Älskade fascism; recension

Den här texten om Henrik Arnstads uppmärksammade bok Älskade fascism – De svartbruna rörelsernas ideologi och historia är skriven för och i Bokmagasinet i norska Klassekampen, publicerad den 10 augusti. Den norska texten finns här. Jag lägger upp den svenska versionen här. (Den skiljer sig marginellt från den publicerade norska p.g.a. redigering i slutfasen)

___________________

– Det är tjejgymnastikskor.

– Det är det inte alls det! Ser du inte det? Ser du dåligt eller?

– Nej, det är tjejskor.

– Jävla fascist!

Scenen utspelar sig mellan två små pojkar i hippiekollektivet i Lukas Moodyssons film Tillsammans (2000). Utsatt för påhopp tar sjuårige Tet (namngiven efter den vietnamesiska befrielserörelsens offensiv 1968) till det grövsta verbala artilleriet.

Inte sällan är det ungefär så begreppet fascism har använts i vardaglig politisk debatt – kanske särskilt inom vänstern – under efterkrigstiden. Andra världskriget var en sådan urladdning att fascismen i mångas ögon inte bara tycktes militärt besegrad och politiskt diskrediterad, men närmast overkliggjord; passande som en generell term för det ondskefulla. När författaren och historiejournalisten Henrik Arnstad tar sig an fascismen som både ett historiskt och levande fenomen, måste han därför precisera att ordet har kommit att utgöra dels ”ett skällsord”, dels ”en beteckning på en specifik politisk ideologi”. Och det är i den senare betydelsen som Arnstad önskar att fördjupa sig.

Boken inledes med ett kapitel om ”Fascismens historiografi”. Där ska den politiska och vetenskapliga debatten om fascismen sammanfattas, och en hård definition av fascismen erbjudas – en som ska upprepas gång på gång och utgöra det analytiska generalverktyget i boken. Arnstad lutar sig kraftigt mot den brittiske historikern Roger Griffin, ”ansedd som världens främsta auktoritet angående studier av fascismen”. Och definitionen är denna: ”Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna – i sina olika gestaltningar – är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse”. Det sista är ett försök att förklara det uttryck som Griffin har myntat: ”palingenetisk ultranationalism”.

Genom detta gör Arnstad ett skarpt val av teoretiskt perspektiv, vilket han också kortfattat redogör för. Grovt sett väljer en skola där fascismen beskrivs ”positivt” – genom vad den själv står för – i kontrast till att förklara fascismen i huvudsak genom vad den inte är; vad den reagerar mot (anti-marxism, anti-feminism, osv.). Och att han teoretiskt placerar sig i ett borgerligt-liberalt läger framför en marxistiskt inspirerad.

Marxistiska bidrag till analysen av fascismen har varit omfattande och fyllda av motsättningar. Ett sammanfattande drag kan sägas vara att de diskuterar hur den kapitalistiska ekonomins ackumulationsprocesser förändrar och förändras av förhållanden i och dynamiken mellan olika klasser.

Givetvis kan det perspektivet väljas bort, men Arnstad argumenterar enligt min mening svagt för sitt val. När han ska avfärda marxistiska analyser och forskningsperspektiv, gör han det genom att koppla dem till ”det stalinistiska Sovjetunionen” som ”omedelbart efter 1945 tog kommandot angående en teoretisk förklaringsmodell av fascismen”.  Ett uttalande från Komintern 1933 och en text från ett sovjetiskt uppslagsverk 1982 citeras, varefter läsaren försäkras att ingen behöver bry sig om denna ”förklaringsmodell” efter 1990. Men för det första var det enorma konflikter om tolkningen av fascismen inom den tidiga kommunistiska rörelsen. För det andra, och viktigare, är det orimligt att likställa marxistiskt inspirerade teorier om fascismen med rigid sovjetisk statsideologi.   

Arnstad återkommer visserligen kort i mer positiva ordalag till marxistiska tänkare som Antonio Gramsci och Nicolas Poulantzas. Men det han ändå kastar ut med sitt ”sovjetiska” badvatten, är kopplingen mellan kapitalismens inre dynamik, dess påverkan på klasstrukturen i samhället, och utrymmet för fascistiska rörelser. Att konkret analysera dessa kopplingar är naturligtvis något annat än att reducera fascismen till ett närmast automatiskt utslag av kapitalismen. Arnstad väljer det senare perspektivets orimlighet för att undvika att ge sig i kast med det första. Det finns gott om forskare och teoretiker som – utan att ha något med Sovjetunionen att göra – försöker sätta fascismen och dess organisatoriska utslag i ett socialt och ekonomiskt sammanhang – där ekonomiskt alltså ska förstås mycket mer komplext än att profitkris/arbetslöshet/imperialism automatiskt ger fascism.

Det är kanske en oförlåtlig kritiker-synd att efterlysa en annorlunda upplagd bok än den som författaren faktiskt skrivit. Men jag kan ändå inte låta bli att önska att Arnstad hade gjort som Robert O. Paxton gör i sin bok ”The Anatomy of Fascism”, där avsnittet ”What is Fascism?” utgör bokens två sista sidor. För Arnstads inledande teoretiska ansatser kommer i vägen för, snarare än hjälper fram, de välskrivna och spännande kapitlen i bokens mittparti. Men det går heller inte att läsa de kapitlen frikopplade från det teoretiska credot, eftersom Arnstad envisas med att ständigt koppla sina exposéer till Griffins definition, med ”ultranationalismen” som kärnpunkt.

I Arnstads beskrivning är nationalismen ett projekt som föddes med radikala förtecken i den franska revolutionen 1789, men som omvandlades till ett i allt väsentligt konservativt begrepp redan under 1800-talet, med enandet av Italien och Tyskland som viktiga bovar i dramat. Och jo, det ligger visserligen en viktig insikt i att ”nationer skapar inte nationalism, utan tvärtom” och att det finns ett element av att skapa ett ”vi” kontra ”de andra” i varje nationsbygge. Men att därmed avfärda de nationalstatliga projektens progressivt folkliga (och inte bara krigiskt ”mordiska”) potential i 200 år, ger en anmärkningsvärt enögd historieskrivning. En där man måste tänka bort till exempel stora folkrörelsers – inte minst arbetarrörelsens – nationella organisering.

Likväl är det utifrån denna förståelse av ”nationalismen” som vi antas förstå ”ultranationalismen” och därmed fascismen. Och detta leder till en rad märkliga slutsatser i boken.

Enligt Arnstads gränsdragning är det fel att definiera Pinochets diktatur och flertalet andra latinamerikanska militärjuntor som fascistiska. Däremot bör den argentinska peronismen ses som fascistisk. Intressant nog går Arnstad för ovanlighets skull mot Griffin här. Medan Griffin menar att peronismen ”saknade utopin om nationell pånyttfödelse”, så har Arnstad identifierat ”ett starkt drag av antiimperialism hos peronismen, vilket är ett uttryck för nationalism”. Antiimperialism (låt vara att Juan Peróns insatser på det fältet kan diskuteras) kvalificerar alltså mer som ingrediens i fascismen, än det genomgripande bruket av våldsapparaten för att undertrycka facklig och social organisering och upprätthålla extrema exploateringsförhållanden. Arnstad underbygger vidare sin beskrivning av den argentinska ultranationalismen med att det florerar latinamerikanska skämt om argentinare – som går ut på att ”argentinsk identitet rent generellt [är] mycket nationalistisk och argentinare uppfattas av övriga sydamerikanska nationer som chauvinistiskt dryga”. Detta är ett påfallande svagt indicium på peronistisk fascism, och metoden skulle få ohållbara konsekvenser om den generaliserades till förekommande skämt om grannfolk runt om i världen.

Arnstads behandling av ”den nationella frågan” ger nog också en ledtråd till att det antifascistiska motståndet är så frånvarande i boken. I verkligheten har ju detta motstånd, både före, under och efter andra världskriget i stor grad ägt rum i en nationell kontext – som en strid om vad nationsbegreppet ska fyllas med. Det är symptomatiskt, att när Arnstad för en gångs skull nämner antifascismen, blir det i ganska nedsättande ordalag. Han menar att kampen mot Franco för dåtidens antifascister antog ”en närmast religiös status” och att minnet av denna kamp idag lever kvar som något ”i högsta grad internationellt”. Men, Arnstad menar dels att Francos regim inte ska betecknas som fascistisk (falangisterna var fascister, men deras rörelse ”kidnappades” av den konservative Franco), och dels varnar han för att ”den spanska nationalismen är mer komplicerad än i unga flaggviftande statsbildningar”, då den ”grundar sig i medvetenheten om att Spanien under hundratals år var en europeisk stormakt”. På så sätt kortsluts den antifascistiska mobiliseringen för att rädda den spanska republiken och demokratin.

Ett av de tillfällen då svagheten i Arnstads behandling av nationalismens bredd blir tydligast, är när han ska säga något om Norge, både historiskt och i nutid. Att nämna den roll som skidåkning och folkdräktsdesign har haft för skapandet av norsk kulturell identitet, utan att samtidigt försöka fördjupa sig i dess (föränderliga) klassbas och dess emancipatoriska roll (1814, 1905, 1940) blir helt enkelt inte särskilt bra.

När Arnstad i bokens sista del ”Fascismen – 2000-talets ideologi” återkommer till dagens Norge, präglas beskrivningen milt uttryckt av bristande precision. När han skriver om Anders Behring Breivik måste han göra en del kullbyttor för att få honom till ”ultranationalist” i den betydelse som begreppet ges i boken. Att Breivik och hans islamofoba meningsfränder snarare är intresserade av att ”skydda” en mystisk ”Västvärld” är ett avgörande moment som bara berörs flyktigt.

När Arnstad skriver om Fremskrittspartiet, heter det att partiet under ”nyliberalen Carl I. Hagen” bara fann ”begränsat gensvar från norska folket”, medan man efter 2001 gjorde ett ”ideologiskt lappkast” och höjde upp invandringskritik till huvudfråga. Detta, samt Siv Jensens ledarskap, ”ökade partiets folkliga anslag”, vilket lät sig göra på grund av ”den extrema nationalism som präglar Norge”. Detta är på varje på punkt så långt från faktiska förhållanden, att det inte kan tjäna som bas för analytiska kommentarer.

Och det är verkligen synd. Norska debatter – om Utøya-traumat, islamofobin, Fremskrittspartiet, den nationella självförståelsen – hade verkligen haft gott av en skarp och historiskt tränad blick snett utifrån. Idag är det svårt att diskutera norsk rasism som ett strukturellt fenomen, och påfallande känsligt att diskutera Fremskrittspartiets roll i sådana termer. Om detta har Arnstad flera goda observationer, men de kommer helt i skymundan för de illa underbyggda utfallen mot den ”extrema nationalismen” i Norge.

”Älskade fascism” börjar och slutar i problematiska påståenden och analyser. Kan den likaväl utgöra ett gott bidrag till förståelsen av fascismens historia och samtid? Jag skulle – trots min grundläggande kritik – svara ett tydligt ja på den frågan. ”Älskade fascism” öppnar och populariserar viktiga fält. Dels levandegör den mellankrigstiden – en epok som i det allmänna medvetandet har ”försvunnit” bakom andra världskriget, men som har oerhört mycket att säga oss idag. Dels påminner den om att fascismen inte är ett musealt, men ett levande politiskt fenomen. Arnstad skriver medryckande när han förmedlar viktig och för de flesta ganska okänd kunskap om exempelvis japansk och rumänsk fascism, eller bidrar med tankeväckande essäistik i frågeställningar som kvinnors plats i de fascistiska rörelserna; ”judebolsjevismen” i den fascistiska retoriken; fascismens förhållningssätt till det lösliga konceptet ”modernitet”.

Arnstad har i intervjuer varnat för att 2000-talet kan bli ”fascismens stora århundrade”. Hans analytiska förståelse av denna nyandning och hans recept för att möta den, är enligt min mening problematiska på många sätt. Men oron som kommer till uttryck i den är konkret rotad i vår samtida verklighet. ”Älskade fascism” inbjuder läsaren till att se, känna och tänka vidare på den.