Susan George (forskare vid Transnational Institute och hederspresident för Attac) deltar i ett heldagsseminarium med utgångspunkt i sin nya bok "Whose Crisis? Whose Future?".
Utöver Susan George, samt samtalsledare Ernst Hollander, ser panelerna ut som följer:Kolla in programmet här.
Ekologisk hållbarhet (självklart inkl. klimat): Kenneth Hermele (ekonom och humanekolog), Annika Lillemets (riksdagsledamot), Daniel Suhonen (journalist), Rikard Warlenius (journalist).
Social hållbarhet: Gunilla Andersson (folkhögskolelärare), Håkan A. Bengtsson (ekonomhistoriker), Agneta Stark (företagsekonom)
Ekonomisk hållbarhet: Kajsa Borgnäs (analytiker på Arbetarrörelsens Tankesmedja), Ali Esbati (ekonom), Håkan Sundberg (koordinator Attac – Sverige), Stefan de Vylder (nationalekonom).
3 kommentarer:
Goosigt det ni håller på med, men vem fan skall betala räkningarna? 200 000 i offentlig sektor kostar minst 100 miljarder, 30 timmars arbetsdag kostar oss 33% i ökande löner. Vem i helvete skall betala ert infantila kalas? Trycka statsobligationer likt Grekland som ingen vill ha?
Som parti är ni slut och ingen tar er på allvar längre utom de troende naiva medlemmarna som inget fattat..
Oj, en borgare som pratar om ekonomi. Det har jag nog aldrig varit med om förut. Dessutom kan han/hon räkna väldigt bra. Tänk om Anonym här ovanför skulle skriva något i stil med "vad tänker ni göra åt barnfattigdomen" eller "hur ska ni ta tillbaka människovärdet". Vad förvånad jag skulle bli. Nä det är väl bara pengar Anonyms värld genererar. Förlåt mig, vi måste ha en ansvarsfull ekonomi. Jag måste sluta drömma!
Det här har Wigforss redan kommenterat:
"Vi har inte råd att skaffa arbete åt så många, som vi skulle önska, ty samhällets tillgångar är begränsade. Kristiden tvingar till en sparsamhet större än den vanliga, och det är detta tvång att spara, som förbjuder oss att skapa arbetstillfällen i den av socialdemokraterna önskade omfattningen. Denna hänvisning till sparsamheten har spelat en avgörande roll, inte bara då det gällt att avvisa kraven på en utökning av det allmännas arbeten. Samma strävan att hålla nere statens och kommunernas utgifter har lett till en minskning av de offentliga arbeten, som under andra förhållanden skulle ha kommit till stånd. Regeringen har för närmare ett år sedan sänt ut en kraftig maning till landets kommuner att uppskjuta planerade arbeten, och statens egna affärsdrivande verk har tillhållits att så starkt som möjligt begränsa sina äskanden om anslag för nyanläggningar och förbättringar. Sparsamheten synes plötsligt ha blivit arbetsamhetens svåraste fiende.
Socialdemokraterna har bekämpat dessa inskränkningar i samhällets verksamhet. De är utslag av en kortsynt och missriktad sparsamhet, som medfört uppenbart orimliga konsekvenser. Man är på god väg att ta bort all förnuftig mening i kravet på att spara, och man gör det svårare att hos många människor vinna gehör för sådan sparsamhet, som är både klok och nödvändig. Det är inte troligt, att alla som med gillande upprepar talet om att vi måste spara och därför inte kan skaffa arbete åt de arbetslösa, har gjort klart för sig vad deras ståndpunkt innebär. Den leder nämligen rakt fram till den fantastiska slutsatsen, att arbete är en lyx, att arbete åt alla medborgare är något man kan kosta på sig i rika och välmående samhällen, men som långt överstiger krafterna hos ett fattigt land som Sverige, och över huvud taget hos alla de av krisen drabbade länderna. Ju svårare krisen blir, ju mera arbetslösheten växer, desto mindre blir inkomsterna i hela samhället, desto mera måste alltså kravet på sparsamhet skärpas, och desto omöjligare skulle det bli att sätta i gång arbeten. Inför den växande arbetslösheten skulle medborgarna alltså bekymrat men undergivet säga till varandra: Vi är för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi blir, desto mindre har vi råd att arbeta.
Det finns inget folk med sitt sunda förnuft i behåll, som i längden kan slå sig till ro med en ekonomisk visdom av detta dårhusmässiga slag. "
Skicka en kommentar