måndag, december 15, 2008

Några anspråkslösa förslag om statligt ägande

Senaste numret av tidskriften Arena (6/08) kom för några veckor sedan. Jag har med en artikel där, under vinjetten "Utspelet". Lägger upp den här.
- - - - -

Plötsligt har det blivit lite inne med statligt ägande igen. Inte vilket ägande som helst, förstås: I flera kapitalistiska västländer har staten ställt ut garantier för, eller köpt upp ruttna lån och kraschade finansinstitutioner. Staten tar alltså smällen när privatkapitalet dragit in samhälligt producerade resurser, pumpat upp aktievärden och bonusar, och sedan spruckit i svartepetter-sömmarna. Staten plåstrar om och ställer upp spelarna på banan igen så att det kan köras ett varv till.

När det stora sjuhundramiljarderdollarspaketet i USA kom på tapeten, var det någon som satte upp sajten buymyshitpile.com, för att ”ge vanliga amerikaner samma möjligheter att sälja sina dåliga tillgångar till regeringen”. I ett land där den politiska och ekonomiska eliten har predikat marknadsfundamentalism och privatekonomiskt risktagande som statsreligion, sticker det naturligtvis extra hårt i ögonen att se en glimt av staten och kapitalet guppande i samma båt. Men även om USA har en särställning i den globala kapitalismen, rycker staten fram som räddare i nöden på fler håll, också i Sverige.

Utifrån en vänsterståndpunkt kan man knappast kan måla upp statligt ägande som en allmängiltig strategi för grundläggande samhällsförändring. Kapitalismen avskaffas inte genom statliga krispaket. Men: det som samtidigt är uppenbart, är att det statliga ägandet förväntas fungera på ett annat sätt än det privata. Det folkliga stödet för gemensamma lösningar och regleringar för att skydda vanligt folk från urspårade kapitalägare och -hanterare, är stort.


I en svensk kontext menar jag att det statliga ägande kan och bör vara en del av en verksam progressiv ekonomisk politik. Dagens ekonomiska situation understryker av flera skäl vikten av att staten inte säljer ut sitt ägande, utan tvärtom gärna äger betydligt mer än idag.

Ägande är makt. Kapitalistiska samhällen draperar sig i den genomskinliga livslögnen om två vitt skilda sfärer – ekonomi och politik – där kapitalister ska förmera kapital i den ena, medan ”politikerna” ska ta in skatt och fördela resurser i den andra. I verkligheten har den som sitter på stålarna en helt avgörande makt över ”politiken”. Den som attraheras av den demokratiska principen om en skalle en röst – i kontrast till en krona en röst – bör se betydelsen av att åtminstone balansera kapitalmakten på olika sätt.

Offentlig ägande bidrar också till viss ekonomisk stabilitet. USA:s exceptionella överkonsumtion och den utbyggnad av det globala finansiella systemet som tjänat denna överkonsumtion, har bidragit till en luftfylld och sårbar världsekonomi. Nu slår riskerna mot vanligt folks privatekonomi och avleder resurser från produktiva verksamheter. Offentligt ägande – inte minst av banker och bostäder – upphäver inte kapitalismens inneboende spekulativa karaktär, men minskar dess verkningsradie.

Dessutom är det värdefullt att helt enkelt dra in pengar till det offentliga. Offentlig sektor sysslar huvudsakligen med tjänster. Sådant som inte går att effektivisera på samma villkor som industriell massproduktion blir helt naturligt dyrare relativt sett. Man får inte dubbelt så bra äldreomsorg om man matar hjälpbehövande dubbelt så fort, och man effektiviserar inte utbildningen genom att packa in fler elever i klassrummen. Begränsningar på skatteuttaget innebär då att de offentliga tjänsterna kommer att leva under kronisk stress och med ständiga nedskärningar – och pressas ut till privat sektor. Där blir de varken billigare eller bättre – ofta precis tvärtom. Skillnaden är att plånbokens tjocklek blir fördelningsmekanismen. Detta är något som vi redan ser överallt i Västvärlden. Ett stort och varierat statligt ägande är en viss motkraft till den utvecklingen. En del av vinsterna i produktionen kommer därigenom tillbaka till medborgarna genom de statliga företagens vinster.



Här är några förslag för det offentliga ägandet – vari staten är en tung aktör:

* Passa på att köpa och behålla krisbanker! Det finns inga rationella skäl till privat bankverksamhet. Bankernas kreditgivning är av avgörande betydelse som samhällsekonomisk infrastruktur. När de inte klarar av att sköta den rollen, är det fullt rimligt att den som tar riskerna – staten – också kan ta över verksamheten. Jag talar inte om förbud eller konfiskation. Bara att staten kan bidra till att minska omfånget av dumheterna genom att konsolidera och utvidga sitt ägande.
Sätt igång ett omfattande statligt bostadsprogram! Det har inte förts någon egentlig bostadspolitik i Sverige på flera decennier. Samtidigt har inkomstklyftorna ökat. I Sverige, liksom många andra länder, har bostadsmarknaden blivit en arena för finansiell spekulation. Med en statlig bostadspolitik, där staten subventionerar byggande och samtidigt ställer krav på hyror och standard, skulle denna spekulation inte upphöra, men mildras. Och för allt i världen: behåll och utveckla allmännyttan!

* Ändra reglerna för de statliga pensionsfonderna! Det nuvarande pensionssystemet gynnar två grupper: de allra rikaste samt börsmäklare. Det bör ändras i grunden. I väntan på att den insikten ska gro (jfr. Göran Persson: ”Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort”) kan investeringsreglerna ändras. Självklart kan pensionspengar användas på bättre sätt än att kravlöst pumpas in på finansmarknaden. Varför ska inte folket få utnyttja den makt som ägandet ger, när till exempel familjen Wallenberg hållit ett grepp om svenskt näringsliv i snart hundra år med sitt investmentbolag? (Och, för all del, sin bank)

* Se över ägardirektiven för de statliga bolagen! Historiskt har samverkan mellan statliga företag, myndigheter och privata företag varit en viktig del av svensk industrialisering. Det är fortfarande viktigt. Till exempel skulle det befintliga statliga ägandet kunna användas för att stimulera forskning och utveckling inom energisektorn, eller stärka de spårbundna transporterna. I dag finns ett ideologiskt betingat tvång om att företagen ska bete sig ”marknadsmässigt”. Det har undergrävt det statliga ägandets betydelse och därmed politiskt underlättat utförsäljning. Varför inte bjuda in till breda samtal om direktiven, där folkrörelser och anställda får mycket att säga till om?

* Starta nya statliga företag! Staten bidrar ändå på många olika sätt till riskkapitalfinansiering. En del av den verksamheten skulle med fördel kunna resultera i nya statliga bolag. Det kan till exempel vara forskningstunga företag inom miljöteknik. Vissa kommer att gå dåligt. Andra kan säkerligen växa och spela en roll.


Det här är ingen uttömmande lista. En ny politik för ett mångfaldigt offentligt ägande måste i sig vara mångfaldig. Poängen är att det går att göra saker. Och inte minst för en annan regering än det marknadsfundamentalistiska katastrofgäng vi nu dras med, bör det rimligen vara en ambition att förändra den ekonomiska politikens färdriktning. Allt annat innebär en fortsättning på nittiotalet: att högern river ned medan vänstern administrerar och lappar – och tror att man kan skapa entusiasm på att vara minst dålig. I en fungerande politisk demokrati måste det vara möjligt för medborgarna att ändra den ekonomiska politikens riktning. Om det inte går att fatta beslut om sådant som är viktigt – till exempel det samhälleliga ägandet – förlorar systemet legitimitet och deltagande. Med en utveckling där ägandefrågorna fortsätter att vara ”no-go”, är det på så sätt inte bara det offentliga ägandet som successivt utraderas, utan också förtroendet för demokratin.

Ali Esbati

5 kommentarer:

Lasse Strömberg sa...

Utomordentligt bra och insiktsfullt inlägg. Du har helt rätt.

Jonas E Eriksson sa...

Enastående bra skrivet!

Sveriges demokratiska underskott blir allt mer påtagligt när de politiska förbundens medlemsantal minskar i takt med att politiken likriktas. Hur ser egentligen Mona Sahlin på utökat offentligt ägande? Socialdemokraternas 90-talspolitik kan knappast sägas vara väsensskild från borgarnas härvidlag. De reella alternativen tycks mig obefintliga.

Det är hög tid att återuppväcka det politiska engagemanget på gräsrotsnivå för att åstadkomma förändring, om det är möjligt ens då?

Hoppas kan man i alla fall att den fortgående krisen ska leda till någon typ av paradigmskifte i synen på förhållandet offentligt - privat ägande.

Staffan W sa...

Anspråkslöst var väl inte rätt ord Ali, men intressant!

Det enda bra med de här två sammanfallande olyckorna, klimat- och finanskrisen, är väl att de nästan övertydligt demonstrerar kapitalismens undermålighet. Biljättarna går i kvav för att de av ideologiska skäl motsatt sig att bygga den nya tidens bilar, ja till och med gjort sitt yttersta för att stoppa omställningen till milöjteknik.

Det kapitalistiska ägandet lämnat att sköta sig självt kommer inte bara att begå självmord, risken är att det tar planeten med sig i fallet också. Åter in på scenen träder politiken, staten och vänstern, som faktiskt både har verktygen och viljan att tackla de problem som måste lösas. Aldrig har högerns politiska lösningar luktat så unket och gammalt.

Anonym sa...

Jättevackra ord och förslag men dessa kommer inte att verkställas varken av denna eller nästa regering.

Marcus sa...

Intressanta tankar.

Detalj: Det verkar vara ett vanligt missförstånd att storleken på skolklasser avgör undervisningens kvalitet. Den mesta forskningen om utbildningskvalitet, i termer av kunskapsutveckling som kan testas på prov iaf, visar så vitt jag har förståt på att klasstorlek är ganska ovidkommande upp till ganska stora klasser medan kvaliteten på lärarna är helt avgörande. Kvaliteten på lärarna har mätts på olika vis i olika studier som givet samma reultat. Den enda studie jag minns detaljerna från mätte det som gymnasiebetyg och intagningsprovspoäng inför antagningen vid lärarutbildningen. Studien var internationell och jag vet inte om den innefattade Sverige då det var några år sedan jag läste om den. Just den studien gjordes så vitt jag minns av McKinsey & Co.

För den intresserade kan jag nämna att jag tror mig ha sett ekonomistas.se ha en genomgång av några sådana studier i något blogginlägg från 2008. Förmodligen med fler akademiska studier och ordentliga referenser. :-)

Tänkte bara att det kunde vara värt att klargöra.