Krugman

(En kortversion är tryckt i Klassekampen idag)

Årets Nobelpris i ekonomi – som egentligen inte är ett Nobelpris, utan ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne” – går till Paul Krugman från Princeton University i USA. Han får priset ”för hans analys av handelsmönster och lokalisering av ekonomisk verksamhet”.

Utnämnandet av Krugman kan se vältajmat ut. Krugman är en inte bara en väletablerad akademisk ekonom, utan också en mycket produktiv politisk kommentator, med fast spalt- och bloggplats hos New York Times. Under den pågående finanskrisen har Krugmans analyser varit särskilt efterfrågade, inte minst för att han genom åren ofta utpekat George Bushs ekonomiska politik som problematisk.

Som liberal kolumnist har Krugman fått både uppskattning och kritik. The economist anklagade 2003 honom för att ”lasta George Bush för allt ont i världen” och för att ”sträcka” den ekonomiska vetenskapen för att hos ”lekmän skapa illusionen att han fullt respektabla personliga politiska åsikter på något sätt kan härledas empiriskt från ekonomisk teori”. Tidigare under denna presidentvalskampanj blev Krugman å andra sidan kritiserad för sin negativa hållning till Barack Obamas kampanj, särskilt då han i en kolumn menade att den kom ”farligt nära att bli en personkult”.

Men nu handlar priset alltså om Krugmans ”nya handelsteori”. Kungliga Vetenskapsakademien skriver att ”den traditionella handelsteorin bygger på att länder är olika och förklarar varför vissa länder exporterar jordbruksprodukter medan andra exporterar industrivaror”, medan Krugmans teori ”förklarar varför världshandeln i själva verket domineras av länder med likartade förutsättningar som handlar med likartade produkter”.

Det som kallas ”traditionell handelsteori” är teorin om komparativa fördelar. Alltså idén om att länder ska specialisera sig på det de relativt sett är bäst på, och därefter handla med varandra. Detta ska då maximera den totala nyttan. Problemet är att verkligheten präglas av helt andra handelsmönster. Krugman har varit en av dem som tagit denna problematik på allvar. Han lägger bland annat stor vikt på skafördelar (stordriftsfördelar) och uppnår då annorlunda teoretiska resultat.

Prisutdelarna pekar på att Krugman ”förenat de tidigare åtskilda forskningsfälten utrikeshandel och ekonomisk geografi”. Inom ekonomisk geografi har Krugmans stora inflytande setts på med blandade känslor. Fältet har nämligen varit ett av de få, där den dominerande neoklassiska utgångspunkten inte varit helt hegemonisk. Därmed har det också fått en perifer position i förhållande till andra delar av nationalekonomin. Det Krugman har gjort är i viss mån att föra in ekonomisk geografi under den ”normala” paraplyn med abstrakta teoretiska modeller, och bort från intresset för topografi, historia, institutionella förhållanden, och inte minst globala och klassmässiga maktförhållanden. Från ett kritiskt perspektiv kan man se hans arbete som ett av otaliga försök att ”rädda” nationalekonomin från verkligheten

Ekonomipriset delades första gången ut 1969. Samtliga pristagare har varit män, nästan två tredjedelar från USA. Prissumman är på tio miljoner svenska kronor.