FN-resolution och FN-styrka

Michel Chussudovsky sågar FN-resolutionen om Libanon längs med fotknölarna. Han påpekar att den blundar för och därmed ger ett indirekt stöd till Israels krigsförbrytelser – i strid mot FN-stadgan. Ordet krig nämns inte i resolutionstexten. Israels plundringar och brott mot Genèvekonventionen än mindre.

Vad som händer i verkligheten återstår förstås ännu att se. FN-resolutionen blev till sist ett sätt för USA att politiskt hjälpa upp Israels militära bakslag. Och det finns möjligheter att arbeta för en lösning som åtminstone håller en stund och minskar det mänskliga lidandet – utifrån den situation som nu råder. Man bör för den skull inte glömma att FN-resolutionen är bisarrt orättvis på många sätt.

En central fråga för fortsättningen är FN-styrkans faktiska konstitution och agerande. I morse kunde vi se Israels utrikesminister med sedvanligt israeliskt förakt för världssamfundet lufta krav om att inte vilka nationer som helst ska kunna ingå i styrkan. Här har vi alltså en aggressor som satt igång ett brottsligt angreppskrig, demolerat ett helt land och medvetet mördat FN-observatörer i processen; som nu har mage att vilja skräddarsy den trupp som FN ska skicka till södra Libanon. Det är hyfsat talande för läget.

På bloggen Anecdotes from a banana republic finns en kul kommentar om problemen med olika tänkbara nationers deltagande i en ny ”coalition of the willing”.