Nya tider

Gårdagens SvD hade en intressant artikel om främlingsfientliga norska Fremskrittspartiet (Frp) och dess ledare Siv Jensen. Jag skrev i april ett lite längre inlägg om FrP. Bland annat:

Fremskrittspartiet är ett semifascistiskt, främlingsfientligt parti. Som sådant mycket framgångsrikt. Precis som Le Pens Front National i Frankrike i sin glans dagar, är partiets ställningstaganden i enskilda frågor strikt instrumentella och anpassningsbara, men inriktningen, den sociala funktionen, alldeles bestämd. […] Partiet bildades, anpassat till det nordiska politiska klimatet, med borgerliga skattekverulanter som kärna, och har sedan dess agerat för att nå folklig bredd. De främlingsfientliga dragen har aldrig tvättats bort, men tonats upp och ned beroende på politiskt läge.

FrP är idag det helt dominerande borgerliga partiet i Norge . De norska motsvarigheterna till svenska borgerliga partier har gått i lite olika riktningar politiskt; i opinionen trendmässigt nedåt. Senterpartiet sitter i rödgrön regeringsställning. KrF (kristdemokraterna), som besatte statsministersposten i den förra borgerliga regeringen, och Venstre (liberala partiet), vilka betecknar sig som mittenpartier är små. Moderaternas systerparti, det traditionella högerpartiet, Høyre, har inte lyckats med konststycket att förställa sin politik och göra stora inbrytningar bland bredare folkgrupper. Det går lite upp och ner för partiet, men man ligger klart under tjugo procent. För några månader sedan var man snarare närmare tio. FrP har däremot i ett flertal opinionsundersökningar varit Norges klart största parti, med runt 35 procent av rösterna. Partiet siktar på majoritet tillsammans med Høyre.

Fallet FrP är inte bara en norsk angelägenhet. FrP visar en utvecklingstendens för europeisk höger över huvudtaget. I min text för ett halvår sedan skrev jag så här:

Vad vi nu ser är en process som pågår i hela Europa. Vi ser att den ”rumsrena” borgerligheten radikaliseras och blickar åt ett bestämt håll. De som kallar sig liberaler fascistiseras i rasande fart. Kärnan är alltid egendomsförhållanden och makten över dem. Idag värnas den under stridsrop om ”frihandel”, ”avreglering” och ”globalisering”.

Det inlägget föranleddes av att Timbros ”idéproducent” Johnny Munkhammar varit på besök hos FrP och lyriskt beskrev deras intresse för frihandel och privatiseringar – något som säger viktiga saker både om FrP och om den svenska Timbrohögern. I SvD:s artikel kan man läsa om hur Siv Jensen går i täten för en ideologisk kritik mot den nordiska välfärdsmodellen. Men också om FrP:s utrikespolitiska profil. Partiet är idag aggressivt pro-USA och pro-israeliskt.

Detta är inte slumpmässigt. Den globala maktordning som USA garanterar genom sitt våldsmaskineri och som ställs i blixtbelysning med Israels påhejade raspolitik mot palestinier och andra araber, är helt och tätt sammanbunden med urholkandet av folkens demokratiska inflytande över samhällsekonomin och de växande gapen i inkomster och förmögenheter. Det ohämmade, mefistofeliska våldet är en aspekt av kapitalets krav på global rörelsefrihet, penetrationssuveränitet. I centrum säljs folkets tillgångar ut med parlamentariska beslut. I periferin rövas de med ståthållardekret à la Paul Bremer. Det är samma inneboende behov av att omfördela till överklassens fortsatta makt och konsumtion som är primus motor.

I det norska sammanhanget har mittenpartierna blivit för mesiga för behoven, Høyre inte särskilt framgångsrikt. Som så många gånger förr i historien väljer kapitalet den duktigare eleven. Det fascistiska alternativet. Det som kan bygga massbas för smal intressepolitik. Vilket håll man kommit ifrån är mindre intressant. Siv Jensen hyllar den danska regeringen, som framgångsrikt och följdriktigt kombinerat rastisk hets på hemmaplan, truppsändningar till hegemonen USA:s våldsorgie i Irak och nedmontering av den danska välfärden. Denna regering leds av det ”liberala” partiet, Venstre. Inspirerat systerparti i Sverige är Folkpartiet, som vill ha med Sverige i Nato, och som gått i bräschen för att etablera de främlingsfientliga krafternas dagordning i debatten. Ännu ligger vi lite efter i utvecklingen i Sverige. Motkrafterna har varit starkare. Men nu har detta parti fått besätta integrationsministerposten med en profilerad islamofob. Och dess ledare ska leda den nya regeringens ”globaliseringsråd” för att komma fram till hur vi kan använda de globala orättvisorna för att angripa välfärd och social organisering här hemma. Det kommer alltså mera.