Rent krut i påsen

Det har varit debatt om arbetslösheten i riksdagen. Jag snappade bara upp korta snuttar. Klart är att regeringen saknar politik för att möta arbetslösheten. Man har just nedmonterat delar av arbetslöshetsförsäkringen och arbetsmarnadspolitiken, och ersatt dem med ”incitamentfrämjande” åtgärder, som i Anders Borgs teorivärld ska leda till att folk lyfter sig i håret, men i praktiken betyder att det samhälleliga välståndet och med den långsiktig innovationsförmåga och konkurrenskraft försvagas. Kort sagt vanlig högerpolitik.

Krisen har fortfarande inte slagit lika hårt mot Sverige som en del andra länder – bland annat den allvarligt misskötta amerikanska ekonomin – i stor utsträckning beroende på relativt starka samhälleliga institutioner och inte minst en stark fackföreningsrörelse som lagt band på de värsta excesserna. Regeringen har dock under de här två åren arbetat hårt och målmedvetet för att rasera just dessa fördelar, så vi får se hur framtiden utvecklar sig.

Protokollet från debatten är inte uppe i skrivande stund, men bör dyka upp här. Detta citat från Josefin Brink fick Ekot med i sitt första inslag:

– Jag kan inte låta bli att förundras över avsaknaden av motsvarande handlingskraft och motsvarande ömsinthet och omsorg om de många människor som riskerar att bli nödlidande när krisen nu slår mot jobben, sa hon.

Regeringen har alltså samtidigt som den tittar på när arbetslösheten stiger, valt att agera kraftfullt för de Carnegie-spekulanter som nyligen kalasade loss på en miljard i bonusar, efter att ha kombinerat skarpa marknadsinstinkter med högkompetent arbete - alltså fifflat upp bolagets resultat och skyfflat vidare riskerna. Efter att ha omstrukturerat verksamheten med statliga pengar, kommer bolaget att säljas vidare, så att skattebetalarna inte ska riskera att luras, utan garanteras detta.

Nåväl. Arbetslösheten stiger alltså som väntat – och som brukligt är när borgarna härjar loss även på Rosenbad. Sven-Otto Littorin har inte så många svar att komma med. Men väl en lite intressant språklig vändning, eller kanske rent av innovation:

Aldrig förr har vi stått så redo med torrt krut i ladorna

Att ha torrt krut är en gammal god metfor för att vara redo. ”Tro på gud, men håll krutet torrt”, lär Cromwell ha sagt. Känt är också detta med att samla i ladorna, som ju är ett gammeltestamentligt trix (och, som Kerstin Berminge påpekar, efterföljdes av historiens kanske första chockterapi). Men kombinationen torrt krut och lador, tror jag är mer ovanlig i metaforsammanhang.

Dock – inte helt ny! Den minnesgode – alternativt googleflitige – noterar att en annan politisk-litterär entreprenör, Anders Borg, i april kommenterade risken för kommande lågkonjunktur så här:

- Då måste vi ha torrt krut i ladorna för att hantera det, och det har vi.

Vilket bland annat föranledde Bengt Göransson att fråga sig vem han (Borg alltså) tänkte skjuta i så fall, och att minnas Stig Dagermans dikt ”Varning för hunden!”

Själv undrar jag om det egentligen är så bra att ha torrt krut lagrat i ladorna om det börjar brinna runt omkring. Är detta ett subtilt sätt att försvara nödvändigheten av att frångå överskottsmålet? Eller en eufemistisk beskrivning av att staten tagit över Carnegies papper?

Eftersom detta nu verkar vara etablerad som en slags nymoderat metafor, undrar jag ävan om Per Schlingmann kommer att gå ut med direktiv kring användningen av det: ”Vi moderater säger inte ’vår politik går ut på att placera problem och risker där de bara kan skada kreti och pleti om det går åt helvete’, vi säger att man ska ’stå redo med torrt krut i ladorna’”.

Och så undrar jag hur det hela förhåller sig till ordstävet ”Ont krut förgås inte så lätt”. Är det applicerbart på det faktum att bankkrisminister Bo Lundgren nu är chef för Riksgälden?