Nytt program. Gamla bekantheter.

Då har vänsterpartiet fått ett uppdaterat partiprogram efter en lång interndemokratisk process. Därmed lämnar jag också nöjt uppdraget som ordförande i partiets programkommission.

Vi har från programkommissionens sida haft som ambition att skärpa och fördjupa skrivningarna som rör vänsterpartiets ekologiska förhållningssätt; rasism- och antirasism samt strategiska huvudlinjer. På alla områden har det varit väldigt bra diskussioner, och förslagen har gått igenom med marginella ändringar.

Min inledning till partiprogramsdebatten, ligger uppe här. Det kan man med fördel läsa själv, eftersom mediereferat från vänsterpartiets kongress tenderar att kunna vara, well, ”självständiga”.

En stor debatt har det som väntat varit kring sextimmarsdagen. Det har aldrig funnits något förslag om att stryka målet om sextimmarsdagen. Programkommissionens förslag har gått ut på att omformulera kravet, när det upprepas under avsnittet ”Strategiska huvudlinjer”, till meningen: ”Normalarbetstiden ska kortas”. Som vi framhöll i debatten var målet med den ändringen, att få igång en konkretiserande debatt i partiet där kravet om arbetstidsförkortning aktiveras och problematiseras. Man måste börja fundera konkret över hur förslaget – som vi alla har velat driva – ska ställas mot andra problem på arbetsmarknaden, hur avvägningen mellan lag och avtal ska bedömas, hur vi ska skapa allianser för våra krav.

Detta primära mål har vi kunnat uppnå över förväntan. Kongressen beslutade om en viss omformulering av själva texten, där det skrivs just att normalarbetstiden ska kortas och att målet är sex timmars arbetsdag. Med andra ord det som har varit programkommissionens intention och en lösning som vi tycker var jättebra.

Inte bara jag och programkommissionen var mycket nöjda med det beslut som fattades. Det var också exempelvis Lars Ohly, som hade tagit upp diskussionen redan i sitt öppningstal på kongress:

Visionen om sex timmars arbetsdag är vi överens om att behålla. Det finns inget förslag om att ta bort målet om sex timmars arbetsdag på den här kongressen. Men några stora framgånga har vi inte nått, trots att många försök har genomförts som visat att en daglig arbetstidsförkortning ger många positiva resultat. […] Det viktiga är att vi inser att vi som verkligen vill att vi i framtiden skapar ett arbetsliv med väsentligt kortare arbetstider än idag inte kan nöja oss med att ställa parollen om sex timmars arbetsdag.

Det blir därför ganska märkligt när SvD tidigare slog till med rubriken: "Ohly mot sex timmars arbetsdag". Inte minst för att det är fel.

I en egen genre befinner sig ändå analysmannen Henrik Brors. Det karaktäristiska litterära greppet är att alltid omnämna det som man själv sysslar med och det som man innerligt önskar ska ske, i spekulativt pseudo-analytiska termer av att ”det kan bli så…”

Så här skriver han till exempel om sin egen rapportering:

Risken är då att rapporteringen främst handlar om hur partiet tagit flera steg åt vänster efter att flera inflytelserika realpolitiker försvunnit ur riksdagen.

Vem som upplever en ”risk” med att vänsterpartiet eventuellt framstår som ett parti som står till vänster är något oklart, liksom vilka ”inflytelserika realpolitiker” som ”försvunnit”. Och så fortsätter det:

Medan miljöpartiets kongress handlade om hur partiet banar väg för en röd-grön regering har vänsterpartiet framstått som bromsklossen som säger nej till kompromisser före valet.

Det verkar som om v-strategerna sent omsider upptäckt risken att kongressrapporteringen befäster bilden av ett stelbent och dogmatiskt parti.

Det är naturligtvis möjligt att det finns mediekonsumenter som uppfattar exempelvis Henrik Brors politiska prosa på det sätt som det är hans mening att de ska uppfattas. Men det är som det är.

Även om anslaget är välkänt utgör artikeln ändå en tydlig innovation. När Brors hänvisar till ”dubbla budskap” om skatterna, handlar det om inkongruensen mellan dels vänsterpartiets budskap, dels Henriks Brors missuppfattning om detsamma. Med en sådan omtolkning av begreppet ”dubbla budskap” öppnas hisnande möjligheter.


För övrigt har kongressen fortsatt med bland annat ett fantastiskt fint tal av Ida Gabrielsson, och med valet av Lars Ohly till partiordförande, med röstsiffrorna 203-14.


PS: Kalle Larsson har tagit några jättefina bilder från kongressen.