tisdag, augusti 16, 2005

Tillägg: Dylan - Ochs

Någon skrev i kommentarfälten till förra inlägget att Dylan var ”rätt trött på att utnyttjas för politiska syften”. Det är möjligt, men det är inte så det funkar med politisk musik. Det är ingen ny grej att Dylan ville distansera sig från den ”politiska buren”. Han droppade genren ganska tidigt. Det är rätt vanligt bland artister utan rörelsekoppling. Tiderna ändras, människor blir fegare, olika saker är olika viktiga vid olika tillfällen. Men det ändrar inte det faktum att stora artister (som Dylan) ofta kan skapa stor politisk musik i ögonblicket. Det handlar om att fånga ögonblicket, uttrycka en känsla som finns, inte hos dem som individer allena, utan i tiden.

Men apropå Dylan och politisk musik måste jag samtidigt bara passa på att tipsa om Phil Ochs, för den som missat honom. Ochs var samtida med Dylan och många såg nog honom som den som skulle föra traditionen vidare i stor skala när Dylan började syssla med annat i mitten av 60-talet och aktivt tonade ned sin vänsterprofil. Men Ochs var på sätt och vis för politisk för sitt eget bästa. Han blev motarbetad och trakasserad, men vek inte ner sig utan radikaliserades snarare. För övrigt lär Dylan ha hamnat i bråk med Ochs i en taxi någon gång kring 1965 och slängt ut honom i vredesmod. Det tycks också som att Ochs ändå övertalade Dylan att vara med på en Chile-konsert 1974. Ochs tog livet av sig 1976.

Den som aldrig hört Ochs (samt inte avskyr social rättvisa eller människor i allmänhet) vill jag å det bestämdaste uppmana att leta reda på – till exempel semi-illegalt ladda ned – några låtar. De är hårda, vassa och många gånger förbannat roliga. (Samling med låttexter här). Har man hört Love me, I’m a Liberal, glömmer man inte i första taget.

15 kommentarer:

Anonym sa...

Din blogg är intressant som bara den. Besöker den minst 1 gång om dagen. Håller inte alltid med dig men uppskattar ditt sätt att argumentera.

Anonym sa...

En mycket mer intressant politisk artist än Dylan är Frank Zappa.
Han stod upp för yttrandefrihet, människans frihet mm och han vågade göra det inför kongressen tex.

Dylan har väl aldrig vågat stå för ngt.

Anonym sa...

Ochs är grym. Som vidrig sydstatstexasHillbillymusik - när man tagit bort Texas, Hillbillyandet och kryddat med sköna texter och en märkligt fascinerande röst istället.

Anonym sa...

Så riktigt:

"...Tiderna ändras, människor blir fegare, olika saker är olika viktiga vid olika tillfällen..."

De fegaste finns väl ändå bland dem som sitter i säkra länder och besserwissrar och har sig om de stackare som tvingats ta till terrorism, medan de stödjer samma. Tvi!

Passar inte Dylan så bra längre, nu när någon har påpekat att han poängterat i en sång Israels utsatthet bland dem som inte ser landets rätt att exister?

Är Dylan plötsligt feg då? Ali försöker nu med en annan judisk musiker/poet som inspirerat många, däribland israelvänner - läs folk som ser landets rätt att existera, direkt diametralt från terrorstödjare alltså.

Philip David Ochs tog livet av sig på 70-talet efter tragiska personliga upplevelser. Bl.a. miste han förmågan att sjunga sedan han blev överfallen och skadad av tre män när han vistades i Sydafrika. Han var ett föredöme för många judiska aktivister som marscherade i solidaritet med svarta under civil rights-rörelsen. Många miste livet.

Det gäller att fånga ögonblicket, skriver Ali. Det gjorde dessa aktivister när de marscherade i södern på 60-talet. Man kan undra hur Phil Ochs skulle ha ställt sig i frågan om ursäktande av de verkliga fegisar som singlar ut barn och ungdomar på glassbarer som mordobjekt. Men Ochs kan man glorifiera nu när Dylan inte passar så bra. Hans sånger har ju tystnat; då kan man utan risk nyttja honom också för sina politiska ändamål!

Anonym sa...

Ja, Phil Ochs sånger är verkligen fantastiska. Det är beviset för att klart uttalat politisk konst verkligen kan vara vacker. Eller rättare sagt, att ytligt esteticerande aldrig någonsin kan bli lika vackert som meningsfull politisk konst.

Anonym sa...

Kul att du skriver om Ochs. Är osäker på riktigheten i att säga att Ochs radikaliserades - åtminstone inte om man enbart ser till hans musik. Hans mest uttalat politiska låtar finns på de första tre skivorna. Sedan försökte han följa Dylan och andra i en mer poetisk, mångtydig, riktning med barockt överlastade arrangemang (Pleasures of the Harbor, Tape from California) - med varierande resultat, får man väl lov att säga.

Ochs sista skivor - Rehearsals for Retirement och Greatest Hits - präglades av bitterhet, resignation och inåtvändhet.

Med mottot att en amerikansk revolution måste bygga på en kombination av Elvis Presley och Che Guevara, gav han sig sedan ut på turné i lamékostym och spelade 50-talsrock. Publiken - den som fanns kvar - buade ut honom. Hans liv slutade i alkoholiserad misär.

Dylan var den bättre låtskrivaren, inte tu tal om den saken. Vilket inte hindrar att Ochs gjort en rad fina låtar, inte minst kärleksballaden "Changes".

Ali Esbati sa...

Tack för intressant information.

Att Dylan var den bättre låtskrivaren är helt givet. Det var väl kanske också en bidragande orsak till den fortsatta händelseutvecklingen, att Ochs ständigt kom att jämföras med Dylan, även när Dylan så att säga lämnat spelet och Ochs skulle ha kunnat befästa en egen sfär.

Sen uttryckte jag mig nog slarvigt kring "radikalisering" och har inte någon järnkoll på Ochs samlade produktion heller. Jag menade i jämförelse med Dylan. Dylan omorienterade sig såvitt jag förstår redan under första halvan av 60-talet, medan Ochs hängde med i och kring proteströrelserna över -68. Men han hade ju onekligen sina egna funderingar om hur det skulle fungera, som du skriver. En särling på mer än ett sätt och ett fascinerande människoöde.

Att han var djupt förbittrad mot slutet har du förstås rätt i.

Vet du (eller någon anna) förresten vilket år Ringing of Revolution är skriven?

Anonym sa...

Nej, Ochs blev aldrig fullt så politiskt tillbakadragen som Dylan, och behöll alltid åtminstone en fot i proteströrelsen. Hans förbittring hade ju också mycket att göra med Nixons frammarsch, händelserna i Chicago och Kent State University 69-70. Men också förstås med hans egen vacklande mentala hälsa.

Ett intressant levnadsöde, som sagt.

"Ringing of Revolution" finns på In Concert, tillsammans med de flesta av hans skarpaste politiska låtar.

Anonym sa...

Stöd samma sida som jag stöder, och du är modig.
Stöd plitarna, som inte tycker som jag tycker, och Du är feg.
Tänk på samma sätt som jag gör,så är du klok.
Tänker Du som dom, så är Du ju sanslöst bortom allt hopp.
Ord som på detta sätt bygger denna blogg.
Skall trots sitt ljus och trots sitt mörker alltid gå att finna i säpos logg.

Anonym sa...

Vänsterromantik

Vad är vänsterromantik om inte ungdomens överto på sig själv, och övertygelse att de har rätt till så mycket mer än de har arbetat ihop till -vilket oftast är ingenting?

Uppror mot auktoritet (överfört föräldrauppror) ingår givetvis också, men det skulle ju passa lika bra för en liberalt sinnad person som för en vänsterlagd person.

Dom flesta som var arga ungdomar på sextitalet och sjuttiotalet växte ju sedan upp och lärde sig vad det innebär att ha ansvar. Då slutade man larva sig om privilegier utan motprestation. En del t.o.m åkte till något utopiskt kommunistland och kom hem omvända.

Ali har en del resande och livserfarande kvar att göra.

Ali Esbati sa...

Ah, den var ny!

Anonym sa...

Ali,

Ironi om att det var en "ny" vinkel påverkar knappast sanninghalten. Vem vet, snart kanske du är stor nog att sluta skjuta bort dessa sanningar?

Åk till drömmlandet Nordkorea!

Ali Esbati sa...

Vem vet, kanske bor jag redan i Nordkorea och har fått specialträning för att förstöra din vardag och göra Kim Jong Il till landshövdning. Bäst att skicka Säpo.

Anonym sa...

Tja,

Att Ali lever för att göra livet surt för folk förvånar väl ingen? Är du medlem i det muslimska brödraskapet tro? Det skulle väl inte utesluta en marxistisk läggning -om det nu inte bara är en täckmantel förstås?

Anonym sa...

Patrik: "Dylan har väl aldrig vågat stå för ngt.
"

Han har om någon stått för och värnat sin egen integritet. Han har aldrig velat eller utgett sig för att vara talesman för några andra.