Vi lever i den tillsammans, samtidigt - världen

För några veckor sedan mördade israeliska soldater Fahmi Abd al-Jawaad al-Darduk, vid checkpointen i Huwara, i Nablus. Han blev femton år gammal.

Har man upplevt den tunga, kväljande doften av förnedring vid en israelisk checkpoint – det räcker med en kvart – kan man inte vara oberörd i sin syn på vad som pågår i Mellanöstern. Det är som Anna Wester skriver:

Alla vägspärrar är hemska, några är värre än andra. Huwara checkpoint vid Nablus på Västbanken är en av de värsta. Jag har hört så många hemska berättelser om saker som hänt där och jag har vid flera tillfällen själv upplevt otäcka incidenter där.

Senast jag passerade Huwara (på väg ut från Nablus) var det mycket spänt och hundratals palestinier hade väntat i timmar i solen och plötsligt börjar två soldater slåss med varandra och en annan går ner på knä och börjar öva prickskytte mot några burkar.

Denna gång, 19. maj, var det alltså den femtonårige Fahmi som blev skjuten istället för burkarna. Hans död följer ett välkänt mönster. Det framgår av samstämmiga vittnesuppgifter, att han mördades på grund av att han hade ett headset till sin mobiltelefon. Soldaterna såg en sladd och sköt honom. Och fortsatte att skjuta. Sex skott. Hål i burken.

Fortsättningen följer också mönstret – det mönster som är palestinskt vardagsliv, men som våra fega, usla medier aldrig låter framträda i all sin vidriga, systematiska lögnaktighet: Den israeliska armén förhindrar först den pinade palestinska ambulanspersonalen från att komma fram. Framför hundratals palestinier ligger en kropp och blöder. Burken läcker. Om just Fahmis femtonåriga liv hade gått att rädda får vi aldrig veta. Troligen inte – han sköts bland annat i huvudet. Men det viktigaste för de israeliska soldaterna är att de under denna tid med ockupantens suveränitet kan vidta åtgärder för att frisera mordet. Med samma rutinmässiga självklarhet som vid hundratals liknande ”incidenter” släpps ett pressmeddelande som meddelar att en terrorist med explosivt material på sig nedkämpats. Och med samma rutinmässiga självklarhet som palestinierna kan rabbla bättre än koranens trosbekännelse, kommer nu uppgifterna att ändras tre, fem, tio gånger. Och inga bomber kan hittas. Att Fahmis föräldrar inte kommer att se sin son fylla sexton år är dock ett ovedersägligt faktum. Men de skickar inga pressmeddelanden.

Det finns en malande röst i mitt huvud när jag läser om Fahmis död. En som ängsligt ställer frågor om här och nu. Den undrar vad de andra ser – de som inte bara liknöjt acceptera Israels rasistiska politik, utan som entusiastiskt skålar till dess ära, som gör dess grundförutsättningar till utgångspunkter i sin förståelse och beskrivning av världen. Jag måste ändå undra. Vad händer i dem, om de ser vägspärrarnas verklighet. Om de ser hur palestiner tvingas kapa stora sjok av sitt enda liv och låta det dunsta bort utanför vägspärrar utanför sitt eget hem, måste utstå en palett av förnedring från flinande soldater, varit med om att människor förblött framför ögonen på dem med ambulanserna aktivt hindrade från att komma fram, gång på gång har upplevt att dödandet slutar med axelryckningar och nytt dödande.

Vad händer i dem? Kan de se att något måste hända i palestinierna?

Och det är det som skrämmer mig. Jag tror inte det. Inte bara att de inte känner smärtan – de ser inget fel, inga samband, inga människor.

Ja, det skrämmer mig faktiskt. Och skär små sår i själen. Små sår som dras isär med varje nyhetssändning, med varje vindpust som doftar surt av kolonialt idisslande.