Kirgizistan - ännu en bricka

I Flamman skriver Henning Süssner intressant om den senaste i raden av försök till exporterade revolutioner – Kirgizistan. Scenariot har likheter med det vi börjat vänja oss vid:

”Oppositionen, som leds av forna förtrogna till Akajev som på ett eller annat sätt fallit i onåd, anspelade från början tydligt på regimskiftena i Georgien och Ukraina”.

Jag var i Kirgizistan i en månad sommaren 2000. Det var en fascinerande upplevelse av konkret, komplex postsovjetisk vardag i Centralasien. (Det är nog förresten jag som tagit fotot som förekommer i tidningen. Basaren i Batken, en fattig stad i Ferganadalen där det strax innan förekommit väpnade strider mellan militären och wahabbiter).

Akbar Akajev betraktades som en god ledare av västmakterna. Dels för att han var den enda av de centralasiatiska presidenterna som inte kom direkt från partinomenklaturan (de andra var helt enkelt auktoritära partichefer som bytte fot och husbonde) – han är i botten fysiker. Dels för att han var snar att implementera IMF-direktiv och öppna upp för utländska investeringar, inte minst genom att använda den (av Stalin en gång ditkommenderade) koreanska minoritetens nya kontakter med Sydkorea. Kirgizistan var nog också, med flera mått mätt, den politiskt öppnaste och minst auktoritära av de fem centralasiatiska republikerna, med relativt lite av våld och angrepp mot regimkritiker.

Sen tycks Akajev blivit mindre instrumentell. USA har gjort stora framryckningar i de centralasiatiska republikerna, och har nu betydelsefulla militärbaser i Rysslands ”soft underbelly” (artikel från 2002). Bäst går det i Uzbekistan, där Islam Karimov leder en vanvettigt auktoritär regim, där såväl förföljelser mot etniska minoriteter som tortyr hårdnar (Amnesty om tortyren; DN, ”Centralasiens Saddam har USA:s stöd”, rejält vidrigt). I senaste valet ställde Karimov upp mot en motkandidat som han själv valt, och som på valdagen hyllade presidenten, samt meddelade att han själv röstat på Karimov! Även den tillika tidigare partichefen, personkulternas Turkembashi (”turkmenernas ledare/fader”) i Turkmenistan verkar nu ha blivit USA-vän, med belöningar som följd.

Akajev har inte varit oäven mot amerikanerna. Tvärtom har också han bredvilligt leasat ut plats till baser, och överlåtit Manas-flygplatsen i Bisjkek till amerikanska operationer i samband med Afghanistankriget. Men tycks ha velat satsa på andra hästar i destabiliseringen, vilket kanske inte funkade precis som man ville.

Det jag särskilt minns är den enorma roll som västfinansierade NGO:s spelade. Det skapades en slags välmående och välbetald parallell statsstruktur, som med ersättningsnivåer vanliga kirgizer inte kunde drömma om attraherade smarta stadsungdomar. Soros Foundation var troligen den absolut viktigaste samhällsaktören i stora delar av Kirgizistan. AUK – American University of Kyrgyzstan – spottade ut en ny ”manegerial class”, helt uppbunden till en viss sorts provästliga ”värderingar”, i praktiken stöd till USA:s imperialistiska dagordning (se även den här artikeln). Jag minns långa samtal med smarta, kunniga och progressiva ungdomar, med stor känsla för sitt lands oberoende, skepsis mot växande orättvisor och en djupare förståelse för den komplexa postsovjetiska vardagen än de flesta västerländska ”analytiker”. Men jag vet också att många av just de idag arbetar för Väst-NGO:s och svårligen kan ha behållit sin kritiska distans – eller i alla fall knappast kan agera därefter.

Nu är det nog en riktig bedömning som Süssner gör av läget:

”I Kirgizistan kom den iscensatta revolutionen dock av sig. Efter kuppen den 24 mars rådde först anarki i Bisjkek. Staden plundrades och minst fem människor dödades och flera hundra personer skadades på tre dygn. Snart utbröt dessutom en öppen maktkamp mellan de nya makthavarna. […] Det var inte bristen på parlamentarisk demokrati, utan oviljan att bekämpa fattigdomen i Kirgizistan och den epidemiska korruptionen i landet, som störtade den gamla regimen”.

Det är labilt i Kirgizistan, samtidigt som landets relativt positiva politiska kultur, plus att USA ännu hållit sig lite i bakgrunden, fortfarande håller landet borta från inbördeskrig. Vad som händer närmast är oklart. Också de nya ledarna kommer nog att försöka hålla både USA och Ryssland på gott humör ett tag framöver. På lite längre sikt är dock en sak klar: USA fortsätter sin geopolitiska destabiliseringspolitik, för en strategisk inringning av Ryssland och Kina. Det är ett av de verkligt stora hoten mot världsfreden, mot miljoner människors liv och välfärd, och mot möjligheterna till självständighet och utveckling av egen kraft i olycksaliga randstater.