Debut i Fokus

Jag debuterade i fredags som krönikör i veckotidskriften Fokus. Där kommer jag att skriva ungefär var sjätte vecka. Det känns kul. Här återpublicerar jag krönikan:
----------

Jag tycker inte att Masoud Kamalis integrationsutredning är tipp topp. De konkreta förslagen är få, och av dem som finns är några lite tossiga, andra möjligen kontraproduktiva. I den hårt drivna dekonstruktionen försvinner ofta ambitionen att begripliggöra – och möjligheten att ta sats i verkligheten för att förändra.

Ändå är utredningen historiskt viktig. För att den vågar byta perspektiv. Den undersöker inte bara effektiviteten hos åtgärderna, utan också de åtgärdande, de mäktiga. Vågar antyda att samhällsproblem inte bara uppstår i Rinkeby, utan kanske än mer i de etniskt rena överklassghettona.

Utredningen baseras inte bara på att vi har kommit hit. Den utgår från att vi är här.

Kamalis utredning utgör en intellektuell utmaning i svensk debatt – en som på intet sätt antagits. De flesta som deltar kan eller vågar inte se frågeställningarna. Dilsa Demirbag-Sten (DDS) är en. Till skillnad från de flesta har hon dock uppmärksammat en av utredningens analytiskt mest betydelsefulla påpekanden. Utredningen understryker att globala händelser påverkar svensk integrationspolitik. Som Kamali skrev i DN, spelar ”den svenska regeringens inställning till palestiniernas livsvillkor och den israeliska ockupationen och förtrycket liksom till USA:s ockupationskrig i Irak en viktig roll för inställningen till det svenska samhället hos många personer med invandrarbakgrund. […] inrikespolitiken kan inte längre skiljas från utrikespolitiken”. DDS’ ledarkommentar är obetalbar: ”Menar Kamali att vi ska importera konflikter till Sverige?”

Så understryks själva poängen. För det handlar inte om att föra en utrikespolitik som ”tar hänsyn till de konflikter som invandrare har bakgrund i eller relationer till” (DDS). Det handlar om vad som händer med människor i Sverige, när utrikespolitiken accepterar och fördjupar andrafiering och avhumanisering.

Det är inte ”bara” synen på araber som påverkas av den rasistiska förföljelsestämningen kring ”kriget mot terrorismen”. Det är i grunden en samhällelig maktordning som upprätthålls. En västerländsk självbild där globala orättvisor legitimeras med en luddig tanke om civilisationens krig mot barbariet. Och den globala hierarki som återskapar denna självbild – den som bestämmer vilka som får spilla människoliv utan större konsekvenser – kastar sin skugga också över ansökningshandlingarna på sydsvenska företag och på krogköerna i Stockholmsnatten.

Varför är stödet för palestiniernas sak så starkt i tredje världen? För i de monumentala oförrätter som palestinierna utsätts för, speglar miljoner människor sin egen historia och nutid – av kolonialt förtryck och förstörda utvecklingsmöjligheter. Åk ut till en svenskgles svensk förort och du ska finna samma förbittring, samma ställningstagande.

Se sedan på merparten av dem som gjort det till sin mission att hylla USA:s och Israels uppträdande; samhällets stöttepelare, de vant privilegierade. De stödjer inte USA och Israel trots våldsexcesserna, kärnvapenutvecklingen, det njutningsfyllda föraktet för internationell rätt. De gör det just därför att USA och Israel tar sig rätten att dominera och härska. Det är inte specifika handlingar de stödjer – det är en global ordning. Instinktivt begriper de att deras positioner hemma vilar på våldet borta.

I denna valrörelse har jag mött människor som är kunniga och engagerade, men uppgivna och alienerade; svenskar med iransk och chilensk bakgrund som talat om det som hänt i Libanon, kommit med en fnysning eller en avvärjande gest och orden ”du vet, de kan göra vad som helst med oss”. ”Oss”, som förpassats till disponibla. Den skeva rapporteringen från Israels angreppskrig mot Libanon har skadat mångas förtroende för det svenska samhälle de lever i, mer än många illa genomtänka integrationspåhitt. De som i ”utrikespolitiken” görs till ett ”dom” kommer själva att börja agera så. Att de flesta politiker som åtar sig att tala integration inte reflekterar över sambanden är en del av problemet. Kamali pekar åtminstone ut det.