Jakten på fantasierna om medelklassen – exemplet Norge

Det har varit kommunalval i Norge. Moderaternas systerparti, Høyre, gjorde ett mycket bra val. Det gjorde också socialdemokraterna, Arbeiderpartiet. Av väldigt olika skäl blev valet ett bakslag för Fremskrittspartiet och Sosialistisk Venstreparti. I Oslo lyckades de borgerliga behålla makten, som de har haft i fjorton år nu. (Den senaste perioden har Høyre och Frp styrt tillsammans, med ”parlamentariskt” stöd huvudsakligen från liberala Venstre). Samtidigt behöll de rödgröna makten i ”utställningsfönstret” Trondheim, där man 2003 tog makten efter ett bejublat fackligt basarbete, och omvaldes 2007 på samma sätt (beskrivet bland annat av Aron Etzler i boken Trondheimsmodellen). Och i Fredrikstad blev ett sådant fackligt-politiskt samarbete basen för en storseger som krossade det styrande Fremskrittspartiet.

Ändå är det i Norge, liksom det har varit i Sverige, vanligt att det politiska kommentariatet utifrån sin bekväma mellanskiktsposition ordinerar den platta och beprövat misslyckade lösningen att socialdemokratin måste ”gå åt höger” för att vinna ”medelklassen”. Här är ett exempel från VG. På detta skriver Julie Lødrup och Magnus Marsdal från (min arbetsplats) Manifest Analyse ett svar som är mycket väl värt att läsa.

Intet sted går Ap så oppsiktsvekkende fram som i Fredrikstad. De siste tre årene har det lokale LO kjørt kampanjen «Rødgrønt Fredrikstad 2011», med store konferanser for tillitsvalgte, 70-80 bedriftsbesøk, høy medieprofil og hard konfrontasjon med Frps ordfører. Resultatet ble 49 prosent til Ap etter 30 prosentpoeng framgang, og regimeskifte.

I Oslo – landets mest klassedelte by – signerte lederne i Ap og SV på at selv ikke de rikeste av de rike skal ut med ett øre i eiendomsskatt. Gevinsten ble fortsatt blått styre av hovedstaden.

Läs gärna!

(För den svenske läsaren av ovanstående. I Norge är utformningen av fastighetsskatt en möjlighet för kommuner, inom vissa lagligen fastställda gränser)

Förnyelse vs. förkunnelse

Har skrivit veckans ledare i Flamman. Den handlar om att socialdemokraterna fortfarande inte verkar ha tänkt sig att skaffa en ordentlig jobbpolitik.

Allra mest oroväckande är S-herrarnas adoptering av SNS-förslaget ”välfärdsjobb”. SNS vill att ”alla arbetsförmögna i utanförskapet” ska utföra ”arbetsuppgifter som är meningsfulla för samhället men som inte annars skulle ha blivit utförda”. Detta arbete ska inte ge marknadsmässig lön, utan ”ses som individens motprestation till samhället för uppburet stöd”. Det betyder att förslaget definitivt är ett steg tillbaka från de åtgärder som kallades ”plusjobb” och faktiskt kan vara värre än det förnedrade tvångsarbetsinstitut som nu går under namnet Fas 3.

Läs gärna!

Socialdemokratin och rörelsen

I senaste numret av tidskriften Arena finns en mycket läsvärd intervju (ej på nätet) med Bengt Göransson, folkrörelsesocialdemokrat och tidigare bland annat kulturminister. Om krisen för det socialdemokratiska partiet säger han bland annat:

Man förstår inte basorganisationens värde. All politisk verksamhet riktas mot medierna. Jag hade en diskussion med en informationssekreterare hos en av våra ministrar när jag var ordförande för Demokratiutredningen. Han sa att de inte kunde satsa på möten längre för ”det kommer inte mer än femtio personer ute i landet och det är bara trogna partimedlemmar som kommer, vi måste ut i media om vi ska få ut politiken”. Jag undrar vad det är för fel på de trogna partimedlemmarna. Om en minister kommer från ett sådant möte och berättar på regeringslunchen: ”Igår träffade jag femtio partivänner, ingen förstod vad jag sa, ingen gillade vad jag sa”. Det vore väl ett viktigt budskap att ge till regeringen den dagen.

Och:

[Socialdemokratins ledarkris] belyses av att man försöker skapa en kravprofil för en ny partiledare. Kravprofiler upprättar man för verkställande direktörer för att aktieägare lugnt ska kunna vänta på sin utdelning. En partiledare ska sätta medlemmarna i rörelse, inte befria dem från oro och arbete..

I Norge har samtidigt Arbeiderpartiet presenterat ett förslag till program om ”integrationspolitiken”. Det ska antas i april. Gruppen som har lagt fram förslaget leds av utrikesminister (och inofficiell partikronprins) Jonas Gahr Støre – en indikation på att partiet ger det stor vikt. Signalerna i programmet är otvetydiga. Arbeiderpartiet önskar nu också programmatiskt positionera sig som ”strängt” och ”bekymrat” i många av de frågor som rör invandring och invandrade – frågor där Fremskrittspartiet varit tongivande och där fältet har rört sig långt och djupt i reaktionär riktning. En tidstypisk kapitulation i en tid där högerpopulismen firar triumfer i hela Västvärlden.

Idag skriver författaren Espen Søbye en lysande kritik av programutkastet «Manfold og muligheter» (minus ett lite slappt avsnitt om kommunikationsspråk på arbetsplatser). Det Søbye lyfter fram är just detta med det socialdemokratiska partiets plats i en rörelse – och vad distanseringen från den kan leda till konkret. Detta är centralt:

Dokumentet viser til hvordan arbeiderne ble inkludert i det norske samfunnet, men det gjør ikke rede for at dette skjedde gjennom å mobilisere arbeiderklassen i partiet og i fagbevegelsen. I Mangfold og muligheter er det ikke antydning til en politisk appell til innvandrere om å slutte seg til partiet. Det er så bemerkelsesverdig at det nesten ikke er til å tro.

Hvorfor ser ikke Arbeiderpartiet lenger det som var og er hovedveien til integrering og inkludering?

Fordi Arbeiderpartiet først og fremst oppfatter seg som et vedheng til den statlige forvaltning, det ser ikke lenger på seg selv som en politisk bevegelse. I dette dokumentet er det ingen tegn til å betrakte innvandreren som en politisk ressurs eller som et potensielt partimedlem, enda det er et partidokument som er sendt ut.

Läs hela! Det är begrundansvärt.

Nödvändighetsfällan

Norska arbetsgivarföreningen NHO har i samband med sin årliga träff på operan i Oslo hävdat att Norge riskerar att hamna i en ”Välfärdsfälla”. Den sakliga grunden för påståendet är tunt, eller, mer exakt, på flera punkter direkt missvisande. Men politiskt sätter den malande propagandan om Den Enda Vägens politik spår – något vi känner igen från många europeiska länder. Om detta skriver jag i norska Dagsavisen:

Mens det er åpenbart at sterke politiske krefter jobber for en avløvet velferd, kan det selv for et øvet øye være vanskelig å på det politiske markedet finne et tydelig program for å utvide, fordype og forbedre velferden. Dette altså til tross for at det samme politiske resonnementet som alltid har pekt fram mot «nødvendigheten» av en slanket velferd, nettopp har bidratt til en global økonomisk kollaps. Og til tross for at en internasjonal og historisk sammenligning snarere indikerer at forbedrede velferdsordninger er nødvendige for å kunne oppnå de gode produktivitets- og sysselsettingsresultatene.

Läs hela krönikan här.

Tre lysande med utgångspunkt i S/Prime-skandalen

Jag har redan länkat till flera andra inlägg i debatten om de upphandlade högersossarna som avslöjades av Aftonbladet. Men det är tre extraordinärt bra texter som har dykt upp efteråt som jag starkt vill rekommendera.

Erik Berg skriver smärtsamt vackert om en misshandlad rörelse som vi är många fler än medlemmarna som vill och brukar känna sympati för:

”Min åsikt är inte till salu” skriver så tillslut Niklas Nordström själv i ett episkt försök till avledningsmanöver. Det är ju väldigt rörande och kanske också helt riktigt, vad vet jag. Men det sätter också fingret på hela kärnan i problemet. För det är inte dig själv du säljer till arbetsgivarna för 4,5 miljoner. Det du och Carl Melin säljer är det socialdemokratiska partiet, ni säljer era partikamrater. Ni förstör, förgör och konsumerar den rörelse ni har ärvt.

Läs hela: ”När slemmet tar över”


Daniel Suhonen påpekar att huvudfrågan är vem som ska bestämma inom socialdemokratin, medlemmarna eller näringslivet. Och avslutar hårt:

Enligt § 15 i SAP:s stadgar kan medlem som uppträder osolidariskt mot partiet eller bedriver propaganda i uppenbar strid mot partiets grundläggande idéer eller på annat sätt uppenbart skadar partiet och dess verksamhet, uteslutas. Särskilt allvarligt är medlemskap i annat politiskt parti eller uppträdande mot partiet vid allmänna val. Prime-sossarnas agerande faller inom ramen för uteslutning, men för dem är redan det hårdaste straffet utdelat: Deras marknadsvärde som agenter i socialdemokratin har ödelagts. För socialdemokratin kvarstår grundfrågan om den trojanska hästen ska hälsas välkommen som ett nyttigt inslag av förnyelse. Eller ska den visas på porten?

Läs hela: ”En trojansk häst i arbetarrörelsen”


Marika Lindgren Åsbrink är klok som alltid. Hon skjuter in sig på det som av en del hävdar vara huvudfrågan – synen på tillväxt.

Åkej. Så här ligger det till. Svenskt Näringsliv är alltså inte för tillväxt. Svenskt Näringsliv skiter i tillväxten. De är intresserade av att deras medlemsorganisationer ska tjäna pengar, och det kan man göra på en massa sätt förutom samhällelig tillväxt. All samhällsekonomisk tillväxt leder inte heller direkt till mer pengar för Svenskt Näringslivs medlemsorganisationer – vilket är innebörden av det som Fredrik Jansson träffsäkert beskriver på Facebook: ”Med tanke på dagens (s)nackis och förra veckans PISA-rapport tycker jag att det är lite konstigt att man blir inbjuden till studieresor om finska kärnverk och finska RUT-avdrag, men inte om finska skolor. Om man är intresserad av tillväxt menar jag”.

Läs hela: ”Tillväxten och solkigheten”

Ordning och reda i den politiska förräderibranschen

Aftonbladet har avslöjat att de organiserade kapitalintressena i Sverige, som till vardags föredrar att kalla sig ”Svenskt Näringsliv”, genom pr-byrån Prime har upphandlat ett antal högersocialdemokrater och därigenom med relativt stor framgång har satt dagordningen i den socialdemokratiska för-, under- och eftervalsdebatten. Sålunda har en rad politiska självmordsrecept skrivna av motståndarlägret kunnat ordineras genom folk som i utgångspunkten uppfattas ha tänkt till för partiets eget bästa. Det är bara att gratulera ”Svenskt Näringsliv” till denna politiska förnyelseprocess.

I all affärsverksamhet är det viktigt att minimera risker – allra helst att få andra att ta dem. Politisk demokrati innebär risker. Det kan finnas partier där medlemmarna inte vill ha den politik som man själv tjänar pengar på. Det kan naturligtvis förefalla orimligt, på gränsen till oförskämt för dem som är vana vid att få som de vill, bara priset är det rätta. En lite gammaldags metod har varit att upprätta en egen politisk gren, som man kan kalla olika saker och sälja in på lämpliga sätt – ibland kan det vara inne att kalla det ”liberalt”, ibland kan det vara skoj att pröva ”nya arbetarpartiet”. På en marknad måste man pröva sig fram. Men detta är som sagt lite gammaldags, för risken finns fortfarande att andra partier än dessa också erhåller röster. Därför är det rationellt att alla partier som aspirerar på regeringsmakt tycker samma sak. I USA har detta praktiserats under lång tid, så det finns en benchmark här också.

Så kan vi se på innehållet i det budskap som framförts. Ilja Batljan, andlig fader till det berömda butler-i-tunnelbanan-utspelet, fick till exempel pr-hjälp att kläcka följande omvärldsanalys: ”Vi måste också förhålla oss till att vi numera lever i en globaliserad värld”. Här borde någon kanske reagerat – så skarpsinnig hade förstås ingen kunnat vara utan hjälp från experter på politik och kommunikation. Men låt oss gå vidare. Batljan är en modern och känslig man som lägger stor vikt vid sina upplevelser: ”I valrörelsen hade jag väldigt många artiklar. Jag har inte upplevt att det är Svenskt näringsliv som har skrivit artiklar till mig, men har de gjort det är det för min del jättebra, för jag tycker att tillväxt är väldigt viktigt, säger han.”

Tillväxt, ja. Tillväxt är väldigt viktigt! Framför allt upplevelsen av tillväxt. Därför måste det ordet alltid upprepas. Tillväxt. Vi vill ha tillväxt. Vi måste ha tillväxt. Vi älskar tillväxt. Vi upplever att det behövs en upplevelse av tillväxt. Ty det finns ju inget egentligt empiriskt stöd för att de fräscha förslag som de upphandlade socialdemokraterna språkrörar in i det socialdemokratiska partiet – sänkta skatter, privata ”alternativ” i vård och omsorg, prioritering av subventionerad kärnkraft framför förnyelsebar energi– skulle vara så bra för allmän samhällsekonomisk framgång. Dock har vi redan kunnat se en tillväxt i sådant som fattigdom bland sjuka och arbetslösa, inkomst- och förmögenhetsklyftor och skattefinansierade privatvinster på bekostnad av service i offentlig sektor. Det är bra. Det ska vi ha mer av. För tillväxt är väldigt viktigt!

Men. Det är samtidigt viktigt att inte slänga ut alla barn med badvattnet. En del högersossar går nu runt och känner sig svikna. Här har de bedrivit antisocialdemokratiskt propagandaarbete utan att se röken av de där miljonerna från ”Svenskt Näringsliv”. Man har fått nöja sig med extra rosévin på en och annan Almedalstillställning. Vad göra? Rykten gör gällande att det är ett fackligt uppror på gång bland gruppen ”socialdemokrater beredda att sälja ut det socialdemokratiska partiet”. Någon har konsulterat den traditionella idébanken och tagit fram en deklaration som nu cirkulerar på e-postlistor.

Vi lovar och försäkrar (med bruklig kunddiskretion)
att aldrig någonsin (åtminstone inte under mandatperioden)
under några omständigheter (extremt feta fringisar undantagna)
arbeta på sämre villkor eller till lägre lön (sakkunnig på departement är ej att betrakta som bra villkor)
än det vi nu lovat varandra (och inte bara inför gamla SSU-kongresser)

Vi lovar varandra detta (men skriver inte ledarartiklar om det)
i den djupa insikten om
att om vi alla håller detta löfte
så måste arbetsgivaren
uppfylla våra krav!

Lycka till, kamrater!


[AB] [AB] [AB] [AB] [AB] [Efter Arbetet] [Seko:s Janne Rudén] [Daniel Suhonen på makthavare.se] [Widar Andersson försvarar sina polare] [Lena Sandlin försvarar tanken på att socialdemokratin ska styras av medlemmarna istället] [Resumé]

[Niklas Nordström bekräftar Aftonbladets uppgifter och "har full förståelse för att den typen av uppdrag väcker nyfikenhet"] [Lena Sommestad: Svenskt Näringslivs lobbymetoder är ett problem för alla i S]

Börja med att se världen i vitögat

Idag har Arenagruppen presenterat en omfattande valanalys. Den inbegriper "tio råd till dagens socialdemokrati", som en arbetsgrupp sammanställt, men också ett tjockt häfte med personliga bidrag från alla möjliga. Där har jag med en förhållandevis kort text som jag lägger upp här. Jag ligger sjuk hemma och har inte hunnit läsa igenom gruppens egen analys. Några av de externa bidragen som jag ögnat är definitiva katastrofrecept. Andra verkar jättebra. Så det finns ju i alla fall bredd här, kan man säga. Här kommer i alla fall mina funderingar.

BÖRJA MED ATT SE VÄRLDEN I VITÖGAT

Det gick åt skogen i valet, var utgångspunkten. Vad ska vi göra nu, blev frågan.

Med vi kommer jag att mena ett progressivt – säg rödgrönt – fält i det politiska landskapet. Vi som ville ha bort en högerregering som gjort Sverige kallare, mer orättvist, mindre modernt.

Det har varit mycket prat kring oppositionens varumärke; hur de som omtalas som storstadsväljare kände sig, vad olika utspel signalerade.

Jag tror istället att vi ska fundera mer över vilka problem som finns i världen och vad vi kan föreslå och göra för att lösa dem. Till exempel:

1. Klyftorna i löner och förmögenheter har ökat trendmässigt i tre decennier. Det finns gott om vetenskapliga belägg för att det bidrar till en mängd andra samhällsproblem

2. Resursbehovet inom välfärdssektorn växer väsentligt mer än de offentliga medel som fördelas dit. Därmed minskar möjligheterna att upprätthålla behovsstyrd, gemensamt organiserad välfärd.

3. Osäkra anställningar är vanligare, särskilt bland unga. Det skapar social otrygghet, bidrar till att den fackliga anslutningsgraden sjunker och till att socialförsäkringssystemens täckning och legitimitet gröps ur.

4. Finanskapitalet har en dominerande makt över investeringar och resursfördelning runt om i världen. Vi har nyss sett de katastrofala effekterna av att låta det vara så. Nu kräver samma gäng som körde världsekonomin i botten uppoffringar hos folkflertalet för att säkra sin fortsatta dominans.

5. Högerpopulismen firar triumfer i hela Västvärlden, med islamofobi och främlingsfientlighet som politisk katalysator.

6. Klimatkatastrofer väntar runt hörnet.

De här problemen hänger förstås samman på olika sätt. Växande klyftor är en effekt av att privat konsumtion vuxit mycket mer än den offentliga konsumtionen. En osäkrare arbetsmarknad och förvittring av gemensamma skyddsnät leder till politisk demobilisering, förlorad identitet och upplösta lojalitetsband – skapar så grogrund för syndabocksletande och högerpopulistisk antisolidaritet.

Presenterade vi verkligen ett alternativ till den här utvecklingen? Nej, egentligen inte. Inte i valrörelsen. Inte heller innan. Det är det som är den verkliga krisen.

Här är några synpunkter:

1. Minskade inkomst- och förmögenhetsskillnader måste vara en kärnfråga för ett reellt politiskt alternativ. Då behövs bland annat mer progressiva skatter och en utvidgning av allmänningar i samhällsekonomin.

2. Så länge produktionen av varor i huvudsak sker under privata ägandeformer, kommer det att behövas ett växande skatteuttag för att kunna säkra högkvalitativ gemensam välfärd. Det är en naturlig följd av att den offentliga sektorn huvudsakligen sysslar med tjänster, och att efterfrågan på just de tjänsterna stiger. Det finns inget som tyder på att högre skatteuttag skulle leda till en mindre dynamisk ekonomi. Däremot finns gott om indikationer på att ett begränsat och uttunnat offentligt åtagande leder till växande orättvisor – och sjunkande samhällelig legitimitet för att betala för det som blir kvar.

3. En moderniserad ekonomi kräver ett modernt arbetsliv. Viktiga frågor är då stärkt rätt till heltid, åtgärder för att tillsvidareanställning ska vara normen och regler som gör det betydligt svårare än idag för företagen att utnyttja bemanningsföretag för systematisk underminering av löner och arbetsvillkor. Detta är viktiga avtalsfrågor, men också lagstiftningsvägen måste vara möjlig.

4. En hård reglering av finanssektorn är nödvändig. Finanskrisen ledde till mycket snack om regleringar, men mycket lite i verkligheten. Det viktigaste är dock att begränsa finanssektorns betydelse för realekonomin. Sverige har ett av Västvärldens mest marknadiserade pensionssystem, där riskerna överförs till pensionärerna, samtidigt som finanssektorn matas med en säkrad och växande ström av sparpengar att leka med. Det behövs en diskussion om det kloka i att fortsätta längs den vägen.

5. Över hela Europa har avsaknaden av djupgående politiska konflikter runt den ekonomiska politikens inriktning bidragit till att bana väg för högerpopulister. En framgångsrikt progressiv block med bas i arbetarrörelsen kan samla breda majoriteter för social förändring, genom en politik för fler och bättre jobb, jämlikhet och välfärd. Så kan också stödet för exempelvis en human flyktingpolitik och en vettig kriminalpolitik vinnas och förankras. Men när klassdimensionen i politiken avaktiveras kan högern – i olika skepnader – samla folk runt andra konfliktlinjer. När man slutar att mobilisera kring klassfrågor och rör sig mot en ”värderingsbaserad” politisk retorik och handlingsstrategi kan högerpopulistiska partier – eller traditionella borgerliga partier som spelar på samma strängar – göra inbrytningar bland grupper som tidigare gått till socialdemokratin (och i någon mån längre vänsterut). Vänsterns självutplåning i den ekonomiska politiken bäddar för veritabla tragedier.

6. Det behövs samhällelig omställning för att klara klimatkrisen. Det man kan uppnå genom enskildas konsumtions- och livsstilsval är begränsat. Och aldrig så miljömedvetna människor kan inte dra sina egna snabbtåglinjer, omvandla energiförsörjningssystemet eller planera bostadsområden på ett mer klimatsmart sätt.

Jag är inte särskilt naiv. Jag förstår att detta är lättare sagt än gjort. Jag begriper också att man måste diskutera och ta tag i massa annat: formerna för partisamarbetet, organisatoriska utmaningar för att få med fler, utspel som kan få medialt genomslag och fungera taktiskt attraktivt gentemot olika grupper.

Men jag är övertygad om att en politisk opposition som sitter fast i den mediala och parlamentariska logikens snäva cirkel, riskerar att göra sig irrelevant i en dramatisk tid. Och förlora val på köpet.

Lever det socialdemokratiska liket?

Nu ligger ett annat samtal som jag deltog i på Socialistiskt Forum uppe på SVT Play. Seminariet hade rubriken «Lever det socialdemokratiska liket? Tre europeiska lärdomar». Inledningarna handlar om Tyskland, Storbritannien och Norge, och sedan vidtar en diskussion med utgångspunkt i valresultatet i allmänhet och den socialdemokratiska krisen i synnerhet.

Deltar gör undertecknad, Marika Lindgren Åsbrink, Kristina Linderoth och Peter Gustavsson.

För den som vill se ännu mer forumet rekommenderar jag varmt seminariet «Vem är rädd för jämlikheten?» med bland andra Josefin Brink. Det är viktiga och intressanta diskussioner om inkomstutjämning och socialförsäkringar som förs där.

How do you afford your rock n' roll lifestyle?

Dagens Nyheter kör en i och för sig intressant mysintervju med Tony Blair, som tydligen "navigerar med någon form av inre kompass" samt "tycks ha en medfödd intensitet och framtidstro".

"Galen på rätt sätt, kan vara vägen till framgång för en toppolitiker", är en slutsats av intervjun. Men nu är Blair färdig med politiken. Istället är han glädjande nog såväl fredsmäklare som entreprenör.

Väldigt tidsenligt alltså. Därför också rimligt att intervjun publiceras under vinjetten "Livsstil". Att vara ockupationsentusiast med förvriden självbild har blivit ett sätt att leva.

Att sen brittisk socialdemokrati samt drygt en miljon irakier råkade dö på grund av den livsstilen, det vore väl sådär jantelagsaktigt brottsligt att påpeka i sammanhanget.

Borgerligheten slipar knivarna

Jag kommer att skriva ledare i Flamman ungefär en gång i månaden. Veckans ledartext handlar om finanskrisens politiska efterdyningar:

Tidningen Economist – på ledarplats den europeiska kapitalmaktens politiska röst – hyllar i senaste numret de enorma nedskärningar som den brittiska regeringen föreslår. En halv miljon beräknas förlora sina jobb i den offentliga sektorn. Arbetslösa och förtidspensionerade får lägre ersättningar. Avgifter höjs. Economist tycker ändå att man borde gått ”djärvare” fram med att ”designa om den brittiska staten”. Hälsoväsendet pekas ut som slaktobjekt.

I Independent skriver ekonomiredaktören Hamish McRae under rubriken ”Framtiden börjar här”, att den nya budgeten ”signalerar en ny era av lägre ambitioner för det offentliga och en krympande gemensam sektor”. Nu tas steg för att omdefiniera ”vad staten i ett västerländskt samhälle gör för sina medborgare”.

Läs gärna resten.

Fler goda eftervalsanalyser

Svensk socialdemokrati är efter valresultatet i en öppen och rejäl kris. Men detta är också ett parti med stora resurser - medlemsmässigt, materiellt, intellektuellt - och ett parti som under överskådlig tid kommer att vara det största parlamentariska verktyget för progressiv politik. Socialdemokratisk eftervalsanalys rör därför långt fler än organiserade socialdemokrater.

Jag tycker du ska läsa de här artiklarna:

1. Kajsa Borgnäs följer upp sin utmärkta artikel i Dagens Arena med en text i Expressen: "Verklighetens folk lämnades i sticket", är rubriken.

2. Daniel Suhonen skriver om varför valresultatet är "en konsekvens av systemskiftet i sig själv", och om hur S kan vinna i Stockholm med en återuppväckt, moderniserad socialdemokratisk reformism.

3. "Skyll inte på Mona!" skriver Björn Elmbrant i sin analys. Han konstaterar att detta är en större socialdemokratisk kris i Europa och att det är den som behöver skärskådas: "Det går att hitta ett antal gemensamma nämnare för denna europeiska tillbakagång, som inte stavas Sahlin"

Och så ett bonusspår, som varken handlar explicit om socialdemokratin eller är skriven av en socialdemokrat. Jenny Wrangborg skriver eftervalsdikt: "i hallen står travarna av flygblad / nästan allt återstår att göra"

Mer eftervalsanalys: Vi har inte bara förlorat valet, vi har förlorat Sverige

Jag har skrivit en text hos Dagens Arena, som nu kör en serie inlägg om valresultatet:

Vi har inte bara förlorat valet, vi har förlorat Sverige. Det är detta som är Sverige nu. De här förändringarna kan inte ”återställas” med ett nätt paket av riksdagsbeslut i oktober 2014. En socialdemokrati och en vänster som nu inte söker sig utanför riksdagens plenisal och pressrum för att hitta den politiska pulsen blir irrelevant.

I tre decennier har arbetarrörelsens politiska partier backat för trycket från en nyliberal ekonomiskpolitisk offensiv. Större inkomstklyftor har accepterats som naturnödvändighet. Uppluckring av arbetsrätten har bemuttrats på politisk nivå, men inte mycket mer. Socialdemokratin själv har genomdrivit storskalig marknadisering av välfärden, naivt förfäktande en skillnad mellan finansiering och driftsformer, som om omvandlingen inte hade en glasklar riktning bort från välfärdsbygget.

Så har skillnaderna i grundläggande makt- och fördelningsfrågor inte kunnat få en tydlig återspegling i det partipolitiska landskapet. Och så har arbetarrörelsens partier i land efter land förlorat lojalitetsband, identifikationspotential – och röster.

Läs gärna hela!

I samma serie skriver Kajsa Borgnäs, tidigare ordförande för S-studenterna och nyss utsedd till socialdemokraternas kriskommission, men ansvar för att få liv i idédebatten. Det är bland det bästa jag läst om socialdemokratins problem på många år. Kondenserat ned till en kort text: "(S) säger en sak men står för en annan". Läs!

SD in i riksdagen: självkritik och ansvar, marknadsfundamentalism och högerpopulism

På SVT Debatt har jag relativt utförligt skrivit om Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, vad det beror på och vartåt nu.

De senaste tre decennierna har på flera sätt varit marknadsfundamentalismens. Gemensam egendom har sålts ut. De ekonomiska klyftorna har ökat. Övergripande budgetlagar har snävat in utrymmet för den ekonomiska politiken. Underkastelse inför EU-direktiv har juridifierat och pressat arbetstagarnas kamp för goda villkor. Upphandlingsregler, konkurrensutsättning och utbredningen av marknadsorienterade styrningsmodeller i den offentliga sektorn har gjort den till allt mindre av ett systemalternativ. Och inte minst: viktiga politiska beslut har dragits undan från öppna processer och allmänna val. I Sverige är pensionsöverenskommelsen ett tungt typexempel. Denna gigantiska överföring av resurser från det gemensamma till finanskapitalet – och risker åt motsatt håll – hade svenska folket i praktiken ingen möjlighet att påverka. Och överenskommelsen ligger än idag i händerna på ett slags väktarråd med representanter från borgerligheten och socialdemokraterna.

Allt detta har begränsat den demokratiska politikens räckvidd. När det kan se ut som att den traditionella politiken bara är en fråga om olika hastigheter på ”den enda vägens politik”, så påverkas också synen på det politiska systemet i sig.

[…]

Så vad nu? Man kan och bör hoppas på anständiga, liberala krafter inom svensk borgerlighet. Men det går knappast att räkna med att de borgerliga partierna ska motstå högerpopulismens lockelse. Vänstern och arbetarrörelsen måste därför självkritiskt förbereda sig för ett större ansvarstagande i kampen mot den främlingsfientliga högerpopulismen.

Läs gärna hela!

En annan valanalys som jag varmt vill rekommendera är Ida Gabrielssons finstämda och skarpsynta text ”Jag sörjer det Sverige som jag växte upp i”.

Och några till: Åsa Linderborg och Daniel Suhonen, Olle Svenning, Eric Rosén, Thaher Pelaseyed, Erik Berg.

PS. En lite lustig och ganska intressant diskussion förs exempelvis i Norge, där Fremskrittspartiet dels vill distansera sig från SD (liksom Dansk Folkeparti) genom att kalla dem "mer socialdemokratiska", dels upprepar det vanliga mantrat om att man i Sverige "inte tagit debatten". Det är en retorisk manöver som jag tror att vi kommer att få se mer av i Sverige också, från olika blåbruna krafter. Man kan se en tv-diskussion om detta, där en Frp:s invandringspolitiske talesman (och även undertecknad) deltar. Men läs också gärna det jag skrev om detta redan för ett år sedan: "Det är inte överraskande att ett väletablerat parti som Frp inte vill förknippas med SD"

[Exp][DN][DN][DN][AB][AB][SvD]

Rödgrön regeringsplattform

Nu är den här. Bland annat innehåller överenskommelsen:

• 100.000 nya jobb-, praktik- och utbildningsplatser
• Satsning på bostadsbyggande – framför allt hyresrätter
• Studiebidraget höjs med 400 kronor och studielån med 200 kronor i månaden
• Kraftig sänkt maxtaxa i förskolan
• Maximalt 100 kronor i timmen för hemtjänst
• Max fem barn per pedagog i förskolan
• Långtidsplan med 100 miljarder i järnvägs- o kollektivtrafiksatsningar
• Tandvården avgiftsfri fram till 24 år
• En heltidsmiljard – och beredskap att lagstifta om stärkt rätt till heltid om det inte kommer framåt avtalsvägen

Det är en bra plattform, som tydligt kontrasterar mot de fyra senaste årens elände. Nu tar vi och vinner valet.

(Expressen listar 18 av förslagen. Se också AB, DN)

Överklassnära frågeställningar och verklighetsnära undersökningar

Den tunga mediemakten utövas inte genom censur eller ens i första hand genom politiskt vinklade artiklar. Det är i det medvetna eller (klass)omedvetna valet av utgångspunkter, frågeställningar och normalitetsmåttstockar som de verkligt maktreproducerande finns.

I valrörelsen märks detta extra tydligt, när särskilt frågeställningar som rör villkoren i arbetslivet trängs tillbaka än mer än vanligt, till förmån för sådant som utgör vardagsproblem för ett smalt gäng i samhällets topp, och för dem som hör till de uppåtsträvande journalism- och kommentariatskikten, företrädesvis bosatta i Stockholms innerstad.

UPPDATERING: Jovars, se här.

Eva Franchell på Aftonbladets ledarsida tar upp detta i en viktig artikel, apropå hur tv-utfrågningen av Mona Sahlin förlöpte:

Undersökningarna visar att väljarna tycker att jobb, skola och vård är de allra viktigaste valfrågorna. Men i gårdagens utfrågning av Mona Sahlin tog man i stället upp ämnen som:
* Rut-avdraget som används av 1,3 procent av befolkningen.
* Fastighetsskatten som berör en procent av befolkningen.
* Förmögenhetsskatten som antagligen kommer att beröra några promillen när de rödgröna väl förhandlat den med näringslivet.

Lite trött blir man på en valrörelse som handlar så mycket om överklassens vedermödor. När kommer de verkliga frågorna upp i debatten?

Också Flammans Aron Etzler kommenterar: ”Hur har vi hamnat i denna dalta-med-gubbar-i-Bromma-och skit i en ungdomsgeneration-stämning?”

Apropå media och Sahlin-utfrågningen. Aftonbladet har faktiskt genomfört en riktig undersökning för ovanlighets skull. Och den visar att ”Tittarna ger Mona tummen upp”. Bara 15 % tyckte att Sahlin var dålig eller mycket dålig, medan 44 % tyckte att hon var bra eller mycket bra. 29 % gav betyget godkänt.

Detta ska kontrasteras mot de ständiga webundersökningar som konsekvent ger 65-75 % övervikt till högern och motsvarande diss av socialdemokratin och vänstern. Betänk då även att exempelvis Expressen vid ett flertal tillfällen har fört effekterna av det skeva urvalet till högre nivåer, genom att basera ”journalistik” på resultatet av websvaren. Jag har skrivit om det, här, här och här.

Man skulle önska att det fanns någon sorts självsanering eller överenskommelse om att undvika den typen av flagrant vinklade skriverier. Men det är nog för mycket begärt, i dagens medielandskap.

Lästips: «The strange death of social democratic Europe»

Leigh Phillips från EU Observer skriver om problemen för europeisk socialdemokrati (och de vänstersocialistiska partierna som inte heller förmår täcka upp), när politiken urvattnas och reformismen avstannar. Om man inte vänder trenden fortsätter högern sätta den ekonomisk-politiska dagordningen och högerpopulisterna och soffan vinna röster. Viktig läsning och tankeföda.

Where is the social democratic Manhattan Project? Where is the peaceful but Total-War-like mobilisation to end poverty, to end inequality?

Social democracy will not survive if it only proposes to defend what remains of the welfare state or, as in practice it actually does, cuts more slowly than the right would. There must be the offer of hope, of the New Man, of a New Society, of a New World, where every single person on this planet will - and soon! - be able to realise the full potential of his or her humanity.

Läs!

PS. Tipset kommer från Manifest Orientering. Ett (oftast) veckovist nyhetsbrev på norska, som man kan och bör prenumerera på (gratis).

Flamman!

Flamman blir allt bättre. Nu har tidningen också fått en fräsch, snygg och översiktlig hemsida med delningsfunktioner och annat gôtt. Kolla in.

I senaste numret har jag skrivit krönika om krisen som blev vår: Visst är det kris.

Jakten på den mytiska medelklassen leder till att hela Stockholm mytifieras

Man orkar ju knappt kommentera Ilja Batljans (S) och några andra ängsliga högersocialdemokraters konstiga utspel om fastighetsskatten och vänstersvängar och hej och hå. Men Marika Lindgren Åsbrink har gjort det på ett utmärkt sätt. Till exempel ställs uttalandet om att "i Stockholm är 40.000 [i månaden] en vanlig inkomstnivå" (S-kommunalrådet i Sigtuna Anders Johansson) mot det faktum att det är runt 13% av stockholmarna som har den inkomstnivån.

Läs förresten också det Aron Etzler skrev i mars: Medelklassen i Stockholm kan inte avgöra valet.

Och efter «New Labour»?

Så mycket att säga om det brittiska valet, så lite tid. Klart är väl att «New Labour» slutligt gått ned sig i Tredje Vägens kvicksand, med bördan av blairismens hängande om halsen – ett öde som drabbat de flesta socialdemokratiska partier i norra och västra Europa. (Tipsar i det sammanhanget om Jens Lundbergs essä «I den tredje vägens ruiner» från Tvärdrag 5-2009)

En viss mobilisering kunde noteras i slutet av valrörelsen, för att trots allt slippa en Tory-regering som verbalt och «kulturellt» försökt distansera sig från Thatcher-eran, men som förstås i grunden är samma reaktionära överklassparti som förut. Delvis har det handlat om att folk röstat på Liberaldemokraterna, även om deras framgångar blev långt mindre än vad det ett tag verkade som, och de faktiskt tappade några mandat sammantaget. Hur som helst bidrog den sena mobiliseringen till att egen Tory-majoritet stoppades, men Labours valkatastrof är likafullt ett faktum. Och nu tar alltså Cameron över i koalition med Liberaldemokraterna.

Labour ska nu starta en välbehövlig inre process för att få fram ny partiledare och ny politisk linje. Det blir mycket intressant, och kommer att ha en påverkan på europeisk socialdemokrati mer brett.

New Statesman skriver om de olika möjliga kandidaterna till ledarskap i Labour. En mer politisk bedömning gör Seumas Milne i en mycket läsvärd artikel i Guardian. Han konstaterar att de ekonomiska eliterna nu vässar knivarna mer ohämmat och han varnar för att den antagligen mest populäre kandidaten David Milliband, som han menar är Blairs arvtagare i avgörande delar, utan vidare ska segla in på ordförandeposten.

With Liam Fox as defence secretary, William Hague at the Foreign Office, George Osborne as chancellor and Michael Gove in charge of schools, you have a quartet of throwback enthusiasts for US neoconservatism unmatched in today's western world. For all the talk of the brilliance of the Tory modernisers' coup, the prospect of the new home secretary Theresa May – who voted against abortion and gay adoption rights – heading up the government's equalities agenda, or Iain Duncan Smith dragooning the sick and the jobless into privatised cheap labour schemes is a sobering measure of the new reality.

[…]

Last week, Gordon Brown helped prevent a Labour meltdown with a last-minute appeal to a core vote fearful of the return of the Tories. But Labour has lost five million votes since 1997, four million of them under Tony Blair. The largest share came from a working-class electorate New Labour insisted had nowhere else to go, with a significant chunk from a progressive middle-class constituency revolted by wars and attacks on civil liberties.

To win those voters back demands first of all a recognition that the neoliberal dogma of the New Labour years has been discredited by epic market failure and its disastrous impact on working-class communities. There's room to build on the outgoing government's recent tentative shift towards more social democratic solutions. But it also requires a clear break with the calamitous ideology that led Britain into five wars in succession, as it tailed behind the US imperial juggernaut.

Läs hela!

Apropå arvet från New Labour så är ledaren i senaste numret av New Left Review, som kom före valet, en lång essä skriven av Tony Wood: «Good Riddance to New Labour». Wood menar att argumentationen om att Labour trots allt gjort bra grejer och/eller trots allt vore bättre än alternativet inte längre håller. Det kan man tycka vad man vill om, men artikeln bjuder på en skarp analys av de 13 åren med Blair och Brown. Han börjar med den entusiastiska krigspolitiken i armkrok med USA och pekar på att den också spillt över i form av auktoritära och repressiva grepp på hemmaplan. Men Wood går också igenom den ekonomiska politiken, inte minst hur privata bolag har gynnats över statens resultat- och balansräkning med olika former av ”Offentlig-privat samarbete”. Det blir dyrt för skattebetalarna, samtidigt som fler och fler av statens funktioner delegeras till kapitalet, menar Wood. Bra helgläsning.

Till sist: Här är dealen mellan Tories och Lib-Dem som utgör utgångspunkt för regeringssamarbetet. Nedskärningar utlovas och den historiska chans som fanns för en genomgripande omvandling av valsystemet verkar kunna bli halvdåligt tillvaratagen. 55%-gräns för misstroendevotum förefaller förresten vara en ologisk och demokratiskt tvivelaktig hybridlösning. Men det finns positiva saker som Liberaldemokraterna tryckt in i denna första överenskommelse – och det handlar om att bryta med den fruktansvärda övervaknings- och repressionslinje som Labour har plöjt fram. Craig Murray listar de skrivningarna och säger att han därför stödjer regeringen. Jag håller med om att det är glädjande signaler, men det återstår verkligen att se vad som materialiseras. Liberaldemokraterna är inte den starka parten i det här samarbetet, och de här frågorna tenderar att hamna i strykklass när det blir dragkamp. Polly Toynsbee skriver om samarbetet i allmänhet att Lib-Dem riskerar att bli nedtrampade av Tories som av en noshörning som inte ens märker det. Tyvärr tror jag att integritetsfrågor kan hamna allra längst ned i den högen.

Illa RUTet. Några rader om dumghandism och den eländiga mellanskiktsjournalistiken

Enligt en flockjagande journalistkår är det skandal och riksnyhet att några av de höginkomsttagare som får avdrag för «hushållsnära tjänster», är socialdemokrater.

I Aftonbladet ställer Lena Mellin den tröttsamma frågan: «Man ska leva som man lär, eller hur?»

Jag vill gärna passa på att som bekymrad medborgare ge ett tydligt svar på Lena Mellins fråga: Nej, det ska man inte.

Varför det? Jo, för att skattepolitik inte är en «lära» och socialdemokratiska politiker vare sig är eller bör vara vare sig gurun eller profeter.

Det talas alltså om hyckleri. Detta ord är ett av de mest missförstådda och inflaterade i politiska sammanhang. Hyckleri är till exempel om man säger att ingen ska ha sex före eller utanför äktenskapet och sedan ägnar sig åt detsamma. Detta – alltså inte sex, utan hyckleri – bör man huvudsakligen avhålla sig från.

Nu handlar dock inte diskussionen om avdraget för «hushållsnära tjänster» om något som kan liknas vid ovanstående. Om socialdemokratiska politiker hade stått vid skattekontoren och med ena handen på partiprogrammet varnat dem som gör skatteavdrag för helvetets personliga kval, då hade vi kunnat snacka hyckleri. Det har de nu – tack och lov – inte gjort.

Problemet med avdraget är att det finns i skattesystemet, inte att det används av dem som köper sådana tjänster. Det politiska förslaget från motståndare till avdraget är att avskaffa avdraget – inte att söka upp dem som använder avdraget för att ge dem dåligt samvete.

De vid varje tid gällande skatteregler gäller också socialdemokrater. Alternativet är naturligtvis fullständigt bisarrt. Ska den som yrkar på högre skatter åsiktsregistreras och tvingas betala högre skatt även om något sådant beslut inte fattats? Ska förresten högersympatisörer och privatiseringsivrare förvägras tillgång till offentlig sjukvård eller studiemedel?

Mer allmänt: ska varje person som främjar ett politiskt förslag om samhällsförändring leva som om den förändringen redan förverkligats?

Detta är en viktig fråga, som gör skandaljournalistiken runt RUT-avdraget ännu mer problematisk än att den för in diskussionen om högerns ekonomisk-politiska fiasko på ett stickspår.

Leva-som-man-lär-diskursen blir ett hinder för varje seriös diskussion om genomgripande social transformation. De förändringar som man kan genomföra genom att själv «föregå med gott exempel» är alltid mycket begränsade till sin karaktär. Själva poängen med samhällsförändring är ju att det handlar om organiseringen av samhället, om villkoren för våra sociala relationer i bred bemärkelse.

Det ger ingen mening att försöka ändra inkomstfördelningen i samhället, bygga ut kollektivtrafiken eller förbättra den offentliga servicen genom att «föregå med gott exempel». Detsamma gäller för all del också skattesystemet.

En journalistisk och politisk diskurs som för bort samhällsdebatten till ett privatmoraliserande dimlandskap fungerar konserverande och reaktionärt.

En mer intressant diskussion hade kunnat vara hur ledande journalisters och politikers inkomster och klassrelaterade självuppfattning påverkar deras uppenbart stora intresse för ett samhällsekonomiskt ineffektivt och orättvist skattepåhitt. Men man kan ju inte diskutera allt i medierna – man får prioritera att skriva om sådant som alla andra skriver om.


[AB][DN][SvD][GP][SR][Exp]