I lördagens Eskilstunakuriren har ”Liberala” ungdomsförbundets ordförande Fredrik Malm fått ur sig en sällsam artikel om Ung Vänsters syn på Kuba. Artikeln baserar sig på att Malm har läst möteshandlingarna till Ung Vänsters riksting som avhölls i helgen i Eskilstuna, och där konstaterat att Ung Vänster kritiserar bristande yttrandefrihet, tryckfrihet och organisationsfrihet på Kuba. Detta har överraskat Malm och föranlett honom att skriva en text med rubriken ”Bra att Ung Vänster fördömer den kubanska diktaturen”.
Poängen med artikeln är alltså att Ung Vänster skulle ha gjort en ”180-graders gir i synen på Kuba” och att detta ska ha skett som ”resultatet av de senaste årens hårda debatt i Sverige”.
Malm talar dock som brukligt i nattmössan.
Ung Vänster antog till exempel 1996 – det var alltså tio år sedan – ett kongressuttalande där förbundets syn på Kuba fastslogs. Där kan man läsa följande – med det Malm tror sig vara nytt närmast identiska:
På Kuba pågår inskränkningar i yttrande- och organisationsfriheten. Det är uppenbart att den kubanska regimen har fängslat människor enbart på grund av deras åsikter och legitimt framförda kritik – ett förfarande som Ung Vänster fördömer. En oroväckande tendens är det angiverisystem som uppstått i anslutning till de s.k. kommittéerna för revolutionens försvar. […] Bristen på demokrati har också lett till att byråkrater i statsapparaten har skaffat sig ekonomiska privilegier, ett mönster som känns igen från länder i det forna östblocket.I kongressuttalandet från 1996 (förslaget till vilket händelsevis skrevs av mig) kan man också läsa:
[Y]ttrande- och organisationsfriheten […] är grundläggande delar i den politiska demokratin. Att värna demokratin måste vara en central del i varje socialistisk rörelses kamp. Socialismen stagnerar utan den öppna samhällsdebatt, som idag inte tillåts på Kuba.Fredrik Malm har svårt med trigonometri. Den 180-gradersgir som han talar om är på cirka noll grader. Så här skrev jag i en rapport till förbundsstyrelsen 1997, från världsungdomsfestivlen:
Kuba är ett fattigt land i tredje världen som gått en annan väg än den som IMF och Världsbanken erbjudit. På så sätt har landet gjort framsteg som är enorma mätt med Syd-måttstock. Samtidigt är Kuba en marxistisk-leninistisk enpartidiktatur vars politiska och ekonomiska system har mycket stora likheter med de system som gick under 1989. Dessa två aspekter är giltiga samtidigt och därför är landet så motsägelsefullt som det faktiskt är.Det där var inget nytt, utan representerade Ung Vänsters principiella syn på situationen på Kuba. Malms förvirring och historielöshet framstår som pinsam. (Det är inte första gången. Hans utfall mot Världsungdomsfestivalerna i somras bemötte jag här). Men Malms inlägg är ändå intressant på andra sätt.
Det är delvis karaktäristiskt för de borgerligas debattståndpunkter. De kan hetsa upp sig mot sina egna vanföreställningar, gödda i den egna mediala dominansen och sociala isoleringen. Det man förr mest kunde uppleva hos pösig überklass i skilda åldrar – typ: att bolsjeviker äter barn, det vet ju varenda männsha – är i allt högre utsträckning allmänt beteendemönster hos opinionsbildare på högerkanten.
Intressantare ändå, är att det Malm hallucinerat om hos Ung Vänster, är realitet i hans egen rörelse. Det är visserligen inte någon 180-gradersgir, men en tydlig glidning ned i allt skummare vatten, när ungliberalerna propagerar för bombkrig och ockupationer i Mellanöstern, hyllar militärkupper i Venezuela och – i fallet Kuba – polar med en bisarr Miamihöger som skulle kunna skälla George W Bush för kommunistiska tendenser. Sådant skulle liberalerna nog ha dragit sig för, för tio, femton år sedan. Idag är det legio.
Och det Ung Vänsters förbundsstyrelse uppenbarligen fortsatt klarar av att göra – hålla flera saker i åtanke samtidigt – det är Malm och hans ungliberala bombentusiaster helt oförmögna till.
Kan Malm se Kuba inte bara som socialistiskt tredjevärldsförsök och karibisk enpartistat, utan som en antiimperialistisk realitet? Kan Malm begripa att Kuba spelat en viktig för att inte säga avgörande roll, för progressiva strävanden i hela Latinamerika, samtidigt som det bär på en på många sätt rutten statsbyråkrati? Kan Malm begripa att de flesta kubaner – också de som tagit ställning mot eller bara tröttnat på Castro – skulle samla sig till en ansträngning mot dem som vill göra ön till ett bildligt och bokstavligt horhus för rika amerikaner?
Frågorna är retoriska. Men det är ändå glädjande att Fredrik Malm har läst något innantill. Kan det bli början på en ny trend?
PS. Läs gärna ett tidigare inlägg om Kuba, med tips om reserapport från Hanna Löfqvist, i fyra delar: 1, 2, 3, 4.
Uppdatering: Tora har också skrivit.
67 kommentarer:
Jag har själv flera gånger försökt fråga Ida Gabrielsson om hon ser Kuba som en diktatur eller ej, dock har jag inte fått något svar.
Vadå horhus för amerikaner? Kan knappast bli värre än marxismens "horande" på en förtryckt befolkning. Sedan 1959 har landet tagit 2 steg framåt o 3 bakåt. Länge leve socialismen.
Kuba är en revolutionär demokrati i det att den sedan befrielsen från den USamerikanska marknadsdiktaturen ständigt varit utsatt för aggressioner och ekonomiska sanktioner.
Det säger sig självt att ingen "demokrati" i västmakternas bruna tolkning kan uppstå under sådana förhållanden, ingenvill heller ha en återgång till att vara slavar och horor åt USA.
Men icke desto mindre har man lyckats föda son befolkning och kan ge den arbete hälsovård skola och skydd för orkaner värre än den som drabbade USA, där de rika fick hjälp att fly i tid medan man t.om sköt fattiga från luften och resten fick svälta.
Däremot uppmuntras inte de absolut lägsta instinkterna hos människan som tar sig uttryck i att ett fåtal går över lik med vässade armbågar för egen vinning och ett antal superrika familjer äger det "fria ordet" m.a.o "demokrati"
Håller med ovanstående talare. Kuba har lyckats undvika förbruning, fascism, och marknadshoreri.
Att man förtrycker sitt eget folk, låter de med fel åsikter sitta i fängelse, låter de som fjäskar mest för makten få mest osv, är ett mycket litet pris.
Hellre sitter jag ofri och förtryckt i Kuba än på McDonalds i Ullared
Ja, det är ju bara att åka dit o bo där då, åtminstone slipper ni/du horandet på McDonalds i Ullared. Alltid något. Problemet för svensk extremvänster är att det finns ingen annan som skall betala kalaset som här. Det gäller att arbeta och göra rätt för sig vilket kan bli ovant för de som fått allt serverat på silverfat och bara kräver.
Sen stackars Kuba med sin utsatthet för sanktioner. Man valde och hävdade en överlägsen marxistisk ideologi som skulle bringa välstånd till alla. Det kom på skam. Fortfarande rullar 50-tals amerikanare på landets gator. Planhushållningen klarar inte ens av att bygga en vanlig "folkcykel". Ni flummare sitter med facit i hand men vägrar inse verkligheten. Hävdes importembargot för Cuba på cigarrer o rom kom man tillbaka till ruta ett, men varför skulle det ske? De klarar sig ju så bra själva utan spelregler för marknadsekonomi. Leve det fria Kuba.
Jag kan försäkra er alla att om jag fick chansen så skulle jag mer än gärna spetsa revolutionsförrädaren Fidel Castro och alla hans eventuella efterträdares cigarrer med trotyl, men något man måste komma ihåg är att Kuba innan revolutionen var en amerikansk koloni där maffian styrde och rika turister roade sig med minderåriga sexslavar samtidigt som folket led.
Risken är stor att Kuba återfår rollen som inofficiell amerikansk koloni och blir ett än värre land att leva i.
Alltid kul att se extremvänstern försöka hitta nyanser i Kubas helvete.
Påminner lite om när de brunbyxorna försöker hitta något positivt med Nazi-Tyskland. "-De uppfann motorvägen ju".
Ridå...
Bra skrivet av Ali!
"Det är delvis karaktäristiskt för de borgerligas debattståndpunkter. De kan hetsa upp sig mot sina egna vanföreställningar, gödda i den egna mediala dominansen och sociala isoleringen."
Så sant som det är sagt. I högerns ögon är alla till vänster om sossarna KPML(r)are. Att lyssna på folkpartister är särskilt roande, de lider ofta av nån slags jesuskomplex där de ser sig som allt gotts sista försvarare.
"Att saga att Kuba ar en enpartistat ar dock bara delvis korrekt"
Upplys mig gärna om jag har fel, men senast jag kollade var det kubanska kommunistpartiet det enda tillåtna på ön och det som i sann marxist-leninistisk kaderanda ska leda det kubanska folket mot drömsamhället?
"Detta masta dock sattas i ett perspektiv, varldens enda stormakt har sagt att man ska krossa Kubas nuvarande regim, fatta om USA skulle saga samma sak om Sverige?"
Och precis här är det som Castrokramarna kör av banan. Varför ska det politiska förtrycket som råder på Kuba förklaras och ursäktas? Visst har de en imperialistisk stormakt till granne, men på vilket sätt motiverar det att det kubanska folket inte ska få avgöra sitt lands framtid i allmänna val mellan kandidater som representerar reella alternativ?
Det sättet att tänka representerar det sämsta från den gamla kallakrigstvänster som i sitt ursäktande av enpartisystemt och envåldshärskare ofta var lika goda kålsupare som högern.
Den gamla "brukspatronshögern" finns inte längre av det enkla skälet vi inte längre lever i brukssamhällen. Detta var socialdemokratins grogrund o framgång under det tidiga 1900-talet. Den var dessutom motiverad. Man slogs mot orättfärdiga höga skatter 12-13% och motståndet mot allmän rösträtt, även för kvinnor. Nu har allt slitit sig och våra nya brukspatroner är den politiska adeln som också vår gode Ali vill tillhöra. Med förmaningar och förbud vill de bestämma hur vi skall leva våra liv. Det håller inte, sparka den representativa demokratins politiker all världens väg, höger som vänster. Jag vill bestämma över mitt eget liv.
Kubas utveckling hämmas ju radikalt av Världens Freedom Fighter som sätter hegemonin i världen. Detta tar sig i form av bla ett människor vidrigt handelsembargo. Detta leder till att det är brist på medicin exempelvis.
Trots den "låga" ekonomiska levnadstandarden så finns det stort stöd för socialismen på Kuba bland befolkningen. Bara Federley och påläggskalven Malm kan kalla Kuba för en militär diktatur där befolkningen styrs av vapen.
Vad de borgerliga pojkarna vill ha är rå kapitalism. Kanske kunna köpa lite aktier i en Kuba fond framöver och framför allt ska klassklyftorna till västliga nivåer. Så man äntligen kan vara snuskigt rik på Kuba och suga ut befolkningen och kamma hem vinsterna i egen ficka.
Du oldtimer, de klarar ju inte av att suga ut sig själva ens till en vettig tillvaro under socialismen, så vem skall göra jobbet för dem? Eller är de eviga offer för den påstådda fienden marknadsekonomi o kapitalism? Du snackar bara skit. Ge ett enda exempel på där kommunismen lyckats med någoting annat än förtrycka sina medborgare. Vet att du ínget svar har eftersom inget exempel finns.
"om Fredrik Malm verkligen hade vart intresserad av demokrati skulle han ha fordomt Israel och USA for lange sedan, han ar mer intresserad av marknadsekonomi."
Sist jag kollade var USA och Israel demokratier...
Anledningen till att Kuba har ”låg brottslighet” är av samma anledning som alla diktaturer har ”låg brottslighet”,man behöver inte ta hänsyn till mänskliga rättigheter eller rättssäkerhet. Lätt som en plätt
Caesar:
Det där är ju samma logiska kullerbytta som Svensk-kubanska föreningen alltid kommer med. Kuba har befunnit sig i ett skarpt läge i förhållande till USA i 50 år snart, och ingen ljusning i sikte. Ska kubanerna aldrig få delta på riktigt i en demokratisk process? På vilket sätt har det överhuvudtaget att göra med USAs aggression? Jag vet att regimen alltid spelar på den strängen när de ska motivera sitt maktmonopol, men vilken normalbegåvad människa som helst borde ju kunna se lite längre. Ett lands förmåga att försvara sig mot yttre angrepp har med dess försvarsmakt och folkliga beredskap att göra, inte med dess regeringsform.
Och lika trött är jag på att höra finterna om att Kubas valsystem si och Kubas valsystem så. Systemet är utformat för att garantera att kommunistpartiet och dess närstående organisationer ska kunna bevara sitt maktmonopol. Den som inte förstår det är naiv. Vi har närmare exempel från Östeuropa innan järnridåns fall på hur en enpartistat kan konstrueras med nån slags demokratisk fernissa utan att den hårda kärnan i politbyrån behöver släppa på ett lillfinger av det järngrepp de håller sitt folk i. I DDR existerade till och med partier vid sidan av kommunistpartiet. Naturligtvis var de bara fasader och underställda de verkliga makthavarna.
På Kuba finns en systemkritisk vänster, som försvarar de socialistiska landvinningarna men kritiserar bristen på yttrandefrihet och enpartisystemet. De hjälps inte i sin kamp av att vi sitter här och rapar floskler som vi lärt oss på Svensk-Kubanska föreningens studiecirkel.
Prbe:
Drar alla över en kam? Har du sett vilka högermänniskor som känner sig manade att debattera här? Man vet inte om man ska bli mörkrädd eller garva.
Faktum är att flertalet på Kuba är så pro sin regering som det överhuvudtaget går.
Detta för att människor till skillnad från i marknadsdiktaturerna i väst har råd att leva och behålla hälsan, att USA håller ett av historiens värsta tortyrgulag på en ockuperad enklav av ön, gör inte folk mindre medvetna om vad som väntar vid en eventuell återgång till marknadsslaveri och "demokrati" modell IMF.
Så var också uppslutningen kring Bastion 2005 förra året, en övning inför den kommande aggressionen från väst, enorm.
Om och när västmakterna och globaliserarna väljer invasion för underkuva Kuba kommer man att få problem. Inte bara här utan i snart sagt hela latinamerika är människor moraliskt rustade till tänderna mot varje form av fascistdiktatur och amerikanska quislingregimer.
Jag skulle vilja se pissliberalmupparna här åka ner och "befria" Kubanerna med amerikanska vapen, nog skulle de pissa på sig alltid....
Jämförelse mellan socialism(Kuba), välfärdsstat(Sverige) och kapitalism(Hong Kong)
BNP:/capita 1958:
Kuba: 2,406
Sverige: 8,092
Hong Kong: 2,825
BNP:/capita 2001:
Kuba:2,477 +17%
Sverige: 20,562 + 154%
Hong Kong: 21,259 +652%
Medellivslängd
Kuba: 77,3 år
Sverige: 80,2 år
Hong Kong: 81.6 år
Ju mindre av det socialistiska giftet desto bättre
BNP/capita säger iofs ingenting, då det är fullt möjligt för ett land att åstadkomma höga siffror trots att en stor del av befolkningen lever i fattigdom. Sen är grundtanken inte heller att det skall användas för internationella jämförelser mellan handplockade länder - eller delar av länder - utan för att mäta och prognosticera tillväxt inom ett land...
Botnia//
Själv vill jag njuta av min demokrati genom att inte få rösta pga att jag suttit i ett fängelse nåt år. Det finns ingen risk att jag gör något tokigt för att min telefon är avlyssnad och den föreningen för miljöaktivister jag med i är infiltrerad av säkerhetspolisen.
Då gäller det hålla tungan rätt i mun så man inte blir anklagad för terrorism.
Då är det bästa alternativet för mig kanske att skapa sann demokrati utomlands.Ta värning. Irak låter bra. Hyffsat betalt, hyllad som frihetshjälte av befolkningen. Låter som en grej för mig.
Bra också för att jag plötsligt omfatts av ett stort försäkringssystem vilket jag inte gjorde innan.Tyvärr vart det ingen utbildning heller för mig för att det inte fanns några pengar.
Men vem misströstar sig. Bara man vill så kan man lyckas. Eller hur?
Som vanligt får man sig några goda skratt genom att läsa somliga onyanserade kommenterer tex här ovan. Här kommer mitt bidrag:
På Kuba får man inte säga vad man vill, men man har gratis sjukvård. På Kuba sitter politiska fångar i fängelserna, men de har låg spädbarnsdödlighet. Det är upp till var och en att avgöra vad demokratin är värd.
Demokrati är för övrigt ett relativt begrepp - både Israell och Sverige är tydligen demokratier, men vad betyder det egentligen? Får man säga precis vad man vill på svnska gator och torg idag?
- - -
För övrigt så ligger det inte mycket sanning i nedskärningsmyten. Även om välfärden inte fick ökade resurser under "90-talskrisen", så minskade inte heller statens utgifter. Se dokumentären "välfärdsmysteriet" via svt.se och Dokument inifrån!
"Denna 180-graders gir i synen på Kuba är resultatet av de senaste årens hårda debatt i Sverige. Från liberalt håll har vi arbetat hårt för att uppmärksamma förtrycket på Kuba."
Det är humor det.
Bara de senaste åren har Haiti utsatts för en lyckad statskupp, stödd och iscensatt av USA-eliten, och Venezuella utsatts för en misslyckad, också den med stor säkerhet stödd och iscensatt av USA-eliten. Detta gör det oerhört enkelt för Kubas despoter att motivera varför demokratin måste dröja... Det bästa sättet att få demokrati i Kuba är genom att se till att trycket norrifrån minskar.
"Just det, sjukvården trollas inte fram gratis, utan den tar ohyggliga mängder slavresurser och kommer ändå inte upp i västlig standard."
Dessa "ohyggliga mängder slavresurser" är som en spottloska i havet i jämförelse med vilka resurser som spenderas på sjukvård i Sverige, USA eller något annat rikt land. Kuba är ett mycket fattigt land i tredje världen och det är, oavsett hur man ser på det, anmärkningsvärt att landet har en så pass god sjukvård (med mera) att spädbarnsdödligheten (med mera) är lägre än i världshistoriens absolut rikaste nation.
Du kulturella fåror, du kan väl inte på fullt allvar mena det du skriver om Sovjet. I övrigt håller jag med Erik. Man fixade inte att producera det mest banala som vi är bortskämda med här i väst. Vare sig i det tidiga eller sena Sovjet Jag har besökt Sovjet under 80-talet och vet hur det var. Det enda de var duktiga på var att rusta till förbannelse, vapen fanns hur mycket som helst men gödde knappast folket. Men även där kom de på efterkälken, speciellt med den snabba utvecklingen som skett på datorer.
Det är detta egendomslösa samhälle med planhushållning, kontroll och förmynderi vänstern vill fortsätta bygga i Sverige. Klart det går åt skogen. Landet dräneras sakta men säkert tack vare fri rörlighet av kapital. Driver nu ett bolag i annan medlemsstat med 19% bolagsskatt. När bolaget om några år är fett o stint på mycket pengar är det bara att flytta och lyfta ut hela vinsten utan skatt på utdelningen. Fullt lagligt. Får så småningom ut mer på den svenska pensionen dessutom, också där 19% skatt.
Vem vill sitta kvar i detta dårhus tror du, inte jag i vart fall.
Vänstern borde snart fatta att det finns skattekonkurrens inom unionen och allt tjabbande om rättigheter o höga skatter är tom och meningslös vänsterretorik.
Botnia, klipper och klistrar du in
samma gnälliga kverulantinlägg i alla trådar eller? Du säger precis samma sak hela tiden, och övertygar nog ingen. Den svenska högern har svartmålat så länge jag kan minnas, men vinner inga val på det...
Och Neoliberal återkommer med sin käpphäst BNP-jämförelse med Hongkong. Om BNP-sifror är politikens facit så antar jag tt du hade varit Sovjetkommunist när det begav sig. För övrigt så känns hoppet mellan trosviss marxist-leninist och trosviss nyliberal mindre än man vid första anblicken kanske kan tro. Dogmer, heliga skrifter och förakt för demokrati...
För att återkomma till Kuba; jag har fortfarande inte sett ett enda argument för varför hotet från USA motiverar att kubanerna inte ska få avgöra Fidels öde i allmänna val mellan rella politiska alternativ.
Det gör det inte, men ledarna i Kuba får det enklare att övertala sina undersåtar genom att hänvisa till (det reella) hotet i norr. Marxist-leninistiska får här i väst låter sig också luras och gör sitt bästa för att sprida lögnen vidare.
"Är det så imponerande?"
Ja, Erik, det är det. Om man jämför det med andra länder i regionen och i samma kategori. Ta till exempel Haiti, det land som kanske mest av alla utsatts för amerikansk och annan imperialistisk intervention, där befolkningen har det BETYDLIGT sämre än i Kuba.
Och Neoliberal återkommer med sin käpphäst BNP-jämförelse med Hongkong.
______________________________
Yes!! och det fina är att siffrorna slår benen av standardargumentet vilket utmålar Sverige som varandes på samma nivå som Albaninen för 15 år sedan.
Sjukvårdsbesök på Kuba 0:-
Sverige 300-350:-
USA 550(kr):-
Fattiga i marknadsdiktaturen USA: 37 miljoner (reell siffra 45 miljoner)
Kuba: obefintligt i jämförelse.
Sverige: 19,5 procent år 2004 plusminus 22% 2006
Mer Kuba:
Hälsa
All hälso- och sjukvård är kostnadsfri
Spädbarnsdödlighet
6,3 ‰ (2003) Lägsta talet i Latinamerika, som har 30 ‰ i genomsnitt. Före revolutionen 1959 hade Kuba över 60 ‰. Sverige har 3 ‰ (2002)
Medellivslängd
76,7 år (2002) (före revolutionen 1959: 54 år) Sverige: 80 år (2003) Latinamerika: 70 år (2002)
Medellivslängd män
74,7 år (2002) Sverige: 77,5 år (2002)
Medellivslängd kvinnor
78,6 år (2002) Sverige: 82,5 år (2002)
Läkartäthet
En läkare per 168 inv. (2003) Sverige: En läkare per 348 inv. (2003) Latinamerika: En läkare på 625 inv. (2002)
Den nyfascistiska liberalmuppen "Neofascistisk agenda" har alltså fel och giftet utgörs av den mordiska egoism han och hans nyrika anhängare företräder.
Hur många av de pissliberala dårhusmuppar som skitar ner här har deltagit eller skall delta i västmakternas ockupationskrig världen över tror ni?
Pissliberal agenda skulle otvivelaktligen skita på sig flerfalt i fall han vågade sätta sin ideologiska tro på prov i valfri ockupation.'
SÅDAN ÄR KAPITALISMEN
Patria o muerte;;; verkar imponerande med Kuba, tror jag flyttar dit istället. USA verkar totalt kass med alla fattiga. Usch vad hemskt.
Var hittar du alla denna skit och tror du verkligen på den själv?
Staffan W/Erik och andra:
Min inställning till Kuba ligger nära Staffan W:s och Ali Esbatis. Det gäller att hålla två bollar i luften samtidigt, hur svårt det än är:
1. Kuba har exceptionellt hög levnadsstandard, sjukvård och utbildning i förhållande till andra jämförbara ekonomier och länder i regionen, t. ex. Haiti. Kuba har också lägre spädbarnsdödlighet och högre läs- och skrivkunnighet än det som råder i stora delar av det ekonomiskt mycket rikare USA. Den som inte ser och erkänner dessa uppenbara fakta är ideologiskt förblindad av sitt hat mot Kuba och socialistiska idéer.
2. Kuba är också en enpartistat, med allvarliga inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten och det finns c. a. 75 samvetsfångar i landet (enligt Amnesty International). Den som inte inser detta och erkänner detta är ideologiskt förblindad av sin okritiska kärlek till Kuba och sin socialistiska övertygelse. Jag anser dock varken att Staffan W eller Ali Esbati hör till denna okritiska kategori.
Jag instämmer också med Staffan W att inga av Kubas dokumenterade sociala framsteg ursäktar eller motiverar några av inskränkningarna i demokratiska fri- och rättigheter på Kuba. Däremot anser jag att du har fel Staffan, när du jämför det nuvarande styret på Kuba med de östeuropeiska stalinistiska diktaturerna som gick under 1989. Du har fel, därför att alla dessa diktaturer infördes "uppifrån" med ekonomiskt och militärt stöd från Stalin och Sovjetunionen, och inte som en revolution underifrån (som Kuba är ett exempel på).
Batista-regimen som störtades av Fidel Castro 1959 var allmänt avskydd och hade fallit förr eller senare ändå. Fidels revolution hade, och har fortfarande, ett starkt folkligt stöd, kanske rentav en majoritet stöder Fidel fortfarande. Det är ingen ursäkt, men en viktig skillnad mot de sovjetiska marionettregimerna i Östeuropa. Fidel Castro kan knappast kritiseras för att ha avskaffat demokratin på Kuba. Däremot kan han givetvis kritiseras för att han inte infört den fullt ut efter att en gång framgångsrikt ha störtat Batista-diktaturen och slängt ut maffian de amerikanska hallickarna för Kuba.
"Neoliberal agendas" jämförelse mellan Hong Kong, Sverige och Kuba är bara patetisk och direkt pinsam. För det första rör detta sig bara om tre data-punkter, alltså tre länder. För det andra är jämförelsen mellan tre länder i helt olika delar av världen, med helt olika enomomiska förutsättningar och historia fullständigt ointressant. Den relevanta jämförelsen måste vara att jämföra Kuba med omgivande länder i Latinamerika och Karibien. Och en sådan jämförelse utfaller på det socioekonomiska planet och vad gäller jämförelser i levnadsstandard utan tvekan till Kubas fördel.
"...Den nyfascistiska liberalmuppen..."
"...pissliberala dårhusmuppar..."
"...Pissliberal agenda..."
-----------------------------------
Hur mår du, egentligen? Tänkte raljera lite över din uppenbara brist på retoriska kunskaper först men efter att ha läst ditt inlägg en gång till börjar jag förstå att det inte är rätt att driva med någon som uppenbarligen inte mår riktigt bra.
Du syftar till mänskliga resurser som kan generera pengar till aktieägare?
Noterar att uttrycket "pissliberala dårhusmuppar",föga förvånande, väcker anstöt hos pissliberala dårhusmuppar företrädelsevis sådana som hamnat utanför nämnda instanser....
Världens första människa i rymden får en kram av Fidel Castro
Förgyll skrivbordet med äkta kärlek!
Erik S, varför måste man jämföra med Karibien och Latinamerika? Dessa länder har ju inte varit speciellt marknadsliberala andra hälften av 1900-talet. Chile efter 1975 är kanske det enda landet av dessa som har haft något sånär marknadlsiberal politik(dock inte i närheten av Hong Kong). Vi kan jämföra Kuba mot Chile sedan 1975 om du vill:
BNP/capita 1975:
Chile: 4,323
Kuba: 2,404
BNP/capita 2001:
Chile: 10,001 +131%
Kuba: 2,477 +3%
Medellivslängd 2003:
Chile: 77.9 år
Kuba: 77,3 år
Om du vill ha fler länder och mera variabler så kan du tex. kolla korrelationen mellan FN:s "välfärdsindex" Human Development Index och Fraser Institute Index of Economic Freedom. Delar man in de drygt 120 länder som är med i femtedelar efter mängd ekonomisk frihet så kan man se följande:
Human Development Index(högre värde = bättre)
1. 0,90 Mest fria länder
2. 0,82
3. 0,70
4. 0,67
5. 0,50 Minst fria
Liknande samband finns för arbetslöshet, läskunnighet, spädbarnsdödlighet osv. Ju mer kapitalism desto bättre. Du kan kolla själv här:
Ekonomisk frihet(PDF)
Se tex. diagrammen i slutet
Äh, vad du är tröttsam Neo. Som jag påpekat 100 gånger redan så lever vi i en kapitalistisk värld. Du håller upp ett enskilt exempel på ekonomisk tillväxt i en region, som dessutom har en rätt speciell historia och speciella förutsättningar, och vill att vi ska köpa huset bara för att det har en tjusig farstu. En hederlig mäklare skulle ta köparna på en noggrann husesyn.
Blandekonomier som den svenska är framgångssagor för att de kombinerar uthållig ekonomiskt tillväxt med politisk och social stabilitet. Kapitalismen förstår inte att ta några såna hänsyn på egen hand. På ett sätt skulle jag faktiskt önska att du fick en egen liten jordglod att leka nyliberalt experiment på. En galopperande otyglad kapitalism skulle ha skapat social och ekologisk harmageddon på rätt kort tid. Precis som den var på väg att göra i början av förra seklet, då arbetarrörelsen bildades som en motreaktion.
Erik S får jag hålla med i rätt stor grad. Kuba är inte en karbonkopia av DDR eller nåt annat land innanför järnridån. Kubanerna är välutbildade och politiskt insatta och de behöver bara titta sig runtomkring sina grannländer för att förstå att det finns saker med den kubanska socialismen som är värda att försvara. Jag delar nog uppfattningen att Fidel skulle vinna ett allmänt val, om han nu vågade utlysa det. Men just eftersom jag ser potentialen på Kuba så blir det också desto viktigare att kritisera de maktfullkomliga betongkommunister som sitter som proppar i vägen för något som skulle kunna bli en levande socialistisk demokrati.
Staffan W:
Det verkar som om du är en av de få vettiga människorna på det här forumet som klarar av att hålla just de två bollar i luften samtidigt som jag efterlyste :). Alltså att varken förneka Kubas sociala framsteg eller inskränkningarna i demokratiska fri- och rättigheter.
Vad gäller "Neoliberal agendas" statistik så börjar den bli tröttsamt förutsägbar. Det intressanta måste ju faktiskt vara att jämföra Kuba med resten av Karibien och Latinamerika, eftersom de faktiskt har samma historiska och ekonomiska förutsättningar. Och hur illa du än tycker om allt som luktar socialism så kan du inte förneka att sjukvården på Kuba, liksom läskunnigheten och andra mått på en god levnadsstandard är avsevärt bättre än t. ex. på närbelägna Haiti, som ju levt i skuggan av USA-uppbackade korrumperade diktatorer och amerikanska invasioner.
Varje år försöker några få hundra kubaner fly till USA, många av rent ekonomiska skäl, utan att ha varit politiskt förföljda. Några kapar t. o. m. flygplan och tar sig till Florida. SAMTLIGA kubaner som försöker ta sig till USA från Kuba, oavsett om de använder våld för att kapa ett plan, eller använder en gummiflotte, tas emot med öppna armar och räknas som "politiska flyktingar". Detta blir extra absurt när man tänker på USA:s hårda attityd i "kriget mot terrorismen" och kraven på att flygkapare ska straffas hårt, kanske rentav dömas till döden. USA skydda också en välkänd flygkapare och terrorist, och vägrar utelämna denne till Kuba eller Venezuela, vilket gör det amerikanska hyckleriet ännu mer uppenbart.
Men det vidrigaste uttrycket för detta hyckleri från USA gentemot Kuba återstår att peka på: Varje år försöker tiotusentals människor från Haiti fly nöden och hungern där och ta sig över till USA. Haitierna kan bara drömma om en levnadsstandard som befinner sig på Kubas nivå. I stort sett alla haitier skickas brutalt tillbaka till den gränslösa nöden i sitt hemland, medan kubanerna välkomnas med öppna armar (oavsett om de har politiska skäl eller inte). Oavsett vad man tycker om Kubas politiska och ekonomiska system så är detta fullständigt groteskt.
Neoliberal agenda igen:
Du skjuter dig effektivt i foten med din jämförelse mellan Kuba och Chile! Chile är ett betydligt rikare land på naturtillgångar än Kuba, bl. a. de stora kopparfyndigheter landet har. Detta avspeglar sig bl. a. i en högre BNP per capita som du lyfter fram.
Mer intressant är att Kuba TROTS en lägre BNP/Capita än Chile, och trots en amerikansk blockad, har i stort sett samma medellivslängd som Chile, vilket dina egna siffror visar. Liksom att Kuba har minst lika hög läskunnighet som Chile, om inte högre. Slutsatsen är glasklar: Kuba använder sina knappare resurser betydligt mer effektivt än Chile till att förbättra levnadsstandarden för sin befolkning. Trots att Kuba endast har en fjärdedel av Chiles BNP/Capita så har länderna samma medellivslängd, vilket också kan tolkas som ett gigantiskt misslyckande för Chile.
Trots att Kuba är oerhört mycket fattigare än USA, har de lägre spädbarnsdödlighet, vilket är en skam för USA. USA använder nämligen en grotesk andel av sin BNP till att tillverka vapen och invadera länder på andra sidan jordklotet, istället för att förbättra levnadsstandarden för landets fattiga. Istället används USA:s resurser till att bomba ihjäl civilbefolkningarna i Afghanistan och Irak.
Staffan W/Neoliberal agenda:
En intressant aspekt vad gäller fördelar och nackdelar med kapitalism, socialism eller blandekonomi är följande faktum:
Venezuela är idag det land i Latinamerika som har högst tillväxt (17.4 % 2004, runt 10 % 2005, och fortsatt hög tillväxt 2006). Detta "trots", eller kanske just FÖR ATT landet har en socialistisk ekonomisk politik som är inriktad på att stimulera den inhemska konsumtionen via olika statliga krediter till kooperativ och småföretag. Som ett resultat av denna framsynta "keynesianska" ekonomiska stimulanspolitik så är också Venezuela det LAND I VÄRLDEN som har högst andel nystartade företag per capita (det du; Reinfeldt m. fl. i borgaralliansen hemma i Sverige!).
Stora offentliga (eller statliga)ekonomiska insatser är alltså positiva för ett lands ekonomi, inkluderande den privata sektorn. Tvärtemot vad nyliberala och världsfrånvända teoretiker hävdar! Nyliberalismens politiska krav på att skära ner de offentliga utgifterna leder till ekonomisk stagnation och en nedåtgående spiral, vilket Venezuela är ett utmärkt exempel på. Nyliberalismen är ekonomiskt och politiskt förbrukad och har redan lett till ekonomisk kollaps i flera länder som t. ex. Argentina i början av seklet. Venezuela visar att en annan värld är möjlig, och att man inte ska vara rädd för en statlig ekonomisk offensiv politik.
Vilket leder mig till Sverige: Lars Ohly har beskyllts av de s. k. "förnyarna" i VägValVänster för att vara en dogmatisk kommunist när han lagt fram det alltför blygsamma och kloka förslaget att skapa 200 000 nya jobb i den offentliga sektorn. Detta modesta förslag har lyfts fram som ett exempel på hur de fördärvliga "traditionalisterna" håller på att skapa ett nytt stalinistiskt parti, en helt absurd anklagelse.
Som Dan Josefsson visade i sitt utmärkta och balanserade program "Vänsterfällan" i SvT så är detta snarast klok keynesiansk stimulanspolitik än stalinism. Pinsamt nog placerade sig VägValVänster till HÖGER om många socialdemokrater som t. ex. Göran Greider när de började skrika om stalinism när detta goda förslag lades fram. Precis som Venezuelas statliga ekonomiska satsningar indirekt skapar jobb i den privata sektorn när den inhemska konsumtionen ökar, så kommer Lars Ohlys förslag, om det genomförs, att ha samma effekt i Sverige.
Staffan: Jag vet att du har försvarat VägValVänster tidigare, men tycker du inte att de alltmer har börjat uppträda som Vänsterpartiets egen "kanslihushöger"? Är det så himla farligt med detta förslag? Är det inte tvärtom ett exempel på ganska klok ekonomisk politik?
Intressanta siffror om Venezuela, det var nyheter för mig. Man läser faktiskt aldrig några nyheter om just den ekonomiska utvecklingen i det landet, kan det vara för att den går bra månne :)?
Naturligtvis är stora offentliga finanser och en omfördelning från rik till fattig bra för ekonomin, det fattar de flesta idag.
Nyliberalismen har ju varit stendöd ett tag nu. Men det var ju en schematiskt lättförståelig teori, som gjorde anspråk på att förklara allt i ett svep och erbjuda lätta lösningar på svåra problem. Såna ideologier tar lite tid på sig innan de själva insett att de är döda (jfr marxism-leninism).
Jag har försvarat Vägval Vänster när Ali har plockat fram stora släggan. Om nåt har fått mig att tappa lusten att rösta på (v) så har det varit att se de olika grupperna i partiet gå ut och ta heder och ära av varandra inför öppen ridå.
Men om de uttalat sig som du säger om förslaget om 200000 nya jobb så är det såklart knäppt. Jag tycker att det är ett bra förslag, även om det exakta antalet nya jobb kan
diskuteras.
Huruvida Johan Lönnroth är vänsterpartiets Kjell-Olof Feldt eller inte kan man ju också
diskutera. Men keynesianismen har ju haft det lite knackigt de senaste årtiondena, inte minst när kapitalet började flyta fritt
över gränserna så ändrades väl förutsättningarna för att bedriva den sortens ekonomiska politik. Jag är inte ekonom, så det där kan säkert nån annan redogöra bättre för.
Jag har ofta stor behållning av att läsa VVVs hemsida, precis som jag har stor behållning av Alis blogg. Vänstern i Sverige borde vara bred och generös och kunna föra en debatt mellan många olika ståndpunkter utan att degenerera till revirpinkande och intern harakiri.
Men jag tror att konflikten i vänsterpartiet har blivit lika mycket personlig som politisk till sin karaktär. Och stridslinjerna går långt tillbaks i tiden. Om man läser till exempel partiets "Vitbok" kan man se att samma personer och samma motsättningar legat och gnagt på varandra sedan 70-talet, och det ger, tycker jag, en annan förståelse för varför VVVarna beter sig som de gör ibland.
Erik S: Tror du inte Venezuelas tillväxt beror litet på högre oljepriser. Vad gäller stimulanspolitik så förutsätter den klassiska keynesianismen en reglerad kreditmarknad precis som Stefan W påpekar så är den fullständigt överspelad.
Det är ett misstag att okritiskt hylla Chavez.
Här finner ni lite statistik på vad medborgarna i bland annat Venezuela anser om marknadsekonomi och om demokratins utveckling.
http://economist.com/printedition/displaystory.cfm?story_id=5093522
Lite mer info om Venezuelas tillväxtsiffror:
"Even so, the economy grew strongly last year (see chart), as it bounced back from the strike. The growth is fuelled by high oil prices..."
"...But, outside the oil industry, there is little new investment. “Everyone is scared,” says Óscar García Mendoza, a banker."
"More than ever, what sustains Venezuela is oil. Last year, oil exports brought in $29 billion (85% of total exports), up from $22 billion in 2001. In the past, when oil prices were high, the government saved some of the windfall, to spend when they fell. But Mr Chávez scrapped that arrangement. He is spending as if there were no tomorrow. Last year, oil provided 52% of government revenue—some $25 billion."
"Under Mr Chávez, public debt has risen from 29% of GDP to 39% last year."
"In Venezuela's case, since Mr Chávez took office, poverty has certainly risen: in 1999, 54% of households were poor, rising to 60% last year, according to official figures."
Källa: http://economist.com/displaystory.cfm?story_id=E1_PJGDGNR
Det skrivs ganska mycket om Venezuela i utländsk media som exempelvis The Economist, Financial Times etc. Däremot är det sällan speciellt upplyftande nyheter.
Det är väl skillnad att stimulera en ekonomi med med inkomster utifrån. Hur hade det gått om Venezuela hade lånat upp sina pengar eller beskattad sina medborgare för att sedan pumpa in dom pengarna i eknomin som Vänstern vill göra i Sverige. Det är ju två väldigt skilda metoder att stimulera eknomin.
"Det är väl skillnad att stimulera en ekonomi med med inkomster utifrån. Hur hade det gått om Venezuela hade lånat upp sina pengar eller beskattad sina medborgare för att sedan pumpa in dom pengarna i eknomin som Vänstern vill göra i Sverige. Det är ju två väldigt skilda metoder att stimulera eknomin."
Det gör ju Chavez också. Om du läste citaten från The economist så ökar Venezuela belåningen markant.
Venezuelas ekonomi är ett litet luftslott där luften kommer att gå ur samma dag som oljepriset börjar sjunka. Vi ser redan hur produktiviteten på oljeproduktionen börjar sjunka pga statlig ineffektivitet.
Jag har inte orkat läsa alla inlägg, hätskheten är som alltid stor när Kuba kommer på tal. Likaså frestas alltför många att förenkla. På ena sidan skriker man ut statistiskt material om sjukhus, utbildning, spädbarnsdödlighet med händerna för öronen och på andra sidan talar man med stirriga ögon om enpartistat, förbud och dissidenter i fängelse. Kuba är motsägelsefullt och en värld i sig själv. Jag har lärt mig en del om Kuba under mitt liv och det enda jag kan känna mig säker på är två saker:
1, Man ska inte lyssna på information som kommer från Ung vänster/V respektive LUF/FP. Politiker är i allmänhet inte intresserade av sanning eller nyanser och särskilt inte i fallet Kuba eftersom det representerar ett drömprojekt för en sida och ett skräckexempel för en annan. Alla vill göra politik på Kubas bekostnad kort och gott.
2, Vill man förstå något om Kuba måste man tyvärr åka dit. Jag säger tyvärr av det enkal skälet att den frasen är så jävla PK. Men det handlar trots allt om nyanser.
Jag vill veta hur många av er som har träffat personer från Buena Vista och hört om deras erfarenheter. Av dessa anledningar har jag aldrig kunnat identifiera mig med Gramsci-citatet på Esbatis blogg; Jag reserverar mig rätten att INTE välja sida. Ni som med så grova drag väljer sida a la Star Wars pissar bara i er egen ficka.
Jakob,
Mitt inlägg handlar i och för sig just om att Kuba är ett motsägelsefullt land som man gör fel i att begripa enkelspårigt.
Granmsci-citatet handlar om att ta ställning, inte om att förenkla.
"Mitt inlägg handlar i och för sig just om att Kuba är ett motsägelsefullt land som man gör fel i att begripa enkelspårigt.
Granmsci-citatet handlar om att ta ställning, inte om att förenkla."
Och den som inte begriper detta enkla borde ta och skriva in sig på en cirkel om dialektiken.
"Mitt inlägg handlar i och för sig just om att Kuba är ett motsägelsefullt land som man gör fel i att begripa enkelspårigt."
Detta kan i ännu högre grad avse USA. Men där har du inga problem att vara enkelspårig.
Här är en länk som beskriver friheten i Venezuela 2005. http://www.freedomhouse.org/template.cfm?page=16&year=2005&country=6862
Det var i princip bara Colombia, Kuba och Venezuala som betecknades som "Not Free" i hela Sydamerika.
Man måste i och för sig betraktas som politiskt imbecill om man utan vidare köper det Freedom House/CIA säger om frihet i andra länder.
"Man måste i och för sig betraktas som politiskt imbecill om man utan vidare köper det Freedom House/CIA säger om frihet i andra länder."
Politiskt imbecill bör man förstås inte vara. :-)
Vad sägs om andra källor: T.ex. den jag postade i din tråd om Colombias val. http://www.economist.com/agenda/displaystory.cfm?story_id=5274832
Här är en artikel som behandlar ämnet yttrandefrihet i Venezuela:
http://www.economist.com/research/articlesBySubject/displayStory.cfm?story_ID=3749428&subjectid=2743324
Utdrag:
"Radio and television are now subject to a “social responsibility” law..."
"It has been criticised by international press-freedom watchdogs and the Inter-American Human Rights Commission. The commission stated that the law's “vague terminology” and “potentially excessive penalties” could intimidate journalists and media companies into failing to report matters of public interest."
"Two of the government's fiercest media critics—Napoleón Bravo and Marta Colomina—have lost their jobs as presenters of morning television shows. Mr Bravo faces charges of “inciting hatred”. Three other journalists also face charges, one for “inciting military rebellion” after she broadcast a video alleged to be of Cubans inside a barracks. General Francisco Usón, a former minister in Mr Chávez's government, is serving five years in jail for remarks he made on television."
"Worse may be to come. A new penal code, awaiting Mr Chávez's signature, would increase the penalty for defamation to 12 months in jail and eliminate the presumption of innocence."
Men The Economist är väl också ett förklätt CIA, eller?
Nejdå The Economist är "fair and balanced" en tidskrift som arbetar på objektiv bakrund.
Alla nyheter vägs i en skål av journalister som ser till allänhetens nytta och publicerar sedan det som är VIKTIGT...och sanningsenligt.
I stil med fågelinfluensan som drabbar?? världen. En klassiker alla datorer slogs ut vid sekelskiftet som det förutspåddes....etc..
"I stil med fågelinfluensan som drabbar?? världen. En klassiker alla datorer slogs ut vid sekelskiftet som det förutspåddes....etc.."
Och därmed vill du bagatellisera The Economists uppgifter om att yttrandefriheten i Venezuela är under hot av Chavez?
Jag ser en skillnad mellan att förutspå framtiden, (millennium/dator-problemet och fågelinfluensan) och rapportera om vad som verkligen hänt.
Slutligen är The Economist antagligen världens mest ansedda nyhetstidskrift. Därmed inte sagt att man inte ska läsa den okritiskt, men det är inte Aftonbladet eller Norrskensflamman vi pratar om.
Gud vad mycket tjat om de få millimetrar framgång kommunistländer har nått i ekonomisk framgång!
Det är ungefär som att sitta på sitt lilla "Himmelsbjerg" 143 meter högt bland alla övriga plattityder och titta ut mot Mount Everest. Vänsterstollar, när skall ni lära er av historien och varför dessa komplex inför marknadsekonomin o USA?
"Jag tyckte bara att det var lustigt att Argentina användes som ett nyliberalistiskt misslyckande en bit upp."
Undrar om de argentinare som fick känna sviterna av den högerpolitik som högerregeringen och nyliberalt berusade IMF och Världsbanken tvingade på dem in på bara skinnet, också tyckte att det var lite lustigt? Du kanske skulle åka över till Argentina och fråga dem Erik, få se om de delar ditt sinne för humor.
Få se vad var det vi diskuterade nu, Venezuela? Här kör trådarna av spåret rätt kvickt. Självklart måste man hålla ögonen på vad Chavez företar sig. Det finns oroväckande signaler när det gäller pressfriheten. Men man får hålla i minnet att landet för inte så längesedan utsattes för ett försök till statskupp från höger. Att en exgeneralissimo som Chavez kan bli auktoritär under såna omständigheter känns inte helt otippat. Jag är nog än så länge inte överdrivet oroad.
Man får också hålla i minnet det bra vänsterregeringen gör för att få en helhetsbild. Möjligen är Venezuelas goda ekonomiska siffor uppblåsta av oljan. Men uppenbarligen låter regeringen oljeinkomsterna även komma till folkets goda. I ett högerland i Latinamerika hade allt godis stannat i de rikas fickor.
Jag har inte läst några kommentarer på inlägget så jag vet inte om det redan tagits upp men är det inte märkligt att man kan ha en sådan nyanserad bild utav Kuba och samtidigt ha en sådan dogmatisk bild av USA, Chile och Kina?
Ali,
Jag syftar inte till din text om Kubasituationen, utan främst till debattklimatet runtomkring. Problemet är att det ena verkar utesluta det andra, alltså demokrati och frihet contra sociala rättigheter, vilket jag aldrig har förstått. Debatten om Kuba måste därför nyanseras i den meningen att vi borde komma förbi det nuvarande stadiet där så fort någon säger något positivt om Kuba så kommer det någon och försöker sätta denne på plats med landets diktatoriska egenheter. Men jag tror tyvärr inte att detta är möjligt så länge som såväl höger- som vänsterlägren använder Kuba i politiska syften. Exploateringen tar sig då en mer subtil karaktär, på kubanernas bekostnad. Det var inte min avsikt att koppla Gramsci-citatet till din Kubatext (snarare till den efterföljande debatten), utan snarare ett försök att visa på det svåra och i min mening förenklande i "att ta ställning". Jag tycker att många politiker "tar ställning" i Kubafrågan på kubanernas bekostnad, särskilt då man kallar landet för en demokrati. Det är ett stort och övergripande ställningstagande. Då menar jag att det är ett bättre ställningstagande att smuggla dit lite böcker. Kuba är tyvärr ett horskafferi för USA och Europa, kubanska medborgare behandlas vedervärdigt medan turisterna behandlas som bidrottningar i en bikupa.
The economist är en tidskrift vars uppgidft från ägarna är att hylla väst och skriva s*it om länder som ej fäöljer den rådande världshegemonin.
Bra exempel är Burma som är diktatur, men ingen brytt sig om det landet på 20år för att diktaturen följer kraven från väst länderna dvs pengarna rullar in i storföretagen..från landet..nu komemr ett utspel från USA på slutet men mest spel för gallerian.
Konstigt att ingen är oroad för dessa människors situation. Så som man visade omtanke för Irakierna..
Utöver propagandan slänger man in viktiga nyheter om det ena och andra....
"The economist är en tidskrift vars uppgidft från ägarna är att hylla väst och skriva s*it om länder som ej fäöljer den rådande världshegemonin."
Lustigt uttalande. Det finns inget media som kollar sina källor så noggrant som The Economist. Men du påstår att de hittar på sina nyheter? Ta gärna något konkret exempel med källhänvisning.
"Bra exempel är Burma som är diktatur, men ingen brytt sig om det landet på 20år för att diktaturen följer kraven från väst länderna dvs pengarna rullar in i storföretagen..från landet..nu komemr ett utspel från USA på slutet men mest spel för gallerian."
Gör en sökning på Burma på The Economist så hittar du drösvis med kritiska artiklar genom åren.
Här är några få exempel:
"The generals are starting to fear trouble from a people with little to lose"
http://www.economist.com/displaystory.cfm?story_id=311584
"Drugs and slavery in Myanmar"
http://www.economist.com/displaystory.cfm?story_id=81055
"Myanmar’s vicious junta"
http://www.economist.com/displaystory.cfm?story_id=359573
Det är svårt att tänka utanför paradigmet styrd media som socialist, eller?
Exakt man skriver så lite som man måste uttöver vad som händer i landet..du missar "the big Picture"
"Exakt man skriver så lite som man måste uttöver vad som händer i landet..du missar "the big Picture""
Och "the big picture" är förstås vad du känner borde vara rätt?
Så om jag förstår er rätt så har ni gått från att tycka att de vinklar till att anse att de inte gör tillräckligt djuplodande analyser.
Får man fråga vilka tidskrifter som ni prenumererar på som ger mer djuplodande och objektiva analyser?
Om yttrandefriheten och pressfriheten i Venezuela:
Den som påstår att pressfriheten är i fara i Venezuela silar mygg och sväljer kameler. För det första så ägs nästan alla större medier av oppositionen, vilka bedriver en inhemsk kampanj mot Hugo Chavéz. Hade Chavéz tagit över dessa medier eller tvingat dem att stänga, så hade det funnits hot mot pressfriheten, men något sådant har inte hänt. Det är absurt att påstå att pressfriheten är hotad i ett land där media är öppet kritiska mot Chavéz och helt och hållet ägs av oppositionen.
För det andra så har nyligen ett antal lagar antagits som förbjuder ärekränkning. Dessa lagar begränsar inte pressfriheten mer än bruket i USA att censurera filmer med explicit erotiskt innehåll, eller när det sätts varningsskyltar på musikskivor som anses "stötande", lagar som den kristna moraliska högern i USA har drivit igenom. Att påstå att dessa harmlösa nya lagar i Venezuela skulle vara ett reellt hot mot pressfriheten är helt absurt. Annat än om man även medger att pressfriheten i USA också är hotad, vilket sällan högerdebattörer som kritiserar Venezuela är beredda att göra.
"POLITIKEN SOM FÖRSATTE ARGENTINA I KAOS VAR INTE "NYLIBERAL", UTAN KEYNESIANSK."
Dessa trosvissa nyliberaler som hellre anpassar verkligheten efter kartan än tvärtom... Privatiseringar och massiva nedskärningar i offentliga utgifter, är det Keynes eller Friedman?
IMF som rycker in och dikterar högerpolitik som villkor för lån. Högerregeringars korruption och vanstyre. Ett lands ekonomi slaget i spillror. Presidenter som flyr landet. Jag kan förstå att Argentina är en sten som skaver i alla nyliberalers sko. Men försök inte blanda bort korten.
För övrigt så känns det som att det fanns en intressant diskussion om Kuba här nånstans som tappades bort i det vanliga kommentarsfältsuddet.
Så vad om du vill låna pengar till ett hus ska du få göra det ovillkorligen, ledsen men tar man ett lån får man vara beredd att underställa sig vissa krav om t.ex. budgetdisciplin, problemet var kanske att det ställdes för litet krav på lånen. Om jag glatt konsumerar på krita så ställs jag inför vissa delikata problem i framtiden, sunt bondförnuft
Dessutom så var den ekonomiska politiken som fördes de facto keynesiansk stimulanspolitik
OK, så essensen av den drapan var alltså att eftersom nyliberaler inte tycker om inflation så kan krisen i Argentina omöjligt ha berott på nyliberalism? Det var ju en tungt vägande invändning. Undrar som sagt om argentinarna själva förstod att det egentligen var keynesianistisk stimulanspolitik som utfördes när det offentliga och privata sparkapitalet i deras land flyttades över till spekulationskapitalister och internationella långivare?
Apropå debatteknik så tycker jag att du är en av de tråkigaste, förutsägbaraste och mest karikatyrartade högerdebattörerna här. Men du kanske inte behöver ta dte personligt, att diskutera med nyliberaler i allmänhet är ofta ungefär lika givande som att ta ett snack med KPLM(r) eller varför inte Livets Ord?
Här är en artikel om Argentina, det finns mycket mer att googla fram, skriv "Argentina nyliberalism/neoliberalism".
PRIVATIZATION, DEREGULATION, GLOBALIZATION, BANKRUPTCY
These four themes frame the parameters of the financial crisis behind the desperate social situation that has fallen upon Argentina. The historical context for such crises in the free market economies of the Americas first appeared in Mexico, developing during the presidency of Carlos Salinas de Gortari (1988-94) and marked by the collapse of the Mexican stock market in December 1994. This happened at the same time the indigenous Zapatista rebellion in Chiapas was challenging the corruption and lies that cloaked the newly imposed neoliberal model called NAFTA. A total Mexican collapse was avoided through a $50 billion bailout orchestrated by President Bill Clinton, as the only way to avoid a complete disaster and save the North American Free Trade Agreement (NAFTA). Now, Argentina is the second crisis. It developed in Argentina during the government of Menem, although the actual collapse occurred in December 2001 under de la Rua, it has submerged the people in disaster and emptied the nation's bank accounts. The cases of Mexico and Argentina are both examples of Robin Hood in reverse: the poor are robbed to pay the rich.
In relation to the emptying of the bank deposits, Carlos Heller, Vice President of the Association of Public and Private Banks of the Republic of Argentina, said:
...in order to reestablish the people's confidence in the banks, they have to explain where the money is and who took more than $20 billion out of the country during the last days just before the crisis exploded-money the system doesn't have-and which caused the collapse; and to expose the guilty, those rich capitalists whose money flows in and out of the country at will.
A report from the Central Bank of Argentina confirmed the fact that in the month of November 2001, $4.9 billion were withdrawn from the nation's banks. Those rich depositors who had more than $250,000 in the bank withdrew 47.4% of their money, whereas the small depositors who had up to $10,000 were allowed to withdraw only 9% of their funds.
The withholding of bank deposits, that is, prohibiting people from withdrawing their `` savings-called "corralito"-a creation of ' the Minister of the Economy, Domingo Cavallo, was a measure taken on December 1, 2001, in the face of the massive withdrawal of money by the biggest depositors. Most of the money belonging to small depositors still remains inaccessible to them.
The most recent data from the Central Bank reveal that 98% of all depositors had their deposits blocked, that is, those with $50,000 or less in their accounts, whereas this restriction only affected 0.21% of the major accounts of more than $250,000. As a result of emptying the banks of these huge deposits and referring to this "blocking" invention of Cavallo, President Duhalde said: "the corralito is like a bomb, if it explodes no one is left with a single peso." In other words, a situation in which anyone who has a bank account loses everything.
The main standard-bearers of this neoliberal system in Latin America were Augusto Pinochet in Chile, Carlos Salinas de Gortari in Mexico, Carlos Saul Menem in Argentina, Carlos Andres Perez in Venezuela and Alberto Fujimori in Peru. Each of these cases resulted in such financial disasters for their societies that three of these leaders were arrested-Menem, Perez and Pinochet-and two of them fled into exile-de Gortari and Fujimori. Ronald Reagan and Margaret Thatcher were the commanders who are still unpunished.
In Argentina, the program of privatization was initiated by President Menem in 1989. This strategy, based upon a macroeconomic theory, has as its goal the corporate takeover of the finances of the State, both its public spending potential and its operating budget. While market theory talks about "greater efficiency" and "social benefits," its real goal is the deregulation of the national economy. It accomplishes this by demanding the privatization of the country's major industries, thus reducing the State's income and then having foreign companies take over-privatize-the principal industries which control the primary services of the society: gas, electricity, telecommunications, water and sanitary services.
In Argentina, this neoliberal economic model took off in 1990, focusing on the laws related to the de-monopolization of public services by the State: state reform, monetary regulation and the law of convertibility, by which the Argentine peso abandoned the gold standard and made the U.S. dollar its base. The primary objective of Domingo Cavallo, then Minister of the Economy, was to undermine the nation's sovereignty, by integrating Argentina's economy into that of the United States. The Minister of Foreign Relations for Argentina, Guido Di Tella, defined these bilateral ties with the US as "carnal relationships."
As a result, Argentina's national sovereignty-its political autonomy and its economic independence-was subjugated to the global capitalist system. The Argentine social security system was privatized through establishing agreements for depositing the funds with, and transferring the administration to, foreign financial corporations.
The income received from the sale of the State's patrimony over its national industries was either insignificant or wasted without the government revealing any clarifying accounting data, so the public believed the transfer had been a good deal for Argentina. To the contrary, as if by magic, the nation's entire inheritance, accumulated over generations through the labor of its people, disappeared overnight. The system of public administration was dominated by corruption, based upon a system of artificial justice and weakened by excessive expenditures manipulated by the presidency behind a veil of traitorous silence that will take future historians years to investigate and uncover.
When the government of Isabel Peron fell in 1976, the foreign debt of Argentina was calculated at $7.5 billion; by 2001 its debt had reached $142.3 billion, while the interest owed between 1992 and 2001 amounted to $83.2 billion. In 1990, monetary parity between the peso and the dollar was fixed. Thus, the money supply is controlled by the amount of reserves in dollars in the Central Bank. In order to pay its bills, the State borrows more foreign money instead of increasing the money supply or using funds from the income of the nation's production.
This system of outside financing, which while successful in controlling hyper-inflation during the Alfonsin government, was completely abused during Menem's administration, created a new crisis resulting from corruption at high levels: the squandering of presidential expenses, excessively high salaries paid congressional members and government employees, the widely accepted practice of not paying taxes and a corrupt judicial system which refused to investigate any of these illicit activities. All these factors turned the national fiscal deficit into a chronic foreign debt that finally became unpayable and led to default.
These economic crimes not only reduced the flow of income to the State but produced such extreme illicit wealth that it created a hidden economy that was so huge it equaled the official economy. In time, the international agencies which control the public accounts of the State- the IMF and World Bank-made public the gravity of this fiscal evasion. According to FIEL-Fundacidn de Investigaciones Econdmicas Latinoamericanas-this hidden economy or fraudulent financing, rose to $64 billion annually.
Examining the paradox of the foreign debt, Raul Dellatore has written:
Over the past twelve years, two Argentine governments favored the payment of foreign debt over any other political objective. The consequence of this policy so evident today is a nation whose economy consumes itself in order to end all other means of debt repayment with a debt many times higher than at the beginning of the military dictatorship (1976). Paradoxically only days after the explosion which ended that model, the country entered another cul-de-sac: resolving its commitments to the financial system by freezing its dollar accounts worth $46.4 billion and its peso accounts worth $16.4 billion.
Skicka en kommentar