tisdag, september 20, 2011

Jakten på fantasierna om medelklassen – exemplet Norge

Det har varit kommunalval i Norge. Moderaternas systerparti, Høyre, gjorde ett mycket bra val. Det gjorde också socialdemokraterna, Arbeiderpartiet. Av väldigt olika skäl blev valet ett bakslag för Fremskrittspartiet och Sosialistisk Venstreparti. I Oslo lyckades de borgerliga behålla makten, som de har haft i fjorton år nu. (Den senaste perioden har Høyre och Frp styrt tillsammans, med ”parlamentariskt” stöd huvudsakligen från liberala Venstre). Samtidigt behöll de rödgröna makten i ”utställningsfönstret” Trondheim, där man 2003 tog makten efter ett bejublat fackligt basarbete, och omvaldes 2007 på samma sätt (beskrivet bland annat av Aron Etzler i boken Trondheimsmodellen). Och i Fredrikstad blev ett sådant fackligt-politiskt samarbete basen för en storseger som krossade det styrande Fremskrittspartiet.

Ändå är det i Norge, liksom det har varit i Sverige, vanligt att det politiska kommentariatet utifrån sin bekväma mellanskiktsposition ordinerar den platta och beprövat misslyckade lösningen att socialdemokratin måste ”gå åt höger” för att vinna ”medelklassen”. Här är ett exempel från VG. På detta skriver Julie Lødrup och Magnus Marsdal från (min arbetsplats) Manifest Analyse ett svar som är mycket väl värt att läsa.

Intet sted går Ap så oppsiktsvekkende fram som i Fredrikstad. De siste tre årene har det lokale LO kjørt kampanjen «Rødgrønt Fredrikstad 2011», med store konferanser for tillitsvalgte, 70-80 bedriftsbesøk, høy medieprofil og hard konfrontasjon med Frps ordfører. Resultatet ble 49 prosent til Ap etter 30 prosentpoeng framgang, og regimeskifte.

I Oslo – landets mest klassedelte by – signerte lederne i Ap og SV på at selv ikke de rikeste av de rike skal ut med ett øre i eiendomsskatt. Gevinsten ble fortsatt blått styre av hovedstaden.
Läs gärna!

(För den svenske läsaren av ovanstående. I Norge är utformningen av fastighetsskatt en möjlighet för kommuner, inom vissa lagligen fastställda gränser)

2 kommentarer:

Anonym sa...

Den här diskussionen har varit stor i Sverige också. Men: Varför vill partier på vänstersidan, t ex socialdemokrater, bedriva en "högerpolitik"? Det framstår som obegripligt och jag frågar mig: Varför stanna kvar i ett vänsterparti som tänker bedriva högerpolitik? Vilken ideologi har egentligen de personer (och de verkar vara många) som förespråkar traditionell högerpolitik (i stort och smått)?

Varför inte byta parti om man vill bedriva en annan politik?

Är det så att de personer som förespråkar en sådan förändring är rädda om sina egna positioner? Och/eller är det så att de tillhör en särskild elit (politiker- eller maktelit) som har (och får alltmer) liknande värderingar och åsikter, åsikter som uppenbarligen ligger ganska långt från majoriteten. Med andra ord, en sorts "group think" eller socialisering(?)

Jan Wiklund sa...

Det är väl så att ledande yrkespolitiker har en livssituation och en inkomst som motsvarar övre medelklassen och - medvetet eller omedvetet - tillägnar sig åsikter som andra inom övre medelklassen har.

Hur var det nu Marx sa om detta?

Samtidigt har exempelvis socialdemokratiska politiker sitt parti att tacka för denna position. De kanske i några fall skulle kunna byta parti, men alla kan inte byta parti. Alltså återstår den möjlighet som faktiskt också förverkligas.

Inte ska vi moralisera mot dom inte, däremot mot oss själva som låter det ske. Det är ju vi som hela tiden belönar dom genom att rösta på dom och inte på något vis (annat än genom mutter på bloggars kommentarsfält och i tidningars insändare) bestraffar dom för deet.