Jag slapp posttraumatiska stressymptom efter Utøya. Jag hade tur på
det sättet. Det var någon vecka där smällar – dörr som slår igen; något
som ramlar med ett duns – kunde väcka obehag, men det försvann. Jag
slapp mardrömmar och panikskapande flashbacks. Jag började inte se mig
nervöst över axeln. Andra händelser i livet, betydligt tidigare, som
gott kunde ha gett upphov till sådana reaktioner, var de bombningar av
Tehran som genomfördes under kriget Iran-Irak när jag växte upp. Visst
var de mycket obehagliga. Jag minns framför allt andras oro och rädsla;
undantagstillståndet de skapade. Sådant tar man med sig. Men inte heller
det gav några reaktioner av den typ som kommer från under det
kontrollerade medvetandet.
Men så var det igår. Jag tog Leila till badhuset. Det är något vi ofta gör, hon och jag. När vi bytte om var det en man, i sextioårsåldern, som mumlade något rasistiskt. Jag snappade upp "... vad har de bidragit med till Sverige ..." Det var inte tillräckligt högt för att reagera på, särskilt inte där man står bokstavligen naken, och med Leila bredvid. Men blicken och kroppsrörelsen fick fram budskapet. Det var inget mer. Vi gick in för att bada. Men därinne var det nåt som liksom gick av, sönder. Som en rem som lossnar, ett glas som vacklar en stund på en kant men faller.
Där i vattnet med Leila glad och sprallig vid min kropp, kunde jag flera gånger inte kontrollera tårarna. Jag fick hålla henne tätt mot mig för att hon inte skulle se. Fick anstränga mig väldigt hårt för att komma till sans varje gång. Fick kämpa som jag aldrig har behövt förr för att slå bort bilder av livlösa barn på stränder, skrikande flyktingar vid taggtrådsstängsel, fascistiska mobbar som hånar, marscherar, slår.
Det var inte mer än några minuter. Det var ingen som märkte något ens. Jag släppte på det plötsliga, lite krampaktiga greppet runt hennes arm. Vi badade, skrattade, hade det precis så fint som vi brukar. Men det var en konstig och lite skrämmande upplevelse.
Förutom det obehagliga i att förlora kontrollen över sig själv, om än bara partiellt och momentant, var det ju, det kan man inte komma ifrån, en känsla av nederlag. Här har man klarat sig någorlunda från ärr som vore förklarliga, men så upptäcker man ett sår på ett annat ställe. De kom åt en ändå, liksom. Det känns vårdslöst på något sätt. Svagt.
Men så tänker jag – när jag skriver ned det så här – att vi också måste få vara svaga inför varandra ibland. "Om vi inte kan göra vad ingen krävt av oss / går vi under", skrev Brecht. Och fortsatte: "När kampen är som hårdast / är kämparna som tröttast / Den sida vars kämpar är tröttast / förlorar slaget". Herre, vad jag har varit trött den här sommaren! Luktat på nederlagen, känt dem rispa mot själen.
Nästa dag kan man upptäcka att världen är mer än mörker. Det börjar mullra också av solidaritet i Europa. I München – det finns kraft i symboliken! – står människor och ropar välkomna till flyktingar! I min hemstad Stockholm anmäler sig tusentals för att hjälpa till. Där ute finns många som både är hyggliga och som börjar begripa situationens djupa allvar. Jag kan ändå vara i ett vi där det vi är kamrater och vänner och därför har kamrater och vänner.
Jag lät blicken vila ett ögonblick på de kommunalt anställda badvakterna igår, såg mig runt och kände tryggheten återvända. Vi ska inte fly någonstans. Vi ska låta kamp och livsglädje läka såren.
Men så var det igår. Jag tog Leila till badhuset. Det är något vi ofta gör, hon och jag. När vi bytte om var det en man, i sextioårsåldern, som mumlade något rasistiskt. Jag snappade upp "... vad har de bidragit med till Sverige ..." Det var inte tillräckligt högt för att reagera på, särskilt inte där man står bokstavligen naken, och med Leila bredvid. Men blicken och kroppsrörelsen fick fram budskapet. Det var inget mer. Vi gick in för att bada. Men därinne var det nåt som liksom gick av, sönder. Som en rem som lossnar, ett glas som vacklar en stund på en kant men faller.
Där i vattnet med Leila glad och sprallig vid min kropp, kunde jag flera gånger inte kontrollera tårarna. Jag fick hålla henne tätt mot mig för att hon inte skulle se. Fick anstränga mig väldigt hårt för att komma till sans varje gång. Fick kämpa som jag aldrig har behövt förr för att slå bort bilder av livlösa barn på stränder, skrikande flyktingar vid taggtrådsstängsel, fascistiska mobbar som hånar, marscherar, slår.
Det var inte mer än några minuter. Det var ingen som märkte något ens. Jag släppte på det plötsliga, lite krampaktiga greppet runt hennes arm. Vi badade, skrattade, hade det precis så fint som vi brukar. Men det var en konstig och lite skrämmande upplevelse.
Förutom det obehagliga i att förlora kontrollen över sig själv, om än bara partiellt och momentant, var det ju, det kan man inte komma ifrån, en känsla av nederlag. Här har man klarat sig någorlunda från ärr som vore förklarliga, men så upptäcker man ett sår på ett annat ställe. De kom åt en ändå, liksom. Det känns vårdslöst på något sätt. Svagt.
Men så tänker jag – när jag skriver ned det så här – att vi också måste få vara svaga inför varandra ibland. "Om vi inte kan göra vad ingen krävt av oss / går vi under", skrev Brecht. Och fortsatte: "När kampen är som hårdast / är kämparna som tröttast / Den sida vars kämpar är tröttast / förlorar slaget". Herre, vad jag har varit trött den här sommaren! Luktat på nederlagen, känt dem rispa mot själen.
Nästa dag kan man upptäcka att världen är mer än mörker. Det börjar mullra också av solidaritet i Europa. I München – det finns kraft i symboliken! – står människor och ropar välkomna till flyktingar! I min hemstad Stockholm anmäler sig tusentals för att hjälpa till. Där ute finns många som både är hyggliga och som börjar begripa situationens djupa allvar. Jag kan ändå vara i ett vi där det vi är kamrater och vänner och därför har kamrater och vänner.
Jag lät blicken vila ett ögonblick på de kommunalt anställda badvakterna igår, såg mig runt och kände tryggheten återvända. Vi ska inte fly någonstans. Vi ska låta kamp och livsglädje läka såren.
5 kommentarer:
fantastiskt fin text. tack och hoppas på att idealister som du orkar både vara svaga men också känna styrkan att kämpa vidare.
fantastiskt fin text. tack och hoppas på att idealister som du orkar både vara svaga men också känna styrkan att kämpa vidare.
Samtidigt måste man vara klar över att mobbarna själva är svaga. De mobbar för att de måste visa övertydligt att det faktiskt finns andra som är svagare än dom.
Skälet till deras svaghet kan variera, men en del kan man komma åt politiskt. Det är dom som måste mobba för att hävda sig socialt, för att de har ett svagt läge på arbetsmarknaden. Enligt Guy Standing håller vi på att skapa ett inbördeskrig mellan olika falanger av prekariatet för att de ska hålla nere varandra och hindras från att samarbeta. En del av prekariatet utvecklas till rasister, andra till antirasister, och så pucklar de på varandra.
Jag tror att det säkraste sättet att minska mobbningen är det gamla hederliga "arbete åt alla". Men det räcker inte med parollen, man måste visa hur. Man måste visa hur vi ska få igång en högkonjunktur som bygger på verklig produktion och verkligt arbete istället för bara finansoperationer.
Det är lite konstigt att detta ska vara så svårt - särskilt när det finns så mycket att göra! Vi måste ju bokstavligen bygga om hela näringslivet och hela samhället för att komma ifrån fossilenergin.
Förvisso finns det fortfarande folk som kämpar på rätt sida i Tyskland. Fast Tysklands återförening verkar mindre och mindre bra.
Och i Norden (kanske med undantag av Island), baltiska staterna och öst-Europa är tendensen att underordna sig Tyskland.
1945-1985 verkar nu som en parentes i svensk historia, vi ser högerextremismen öka i Norden, baltiska staterna, öst-Europa, Tyskland... tillsammans med en anti-rysk våg med fascistisk underton. Och i allt detta är Tyskland i centrum.
Det tyska Europa som vi ser växa fram, ledsagas av en ökad högerextremism, understödd av ett förtryck av vänstern, särskilt brutal i östra Europa/de tyska satelliterna.
Det råder litet tvivel om att Merkel inte tänker föra vidare den filosofi som återförenade Tyskland följde under Kohl och Schröder, Merkel står för en transition och kommer troligen att efterträdas av en person som kommer att få Merkel att verka mjuk i jämförelse, trots den hårdare linje Tyskland nu följer.
Och sedan i Grekland gick ju regeringen tillbaka i senaste valet efter sitt svek mot grekerna, trots att Tsipras höll valet så fort han kunde, valdeltagandet föll med över 7%, liksom antalet inskrivna på vallistorna och regeringen har nu bara stödet av 21-22% av grekerna med rösträtt.
Vad som händer härnäst i Grekland, där stödet för det grekiska politiska systemet eroderar, är en klurig fråga.
Men visst får vi fortsätta kämpa, samtidigt som det nog i dagens situation är bäst att inte ha för stora förhoppningar på mänskligheten - man får även älska mänskligheten trots den galenskap som råder så att säga.
Det är klart, att SDs framgångar säger nog även rätt mycket om inkompetensen som det politiska systemet leder till även i Sverige. Och ett stort ansvar faller på frånvaron av ett trovärdigt vänsteralternativ med rötter i samhället. Jag undrar därför om det inte behövs nytt även i Sverige om vi vill sätta stopp för ständigt mer högerextremism. Fast när kan en svensk vänster växa fram som bryter med gamla strukturer och är trovärdig? Kanske behövs en misär som den i Grekland innan det händer nåt?
Jag tror i alla fall att det inte finns så mycket att hoppas på när det gäller Tyskland... En progressiv förändring lär komma från någon annanstans. Men jag har inte gett upp hoppet om att Sverige ska kunna välja en annan väg än den som Tyskland nu ser för sig (som riskerar att bli ännu värre än Merkel tänkt sig), det finns hopp, absolut, kämpa på samtidigt som vi förstås inte kan/ska vara övermänniskor!
Sterk tekst, Esbati. Jeg skulle virkelig fått sympati for deg, om det ikke var for at du hver dag slenger ut av deg rasismeanklager mot alle som er uenige med deg. Det er rørende å se hvor stor omsorg du føler for deg selv, samtidig som du gir fullstendig blanke i frykten som den ikke-vestlige masseinnvandringen skaper i befolkningen. Den bare ler du av. Men din smerte i svømmehallen skal tas på dypeste alvor.
Du skaper selv dette klimaet. Du og dine skyver innvandringskritikere enda lenger ut mot høyre, hver eneste dag, med arrogansen deres. Dere vil ikke forstå. Dere vil bare fordømme og utdefinere. Når innvandrere begår lovbrudd og vold forklarer du det med at det er en reaksjon på rasismen og fordømmelsen i samfunnet. Samtidig er du uforsonlig fordømmende mot alle som tenker annerledes i innvandringsspørsmålet, uten å se at du bidrar til tilsvarende reaksjoner på høyresiden – Mer radikalisering.
Skicka en kommentar