”[T]he forces of reaction and repression remain savage, vicious and merciless. But we are free. And I believe that this brutal and malignant world machine must be recognised for what it is and resisted”
Harold Pinter, vid mottagandet av ett hedersdoktorat på universitetet i Flores, 10 september 2001.
Harold Pinter är död. Hans bidrag till världslitteraturen under nästan sex decennier kommer att stå sig länge. Till det hör också hans modiga, skarpa tacktal när han fick Nobelpriset 2005. Läs det, eller hör honom själv göra det.
Då, för tre år sedan skrev jag så här på bloggen:
Hur kommer vi att se på Pinters tal i framtiden? Antingen inte alls, för det är bränt, förbjudet och glömt; eller som ett skrämmande tidsdokumentet som satte fingret på en fas av tätnande mörker; eller kanske som ett viktigt bidrag till ett historiskt spjärntagande för att börja en annan utveckling – en där vi vågar se och slåss för sanningar.
Tre år är kort tid. Det är fortsatt ett levande, skrämmande tidsdokument. Och en motståndshandling; ett litet ljus som tänds:
Trots synnerligen dåliga odds tror jag att en orubblig, bergfast och hårdnackad intellektuell beslutsamhet för att fastställa vad som verkligen är sant i våra liv och samhällen är en fundamental förpliktelse, som åligger oss alla som medborgare. Den är i själva verket tvingande.
Om en sådan beslutsamhet inte innefattas i vår politiska vision har vi inget hopp om att återupprätta det som vi nära nog har förlorat – människans värdighet.
2 kommentarer:
"Det har också haft sitt eget bräkande lilla lamm traskande efter i ledband, det patetiska och fogliga Storbritannien."
Jag älskar det talet. Det är så modigt, berörande och så sant. Världen kommer sannerligen bli en lite tommare plats utan Harold Pinter.
A pint and a pause ... for Pinter.
Skicka en kommentar