Ett läsvärt slutord

Jag tipsade tidigare om två utmärkta inlägg om fattigdom och debatten om fattigdom. Vill också rekommendera slutordet, på bloggen Av månsken växer ingenting. (Uppdatering: Läs gärna också Rebecka Ahlbergs kommentar "Vad som sägs och inte sägs")


Inläggen polemiserar bland annat mot krönikören Lisa Magnusson, som tycker att det är upprörande och sorgligt att bli polemiserad mot. Hon är därför ”besviken” på ”vänstern”, som tydligen består av ”person som inte är fattiga [men] annekterar fattigdomsbegreppet” och därmed ”tagit patent på känslan av fattigdom” för att därpå utfärda något slags dekret om att Magnusson ”inte får … ha den här erfarenheten”, som hon har redogjort för att hon har av fattigdom.

Det där är förstås bara båg. Varenda del av resonemangskedjan är fel – vilket blottläggs i de nämnda blogginläggen på Av månsken växer ingenting. För egen del kan jag bara konstatera att Magnussons bägge inlägg innehåller både intressanta personliga reflexioner och goda slutsatser. Till exempel är det självklart att fattigdom är mycket mer än bara ekonomiska resurser, samt att det är bra att diskutera fattigdom och inte bara hyscha. Detta är exempelvis vad progressiva forskare, den politiska vänstern och inte minst fackföreningsrörelsen gärna och ofta har ägnat sig åt.

Men så har också Magnusson en del påståenden och antydningar som är märkliga och som alltså har bemötts i debatten. Till exempel att klasspositioner på något sätt skulle ha tappat sin betydelse för produktion och reproduktion av fattigdom som samhälleligt fenomen. Eller som hon skriver: ”Att inte ha pengar är dessutom knappast knutet till den, av vänstern så omhuldade, klassiska arbetarklassen längre”.

Detta antyder dels att ”vänstern” – uppställd som en man – går omkring och ”omhuldar” en ”klassisk arbetarklass”, liksom bara för att. Dels, och allvarligare, så framställer den en märklig tes om att de som har riktigt ont om pengar kommer från något mystiskt ställe utanför arbetarklassen. Detta strider helt enkelt mot fakta från verkligheten. Och det är det som signaturen ”Ia” förklarar i sina inlägg. De som faller utanför den generella välfärdens skyddsnät kommer påfallande ofta från den ”av vänstern så omhuldade, klassiska arbetarklassen”. Och det finns gott om människor som har det mycket knapert trots att de har ett jobb – och då oftast i ett LO-yrke. Det finns ett nära samband mellan vidgade klyftor inom arbetarkollektivet och vidgade klyftor mellan dem som finns innanför och utanför arbetsmarknaden. Och det finns – naturligtvis – en starkt förhöjd risk för såväl arbetslöshet, långtidssjukdom och allmän social utslagning om man har ett lågbetalt lågstatusarbete eller om man är barn till föräldrar som har det.

Detta är sociala frågeställningar som det står hård politisk kamp om. Höger mot vänster. Kapitalmakt mot arbetarrörelsens organisationer. Vill man göra något meningsfullt åt fattigdom kan man inte helt bortse från detta, än mindre förhåna det.

Detta är inget som upphäver eller devalverar vilken som helst personlig erfarenhet av fattigdom. Tvärtom är det avgörande för varje förståelse av fattigdom som fenomen, att man ser styrkan och komplexiteten i de personliga erfarenheterna.

Om någon däremot presenterar konstiga generella slutsatser utifrån en redovisad personlig upplevelse, då måste den slutsatsen ifrågasättas. Och det är det som är fallet med replikerna mot Magnussons inlägg.

Och nej, man ska inte ha något frikort eller upphöjd position i debatten, genom att ge eldunderstöd till hyfsat klasiska högermissförstånd i en konkret politisk dragkamp och sedan skriva ”jag är varken höger eller vänster”, ”jag har aldrig gillat fack” eller ”partism är ingenting för mig”.

Men, men. Allt det där skriver "Ia" bättre om på sin blogg.