Jag vet inte vad som är värst – USA:s och Israel ogenerat vidriga behandling av palestinierna, eller de västerländska mediernas korkade, servila och propagandistiska återgivning av detta dagligen pågående övergrepp.
Låt oss bara snabbt konstatera några grundläggande och uppenbara fakta. Israel ockuperar Palestina. Palestinierna utsätts under denna ockupation för ett systematiskt, rasistiskt vardagsvåld. Både det ena och det andra utgör brott mot internationella lagar och avtal. Låt oss vidare konstatera vad det är som har hänt den senaste tiden, vad beträffar det palestinska styret. Bara några nedslag. USA och Israel har sedan Osloavtalet undertecknats målmedvetet arbetat för att det palestinska ledarskapet ska försvagas, och samtidigt vändas mot det palestinska folket självt och dess motstånd. Efter att Arafats historiska position använts för att skapa acceptans för palestinska eftergifter, slogs fredsförhoppningarna snabbt sönder av israeliska framstötar och provokationer – bland annat nybygge av bosättningar, istället för avveckling. När Arafat senare inte ville vara så underdånig som man önskade sig, sattes han i husarrest och påtvingades i praktiken Mahmoud Abbas som premiärminister. Det palestinska parlamentets arbete har ständigt motverkats, ibland i en ohelig allians mellan presidentadministrationen och Israel, ibland bara av Israel. Numera sitter rätt många ledamöter helt enkelt i fängelse.
Efter att palestinierna förra året – i stor utsträckning i protest mot korruption i och flathet hos den Fatah-styrda myndigheten – trots israeliska trakasserier genomförde ett förbluffande demokratiskt val, och i det valet gav Hamas majoritet, skred USA och Israel omedelbart till verket för att förgöra resultatet av detta val. Den palestinska myndighetens tillgång har blockerats och skapat kaos i det palestinska samhället. Medlemmar i regering och parlament har förts bort. Det har genomförts militära insatser mot de boende på Gaza-remsan. Samtidigt har USA och Israel nu hjälpt Abbas och hans miliser – politiskt, finansiellt och militärt – varje gång de gått till angrepp mot Hamas. På så sätt lyckades man ordna i all fall en början till inbördeskrig.
När de palestinska fraktionerna nu lyckats nå en överenskommelse – tack vare stora eftergifter från Hamas – håller sig Israel till en gammal god tradition: att varje gång ett trovärdigt steg tas – hur litet det än må vara – mot stabilisering, trampa på hoppet, peta i såren, förstöra, förnedra.
Nu rapporterar svenska
medier, att USA och Israel inte tänker erkänna den nya palestinska regeringen. Ett härligt rättframt Up Yours till dem som gett upp prestige och positioner för att nå en överenskommelse som blidkar ”det internationella samfundet”. Jag kan egentligen upprepa det jag
skrev för några månader sedan:
Detta är lydnadsträning med käpp och godis. Och de har mage att tala om demokrati! För folken i Mellanöstern kommer västmakternas lockrop om demokratisering att klinga lika väl som bödelns löfte om sinnesfrid hos den dödsdömde.Men så är det då rapporteringen. Det blir bara så djupt absurt när till exempel Sveriges radio utan vidare meddelar att USA och Israel ämnar vägra ett erkännande av samlingsregeringen ”om den inte rättar sig efter internationella krav och avtal”!
Come again?! Internationella krav och avtal? Kravställarna utgörs alltså dels av en supermakt som har världsrekord i att starta angreppskrig, ”det yttersta brottet”, och iscensatt militärkupper och annat kul i de flesta tidszoner; dels av en ockupationsmakt som har världsrekord i att strunta i och bryta mot FN-resolutioner och andra internationella ”krav och avtal”. Det förstnämnda landet har för övrigt specialiserat sig på att
stoppa säkerhetsresolutioner ämnade att kritisera det senare. Vad är det för värld vi lever i när dessa kan tala om ”krav” på att de ockuperade palestiniernas ledning ska följa ”internationella kvar och avtal” för att ”erkännas” av ockupationsmakten och dess beskyddare?
DN skrirver:
I överenskommelsen om regeringen, som den radikala Hamasrörelsen [fine, men skriv då rimligen också konsekvent, den nykonservativa USA-regeringen, eller den rasistiska israeliska koalitionsregeringen] och Abbas Fatahrörelse nådde i Mecka [under överinseende av USA:s allierade] nyligen, lovade inte Hamas uttryckligen att erkänna Israel [se nedan], ta avstånd från våld [? Palestinierna lever i ett inferno av dagligt våld från en kärnvapenbestyckad ockupationsmakt som maler sönder deras liv. Det är självklart att Hamas tar avstånd från detta våld] eller acceptera tidigare fredsavtal [What? Vilka då? Vilket av de avtal som går ut på att bosättningarna ska avvecklas är det Hamas ska acceptera?].
Ah, det är så galet att man baxnar. Och så är det alltså detta med att ”uttryckligen [!] erkänna Israel”. Det är ett av de där propagandistiska mantran som fått ett eget liv. Ett rörligt mål som kan dyka upp var som helst. Men hallå där: Vad är det som ska ”erkännas”? Är det att staten Israel finns? Eh, tja… det är ju rätt uppenbart. Vi snackar inte ontologiskt gudsbevis här. Är det Israels gränser? Tala i så fall om för oss alla vilka gränser!
Israel erkänner inte några gränser för sig själv. Vad är det då man vill att den palestinska regeringen ska erkänna? Staten Israels ”rätt” att när den vill intervenera var den vill?
Författaren och juristen
John Whitbeck skrev i slutet av förra året
en artikel om denna ”oklarhet”. Den är mycket väl värd att läsa – oavsett vad man tycker om de enskilda slutsatserna.
To demand that Palestinians recognize “Israel's right to exist” is to demand that a people who have been treated as subhumans unworthy of basic human rights publicly proclaim that they are subhumans. It would imply Palestinians’ acceptance that they deserve what has been done and continues to be done to them.
Det är under alla omständigheter uppenbart att detta sorts ”krav” inte är av formell eller juridisk karaktär – de handlar om underkastelse, och om att skapa PR-förevändningar för att fortsätta övergreppen.
Berör våra medier de här frågeställningarna? Icke. När SvD igår skrev om att
Lars Ohly idag skulle få utmärkelsen Årets Palestinavän 2006, av palestinska föreningen, ställer man istället denna spännande fråga:
Ser du inga problem i att du som politiker tar ställning i en konflikt mellan två parter?
Suspect Paki skriver idag om den förkastade samlingsregeringen:
The stench of hypocrisy emanating from the Zionaxis powers is simply unbearable. The common man or woman now, with half a brain, is beginning to wake up and realise what’s going on. Not a moment too soon.
