när det gäller Libanon?
Vilket av dom har haft en Quisling regering installerad i Libanon?
Är vissa Quislingar bättre än andra Quislingar?
Varför går det inte att betrakta den här konflikten förutsättningslöst när det är exakt det som är ett krav fär att den ska kunna lösas?
Varför säger Iran att Israel för sin egen skull inte bör angripa Syrien?
Varför uttrycker dom stöd för Syrien i den här situationen?
Vad har Syrien gjort för att förtjäna den vänligheten?
Trodde att Ali var en mästare på att rada upp slagorden men han är helt utplånad i jämförelse med Mika!! Go!! Du kan klara det!! Få se på ett inlägg med 100% slagord. Som det är nu ligger du runt 50% (men det är som sagt klart bra!)
"The Insane Brutality of the State of Israel"
Atrocities in the Promised Land
By KATHLEEN CHRISTISON
former CIA analyst
Words fail; ordinary terms are inadequate to describe the horrors Israel daily perpetrates, and has perpetrated for years, against the Palestinians. The tragedy of Gaza has been described a hundred times over, as have the tragedies of 1948, of Qibya, of Sabra and Shatila, of Jenin -- 60 years of atrocity perpetrated in the name of Judaism. But the horror generally falls on deaf ears in most of Israel, in the U.S. political arena, in the mainstream U.S. media. Those who are horrified -- and there are many -- cannot penetrate the shield of impassivity that protects the political and media elite in Israel, even more so in the U.S., and increasingly now in Canada and Europe, from seeing, from caring.
But it needs to be said now, loudly: those who devise and carry out Israeli policies have made Israel into a monster, and it has come time for all of us -- all Israelis, all Jews who allow Israel to speak for them, all Americans who do nothing to end U.S. support for Israel and its murderous policies -- to recognize that we stain ourselves morally by continuing to sit by while Israel carries out its atrocities against the Palestinians.
A nation that mandates the primacy of one ethnicity or religion over all others will eventually become psychologically dysfunctional. Narcissistically obsessed with its own image, it must strive to maintain its racial superiority at all costs and will inevitably come to view any resistance to this imagined superiority as an existential threat. Indeed, any other people automatically becomes an existential threat simply by virtue of its own existence. As it seeks to protect itself against phantom threats, the racist state becomes increasingly paranoid, its society closed and insular, intellectually limited. Setbacks enrage it; humiliations madden it. The state lashes out in a crazed effort, lacking any sense of proportion, to reassure itself of its strength.
The pattern played out in Nazi Germany as it sought to maintain a mythical Aryan superiority. It is playing out now in Israel. “This society no longer recognizes any boundaries, geographical or moral,” wrote Israeli intellectual and anti-Zionist activist Michel Warschawski in his 2004 book Towards an Open Tomb: The Crisis of Israeli Society. Israel knows no limits and is lashing out as it finds that its attempt to beat the Palestinians into submission and swallow Palestine whole is being thwarted by a resilient, dignified Palestinian people who refuse to submit quietly and give up resisting Israel’s arrogance.
We in the United States have become inured to tragedy inflicted by Israel, and we easily fall for the spin that automatically, by some trick of the imagination, converts
Israeli atrocities to examples of how Israel is victimized. But a military establishment that drops a 500-pound bomb on a residential apartment building in the middle of the night and kills 14 sleeping civilians, as happened in Gaza four years ago, is not a military that operates by civilized rules.
A military establishment that drops a 500-pound bomb on a house in the middle of the night and kills a man and his wife and seven of their children, as happened in Gaza four days ago, is not the military of a moral country.
A society that can brush off as unimportant an army officer’s brutal murder of a 13-year-old girl on the claim that she threatened soldiers at a military post -- one of nearly 700 Palestinian children murdered by Israelis since the intifada began -- is not a society with a conscience.
A government that imprisons a 15-year-old girl -- one of several hundred children in Israeli detention -- for the crime of pushing and running away from a male soldier trying to do a body search as she entered a mosque is not a government with any moral bearings. (This story, not the kind that ever appears in the U.S. media, was reported in the London Sunday Times. The girl was shot three times as she ran away and was convicted to 18 months in prison after she came out of a coma.)
Critics of Israel note increasingly that Israel is self-destructing, nearing a catastrophe of its own making. Israeli journalist Gideon Levy talks of a society in “moral collapse.”
Michel Warschawski writes of an “Israeli madness” and “insane brutality,” a “putrefaction” of civilized society, that have set Israel on a suicidal course. He foresees the end of the Zionist enterprise; Israel is a “gang of hoodlums,” he says, a state “that makes a mockery of legality and of civil morality. A state run in contempt of justice loses the strength to survive.”
As Warschawski notes bitterly, Israel no longer knows any moral boundaries -- if it ever did. Those who continue to support Israel, who make excuses for it as it descends into corruption, have lost their moral compass.
Kathleen Christison is a former CIA political analyst and has worked on Middle East issues for 30 years. She is the author of Perceptions of Palestine and The Wound of Dispossession. She can be reached at kathy.bill@christison-santafe.com.
Ja, nog finns det nog med bisarra konspirationsidéer alltid, den ena tokigare än den andra. Det är bara att söka så finner man dem bland folkgruppshatande idioter.
Pat Buchanan i USA är en på högersidan och det vimlar av dem på denna blogg.
Hittills har 18 länder i arabligan protesterat mot Hezbollahs framfart. Heder till dem! Ingen vill vara under Irans religiösfascistiska tumme.
Men svenska extremvänstern är för indoktrinerad för att fatta. En patetisk samling fegisar. Hycklare.
"Libanon har ansvar för sitt teritoriella område och om de inte förmår eller vill avväpna Hizbollah som FN-resolutionen säger"
Skönt med lite FN-resolutionsbashing. Jag antar att det mest hårresande i den här frågan knappast är Israels flagranta brott mot folkrätten och Genévekonventionerna (som t ex förbjuder typ bombardemang av elverk et c).
"Men svenska extremvänstern är för indoktrinerad för att fatta. En patetisk samling fegisar. Hycklare."
Mmmm jag vet, dags att sluta hyckla och bygga berlinmurar; bränna lite fler barn. Det är trots allt Mellanösterns enda demokrati vi snackar om.
Jag antar att det mest hårresande i den här frågan knappast är Israels flagranta brott mot folkrätten och Genévekonventionerna (som t ex förbjuder typ bombardemang av elverk et c).
------------------------
Ja just det.
Undrar också vad folkrätten säger om det rimliga i att blåsa ut fullsatta bussar med dynamit?
Nån borde påtala det olämpliga i det.
Ja ..nån annan än Israel självt då.
Det ser så jävla konstigt ut om det bara är dom som inte gillar metoden.
Skicka en kommentar