Det var Den onödiga samtiden
, Lars Gustafssons och Jan Myrdals meningsutbyten utgivna 1974, som föranledde Sven Stolpe att skriva denna klassiska mening i sin recension: ”Jag tänkte ett tag ställa upp boken i min pekoralsamling. Jag ångrade mig. Den gick bus bas i värmepannan”. Jag skrev om nyutgåvan på Manifest förlag, i FiB/Kulturfront #5-2002. Återpublicerar recensionen nedan.* * * * *
Den onödiga samtiden är en samtalsbok från 1974. Jan Myrdal och Lars Gustafsson skriver långa brev till varandra och reflekterar över samtiden, historien och sambandet däremellan. Man skulle kunna tänka sig att den nyutgåva som Manifest förlag nu tagit initiativ till var ett slags historiskt dokument ämnat att framkalla nostalgiskt igenkännande leenden på en och annans läppar. Så är det nu inte. Texten är förbannat spännande att läsa. Både för att den hjälper oss att förstå varför vi är där vi är idag och för att författarna, vältaligt och sakligt, lyfter fram frågeställningar och ställningstaganden som är minst lika aktuella idag som när boken gavs ut.
För en samtida läsare är boken ett skriftligt bevis på hur det som är möjligt att säga och det som uppfattas som möjligt att göra, rör på sig. 1973 kan liberalen Gustafsson redan på sidan 35 tala om ”den antikapitalistiska hållningen vi har gemensamt”. Debattläget är ett annat. Frågorna som ställs andra. Förskjutningar i maktförhållanden i samhället bestämmer inte exakt, men påverkar i grunden ramarna för tanken. Visst blev boken ohyggligt utskälld när den kom ut i original – men den ställde levande frågor som inte kunde ignoreras.
En röd tråd i Den onödiga samtiden är kritiken mot socialdemokratisk hegemoni och folkhemskt hyckleri. Det är ett värdefullt bidrag till begripliggörandet av dagens politiska verklighet. Med skrämmande precision sätter Myrdal och Gustafsson – från olika utgångspunkter – fingret på det som förklarar den fullständiga identitetskris socialdemokratin idag genomgår. Blair och Persson skymtar i textens förlängning när Myrdal skriver om ombudsmän som blivit ämbetsmän.
Två ställningstaganden som 1973 förenar Myrdal och Gustafsson placerar texten mitt i dagens politiska utveckling – gör den samtida, för att tala med Myrdal.
Först det antiimperialistiska anslaget. Däri inbegripet ett ställningstagande mot den fullständiga oförmågan hos debattörer till höger och vänster att begripa, att människor inte accepterar att leva på sina knän hur som helst. Att det därför kommer reaktioner och att dessa inte alltid blir vackra och allmänhumanistiskt lättsmälta. Att man dock måste ta ställning för dem. Detta är ju idag uppenbart livsviktigt i ordets närmast fysiska bemärkelse.
För det andra försvaret av formella – borgerliga – demokratiska fri- och rättigheter gentemot etablissemangets godtycke. I ett läge när svenska medborgare döms till egendomlöshet utan stöd i svensk lag och utan rättegång, när vi får uppenbart politiska domar efter Göteborgskrvallerna och när den mot statsbildning syftande Europeiska unionen stämplar var och varannan som terrorist är det viktigt att läsa och begripa det vältaliga och engagerade försvaret för grundlag och yttrandefrihet. Lars Gustafssons indignerade brev om IB-affären uttrycker en framåtsträvande liberalisms allra ljusaste traditioner.
Därmed reser också en samtida läsning en viktig fråga: var är den borgerliga vänstern idag? Lars Gustafssons fall är intressant. Den som 1973 kunde kritisera socialdemokratins hyckleri gentemot Allende med orden ”Fackeltåg kostar så litet. Man borde pissa i era mikrofoner”, har 2002 vandrat ut i reaktion. När hövligheterna i efterordet har lagt sig talar Gustafsson om ”den islamiska världens uppenbara efterblivenhet […] dess sterila hat mot västerns civilisation”. Den som 1973 kunde komma med skarp och levande kritik mot marxismen säger idag att marxister vill ha en teokrati av förmedeltida slag. Svaret på frågan om den borgerliga vänstern kan anas redan 1973. De politiska motsättningarna skärps. Luckan slår igen för samarbetspolitik. Och borgerligheten vänder sig mot sina egna ideal. Utvecklingen luktar fascism. Den som då slutar ställa systemkritiska frågor, kommer med nödvändighet att slå över i reaktion. Det är strukturellt. Boken är alltså viktig att läsa idag.
Men detta är bara några av de linjer som man kan följa i texten. Här finns funderingar om moral och patos i samhällskritiken, om den intellektuelles livshållning och om Marx arbetsvärdelära. Det är inte bara meningsfull läsning. Det är njutbar läsning. Den som inte läst bör läsa. Den som läst bör läsa om.
