måndag, augusti 21, 2006

Överens! Igen!

De borgerliga partierna har – påhejade av hårt organiserade välbärgade kverulanter – i åratal snackat vitt och brett om fastighetsskattens avskaffande. Den djupa önskan att göda de redan förmögna har varit mer intensiv än tankearbetet kring hur man ska formulera finansieringen av detta ekonomiskt och socialt bakåtsträvande hugskott så att den blir aptitlig för den bredare allmänhet som får betala. Alla möjliga saker har vevats av de olika partierna, och varenda gång har det lett stora inslag i medierna. Nu börjar det fan i mig bli pinsamt. Efter Rapports reportage igår om den skeva regional- och fördelningspolitiska dimensionen hos de förslag som hittills presenterats, har borgarna träffats igen för att i ny form komma överens om att man faktiskt inte vet vad man ska göra. Detta presenteras under pompa och ståt som Aktuellts huvudnyhet – med favvovinkeln ”Borgerliga alliansen överens”. De nöjda partiledarna får komma till tals själva. Plus en förvirrad Peter Eriksson som också vill sänka (jag tror att inte ens han fick vara med i 18-sändningen, men orkar inte kolla). Sen följer ett propagandareportage om varför fastighetsskatten är dålig. Skönt med socialt medveten nyhetsrapportering. Bostadspolitik, anyone?

23 kommentarer:

Mattias Ericson sa...

Vet du vad Jonas, i sak har du fel. Der absolut flesta inom vänstern drivs av en rättvisetanke om att alla ska ges samma möjligheter oavsett vem som är deras föräldrar. Det är en tanke om att vi ska hjälpa åt tillsammans för att skapa ett samhälle där alla skapar sin del efter förmåga och får efter sitt behov. Det handlar inte om avundsjuka eller önskan om att få spendera någon annans pengar. Det handlar om att vi alla enbart har ett liv och i det livet ska vi alla få samma möjligheter till de intrisikala värdena. Inget annat.

Mattias

Christian sa...

Mattias, det kanske stämmer att en väldigt liten del drivs av det här, i alla fall lurar sig av att de drivs av det här. Men den orättvisa du vill bekämpa genom att belöna efter behov, skapar en ännu större orättvisa. Tänk på det så kommer du tillslut till samma slutssats.

Neoliberal Agenda sa...

En fri marknad är rättvis.

Säg att du fick välja en fördelning som du tycker är rättvis, alla kanske har en lika stor andel eller så kanske några har mer enligt något kriterie som du har satt upp. Kalla denna fördelning D1.

Vi antar sen att Zlatan Ibrahimovic skriver under ett kontrakt med ett lag, och enligt kontraktet skall 5 kronor av priset på varje biljett till varje hemmamatch gå till honom. Säsongen startar, och åskådarna flockas till hans lags matcher. De köper sina biljetter och lägger varje gång 5 kronor av biljettpriset i en särskild bössa med Ibrahimovic namn. De tycker att det är spännande att se honom spela, och att det är värt hela inträdesbiljetten.

Låt oss anta att fem miljoner personer besöker hans hemmamatcher under en säsong, och han får alltså 25 miljoner kronor, en mycket större summa än genomsnittsinkomsten och större än någon annans.

Har han rätt till denna inkomst? Är denna nya fördelning D2 orättvis? I så fall varför? Det är absolut inte fråga om huruvida någon av åskådarna hade rätt till resurserna de hade i D1. Det var ju den fördelning (ditt favoritsystem) som vi (för diskussionens skull) antog var godtagbar.

Var och en av dessa människor gav frivilligt fem kronor av sina pengar åt Ibrahimovic. De kunde ha använt dem på biobiljetter, chokladkakor, tidningen Flamman eller ett exemplar av "Agenda: julafton för allt reaktionärt"

Men alla, minst fem miljoner av dem, gick med på att ge dem till Ibrahimovic i utbyte mot att se honom spela fotboll. Om D1 var en rättvis fördelning och folk frivilligt förflyttade sig därifrån till D2 och överförde delar av sina andelar som de fick enligt D1 (vad skulle de ha dem till om inte för att göra något med dem?), är då inte också D2 rättvist?

polhem sa...

"Den djupa önskan att göda de redan förmögna har varit mer intensiv än tankearbetet kring hur man ska formulera finansieringen av detta ekonomiskt och socialt bakåtsträvande hugskott så att den blir aptitlig för den bredare allmänhet som får betala"

-Det e ju inte riktigt sant. Min familj har en sommarstuga pa vastkusten. Innan dessa absurda fastighets skatter som beskattar hus pa kusten mer sa bodde bade fattiga fiskare och rika stadsbor dar. Nu har nara de rika rad med fastighets-skatten sa allla fiskare har salt sina hus. Det finns inte en enda kvar pa hela on nu.

Hur f-n kan ni anse att dessa fastighets-skatter hjalper de fattiga? Det ar ju helt otroligt korkat.

Jonas N sa...

Mattias
Jag ser inte på vilken punkt dina påståenden motsäger mina. Du påstår att man inom 'vänstern' drivs av ett 'rättvisepatos'. Fine, Ali och du skriver här om de 'orättvisor' som uppstår iom att somliga skjuter upp sin konsumtion för att spara i sitt boende.

Det var ju precis min poäng! Att du kallar det att 'alla skall få samma tillgång till intrisikala värdena' är ju bara en fråga om semantik ....

Anonym sa...

Borgarna gör bort sig och diskussionen om fastighetsskattens finansiering är löjlig.

Fastighetsskatten skall tas bort därmed basta och skall finansieras med neddragningar i vår övergödda statsförvaltning.
Där behöver det verkligen skäras.

Jag kan sedan notera att VP under ledning av kommunisten Ohly som inte är kommunist, sakta men säkert fortsätter marschen mot 4% spärren. Gott så. Flykten av väljare verkar ske till sossarna. Tror många f d VP áre inte känner igen sig med ett parti som sympatiserar med rasistiska, religiösa extremister och övriga utrikespolitiska uttalande som gjorts. "It is to much" och ett bevis på dåligt omdöme. Det sorgliga är att ingen kommer att sakna er om spärren missas.

Anonym sa...

Neoliberal => Så vackert beskrivet så jag vet inte vad jag ska säga. Håller till skillnad från 3,6% vänsterpartister med dig fullt ut. Har du en egen blogg?

Neoliberal Agenda sa...

Neoliberal => Så vackert beskrivet så jag vet inte vad jag ska säga.

Nja, jag kan inte ta credit för det. Det är en förenkling/modernisering av Nozicks Wilt Chamberlain exempel i Anarki, Stat och Utopi.

Anonym sa...

Alla äger rätten att äga en bostad. Här går skiljelinjen för vänstern som hatar allt privat ägande. Därav stödet till vansinniga fastighetsskatter. De motverkar effektivt det egna ägandet öfr vanligt folk. Nej, tvinga in dem i den kollektiva allmännyttan istället.

Anonym sa...

Jag trodde att bostadsrätt var det mest socialistiska som fanns.

Alla äger huset gemensamt och delar på nyttjandet och kostnaderna.

Anonym sa...

Fri marknad ÄR rättvis se bara på världsbankens exeptionella framgångar med strukturomvandlingsprogrammen i Afrika och tredje världen, alla är självförsörjande mätta och glada.

Fick de tre bananer i månaden förut så är det över tio nu.

För att inte tala om den Kinesiska stabiliteten!

Så tar dom över igen


MIKAEL NYBERG


Arbetslösa sätts i tvångsarbete och trakasseras. Anställningarna blir alltmer osäkra och arbetstiderna längre – utan motsvarande höjning av lönerna. Men de översta bland de översta ser sina rikedomar växa i enastående omfattning. Det handlar inte om 1930-talet. Mikael Nyberg granskar ny statistik över inkomsternas utveckling.

Surt kommenterar det nya Europas visionärer framgången för den franska folkrörelsen mot en avveckling av anställningsskyddet för unga. De som försvarar fackliga och sociala rättigheter är bakåtsträvare, förklarar Dagens Nyheter i en ledare. De söker "bevara privilegiesamhället".
I Paris uttalar sig den forne studentledaren Daniel Cohn-Bendit nedlåtande om sina nutida efterföljare. När han var Dany le rouge under majrevolten 1968 handlade det om en "positiv vision", förklarar han, en kamp för "mer frihet". Dagens protester är negativa, de "härrör ur en rädsla för otrygghet och förändring".
EU-parlamentarikern Daniel Cohn-Bendit har, som många andra revoltörer, lämnat gatan för att uppstiga i ett socialt reservat där otrygghet och rädsla för förändring är känslor utan mening. I de postmoderna glaspalatsen ängslas man inte för lön, anställning, bostad och pension. Där är det redan sörjt för sådant.
Vad vill dom?", utbrast Jacques Delors, tidigare ordförande för kommission-en i Bryssel, efter det franska folkets nej till EU-konstitutionen 2005. Unionens ledare förklarade samfällt att nu gällde det att stålsätta sig och genomdriva nödvändiga reformer trots medborgarnas brist på framtidstro och ansvar, och efter upploppen i förorterna talade Nicolas Sarkozy, inrikesministern med presidentambitioner om ett "sanningens ögonblick". Frankrike skulle, som Storbritannien under Thatcher och Blair, resa sig ur stagnation och förfall för att träda in i en ny era. Hans rival, premiärminister Dominique de Villepin, skyndade till täten i nyordningen, såg miljoner fransmän tåga ut på gatorna i protest och fick nesligt vika sig.
I Tyskland förlorade Gerhard Schröder valet på en djärv försämring av villkoren för de arbetslösa. Den nya regeringen, en koalition mellan kristdemokrater och socialdemokrater, har lovat att ta vid där han slutade. På programmet står en försämring av anställningsskyddet som är mer långtgående än den franska. Men folkopinionen är ogin och oberäknelig. En trög massa, oförmögen och ovillig att anpassa sig till den nya tidens villkor, tycks stå i vägen för Europas förnyelse.
Hur ser den gäckande framtiden ut?
Sociologen Daniel Bell förutspådde re-dan i början av 1970-talet de utvecklade ländernas inträde i ett postindustriellt samhälle. Idag är föreställningen om en ny era bortom den industriella kapitalismen och dess klassmotsättningar en självklar utgångspunkt för ideologer till höger och vänster. I kunskapssamhället, heter det, böjer sig finanskapitalet för humankapitalet. De stora företagskoncernerna löses upp i ett gränslöst nätverk, där symbolanalytiker, människor med kunskaper och kompetenser, höjer sig över mängden av rutinarbetare som fastnat i det förgångna.
Vad gör vi med dem som utvecklingen sprungit förbi, frågar glaspalatsens visionärer när de kikar ut genom de tonade rutorna. Det finns två alternativ, föreställer de sig. Ett är att låta eftersläntrarna behålla sina löner, anställningsvillkor och trygghetssystem. Då kommer en stor mängd av dem att stängas ute från arbetsmarknaden. Ett annat är att ge utrymme för dem som, med en formulering från Financial Times, är villiga att jobba mer för mindre". Då kan växtkrafter frigöras och Europa framgångsrikt anpassa sig till en globaliserad kunskapsekonomi.
1993 presenterade Jacques Delors en tillväxtstrategi för EU. Fler offentliga tjänster var det inte tal om. De sociala utgifterna skulle tvärtom hållas nere. De som inte platsade i de högteknologiska kunskapsföretagen och exportkoncernerna skulle i stället sugas upp i en lågproduktiv privat tjänstesektor. Det förutsatte, förklarade EU-kommissionen senare, "en spridning av lönerna på löneskalans nedre del", alltså lägre löner för lågavlönade. Därför måste de alternativa försörjningsmöjligheter som stått till buds attackeras. Om a-kassan och andra socialförsäkringar går att leva på blir folk nämligen mindre benägna att söka sig till osäkra jobb med låg lön i en förslummad tjänstesektor.
Strategin lanserades som ett alternativ till den amerikanska modellen, men mottogs för den skull inte med större tacksamhet. De sociala försämringarna, påskyndade av den nya valutan och dess stabilitetspakt, ledde tvärtom till att motståndet mot EU-projektet tilltog också i unionens kärnländer. "Bakåtsträvarna" satte sig på tvären.
Det är förklaringen till att vi idag i den svenska debatten hör inte bara systemskiftande socialdemokrater utan också framträdande moderater tala lent om folkhemmet och dess trygghetssystem. "Den nordiska modellen" gör för tillfället succé på kontinenten. Den har inspirerat såväl de tyska som franska försöken att stöpa om arbetsmarknaden, och den står i centrum för intresset när stukade ledare söker utvägar ur krisen för sitt nya Europa.
Det stora föredömet är Danmark. Där har företagen, heter det, lika stor frihet att anställa och avskeda folk som i USA och Storbritannien. Men människorna har sina inkomster tryggade genom generösa arbetslöshetsersättningar. Därför anpassar de sig villigt till den globala kapitalismens nycker. Flexicurity, flexibilitet och trygghet i förening, tycks erbjuda det bästa av två världar, den nyliberala och den traditionellt socialdemokratiska.
Men harmonin är förrädisk.
Danmark har en stor andel små och medelstora företag. Därför är arbetsmarknaden sedan länge relativt rörlig – möjligheterna att inom storkoncerner disponera om arbetskraften har varit begränsade. Men flexibiliteten inte fullt så stor som ideologerna förespeglar oss. Danska företag kan inte välja och vraka bland sin anställda hur som helst. Sådant som i Sverige regleras i lagen om anställningsskydd finns i Danmark stadgat i kollektivavtal.
Detta fackliga värn mot godtycket riskerar att trasas sönder av den vassa egg som politikerna på senare år försett de danska trygghetssystemen med. Liksom i Sverige har villkoren skärpts för de delar av arbetarklassen som saknar reguljär anställning. Bidragen till flyktingar och andra nyanlända invandrare har skurits ner med 30–50 procent, och hela arbetsmarknadspolitiken har förskjutits från inkomstskydd, omskolning och vidareutbildning till disciplinering. Den arbetslöse placeras i jobbsökarkurser och tvingas utföra mer eller mindre meningsfulla sysslor utan den lön och de rättigheter som en normal anställning ger.
Tidskriften Time har inga svårigheter att känna igen det amerikanska workfare-systemet. En dansk yngling berättar i ett reportage hur han kände sig förödmjukad i den nya "aktiva sysselsättningspolitiken". Som många andra européer har han lärt sig läxan, skriver reportern. Nu gäller det att "arbeta hårdare och längre utan någon höjning av lönen och med betydligt sämre trygghet än tidigare".
De skärpta villkoren tycks till att börja med inte beröra lönearbetarna i ekonomins mitt. Tvärtom utlovas individuella löneförmåner, kompetensutveckling och livslångt lärande i utbyte mot en flexibel anpassning till den moderna just-in-time-kapitalismen. Men det som börjar med hårda tag mot invandrare och bidragstagare och fortsätter med en utbredning av svartjobb, kriminalitet och lösare anställningsformer i arbetsmarknadens utkanter, gör det förr eller senare svårt också för tidigare skyddade skikt av arbetarklassen att försvara sina ställningar.
I USA införde politikerna workfare, tvångsarbete för arbetslösa och fattiga, samtidigt som fackföreningar vid enskilda företag försökte säkra löner och anställningsvillkor för sina existerande medlemmar genom att gå med på radikala försämringar – lägre lön och ingen sjukförsäkring – för nya anställda. Det gav lättnader för stunden men splittrade arbetarklassen och öppnade för angrepp mot kvarvarande fackliga positioner. Nu köper General Motors ut långvarigt fast anställda för att bli av med allt fackföreningen tillkämpat sig genom åren, och på underleverantören Delphi kräver ledningen en sänkning av lönerna med upp till 54 procent.
Lika allvarlig är utvecklingen i Tyskland efter Gerhard Schröders nyordning av a-kassan. Efter ett år utan jobb har en ensamstående idag bara rätt till omkring 3.000 kronor i månaden i ersättning. Det gör att lokala fackliga ledare sänker lönerna under centralt avtalad nivå och går med på ytterligare försämringar av rädsla för arbetslösheten. Volkswagen kräver att bilarbetarna ska kontraktera sig för ett visst antal felfria bilar per vecka – på obetald övertid om så krävs. Samtidigt sträcks den ordinarie arbetstiden ut från 28,8 timmar till 35 timmar i veckan – utan lönekompensation. På andra håll är 40-timmarsveckan tillbaka. De offentliganställda strejkade i nio veckor utan att mer än marginellt lyckas stå emot.
"Jobba mer för mindre..." Blir det kunskapsekonomi med tillväxt och välfärd sedan? Aktuell statistik från båda sidor av Atlanten visar vad som väntar.
I USA svindlar sig konjunkturen ännu en tid fram på kredit, och produktiviteten, mätt som förädlingsvärde per anställd, stiger till följd av de vidlyftiga affärerna på Wall Street och personalens jäkt längs Wal-Marts försörjningslinjer. Men inkomsten för medianhushållet, den familj som har lika många över som under sig, sjönk med nästan fyra procent 1999–2004. Ekonomin växer utan att det stora flertalet erfar några framsteg. Ett tunt överskikt lägger beslag på det mesta av de ökade inkomsterna. Den hälft av hushållen i USA som tjänar minst fick dela på 12 procent av den samlade inkomsttillväxten 1966 till 2001. Under samma tid rakade tiondelen i toppen in drygt 49 procent.
Förloppet har accelererat. Alltfler tvingas jobba mer för mindre, och därmed "faller den historiska länken mellan produktivitetstillväxt och högre levnadsstandard ... isär", sammanfattar ekonomerna Ian Dew-Becker och Robert J. Gordon. "Det är inte bara så att de 90 procent av de amerikanska lönearbetarna som befinner sig längst ner har misslyckats att /med sina inkomster/ hänga med produktivitetstillväxten. Många har tagit skada av den."
Statistiken är svår att förena med den vitt spridda föreställningen om ett tvåtredjedelssamhälle, där en växande, välmående medelklass träder in i informationsåldern och lämnar marginaliserade rester av industriepoken bakom sig. I USA går det inte att urskilja någon märkbar vidgning av inkomstklyftan mellan lönearbetarna i mitten och tiondelen längst ner.
Statistiken jävar också Robert Reichs mer realistiska uppdelning, där avståndet växer mellan 20 procent "symbolanalytiker" och 80 procent rutinarbetare. Inkomstskillnaderna har visserligen ökat något mellan hushållen strax under den översta tiondelen och familjerna kring medianen, men det är i den översta tiondelen – och i de översta tiondelarna och hundradelarna av denna tiondel – som de verkligt dramatiska förändringarna skett. En procent i toppen samlade 1966–2001 på sig en större del av inkomstökningarna än hela den nedre hälften av hushållen, och 0,01 procent, knappt 14.000 familjer, ackumulerade mer än 27 miljoner hushåll i den lägsta femtedelen.
Yrkesgrupper i USA som är förknippade med utveckling och avancerad användning av datorer och annan informationsteknik har, tvärtemot föreställningen om ett framträngande "humankapital", haft en svag inkomstutveckling. Realinkomsterna för matematiker och systemvetare steg med bara 4,8 procent 1989–97. Ingenjörernas sjönk med 1,4 procent. Under samma period såg landets verkställande direktörer sina inkomster fördubblas.
De som berikar sig i detta framtidsland är inte några nätverkssamhällets kunskapsarbetare utan ett fåtal som i kraft av aktiekontroll eller byråkratiska positioner behärskar storföretag, banker och andra centrala ekonomiska institutioner. Dessa monopolkapitalister har efter sig ett följe av framstående advokater, börsmäklare och superstjärnor inom sport, massmedia och underhållningsindustri. Tillsammans uttaxerar de växande andelar av de mervärden som i led på led utvinns ur den globala produktionsprocessen.
Frankrike förefaller onekligen ligga en bit efter i denna utveckling. Liksom i USA minskade toppskiktets andel av inkomsterna kraftigt efter 1930-talets depression och de två världskrigen. Men i Frankrike kan fram till 2000 ingen märkbar återhämtning skönjas i statistiken.
I Storbritannien och Sverige, två europeiska föregångare i pensionsreformer, privatiseringar och avregleringar av arbetsliv och finansmarknader, ser vi däremot samma vändning som i USA, om än i annan skala. Från slutet av 1970-talet och början 1980-talet börjar överskiktet återta förlorade positioner. I de svindlande affärerna i IT-hysterin i Sverige kring millennieskiftet kapar promillen i toppen åt sig lika stora inkomstandelar som på 1930-talet. I USA återser de översta bland de översta höjder de inte varit i närheten av sedan 1920-talets börsyra och första världskrigets slut.
Den gäckande framtiden är en återgång till ordningen före massdemokrati, välfärdsstat och klasskompromisser. De som sätter sig emot kallas bakåtsträvare. -
Artikeln publiceras med noter på hemsidan www.mikalnyberg.nu .

Alla som tvingas in i storstäderna

Simon Fors sa...

Jag bor i eget hus i norrbottens glesbygd och trivs mycket bra med det. Det är på många sätt bra och fint att äga sitt eget hem. Däremot så kan jag för mitt liv inte begripa gnället över fastighetsskatten. Att betala en procent av taxeringsvärdet på det hus man bor i kan rimligen inte vara ett problem för någon människa. Det är ju för fan en helt försumbar kostnad i sammanhanget. De flesta av oss villaägare skulle överhuvudtaget inte se några märkbara konsekvenser på vår privatekonomi om fastighetsskatten avskaffades.

I vilket fall som helst så är det så att jag, och den stora majoriteten av svenska folket, får ut så oändligt mycket av den offentliga sektorn. Så varför ska vi inte vara med och betala?

Anonym sa...

Ja visst får norrlänningarna ut mycket av det offentliga. I mer än 50 år har ni skrikit "vi flytt int" och överösts med bidrag i alla former och menlösa företagsetableringar. Nu senast krönt med den helt vansinniga Botnia banan till mångmiljardbelopp. Det är vi i söder som betalar, skattekraften är låg i Norrland. Ett hus i glesbygden har inget tax värde att tala om, klart det inget kostar. Nä, det är bara att fortsätta lalla runt, jaga älg och byta tjänster med grannen.

polhem sa...

Anonymous 9:27am

Du maste val inse att ingen orkar lasa allt det dar.
Skulle du inte kunna skriva en sammanfattning pa ett par rader istallet?

Simon Fors
Det var bland de mest korkade inlagg jag last pa lange.
Klart du inte betalar nan fastighets-skatt. Ditt hus i glesbyggden i Norrland ar val inte vart mer an en tunna surstromming. Pa vastkusten daremot eller i storstaderna kan 1% av vardet pa ett normal-stort hus uppga till 20000 - 30000kr om aret. Det ar inte forsumbart over huvud taget. Det ar ju 2 manadsloner efter skatt for en medelinkomst-tagare att betala i fastighets skatt varje ar, eller ca 15% av arsinkosmten.

Desa nya SIFO siffror gladjer mig verkligen.
Ska nog kopa en flaska crystal nere pa seglarklubben ikvall.

Anonym sa...

Jag gör dig gärna sällskap på bryggan. Jag bjuder och av gamla nostalgiska skäl får det bli en flaska rysk champange. Smakar pyton men passar ju bra i sammanhanget.

Simon Fors sa...

Oj då! Där kom visst lite magsurt gnäll över hur bidragsberoende folk är i de mer produktiva delarna av landet. Avundsjuka, måhända? :-)

Men åter till fastighetsskatten, så är den ju, precis som "polhem" tycks inse, en mycket rättvis skatt emedan vi som bor i billiga gamla hus betalar rätt blygsamma summor och de som bor i monstruösa lyxvillor betalar in lite mer. Skatt efter bärkraft, helt enkelt. Bättre kan det knappast bli.

Jonas N sa...

Här den losern raderat mitt 1:a inlägg igen?

Finns det något han klarar av på riktigt?

neoliberal agenda sa...

Jag fattar inte hur ni kommunister orkar med att klagfa hela tiden.

Varför inte slappna av någon gång? Ta en golfrunda segla med familjen res eller sätt in en årslön på börsen.

se där, livet är fullt av möjligheter för de som öppnar ögonen...

Lasse Jederlund sa...

Polhem:

Trist att ha en så fin poäng men ändå sikta så fel och skjuta över målet.

För det finns ju faktiskt ett tak för hur mycket fastighetsskatt du behöver betala, nämligen max 5% av din taxerbara årsinkomst. Så snacket om 20-30000/år för stackars låginkomstvillaägare kan du lägga ner.

Tjofaderittanlambo!

Anonym sa...

Man är inte produktiv för att man sitter och super 50 år i närheten av en järnfyndighet i Norrland.

Produktiva är de däremot de som på andra håll i världen utvecklat teknologi för att ta hand om järnmalm och trä däruppe. Och visst, gäller för den lilla procentuella andel av norrlänningarna som jobbar i skog och gruvor.

Anonym sa...

Kapa Sverige i höjd med Gävle ca och låt nordborna klara sig själva och utlysa sin socialistiska drömrepublik och betala för sig själva med skog och malm. Det räcker inte långt, den saken är klar.

polhem sa...

Lasse Jederlund.

Du har naturligtvis ratt. Jag kande inte till sparern. Till mitt forsvar bor jag inte langre i Sverige och jag har uppenbarligen helt missat detta.

5% av taxerbar inkomst for en laginkomst tagare som tjanar ca 200 000kr/ar ar forfarande 10 000kr, en hel manadslon efter skatt.

Och faktum kvarstar att efteroom bara rika har rad att betala denna skatt maste flera fattigare familjer pa kusten salja sina hus som de agt i generationer efterssom de taxeras mycket hogre an hus langre in i landet.

tim sa...

Anonymous 7:35:

Sanningen är ju den att södra Sverige, där naturfyndigheter bara existerar i undantagsfall, skulle få det helvetes kärvt. Norrland skulle dock vara i stil med en oljenation, när förmögenheterna inte längre behöver skickas till "bidragstagarna" söderut.

Kom in i matchen, din enfaldiga lallare.