tisdag, januari 30, 2007

Nationsbyggande

Washington Post har varit i Davos och genomfört ett ”samtal” med Iraks ”vicepresident”, Adel Abdul Mahdi. Det är ett smått sanslöst stycke journalistik.

En trött, arrogant och skitskraj typ, som i sina korthuggna svar försöker blidka den husbonde som tills vidare garanterar hans vicepresidentskap (och fysiska överlevnad), samtidigt som han vill skapa ett sken av stursk suveränitet. Det blir jättebra:
I think America has only two alternatives: to stay or to leave.

(Många, på lite olika sätt intressanta kommentarer till artikeln)

5 kommentarer:

Jan Hårstad sa...

Filosofisk og politisk er det ikke noe på denne jord som står så diamentralt imot islamsk fundamentalisme som en ateistisk marxist, altså en kommunist.

Wali al-dam, Muslim Brotherhoods spesialstyrker i Egypt, førte ikke bare attentat- og likvideringskrig mot statsoverhoder, men også mot kommunistene. Dette skjedde også i Irak og Syria. Opprettelsen av en islamsk gudsstat som bygger på Koranens sharialov, er et annet prosjekt enn enn en sekulær arbeiderstat.

Etter at Sovjetunionen ramlet sammen i 1990 og Kina ble overtatt av gjennomkorrupte maoistiske kapitalister og deres milliardær-sønner, ramlet også et verdensbilde sammen for den internasjonale venstresida. De offisielle intellektuelle fikk det travelt med å latterliggjøre alle som hadde trodd en annen verden var mulig, ja noen skaper seg karrierer på å skrive bøker og kronikker om hvor dumt det hele var.

I dette desperate tomrommet begynner venstre å lete etter nye holdepunkter for en forandring av verden, og ender opp med den vurdering at islamsk fundamentalisme er noe anti-imperialistisk, en slags suppekjøkken-sosialisme. AKP sender lykkeønskningstelegrammer til Hamas, den palestinske grenen av Muslim Brotherhood, og RV-folk omfavner khomeinistiske Hizballah som demokratiets og sivilisasjonens inntog i Midtøsten.

Robert Fisk som har bodd i Beirut i 31 år, kalte 21.1. for en "skammens dag", og slo fast at "Hizballah beskytter hæren og flyplassen." (The Independent)

Da Hassan Nasrallah, Hizballah-sjefen, ble intervjuet av iransk presse i desember, benyttet han anledningen til å blåse støvet av de gamle manifestene og sa i klartekst: "Det er Hizballahs ønske en dag å grunnlegge Den islamske republikken Libanon, fordi Hizballah tror at opprettelsen av en islamsk regjering er den eneste måten å oppnå stabilitet i samfunnet på, og den eneste måten å oppheve sosiale forskjeller på - selv i et samfunn som består av ulike minoriteter." (Al-Shiraa 18. des. -06)

For disse ulike minoritetene som ikke deler verken Hizballahs teokratiske verdensbilde eller bevegelsens intime allianse med Iran og Syria, er det som skjer nå en katastrofe av enorme dimensjoner. I hele det siste året har det vært køer foran den canadiske og den australske ambassaden i Beirut, og dette vil naturligvis øke eksplosivt, slik at det gamle Libanon, som arabiske intellektuelle elsket for sin yttringsfrihet og sine hundre aviser, faktisk er iferd med å opphøre. Nå er det det iranske kultursenteret som seiler opp som Libanons åndelige veileder.

Denne vurderingen fører meg inn i debatten som Rolf Jørgensen fra ML-gruppa Revolusjon drar opp 25.1. Han har mange ironiske poenger om det nye partiet, men hans ønske er at AKPs "sunne deler forente krefter med andre marxist-leninister i et virkelig kommunistparti." Med et virkelig kommunistparti mener Jørgensen International Conference of Marxist-Leninist Parties and Organizations, som i ett og alt - historie, teori, kontinuitet - er forankret innenfor stalinismen.

Til deres pris skal sies at de iallfall ikke driver småborgerlig romantisering av islamsk fundamentalisme, men heller ikke dette prosjektet har noen framtid for seg. George Orwell, Arthur Koestler og Victor Serge startet dekonstruksjonen av stalinismen på 1930-tallet, og idag er det vel knapt stein tilbake på stein av det. Jørgensens prosjekt vil i likhet med svermeriet for islamsk fundamentalisme bare føre oss utfor stupet, og det er på høy tid å minne om at marxismen er kritisk fra topp til tå, at den altså har med tenkning å gjøre og er det motsatte av romantisering.

Anonym sa...

Det är inte underligt att ingen tar extremvänstern på allvar när den spyr galla mot USA och Israel, men fullständigt ignorerar verkliga övergrepp, inkl. mot vänsteraktivister.

Det blir så att säga övertydigt att extremvänstern inte bryr sig om övergreppen, utan endast behöver ursäkter för sitt hat mot dessa två länder.

Anonym sa...

Ehhh,
senaste Anon (10:53):

tack för lästipset. Fy fan vilka vidrigheter Filippinernas höger gjort sig skyldig till.

För egen del är jag vänster och kände inte till dessa. Man kan inte veta allt, med dagens mediesituation är det mycket som filtreras bort på vägen, och dessutom kanske det inte finns praktiska möjligheter att gå ut och protestera mot VARJE grej man hör talas om (då blir man snart anklagad för att vara proffsdemonstrant).

Men i din värld blir detta en anklagelse mot mig/oss för att ha "medvetet ignorerat" dem?

Sök hjälp för fan.

Anonym sa...

Filippinerna annexerades av USA kring år 1900 efter ett brutalt krig mot lokalbefolkningen som just slängt ut Spanien. Tiotusentals, troligen hundratusentals, miste livet. 35 år senare blev Filippinerna formellt självständigt, ockuperades en tid av japanerna, befriades och återfick självständigheten från USA 1946. Amerikanerna behöll kontrollen och en av efterkrigstidens värsta diktatorer, den USA-stödde Ferdinand Marcos, styrde landet fram till 1986 när en till Washingtons förtret demokratisk revolution svepte bort honom.

Den amerikanska närvaron är dock fortfarande märkbar och amerikanska soldater opererar i landet. Fattigdomen är kolossal och den ekonomiska politiken som förts och förs har varit trogen västs påbud.

Att element inom armén, härstammande från den vidriga tiden när Washingtons man på presidentposten torterade och mördade, ännu håller på är inte överraskande. Att Filippinerna på nytt blir en fullfjädrad diktatur kan hända över en natt, se bara på Thailand, och då gäller det att ha vanan inne.

gm sa...

Under den islamistiska revolutionen 1979 så eliminerades alla marxister och socialister inom det första året av revolutionen.

Sådan är den islamistiska regimen i Teheran som ni har en vana av att försvara.

Islamismen är inte förenlig med socialism eller marxism, oavsett vad Esbati, Malm eller någon annan tycks vilja.