Nej, det kommer inte att ta slut

Årets trend: medial rundgång

Läs noga Mats Knutssons ”analys” på Aktuellts hemsida. Samma sak som i olika varianter sägs i alla andra nyhetsmediers ”analyser” för tillfället, och intressant i sin komposition.

Skandalerna och affärerna som förföljer socialdemokraterna kan bli statsminister Göran Perssons fall. Hans chans att vinna valet är att få prata sakfrågor,

skriver Knutsson. Det är förstås helt sant. Närmare bestämt är detta bomb- och batongalliansens enda chans att vinna valet – att inte prata sakfrågor utan förlita sig på en medialt framtrampad negativ bild av socialdemokratin och vänstern, allt medan högern radikaliseras och förbrunas utanför ”analysernas” räckvidd. Det Knutsson inte heller nämner, är att han själv – tillsammans med andra likasinnade på tunga positioner i svensk politisk rapportering och opinionsbildning – just tillser att skandaler och affärer effektivt ska ”förfölja” socialdemokraterna.

När varje händelse i världen som med större eller mindre fantasi kan presenteras som skandal, blåses upp till gigantiska proportioner som slår ut allt annat, och därefter nogsamt mjölkas in absurdum, ja då kommer det att vara gott och skandaler och affärer. När det därtill är uppenbart att liknande eller värre händelser på den sida som har den opinionsbildande storstadselitens sympati på sin höjd pliktskyldigt meddelas och därefter försvinner – då justeras bildens kontraster.

Och så får vi den inledningsvis nämnda opinionsinnovationen; samma personer som just varit med och skapat dreven ”analyserar” desamma, och konstaterar att det ser allvarligt ut, samt passar på att hinta vad en borgerlig argumentation för att framgångsrikt exploatera situationen bör vara. (Den okrönte mästaren, Analysmannen, är härvidlag utom tävlan).

Vi har alltså en situation då svensk ekonomi i jämförelse med andra västländer är närmast unikt stark. Tillväxten är ihållande mycket hög, högre än i USA och väsentligt högre än EU-snitt, exporten slår rekord, reallönerna har ökat kraftigt, vinsterna i företagen är enorma. I det läget finns det egentligen ett större utrymme än någonsin för såväl djupare diskussioner om framtida vägval och för konkreta sakpolitiska frågor.

Är det rimligt med de växande löne- och förmögenhetsklyftor som vi har sett och som de borgerliga aktivt vill se ännu mer av? Vari ligger rimligheten i att den offentliga sektorn upprätthåller ett högt offentligt sparande, istället för att investera stort i nödvändig social och fysisk infrastruktur? Hur organiseras och debatteras vägvalet mellan en offensiv offentlig expansion av en modern välfärdssektor och en lågproduktiv låglönemodell som borgerligheten önskar sig?

Eller om det är mer närliggande frågor som passar. Vill de borgerliga höja studenternas studiemedel? Är de borgerliga beredda att fullfölja en satsning på byggande av billiga bostäder, inte minst för studenter? Vad är nu de borgerligas motivering igen till att dra ned utfallet från arbetslöshetsersättningen till människor som redan har det svårt i vårt allt rikare samhälle, och ge pengarna till dem som bevisligen har över 1,5 miljoner i förmögenhet?

Men som medborgare berövas vi alla möjligheten att diskutera valfrågorna. Ty, som Mats Knutsson konstaterar,

Affärerna och annan negativ uppmärksamhet tycks inte vilja ta slut.

Också här har Knutsson rätt. Jag har skrivit om detta ofta och länge, men det tål att upprepas: ”affärerna” kommer inte att ta slut. För alla som har ett intresse av att slippa en rikemansgödande grotthögerregering efter valet – alltså nästan alla i Sverige – är det en olycka att den socialdemokratiska partiledningen tycks oförmögen att begripa att det politiska läget är förändrat. Det är inte några olyckliga händelser som råkat anhopas och som det gäller att krishantera sig igenom. Detta är en strukturell förskjutning i de opinionsbildande skikten, deras självuppfattning och arbetslogik.

Vad arbetarrörelsen behöver är därför en valstrategi med två viktiga element: Ett aktivt basarbete som når människor hemma, på arbetsplatser och i skolor med ett direkt, konfliktklargörande budskap, bortom den mediala regisseringen. Men också en retorik som i sig inbegriper mediekritik. Varje facklig aktivist, varje tänkande student, varje person som övervägt att rösta på socialdemokraterna eller vänstern, måste åtminstone ha konfronterats med en utvecklad ståndpunkt kring medias funktionssätt – börja tas ur villfarelsen att medierna är en neutral arena på vilken idéer och händelser snurrar runt.

Valet kan vinnas på sakfrågor och konfliktperspektiv. Medierapporteringens skevhet rör bägge. Och det säger sig själv att det inte funkar att skicka pressmeddelande om saken.