Man förstår inte basorganisationens värde. All politisk verksamhet riktas mot medierna. Jag hade en diskussion med en informationssekreterare hos en av våra ministrar när jag var ordförande för Demokratiutredningen. Han sa att de inte kunde satsa på möten längre för ”det kommer inte mer än femtio personer ute i landet och det är bara trogna partimedlemmar som kommer, vi måste ut i media om vi ska få ut politiken”. Jag undrar vad det är för fel på de trogna partimedlemmarna. Om en minister kommer från ett sådant möte och berättar på regeringslunchen: ”Igår träffade jag femtio partivänner, ingen förstod vad jag sa, ingen gillade vad jag sa”. Det vore väl ett viktigt budskap att ge till regeringen den dagen.Och:
[Socialdemokratins ledarkris] belyses av att man försöker skapa en kravprofil för en ny partiledare. Kravprofiler upprättar man för verkställande direktörer för att aktieägare lugnt ska kunna vänta på sin utdelning. En partiledare ska sätta medlemmarna i rörelse, inte befria dem från oro och arbete..I Norge har samtidigt Arbeiderpartiet presenterat ett förslag till program om ”integrationspolitiken”. Det ska antas i april. Gruppen som har lagt fram förslaget leds av utrikesminister (och inofficiell partikronprins) Jonas Gahr Støre – en indikation på att partiet ger det stor vikt. Signalerna i programmet är otvetydiga. Arbeiderpartiet önskar nu också programmatiskt positionera sig som ”strängt” och ”bekymrat” i många av de frågor som rör invandring och invandrade – frågor där Fremskrittspartiet varit tongivande och där fältet har rört sig långt och djupt i reaktionär riktning. En tidstypisk kapitulation i en tid där högerpopulismen firar triumfer i hela Västvärlden.
Idag skriver författaren Espen Søbye en lysande kritik av programutkastet «Manfold og muligheter» (minus ett lite slappt avsnitt om kommunikationsspråk på arbetsplatser). Det Søbye lyfter fram är just detta med det socialdemokratiska partiets plats i en rörelse – och vad distanseringen från den kan leda till konkret. Detta är centralt:
Dokumentet viser til hvordan arbeiderne ble inkludert i det norske samfunnet, men det gjør ikke rede for at dette skjedde gjennom å mobilisere arbeiderklassen i partiet og i fagbevegelsen. I Mangfold og muligheter er det ikke antydning til en politisk appell til innvandrere om å slutte seg til partiet. Det er så bemerkelsesverdig at det nesten ikke er til å tro.Läs hela! Det är begrundansvärt.
Hvorfor ser ikke Arbeiderpartiet lenger det som var og er hovedveien til integrering og inkludering?
Fordi Arbeiderpartiet først og fremst oppfatter seg som et vedheng til den statlige forvaltning, det ser ikke lenger på seg selv som en politisk bevegelse. I dette dokumentet er det ingen tegn til å betrakte innvandreren som en politisk ressurs eller som et potensielt partimedlem, enda det er et partidokument som er sendt ut.
2 kommentarer:
Idag behöver folk all sin tid utanför jobbet till livspussel, fredagsmys, vinprovning, grillpartyn och aktiviteter i sin supertrevliga bostadsrättsförening. Sedan läser man bostadsannonser och letar efter tyskimporterade verktyg till sommarstugan eller källaren. Självkart har man inte tid till oavlönat fackligt eller politiskt arbete. Livspusslande och fredagsmys ska det vara. Att ta sig tid med politiskt arbete tycker folk möjligen att de har tid med under studentåren, när man ändå har försörjningen ordnad för tillfället utan att jobba på allavar, men efteråt ska man slå sig in i den mysiga borgerliga tillvaron, då finns det inte tid för att ägna timmar åt diskussioner, möten, demonstrationer, protokollskrivande, att träffa andra inom någon politisk rörelse eller att bedriva gräsrotsaktiviteter gentemot medier, partier och regering. Eller ens till att tänka själv.
Magnus: Detsamma sa franska medier 1965. Vad är det med ungdomen nuförtiden, sa den. Den är så slapp och ointersserad av politik och bryr sig bara om nöjen.
Skicka en kommentar