Det ena är att uppmärksamma och ta tydlig ställning mot rasistisk hets. Det betyder att uppmärksamma och bemöta den typen av strömningar på arbetsplatser, i organisationslivet och i den bredare offentligheten. Att inte låta utgångspunkten för samhällsdebatten vara ett ständigt malande misstänksamhet mot ”invandrare”, muslimer, romer. Att i breda manifestationer visa att rasistisk hets inte är välkommen i våra skolor, på våra gator. Det andra benet, utan vilket antirasismen kommer att halta, i alla fall om den ska gå långt, måste bestå i att aktivera den axel i politiken som rör motsättningar om fördelningspolitik, skatter, välfärd. Historien och samtiden visar oss att antalet arbetslösa inte är oviktigt, men att farorna med högerpopulistiska lösningar ökar dramatiskt om denna arbetslöshet också omgärdas av en politisk hopplöshet – upplevelsen av att det demokratiska systemet är oförmöget att erbjuda förändring och att det därför är bäst att ”se om sitt eget hus”.Läs gärna hela artikeln.
torsdag, juni 19, 2014
I alternativlöshetens skugga
På sajten Sverige mot rasism har jag gästbloggat om resultaten i EU-valet. Slutsatsen är att det är en allvarligt situation – och att vi behöver en antirasistisk strategi som går framåt på två ben:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tyvärr är slutsatsen lite otillräcklig: "att pressa fram en ekonomisk politik för minskande sociala klyftor, jämnare fördelning av resurserna i samhället, en stärkt gemensam välfärd."
Minskade ekonomiska klyftor får vi först när produktion blir viktigare än spekulation. Dvs när vi får en ny kondratievcykel. Dvs när det finns ett politiskt tryck för att bygga om hela samhället. Det var vad som hände under efterkrigstiden, och det måste hända igen.
Vänstern har tyvärr inget att komma med här. Istället är det miljörörelsen som, i samband med en del fackföreningar, visar vägen. Se t.ex. det danska 100.000 jobs med bæredygtig omstilling, http://u-no.org/KLIMA%20OG%20BESKaeFTIGELSEA4.pdf
Tyvärr har vi ännu inget liknande i Sverige. Bidra gärna!
Jag förstår inte riktigt vad Wiklund menar med att miljörörelsen visar vägen. Vad vi ser är ju tyvärr en allt mindre miljörörelse i takt med att partier som Miljöpartiet säljer sig.
Annars skriver Esbati om att ta EU-valet på allvar, men det är han nog lite ensam om. De flesta röstade ju inte i Frankrike, och de som gick och röstade hade bara ett val om de ville rösta mot EU - Front National. Trots detta var det avsevärt färre som röstade på Front National än i presidentvalen 2002 och 2012, det rör sig alltså om att Front National lyckades mobilisera de sina bäst i ett val där de flesta valde att stanna hemma.
Slutsatsen är alltså ganska enkel: Franska vänstern måste ta ställning mot EU. Fransmännen inser i allt större utsträckning att EU inte är bra för landet efter utvidgningen österut och Tysklands allt större dominans. Alltså måste franska vänstern se till att lyssna på folket och säga nej till EU och euron.
Dessutom måste vänstern bli tydligare i Frankrike. I en tid där franska, greska, italienska, osv. systerpartier till S för en hård högerpolitik, måste vänstern ta klart avstånd från dessa partier. Eftersom vare sig FI eller V vill göra detta, har jag ingen anledning att gå och rösta i september. Vi ser hur det gick för danska V i regering, och vet därmed hur det kommer att gå med svenska V i en S-ledd regering och - viktigare - hur det kommer att gå för folket. I denna situation finns det därför ingen anledning att förvånas över om SD fortsätter att öka: så länge det inte finns något rejält alternativ vänsterut vill samhällsdebatten domineras av en högerdiskurs som gynnar SD.
När det gäller hur man pressar fram en vänsterpolitik på kort sikt, handlar alltså mycket om att vänstern finns representerad i den representativa demokratin. Eftersom vänstern har så gott som rensats ut ur den representativa demokratin, handlar mycket om att starta från scratch (strejker, rörelser, kommunikationskanaler som växer fram, etc.) och sedan finns det kanske något gammalt parti typ V som kan vakna till liv igen istället för att sitta fast i det stelnade, men det är långt från säkert. Dynamiken på vänsterkanten hittas i nya partier i dagens Europa (se till Grekland (Syriza), Spanien (Podemos), Frankrike (Parti de gauche), etc.).
Skicka en kommentar