Vad sysslar "liberalerna" med?

Den benägne aspiranten på titeln Sveriges McCarthy Jr., ”Liberala” ungdomsförbundets ordförande Fredrik Malm, har en artikel i SvD idag som är värd att klippa ut och spara. Malm fortsätter sin vandring ut i blåbruna träsket, här väpnad med historieförfalskning av det grövre slaget.

Den världsungdomsfestival som pågår i Venezuela med tusentals deltagare från många länder – främst Latinamerika – är ett arrangemang med långa anor. Malm skriver att den startade för att ”ingjuta kamplust hos ungdomarna och dupera socialister i väst om kommunismens förträfflighet”, och att ”tusentals deltagare från 71 länder samlades för att lära sig rabbla kommunistiska partiers dekret” vid den första festivalen i Prag 1947. Han får med både Stalin och den redan klassiska meningen ”alldeles för många kids hade valt Hitlerjugend framför kommunisterna i Tyskland”. Historielösheten är chockerande. Malm tror alltså att försöken att samla världens ungdom mot fascismen var Stalins påhitt. Jag vet inte om han inte vet, eller om han bara undanhåller, att festivalprocessen startade på en stor antifascistisk ungdomskonferens 1945. I London. En svunnen tid då också liberalerna var mot fascismen. Då togs också initiativ till Demokratisk Ungdoms Världsfederation, som än i idag ordnar festivalen (och som jag tror ännu har observatörsstatus vid FN:s generalförsamling). Den första festivalen, som Malm okunnigt beskriver som kommunistisk, hade ett extremt brett deltagande såväl politiskt som geografiskt (vilket var svårt och storslaget på den tiden). Den enorma antikoloniala våg som börjat formeras runt om i världen satte en grundton. Kulturprogrammen var progressiva. Här uppträdde många jazzband för första gången för stor publik.

Strax började kalla krigets vindar blåsa och många icke-kommunistiska västliga organisationer lämnade DUV. Festivalerna blev en del av det kalla kriget, var på många sätt kommunistiskt kontrollerade och hölls (med undantag av Wien 1959 och Helsingfors 1962) i de så kallade realsocialistiska länderna. Vad Malm inte kan begripa är att de också under hela denna tid var stora antiimperialistiska och antikoloniala ungdomsevenemang i den rådande komplexa verkligheten. Det fanns ständigt reella spänningar mellan vänster- och fredsrörelsen i Väst, de kommunistiska partierna i Väst, de nationella antikoloniala rörelserna, de realsocialistiska statsledarna och ungdomen i dessa stater. Festivalerna ordnades i detta kraftfält.

Kuriosa är i sammanhanget är att vid festivalen 1989 i Pyongyang (med fransk ledning över organisationskommittén, där fredsrörelsen var tongivande) så deltog bland annat en delegation från LSU, landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer, där väl rimligen Luf var medlemsorganisation. Minst en av deltagarna var om jag inte missminner mig (från studerade protokoll) centerpartist.

Miljöaktivisten Tord Björk skriver i senaste numret Flamman en intressant redogörelse för festivalrörelsens historia, med alla dess brister och storheter – och CIA:s försök att stoppa och sabotera festivalerna. Det är rekommenderad läsning.

Men kanske är det ändå Malms syn på Venezuela som är intressantast. Malm och Liberala ungdomsförbundet har redan tidigare genomfört en osmaklig demonstration för den överklass som genomförde en militärkupp mot den folkvalde presidenten Hugo Chavez. Militärkuppen misslyckades som bekant på grund av ett massivt folkligt stöd för Chavez. I Venezuela pågår en demokratisering av gigantiska mått. Människor som aldrig varit betrodda som politiska subjekt läser, diskuterar, fattar beslut, organiserar. Analfabetismen är i princip utrotad. I områden där människor aldrig någonsin sett en läkare organiseras lokala vårdcentraler. En liten strimma av de oljepengar som tidigare endast gått till ett tunt, genomkorrupt skikt av kompradorborgare finner sin väg till vanliga människor. Den är denna utveckling som dagens liberaler avskyr. Därigenom avslöjar de sig grundligt. Det som USA:s dominans och rådande inkomstfördelning som är heligt. Föraktet för vanliga människors livsvillkor lyser igenom.

Venezuela är inget himmelrike på jorden. Men Venezuela vägrar göra det som förväntas av tredje världens länder: låta sig utnyttjas och styras. Och Chavez är ingen ängel. Men han är en politisk innovatör i ett Latinamerika där de politiska ledarna i decennier haft till uppgift att suga ut och våldföra sig på sina folk, så länge de garanterat ekonomiska och militära USA-intressen.

Inget av detta – kampen mot imperialistiskt förtryck, både före och efter Sovjetsystemets sammanbrott – kan Malm och hans gelikar begripa i sin monumentala politiska inskränkthet, där de oombett bär den Vite mannens börda i ett allt mer unket pösmunkeri. Men de drar just därigenom upp de relevanta skiljelinjerna idag.