lördag, november 25, 2006

With a little help from my friends

Ekot:
I januari håller EG-domstolen muntlig förhandling men regeringen har ännu inte bestämt sig för om Sverige ska vara med i förhandlingen.
Vaxholmsmålet betyder mer för samhällsutvecklingen än något annat som hänt åtminstone sedan EU-medlemskapet, egentligen mer ändå. Det handlar om huruvida svensk arbetsmarknad ska täckas av meningsfulla kollektivavtal eller inte.

Den förra regeringen klargjorde Sveriges position mycket tydligt inför förhandlingarna. Det skriftliga yttrandet, från januari i år, kan läsas här. Jag rekommenderar starkt en läsning av det långa dokumentet – det är en pedagogisk genomgång av den svenska arbetsmarknadsmodellen, där lagstiftningen reglerar mycket litet av förhållandena, och över huvudtaget inte lönerna, varför kollektivavtalen och parternas rätt att vidta konfliktåtgärder för dem är helt centrala.

Ett av de viktigaste elementen i moderaternas retoriska skinnömsning har varit synen på kollektivavtal. De skulle respekteras. Gunilla Carlsson sade sig till och med ”älska” dem. Och Reinfeldt underströk hela valrörelsen igenom, samt i sin regeringsförklaring, att kollektivavtalsmodellen är viktig att bevara. Och när det gäller Vaxholmsfallet har Fredrik Reinfeldt, efter en inledande vända där han hävdade att svenska byggnadsarbetare var alltför välbetalda, påstått sig vara överens med synen att svenska kollektivavtal ska gälla i Sverige.

Att regeringens politik i allt väsentligt går ut på att försvåra för arbetstagarna att uppnå vettiga kollektivavtal är uppenbart. Det gäller bland annat försämringarna i arbetslöshetsförsäkringen och de förändrade reglerna för f-skattesedel. Men här ser högern sin chans att – i direkt strid mot valrörelsens bedyranden – få till ett mer direkt slag mot arbetarrörelsens positioner. Utan att behöva ta hela smällen från reaktionen själv, dessutom. Det är EU-systemets främsta förtjänst för de politiska representanterna. Det nyliberala maskineriet avpersonifieras, blir svårare att mobilisera mot.

Regeringen har alltså ”ännu inte bestämt sig”. Det är bra att den måste göra det under en pågående avtalsrörelse. Är det någonting som verkligen bestämmer förutsättningarna för avtalen så är det detta.

1 kommentar:

Anonym sa...

Varför inte lagstifta istället? Då slipper ju arbetstagarna vara utlämnade till korrupta fackföreningar. Fackpamparna bryr sig bara om sitt eget skinn och går företagens ärende hela tiden.