tisdag, februari 26, 2013

Italien. Märkligt men inte udda.

Nej, det var knappast ”vänstern” som vann valet i Italien. Den socialdemokratiska/vänstersocialistiska ”mitten-vänsterkoalitionen” blev med nöd och näppe störst och kunde därmed inkassera det demokratiskt dubiösa tillägget för största block i deputeradekammaren. Men förutom att det fortfarande är oklart hur man ska få ihop en regering som har stöd i bägge kamrarna, är valet på ett grundläggande politiskt plan ett stort misslyckande för den italienska vänstern. Jonas Sjöstedt uttrycker det så här:
Ett av de mer anmärkningsvärda delarna av resultatet är att valet är ett uselt resultat för den en gång så starka italienska vänstern. Den är nu bara en spillra av sin forna styrka. Vänstern har inte förmått formera något trovärdigt alternativ till den pågående nedskärningspolitiken dikterad från EU.
Och det är en nyckelfråga. Vänstern har försökt vara ett ”alternativ” till minnet av Berlusconi. Men Mario Montis politik för att blidka de ”finansmarknader” som han är mest lojal mot, genom socialt förödande skevfördelade nedskärningar, har denna vänster tvärtom gett sitt stöd till. Och som i så många andra länder leder det till att man på goda grunder alienerar massor av människor. Handfallenheten inför de radikala konvulsionerna i Europas ekonomi, och lojaliteten med den konsensus som råder i Bryssel, tar knäcken på det egna politiska omdömet.

Valets stora komet är komikern Beppe Grillo som med sin rörelse 5S, ”fem stjärnor”, har profiterat på det parlamentariska systemets förruttnelse. Grillo skiljer sig på många sätt från högerpopulistiska rörelser som haft stora framgångar (och inte sällan plötsliga bakslag, i väljarstöd) i många europeiska länder. Varken rasism och främlingsfientlighet, eller socialkonservativ/reaktionär revanschism har utgjort kärnan i retoriken.

Men, som till exempel den här intressanta artikeln varnar för, finns det gott om konkreta skäl att från ett progressivt perspektiv misstro Grillo. Rörelsen är – sin insålda image till trots – byggd på exceptionellt enkelriktad kommunikation. Den är en franchise med ett privatiserat varumärke, vilket har präglat den och kommer att prägla den framöver. Och den ersätter politiska konflikter, samarbeten, diskussion och överväganden, med idén om att problemen kan röstas bort, så länge inte ”politikerna” står i vägen.

Ännu intresserantare, och mer olycksbådande, blir det att läsa dessa kloka varningar parallellt med en rapport från den brittiska tankesmedjan Demos. De har analyserat runt 2000 av den extremt internetberoende 5S-rörelsens följare på nätet. Slutsatsen är att de är något äldre och mer välutbildade än genomsnittet, att de till exempel är mer positiva till invandrare än genomsnittet, och att de kommer från både höger och vänster men på det hela taget mer lutar vänsterut.

Det som karaktäriserar dem framför allt är att de är mycket mer skeptiska till politiska institutioner och till medier än den redan skeptiska italienska allmänheten. Då är vi – visserligen med många samtida italienska särdrag ¬– nära en situation som liknar den i många andra länder där högerpopulistiska rörelser hittar rätt toner. Nämligen, att den parlamentariska vänsterns oförmåga att skapa hopp, entusiasm och en relevant systemkritik, driver människor som borde kunna vinnas för progressiv samhällsförändring i armarna på politiska organisationer som kanske snarare levererar motsatsen.

2 kommentarer:

Jan Wiklund sa...

Kärnan i budskapet tycks vara att det bara är att önska sig, arbeta för en lösning behövs inte. Konsumismens totala genomslag i politiken. Tryck på en knapp så fixar sig allt.

Men detta är ju vad även vänsterpartier har hävdat i åratal, för att inte säga decennier. Rösta på oss så fixar vi allt. Så jag tror att krisen är ganska gammal.

Michel Edgar sa...

Är Esbati fast i det förflutna?

Från http://www.jean-luc-melenchon.fr/2013/02/25/le-temps-des-grandes-marees/#article1 :

«Jag har redan skrivit om Mario Monti, Europeiska kommissionens marionett. Hur som helst, är förhoppningen att den socialliberala Pier Luigi Bersani vinner, eftersom vi inte kan göra det själva den här gången. Det kommer att vara tidsbesparande. När det gäller processen vi vill ha, är det nödvändigt att också socialliberaler skickas till politikens papperskorg. Och därmed att många har upplevt deras oförmåga att göra något användbart för folket. Dessa italienska "demokrater" , som inte kallar sig "vänster" och är europeiska "socialdemokratins" skam kommer att kapa sina halsar och även mycket snabbare än vi tror. Inte nog med att de genomför precis samma politik som liberala föregångare som de redan var i koalition med, men de kommer att återvända Monti till makten i en eller annan form. Kanske kommer vi till och med att få en "stor koalition" dömd att misslyckas som ger oss möjlighet att fördriva dem hastigt och lustigt det oundvikliga och överhängande nästa valet. Särskilt då en stor koalition bäddar för affärer som redan sänker demokraternas partners. Demokraterna kommer att assimileras med den ovärdiga politiska klassen som det italienska folket måste bli av med för att gå vidare. Jag har en vänlig förebråelse till våra vänner "rivoluzione civile" som inte förstår samhällsnärvarons speciella funktion i vår kamp. Antonio Ingroias personlighet, med återhållsamhet och empatisk nykterhet, passar inte riktigt in. Jag ifrågasätter inte honom som person. En tidigare anti-maffia domare som levde tio år mellan två bepansrade bilar och fyra livvakter har sina skäl. Men vem ser inte Bepe Grillo ta plats i samhället på vårt eget sätt, erbjuda en hög minimilön på tusen euro och animera sina möten med rop "bort med dom"? Det är dags att förstå att fenomenet som folkmassan burit fram är råvaran till den medborgerliga revolutionens linje och inte en förlägenhet. [...] Jag vill ge den här vyn: den europeiska vågen som jag aviserade och beskrev utifrån min latinamerikanska erfarenhet utvecklar som väntat sina ringar. Denna verklighet kommer inte att låta sig stängas inne i traditionella politiska former. Det är inte en tillfällighet att "se vayan todos" återfinns i "bort med er" i Tunisien och Egypten, "bort med dom" i Italien och bland annat "fuera todos" i Spanien. Människor har tillräckligt sunt förnuft för att förstå att för att förändra världen måste vi först göra oss av med den tidigare regimens politiska personell. Vad är annars den gamla regimen? [...]

En annan lärdom av detta är hur man måste se på folkliga initiativs förmåga. Det är denna det hela beror på. Jag förebrår att vi inte förlitar oss på denna tillräckligt och inte bidrar till att bygga den. Vår framtid är inte möjlig utan att de många har utbildat sig och anknutit till rörelsen.» (min översättning)

Det viktiga är inte att prata om höger eller vänster, men om vad man måste göra for att bättra situationen för alla. Genom att prata om det väsentliga, bidrar M5S till motstånd och samling mot högersidan. M5S har ett oberoende i förhållande till traditionella medier och en direktkontakt med folk som resten av vänstern måste se närmare på. Att sitta i fåtöljen och använda sig av "klassiska" medel precis som "sina motståndare" duger inte, folk vill ha bevis på att man inte är som de andra, det man kommunicerar genom sättet att gå till väga blir därmed oerhört viktigt. Som Mélenchon säger: «Vi behöver lämna det gamla bakom oss, inte blanda oss ihop med den gamla regimen. Varje utbredd illusion lurar bara den som spritt den. De allra flesta kommer att göra sig av med det liberala templets portvakter och när tiden är inne kommer fjäderdräkten till fåglarna i buren betyda lite. Tålamod och list bör inte tas för självändamål.» (min översättning, från samma länk)