Vapen eller välfärd?

Propagandan om att militär upprustning måste innebära stramare välfärd är både osaklig och historielös  

1913 gav tre av den svenska socialdemokratins radikala profiler, Z Höglund, Hannes Sköld och Fredrik Ström, ut den antimilitaristiska pamfletten Det befästa fattighuset. Författarna hade gjort viktiga erfarenheter i ungdomsförbundets framgångsrika agitation mot den svenska överhetens vapenskrammel mot Norge före unionsupplösningen 1905. Boken innehåller målande beskrivningar av nöd och förtryck. Militär upprustning under dessa förhållanden skulle ytterligare utarma arbetarklassen och förstärka den våldsapparat som de härskande förlitade sig på i klassförtrycket.

Efter första världskrigets fasor, kom försvarsutgifterna att krympa i förhållande till ekonomins storlek, inte bara i Sverige, som höll sig utanför kriget, bland annat tack vare trycket från den uppstigande arbetarrörelsen. Samtidigt började demokratin slå igenom i Europa. Det andra världskriget var ur arbetarrörelsens perspektiv annorlunda. Kampen mot fascismen och för försvaret av demokratin kunde på de flesta håll i Europa få en sammansmält folklig och nationell form. Under det kalla kriget ser vi i Västeuropa en helt annan utveckling av militärutgifterna, än efter första världskriget. 50-, 60- och 70-talen är årtionden av upprustning. Men detta är också på många håll en tid för förbättrade reallöner och för samtidig utbyggnad av samhälleliga välfärdsordningar.

Försvarsbudget i förhållande till BNP, Sverige

I Norden blir arbetarrörelsens prägel på välfärdsstatens utbyggnad särskilt markant. Under samma period är satsningarna på försvaret stora. Både Nato-landet Norge och det alliansfria Sverige ligger under perioden långt över dagens Nato-mål om försvarsanslag motsvarande minst 2 procent av BNP.  

Det kalla krigets slut medförde lägre försvarsanslag i Europa sammanföll detta med nyliberalismens segertåg, stagnerad eller tillbakarullad offentlig välfärd och växande ekonomiska klyftor.

Idag är det ett fascistiskt och expansionistiskt Ryssland som krigar i vårt närområde. Samtidigt har USA blivit en politiskt allierad till Putin och ett konkret hot mot frihet och självbestämmande också i vår del av världen. En progressiv politik som förhåller sig till dessa realiteter kan inte komma runt behovet av mer resurser till det militära försvaret.

Försvarsbudget i förhållande till BNP, Norge

Men lika nödvändigt som det är att ha en gemensam front för en bred förstärkning av försvaret, är det att snarare skärpa striden om dess finansiering. 

Den 5 mars sammanfattades det borgerliga etablissemangets linje av Financial Times kolumnist Janan Ganesh, under rubriken “Europe must trim its welfare state to build a warfare state” – välfärdsstaten “måste” skäras ned. Presentationen av NRK Debatten den 11 mars lät som ett eko: “Velferd eller våpen? 600 milliarder skal gå til forsvar. Men hvor skal det kuttes for å få råd til satsingen?”

Detta är en fundamentalt osaklig utgångspunkt. Inte en enda krona som staten betalar för inköp av försvarsmateriel har blivit tillgänglig genom att den kronan inte betalats ut till välfärdstjänster (och vice versa). Statens finanser fungerar helt enkelt inte som ett privat bankkonto. 

Däremot blir effekterna för den reala ekonomin och för verkliga människor i samhället olika, beroende på de prioriteringar som görs. 

Om staten rustar upp och samtidigt drar in resurser från välfärden, är detta ett aktivt val i riktning mot ett “befäst fattighus”. Om staten istället går med större budgetunderskott – i Norges fall skulle det vara frågan om något större finansiella “uttag” från oljefonden – så blir fördelningsprofilen delvis annorlunda. 

Det som verkligen behövs är en förstärkt snarare än nedskuren välfärd. Det skulle också utgöra ett värn mot social söndring och ressentiment – ge mer att försvara för fler. Då behöver en del resurser vridas bort från privat konsumtion, främst hos dem som har mycket från förr. Med andra ord högre skatter.

Fred är bättre än krig. En militär upprustning innebär naturligtvis realekonomiska prioriteringar. Fysiska resurser och arbetskraft binds upp i produktion av sådant som vi helst inte vill ska användas. Men de propagandistiska utropen om att det måste vara just den gemensamma välfärden som då stramas åt, är kort och gott grundlösa, både i sak och om man ser till vår nära historia. I Europa har det varit just välfärdsstaten som fungerat som “warfare state”. Hur det blir nu avgörs av en klasskamp med särdeles höga insatser.  

Publicerad i norsk översättning (och utan graferna) i Klassekampen den 25 mars 2025