Årsdag och citat

Idag fyller bloggen två år. Det har hunnit bli 1520 korta och långa inlägg under den tiden. Jag vill tacka för uppmärksamheten och läsandet också under det senare året. Det har varit uselt och illavarslande år. Jag kan egentligen rakt av upprepa det jag skrev förra året:

Det har varit kul att blogga, men det har inte varit en kul tid att blogga i. Jag började skriva för att läget är galet och obehagligt, och det är en mörk utveckling som utkristalliserar sig när jag gör nedslag bland gamla poster. Det är existentiellt. Det är onda tider vi lever i. Tider som vi måste begripa och förändra. Jag gör mitt lilla i den kampen – på de sätt jag kommer åt. Jag står personligen för innehållet på bloggen, men mitt politiska arbete är med nödvändighet kollektivt. Det är på det hela taget ett fundamentalt livsval – att ta sin mänsklighet på allvar och delta i den värld man satts att leva i.

… Men det har blivit värre under det här året. Vi har begåvats med en regering som systematiskt angriper välfärdssystemen och arbetsrätten. Samhälls- och debattklimatet förbrunas. Medieläget är katastrofalt. Vänstern är svag, illa organiserad och i avsaknad av ett sammanhållande svenskt projekt. Internationellt är läget mer splittrat. USA:s mordmaskineri tuffar på; ”kriget mot terrorn” innebär att människor på olika sätt terroriseras såväl i den nykoloniala periferin som i centrum, här hemma. Samtidigt finns motstånd. Irak är ett blodigt fiasko, Israels upptrappade apartheidterror mötte militärt nederlag i Libanon, i Latinamerika utvecklas och konsoliderar sig en våg av folkliga krafter, i Väst finns på många håll en ansats hos vänstern att ta sig ut ur den ideologiska förlamningen och den organisatoriska förflackningen.

Det är inte tid att sörja. Det är läge att förstå och kämpa.

Och så kommer här ett längre citat. Det är från Aimé Cesaires Discourse on Colonialism. Orignialet, Discours sur le colonialisme, publicerades 1955. Det är ett blänkande skart, vanvettigt vackert formulerad analys av den imperialistiska ruttenhet som nu åter mer naket dominerar vår tid. Så här är det:

First we must study how colonialization works to decivilize the colonizer, to brutalize him in the true sense of the word, to degrade him, to awaken hom to buried instincts, to covetousness, violence, race hatred, and moral relativism; and we must show that each time a head is cut off or an eye out out in Vietnam and in France they accept the fact, each time a little girl is raped and in France they accept the fact, each time a Madagascan is tortured and in France they accept the fact, civilization acquires another dead weight, a universal recognition takes place, a gangrene sets in, a center of infection begins to spread; and that at the end of all these treaties that have been violated, all these lies that have been propagated, all these punitive expeditions that have been tolerated, all these patriots who have been tortured, at the end of all the racial pride that has been encouraged, all the boastfulness that has been displayed, a poison has been distilled into the veins of Europe and, slowly but surely, the continent proceeds towards savagery.

And then one fine day the bourgeoisie is awakened by a terrific bumerang effect: the gestapos are busy, the prison fills up, the torturers standing around the racks invent, refine, discuss.

People are surprised, they become indignant. They say: “How strange! But never mind – it’s Nazism, it will pass!” And they wait and they hope; and they hide the truth from themselves, that it is barbarism, the supreme barbarism, the crowning barbarism that sums up all the daily barbarisms; that it is Nazism, yes, but that before they were its victims, they were its accomplices; that they tolerated that Nazism before it was inflicted on them, that they absolved it, shut their eyes to it, legitimized it, because, until then, it had been applied only to non-European peoples; that they have cultivated that Nazism, that they are responsible for it, and that before engulfing the whole edifice of Western, Christian civilization in its reddened waters, it oozes, seeps, and trickles from every crack.