Efter Utøya

Det är mycket man inte kan göra efter tragedin. Framför allt att få de kamrater som mördats av fascistiskt våld tillbaka till livet. Då får man försöka göra mer av det man kan, orkar. Jag har ställt upp på massor av intervjuer, för att berätta vad jag upplevde, när jag vet att många som drabbats mycket hårdare inte förmår. Och för att säga något mer om den sociala och politiska kontext i vilken detta terrorattentat har genomförts.

Här pratar jag lite med AlJazeera, här är intervju i Aktuellt (ca 6:20 in), och här video på Aftonbladets hemsida.

En av de intervjuer som kändes viktigast att göra är denna i danska Politiken. Den blev kanske också den mest personliga.

I samtal med Democracy Now (video och transkription) försöker jag utveckla den politiska dimensionen lite mer.

UPPDATERING: Den mest fylliga intervjun finns på tyska, gjord av österrikiska Der Standard.


Det jag inte har funnit tid och ork till, det är skriva längre texter. Men jag vill gärna tipsa om flera mycket goda analyser:

Petter Larsson skriver i Aftonbladet om ”Högern, hotet och hatet”, där han betonar att mördaren Breviks idéer är långt ifrån unika.

Politiska brott utförs aldrig i ett ideologiskt tomrum. Det finns alltid ett ramverk av idéer som riktar och göder hatet, föder fiendebilderna och motiverar våldet.

Samma tråd spinner Andreas Malm på i en utmärkt artikel i norska Dagbladet:

For det som slår den som leser Breiviks verk, er først og fremst hvor fryktelig normalt det er. De første 650 sidene, før det dveles ved militærtaktikk og logistikk for massedeportasjon, likner til forveksling innholdet i blogger, bøker og borgerlige tidsskrifter med stor utbredelse i Europa.

[...]

Derfor bør massakrene fredag 22. juli være en vekker ikke bare for Norge. Faktisk er synspunktene og tekstuniverset i Behring Breiviks traktat langt fra særnorske, noe som peker mot en urovekkende konklusjon: Dette kunne ha skjedd hvor som helst i Europa, i Sverige like gjerne som i Spania.

Bloggern Enmansutredningen reder också ut ett och annat om ”Terrorn och den europeiska nyfascismen”

I Västeuropa växer en ny fascistisk rörelse fram, en rörelse som inte bara är en försupen nostalgiförening för beundrare av den tyska hitlerismen. Den är sällan antisemitisk, ofta Israelvänlig och alltid islamofob. Dess företrädare identifierar sig snarare som konservativa, liberaler eller traditionalister än som fascister. Den har sin politiska gren i delar av de högerpopulistiska partierna som Sverigedemokraterna, Fremskrittspartiet eller Dansk Folkeparti och sin militanta gatugren i till exempel English Defence League, en grupp som den gripne norrmannen varit i kontakt med. Den saknar vattentäta skott mot den etablerade högern.

Detta utreds också i den analytiska artikeln ”Kommentarfältens bödel” av Mathias Wåg.

Terrordådet kom ur den etablerade högerpopulismen, den extremhöger som idag räknas som rumsren, som förskönande kallas ”invandringskritiker”, ”islamkritiska”, ”främlingsfientliga”. Den har betydligt närmare kopplingar till Sverigedemokraterna än till Svenska motståndsrörelsen eller Fria nationalister, ”vitmaktmiljöns” arvtagare. Researchgruppen har i flera artiklar försökt beskriva hur denna nya strömning tagit form, en extremhöger som agerar på ett europeiskt plan snarare än nationellt, är pro-israelisk och pro-sionistisk snarare än antisemitisk, är islamofob och kulturrasistisk i högre grad än rasideologisk, som ser kulturkampen som en betydande arena och hellre förklär sin retorik i förment ”antirasistisk” språkdräkt snarare än en betungande och stigmatiserad extremhögerretorik.

Läs dessa artiklar. Vi måste lära oss saker av det här terrordådet, inte lämna den bakom oss som ett utslag av obegriplig ondska.