Rättegången mot Breivik

I två dagar har jag varit på rättegången mot Anders Behring Breivik. Är nu sliten efter en storm av motstridiga känslor, och ett stort antal intervjuer. För min del blev den extra vändning under tisdagen, när Breivik i sin redogörelse inte bara nämnte min sambo vid namn, utan också tog upp vårt barn som ett exempel på hennes "förräderi" mot den norska och europeiska kulturen.

Se gärna några av mina kommentarer här (intervju med Aftenposten, video 8 minuter), här (intervju med SVT, video 6 minuter) eller här (intervju i GP).

Lyssna på Breivik!

Idag skriver jag i Aftonbladet om vikten av att lyssna på Breivik nu när rättegången mot honom börjar – och försöka begripa den idévärld som hans brott sätter i blixtbelysning. För den är han knappast ensam om att befolka och sälja in:

Terroristens politiska redogörelse är av stort allmänintresse. Det kommer att vara ett samtidsdokument, viktigt att ta in och reflektera över. För det som utmärker Breiviks politiska rättfärdiggörande – så som det hittills har kommit till uttryck i hans manifest och i de inledande förhören – vittnar om en idévärld som befolkas av långt fler.

Läs gärna.

Förbi Breivik

På måndag börjar rättegången mot Anders Behring Breivik. Själv ska jag bara vara på plats i två dagar i början. Men Jag kommer att följa processen. Och jag hoppas att den kan markera bli början och fördjupningen på en bättre, politisk diskussion. Om detta har jag skrivit en artikel i norska Dagbladet:

Muslimhatet påvirker livene våre, også alle de dager det ikke er massemord.

Läs gärna.

Påminna sig om livet; gå vidare utan att glömma

På måndag nästa vecka börjar rättegången mot Anders Behring Breivik. Han tog livet av 77 människor och jag var sekunder för att vara en av dem han lyckades mörda. Jag är tacksam över att ha klarat mig och att nu få se min dotter tugga frenetiskt på sin strumpa. Min sambo, mamman till barnet, var en av dem som Breivik uttryckligen önskade döda. Vi är intervjuade i Dagbladet här. Det framkom i samband med intervjun att Breivik nämnde hennes namn redan under det första förhöret på Utøya.

Halvår efter Utøya

Det har gått ett halvår sedan "kontrajihadisten" Anders Behring Breivik sprängde en bomb vi regeringshögkvarteret i Oslo och sedan massakrerade ungdomar på socialdemoratiska ungdomsförbundets sommarläger på Utøya. I morse diskuterade jag det kort i TV4:s Nyhetsmorgon, tillsammans med Magnus Linton och Jytte Guteland. Klippet kommer nedan.

Jag vill passa på att varmt rekommendera Magnus Lintons bok "De hatade – om radikalhögerns måltavlor". En effektiv och tankeväckande reportagebok som speglar den nya högern genom nedslag i Ungern, Holland och Norge.

Plundringens tid

I dagens Klassekampen skriver jag om samtida plundringståg och finanskapitalets dragning mot det auktoritära.

De kredittpapirene som finansaktørene sitter på, gir retten til – med statlig tvang om nødvendig – å kreve fruktene av noens arbeid i fremtiden. Når det blir større avstand mellom kreditten som krever renter på den ene siden og det levende arbeidet som skal betjene denne kreditten på den andre, ser vi tydeligere den krigerske karakteren hos finanskapitalen. For da skal altså staten brukes til å overføre ressurser fra det som kommer brede lag av befolkningen til del – helse, utdanning, infrastruktur – til dem som sitter på den finansielle makten. Dette øker naturligvis ikke muligheten, for de som rammes, for å øke sin produktivitet og framtidige betalingsevne. De synker tvert imot ned i dypere avhengighet. Dette er samtidens versjon av konfiskatorisk plyndring.

Läs gärna hela.

Hatet före och efter Breivik

Idag har jag en längre artikel i SVT Debatt, om den politiska miljö som Anders Behring Breivik tillhörde och som är en del av vår samtid, både före och efter den 22 juli 2011.

De ideologiska hetskommentarerna är inte skrivna av den nu häktade Anders Behring Breivik. Och det faktum att många norrmän menade att det vore okej att trakassera vissa av sina landsmän, om nu gärningsmannen hade visat sig vara mörkhyad eller med bakgrund från ett muslimskt land – det är inte heller Anders Behring Breiviks verk. Det är något som hade fått samhällelig acceptens långt innan den 22 juli.

Läs gärna hela texten.

Berlusconi uttömd

En av Europas främsta högerförnyare verkar nu vara på väg att avgå, efter att ha dominerat och omvandlat italiensk politik i nästan 20 år. Han sätt att samarbeta med och legitimera nyfascistiska rörelser, använda staten till att berika privata företag (företrädesvis sina egna) och inte minst använda medier till att skapa en surrealistisk politisk debatt tömd på faktainnehåll, har varit ett föredöme för borgerliga politiker runt om i hela Europa, även om få har lyckats kopiera hans recept fullt ut. Att han nu måste gå, beror i huvudsak på att han blivit mer av ett problem än en tillgång för det italienska kapitalet och för den marknadsfundamentalistiska EU-byråkratin. Nu måste teknokrater in för att garantera att nedskärningarna genomförs och vanliga italienare pungslås under mer ordnade och hårdhänta former.

Men äras bör den som äras skall. Vi minns nu med värme vad moderaternas Gunilla Carlsson, idag biståndsavvecklingsminister, sade om Berlusconi 2001:

- Vi samarbetar bra med Forza Italia i parlamentet. Jag är glad att det gick bra för Berlusconi i valet, säger hon.

Gunilla Carlsson är imponerad över Berlusconis sätt att föra ut sitt budskap på ett enkelt sätt.

Och likheterna mellan hans Forza Italia och moderaterna är stora, menar hon:

- Båda förespråkar kraftigt sänkta skatter, bättre företagarklimat och kamp mot brottsligheten. Där är vi väldigt lika, säger hon.

Men skarpast var som vanligt Carl Bildt, idag utrikesminister och fristående nätdebattör, som med sedvanlig expertis slog fast att Berlusconi nu skulle styra med ett "förstklassigt ekonomiskt team" bakom sig. Leve det!

100 dagar efter Utøya

Deltog i morse i Gomorron Sverige, tillsammans med Mona Sahlin och Anna-Lena Lodenius. Temat var Utøya och vad som har hänt efteråt. (Jag vill passa på att ta avstånd från den slarviga skjortkragen. Man ser inte sig själv när man står i ett kontorslandskap och pratar ut i en kamera)

Fortsatt kamp mot fascismen

LO-tidningen har en intervju med mig i veckans nummer. Läs gärna.

Det farliga muslimhatet

En krönika i norska Magasinet for fagorganiserte. Här är slutklämmen:

En virksom antirasistisk linje må, slik jeg ser det, gå framover på to bein. Det ene er å skjønne at islamofobien, hatet mot muslimer, er et virkelig og farlig problem i dagens Norge. Det er ikke spørsmål om «religionskritikk». Det har egentlig ikke særlig mye å gjøre med religion. Det er en form for rasisme som på lik linje med andre former for rasisme splitter, ydmyker og undertrykker folk. Det andre beinet, må være å ikke «etnifisere» viktige samfunnsproblemer, men å gjøre en økonomisk politikk for økt likhet og sterkere velferdsordninger til toppsak i den politiske debatten. Hvis kampene om rettferdighet, solidaritet og fellesskap kan trenge ut litt av synseriet om innvandrerne, vil mye være tapt for høyrepopulister og hatprodusenter.

Ingen annen samfunnsaktør kan bidra til dette bedre enn fagbevegelsen.

Läs gärna hela.

Israel och «Eurabia»-fantasterna

Idag har jag skrivit i Dagsavisen om den organiserade islamofobin och uppfattningen om Israel som frontlinje i ett civilisationskrig:

I ukene etterpå [Utøya] var også min innboks fylt av kjærlighet. Gjennom alle kanaler strømmet det inn meldinger med støtte og omtanke fra venner, bekjente og ukjente. Men jeg fikk også en del andre meldinger, oftest varianter av budskapet: «Håper du har lært deg en lekse nå og slutter å støtte palestinsk terror mot Israel».

Både taktløsheten og assosiasjonen kan virke absurde. Men om man har fulgt det politiske miljøet som har markedsført hatet mot muslimer, er verken koblingen eller tonen overraskende. Den islamofobe politiske scenen i Europa har nære og dype forbindelser med den israelske høyresiden og med den pro-israelske heiagjengen i USA.

Läs gärna!

Islamofobi, antisemitism och fascism

Cecilia Verdinelli skriver fint och skarpt i GP idag, om debatten efter terrorn på Utøya, och etablerade högerradikalers önskan om att misstänkliggöra politisk analys, eller, ”tillskriva den någon slags ideologiskt neutral extremism”. Att kalla det respektfullt är i ärlighetens namn inte särskilt finkänsligt. Som Verdinelli skriver: ”Avpolitisering är inte det rätta sättet att buga för de döda, avpolitisering är att böja sig för döden”.

I det sammanhanget vill jag tipsa om två mycket intressanta norska artiklar som fördjupar förståelsen för de politiska strömningar som Utøya-mördaren hörde till.

Torgeir Salih Holgersen går i en artikel noga igenom viktiga likheter mellan antisemitism och islamofobi som politiskt verksamma, rasistiska konspirationsteorier. Självklart finns det skillnader mellan mellankrigstidens hets mot judar och dagens hets mot muslimer. Men att studera de förbluffande likheterna förstår vi bägge former av rasismen bättre. Till exempel skriver Holgersen:

Et hovedargument mot å sammenstille islamofobi og antisemittisme, er forestillinga om at ”islamkritikken” kun retter seg mot en ide, en religion, mens antisemittismen retter seg mot en folkegruppe. Noe slikt klart skille finns imidlertid ikke når man studerer antisemittismens historie. Også antisemittismen har sitt utgangspunkt i spesifikk kritikk av den jødiske religionen. Kritikken av jødene som folk har i stor grad vært en oppfølging av kritikk av jødedommen i det at jødene er bærere av jødedommen akkurat som muslimer er bærere av islam. Den moderne rasebiologiske forestillingsverdenen om jødene som var viktig for Hitler personlig er et mye yngre historisk fenomen enn antisemittismen, og også mye mindre viktig enn ”jødedomskritikken” for å forstå omfanget av, og oppslutninga rundt, antisemittiske konspirasjonsteorier i Europa fram mot 2. verdenskrig.

Ta dig tid att läsa hela!

Läs gärna också artikeln «Fascistenes hat mot kvinner» av Rannveig L Molven, om en av de röda trådarna i den historiskt ombytliga men funktionellt sammamnhängde fascismen.

Innvandrermenn, synonymt med muslimer, framstilles konsekvent som onde, barbariske, og blir kollektivt tildelt skyld for alle overgrep som måtte bli begått, det er de som kollektivt representerer all kvinneundertrykking og mishandling i verden. De har ett felles mål; å innføre sharia. Slik kan Jensen [Peder Jensen, aka Fjordman] og Breivik selv fremstå som gode, som de virkelige mennene, som ridderne. De skal redde vestlig kultur (sic), og de kvinnene som innser sine feiltrinn, og innordner seg det nye patriarkatet. For kvinner har nå kun to valg; enten å fortsette å kreve likeverd og frihet, og dermed underkaste seg sharia som en endelig følge av den pågående invasjonen dette fører til, eller å akseptere sine svakheter, og la den nye europeiske mannen ta over kontrollen over livet sitt. Alt annet er i følge nyfascistene en illusjon; kvinnen er bare så fri som mannen tillater.

Läs!

«Den förtvivlade liberalen»

Jag ogillar mycket av det Lisa Bjurwald står för, i synen på ekonomisk politik till exempel och på många utrikespolitiska frågor. Men när det gäller den allt mer dominerande rasistiska dagordningen i Europa, hör hon till en tyvärr allt mindre skara av liberaler som ser, förstår och med mod talar ut mot det som pågår: att islamofobi har blivit den dominerande formen av rasism i Västvärlden och att traditionella borgerliga partier tar över rasisternas dagordning.

Om detta talar hon i en intervju gjord för Flamman av Petter Larsson. Läs den! Det är ett viktigt och tankeväckande tidsdokument.

Intressant att notera, är att en av de mer inflytelserika (blå)bruna opinionsbildarna, Johan Ingerö angriper Bjurwald i ett inlägg som är tänkt att torpedera hennes trovärdighet. Men när man läser det som handlar om själva intervjun, visar det sig att Ingerö egentligen hängt upp hela sin kritik på en enda mening i den långa intervjun.

”Invandring och integration är ju inget område Timbro utmärkt sig på tidigare, utan de tar chansen nu.”, säger Bjurwald. Och det menar Ingerö vara felaktigt. Och visst är det sant att Timbro även tidigare har velat försämra invandrares situation – där kunde kanske Bjurwald varit tydligare. Men som man kan se också på de exempel som Ingerö radar upp, har det varit större fokus på EU-regler och annat som rör arbetskraftsimport i syfte att dumpa löner och arbetsvillkor i Sverige. Men det är på senare tid som Timbrohögern – och då menar jag en lite större skara än dem som vid varje givet tillfälle är anställda på Timbro – i likhet med likasinnade i andra länder, har börjat utforska den politiska potentialen i kulturella och demografiska hotbilder.

Ingerö avslutar sitt blogginlägg med en minimalt kamouflerad uppmaning till DN att säga upp Bjurwald. Så irriterande är det med en tydligt antirasistisk liberal nuförtiden. Vi får väl se hur det går. Den andra högertidningen i Stockholm har ju Per Gudmundson. Kanske DN anställer just Ingerö så småningom för att inte hamna på efterkälken när det gäller muslimhets och repressionsentusiasm.

Våga vägra ta debatten

Jag har med en artikel i senaste numret av min svenska favorittidskrift Clarté. Den handlar om högerpopulismens framfart och bemötandet av den. En del av texten bygger på en artikel jag skrev i norska tidskriften Samtiden, #2-2009, men artikeln i Clarté har jag satt ihop efter valet i Sverige och tar sig också an Sverigedemokraterna. Efter flera förfrågningar från Clarté-läsare lägger jag upp texten här. Sprid gärna. Men prenumerera också på Clarté!


VÅGA VÄGRA TA DEBATTEN
Blå offensiv bakom bruna dimridåer

I.
”Det har funnits en ovilja att erkänna de problem som finns och diskutera möjliga åtgärder. … vi efterlyser istället en debatt om orsakerna till de problem vi ser och som kan kopplas till invandringen, och hur dessa kan bemötas”. Så skrev Paulina Neuding och Johan Lundberg, redaktörer för de högerradikala tidskrifterna Neo respektive Axess, på DN Debatt bara några dagar efter valet.

Har man sett hur debatten förändrats i länder där högerpopulismen vuxit sig starkare än i Sverige, känns retoriken alltför väl igen.

Det är som ett mantra. ”Vi måste våga ta debatten”. Det låter onekligen bra och rimligt. ”Vi” talar lagom diffust till varje lyssnare. Det är ett vi man vill vara med i. Vi som har rätt att tycka och tala. Som står i motsättning till dem, som inte vill, kan eller vågar. ”Våga” är också bra. Mod är ju bättre än feghet. Det vävs också redan från start in en odefinierad antydan om repressalier som ska trotsas. Vi vågar, fastän de vill stoppa oss. ”Ta debatten” – naturligtvis bättre än att tiga. Det är en handling som i sig inrymmer upplysningstidens ideal och mytiska västerländska värden som yttrandefrihet, oberoende medier, deliberativ demokrati. Och så ”problemen”. De som – det säger sig självt – ska belysas och analyseras, för att lösas, åtgärdas. Alltså måste vi våga ta debatten – om problemen.

I den verkliga världen, är dock tyvärr allt det där fel; (själv)bedrägligt.

”Vi”:et är införstått exkluderande. I den reellt existerande offentligheten styckar den upp verkligheten i ett oss som inte har, eller viktigare, inte är ett problem, som diskuterar ett dem som har och egentligen är ett problem. ”Våga” förhåller sig till allt annat än den verkliga situationen i offentligheten. Det är förknippat med noll och intet av risk att tala om invandrare, särskilt muslimer, som problem. Den uppenbara indikationen är att allt fler med positioner i offentligheten gör det, nästan jämt. ”Ta debatten” då? Här närmar vi oss en av kärnfrågorna. Den ”debatt” som på en och samma gång förs och efterlyses, är inte ”ett formaliserat och reglerat system för logisk argumentation där två eller fler parter försöker övertyga en grupp åhörare i en avgränsad fråga”, som man kan slå upp som definition. Inte heller har vi att göra med en diskussion eller dialog som istället siktar mot ”sökandet efter kunskap eller konsensus”. Tvärtom är detta något som skiljer sig på avgörande sätt från till exempel frän politisk debatt som förs för att övertyga om det kloka i att höja eller inte höja skatter, eller en mer sökande samhällelig diskussion som förs om vad en ekologiskt hållbar livsstil egentligen innebär. För det är inte några beslut i sak som är viktiga här, det är själva ”debatten”.

Det meningsbärande är det medvetet insinuanta ”det där”, som ”måste debatteras”. I den konkret manifesterade offentligheten är ”problemen” inte menade att adresseras eller lösas. Problembeskrivningen är syftet.

I en av många minnesvärda scener i filmen A Fish Called Wanda (1988) drar Archie (John Cleese) entusiastiskt upp ärmarna för att börja slåss med Otto (Kevin Kline). ”I used to box for Oxford”, säger Archie självsäkert. ”Oh, yeah?”, utbrister Otto, plockar upp en pistol, siktar och säger: ”I used to kill for the CIA”.

Konkurrens som vi normalt förstår det, förutsätter ett grundläggande samförstånd om vad det är man konkurrerar om. En ”debatt” på högerpopulisters och islamofobers villkor är inte möjlig att ”vinna” för motståndarna. Det är ”debatten” – det stämningsläge den skapar och de frågeställningar den undantränger – som är själva målet. Historien om högerpopulistiska framgångar i Europa är helt integrerad med historien om högljudda krav på klimatförändrande ”debatt”. De symfonier om islam som på senare tid ljudit också i svenska medier är på så sätt uppbyggda runt en känd struktur.


II.
Jag har bott i Norge i tre år. Här har offentligheten rört sig längre i den riktning som också svensk debatt numera är på väg. Fremskrittspartiet har mästerligt spelat ”vi måste våga ta debatten”-kortet. Det har så gått över till att bli allmängods hos medieeliter och de flesta politiska konkurrenter. Så glider hela fältet.

Fremskrittspartiets ordförande Siv Jensen lanserade till exempel i början 2009 tesen om att Norge var på väg att ”smygislamiseras”. Att några egentliga belägg för denna islamisering inte fanns att tillgå, var i detta sammanhang bara en styrka, ty det underströk bara sakens smygande karaktär. På samma sätt spelade det inte någon roll att Siv Jensens påståenden om att ”Sharialagar har tagit över fullständigt” i Malmö, och att ”svensk lag är åsidosatt”, inte beskrev verkligheten. De utlöste en omfattande ”debatt”, och inte minst kraven om att ”vi måste våga ta” just den ”debatten”.

När dagordningen väl är etablerad, kan all kritik vändas till sin motsats. Varje påpekande om vad argumentationen leder till, eller att det finns påfallande brister i faktaunderlag, eller resonemangens logik och konsekvens, är ju bara en bekräftelse på att motståndarna hör till gruppen som ”inte vågar ta debatten”. Siv Jensens kommentar till konstaterandet av det uppenbara förhållandet att hetsen mot muslimer liknar hetsen mot judar under mellankrigstiden, är sålunda att detta ”bidrar […] ikke til en konstruktiv debatt om det som er problemet”. Den som vill diskutera problemet med att Siv Jensen bidrar till hets mot muslimer, kan med andra ord regelmässigt beskyllas för att undvika att debattera ”det som er problemet”. En ”konstruktiv debatt” däremot, är att hålla sig till ”det som er problemet”, alltså att upprepa generaliserade påståenden om muslimer och felaktiga påståenden om Rosengård. Jensen & co. kan då tryggt peka på att det de hela tiden har sagt, blivit till sanningar – ty det är ju bara att höra vad folk säger!

Ett nästan övertydligt exempel på sådan ”konstruktiv debatt” på Frps villkor kom ju också som på beställning, när socialdemokraternas partisekreterare Martin Kollberg plötsligt kände sig manad att gå ut och förklara krig mot ”radikal islam”, slå fast att ”norsk lov skal gjelde” och påpeka att ”ekstremistiske grupper ikke har noen plass i det norske samfunn”. Han lyckades därmed framställa det som att ”radikal islam” är ett överhängande hot, att starka krafter tagit till orda för att norsk lag inte ska gälla, och att det finns en reell politisk motsättning om att extremistiska grupper ska ha gott om plats i det norska samhället. Att inget av detta är sant gjorde det hela extra lämpligt att föra ”konstruktiv debatt” kring, eftersom alla då kan vara eniga om att det vore fruktansvärt om det vore sant. ”Debatten” därmed kan transponeras till en tävling om vem som bäst kan färglägga Frps hotbild.

Så kunde Siv Jensen glädja sig åt att också socialdemokratin blivit enigt med henne, och leende hävda att Frp ”er et stort og ansvarlig parti som fører debatt på folks premisser”.

Neuding och Lundberg vet också hur man ska göra. Efter att ha fått kritik för sin artikel om att vi måste etnifiera brottslighet i större utsträckning, skriver Neuding att detta ”återigen bara bekräftar Johans och min tes. Debatten kring invandringens fördelar och problem förs inte med särskilt goda argument i Sverige. Säg det, och du kommer att peppras med platta slagord, ogenomtänkta resonemang och anklagelser om att vara rasist”.

Vit drar och sätter matt i två drag.

Ett systematiskt försök till argumentation mot anstormningen av lösryckta påståenden drar ned motståndaren i kvicksand. Också för den som ”tar debatten” blir det nödvändigt att upprepa just de kombinationer av ord som likt koder blir meningsbärande, förlösande, när de uppträder tillsammans: islam och terrorism, muslimer och våldtäkt, icke-västlig och hedersmord.

Medan en politisk kamp för, säg en progressiv skattepolitik, kan handla om att finna, förfina och framföra argument i en debatt, måste den som vill motverka främlingsfientlighet eller hets mot muslimer, snarare inse att den kampen föregår innan man har kommit till debattarenan – den handlar på ett mer djupgående sätt om vad man tillåter sig själv att debattera.


III.
Hur kan man i vardagen – exempelvis på en arbetsplats – skilja mobbing från fullt legitima meningsmotsättningar eller vänskaplig jargong? Det avgörande är naturligtvis maktrelationer. Mobbing förutsätter obalanser i styrkeförhållanden i ett givet socialt sammanhang.

Den förståelsen verkar fördunsta allt mer, när man idag närmar sig ”debatter” om invandrare, islam och muslimer. Människor med bakgrund från muslimska länder får dagligen läsa, se och höra sig själva uttryckligen eller antydningsvis omtalas i samband med problem. Det som med all önskvärd tydlighet framgår, är att de är annorlunda – inte som det talande, skrivande vi:et. För den som överallt, hela tiden får sin hierarkiskt bestämda annorlundahet – med andra ord underordning – massmedialt påhittad, påpekad, förstorad, innebär det en process som bär påfallande likheter med ”individuell” mobbing och trakasseri.

Låt oss för övrigt också konstatera att det kan vara så, att den som blir utsatt för mobbing i skolan eller på sin arbetsplats, faktiskt bär modeoriktiga kläder, är något överviktig eller beter sig udda ibland. Vore det rimligt att ordinera omgivningen att ständigt ”ta debatten” om dessa förhållanden? För vi måste väl våga?

Eller låt oss bli ännu tydligare. Är det inte troligt, eller, kanske tämligen säkert, att det faktiskt fanns en och annan tvivelaktig judisk ockrare i den turbulenta europeiska mellankrigstiden? Och nog fanns det väl flera gott dokumenterade fall av sexuella övergrepp begångna av svarta män mot vita kvinnor i USA under 1900-talets första hälft? Så vad borde den som önskade sig framsteg, demokrati och annat trevligt ha krävt och verkat för? Våga ta debatten om de gnidna judarna och de översexuella negrerna? Är det troligt att det skulle ha minskat diskrimineringen och pogromerna, bespottandet och lynchningarna?

Vore det inte rimligare att säga att den som intog en sådan position blev delaktig i att avföra förföljelserna och övergreppen från platsen som huvudproblem – och därmed i någon mån skändligt medskyldig till dem?

Jo. Idag förefaller det (ännu) ganska självklart. Med lite distans – och med förändrade historiska maktförhållanden, efter långa och bittra strider – kan de flesta skönja konturerna av hetsens struktur; att det ständiga upprepandet blir en katalysator för språnget mellan enskilda händelser och bestämda generaliseringar, över till påhitt och vidare bort mot allehanda ohyggligheter.

Men det gäller inte dagens ”icke-västliga”, särskild inte muslimer. Nu närmast står och faller hela den västerländska civilisationen på den i och för sig knappast ifrågasatta ”rätten” att ”ta debatten” om dessa ”problem” – då måste man ju i yttrandefrihetens namn stå ut med att bli kränkt.

Det relevanta är dock att samhällets maktförhållanden speglas i verkliga skillnader i vilka som får kränka och vilka som får kränkas. I ett öppet och demokratiskt samhälle bör man just inte behöva ”tåla” att dagligen bli ifrågasatt och diskuterad som samhällsmedborgare och människa. Det faktum att en massa människor varje dag måste ”tåla” att bli utsatta för otidigheter och påhopp – av resursstarka tyckare som gratulerar sig själva och varandra till att de ”vågar” – det är själva problemet.


IV.
I och med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, har Sverige i någon mån blivit ett ”vanligt” europeiskt land. Det kan därför vara intressant att se vad det är för bredare politiska tendenser som också påverkat Sverige – och vad som historiskt ändå har bidragit till att minska utrymmet för ett sådant parti i Sverige.

SD:s framgångar sammanfaller dels med ett katastrofresultat för socialdemokratin, dels med att en svensk högerregering blir omvald efter att ha gått rejält loss på grundvalarna för den svenska välfärdsmodellen – utan att det blev en huvudfråga i valet. Det är inte slumpmässigt.

Över hela Europa ser vi att den organiserade arbetarrörelsens har haft problem med att behålla stöd, identifikation och lojalitet hos den breda arbetarklassen. Det är viktiga faktorer bakom förstärkningen av högerpopulistiska strömningar. Strömningar som bland annat materialiseras i väljarstöd för partier som Sverigedemokraterna.

Det betyder inte alls att alla som röstar på SD är missnöjda socialdemokrater. Det handlar om ändringar i hela det politiska landskapet, som gör läget mer gynnsamt för högerpopulism.

De senaste tre decennierna har på många sätt varit marknadsfundamentalismens. Gemensam egendom har sålts ut. De ekonomiska klyftorna har ökat. Övergripande budgetlagar har snävat in utrymmet för den ekonomiska politiken. Underkastelse inför EU-direktiv har juridifierat och pressat arbetstagarnas kamp för bättre villkor. Upphandlingsregler, konkurrensutsättning och utbredningen av marknadsorienterade styrningsmodeller i den offentliga sektorn har gjort den till allt mindre av ett systemalternativ. Och inte minst: viktiga politiska beslut har dragits undan från öppna processer och allmänna val. I Sverige är pensionsöverenskommelsen ett tungt typexempel. Denna gigantiska överföring av resurser från det gemensamma till finanskapitalet – och risker åt motsatt håll – hade svenska folket i praktiken ingen möjlighet att påverka. Och överenskommelsen ligger än idag i händerna på ett slags väktarråd med representanter från borgerligheten och socialdemokraterna.

Allt detta har begränsat den demokratiska politikens räckvidd. När det kan se ut som att den traditionella politiken bara är en fråga om olika hastigheter på ”den enda vägens politik”, så påverkas också synen på det politiska systemet i sig.

Jämfört med andra länder har situationen i Sverige ändå varit ovanligt bra. Vi har haft en mycket hög facklig anslutningsgrad, vilket bidrar till större lojalitet med och större verklighetsförankring av politiken på vänsterkanten. Vi har haft en välfärdsmodell som skapat samhällelig sammanhållning – god täckning och relativt liten social utslagning. Och vi har – trots allt – undvikit ”breda koalitioner” som dödar väljarnas möjlighet att ändra politikens inriktning i de flesta frågor.

Under de senaste åren har dock, inte minst tack vare aktiv regeringspolitik, hundratusentals lämnat facket, den fackliga organisationsgraden bland unga sjunkit ned mot 50 procent, de otrygga anställningarna blivit norm för stora grupper, en halv miljon hamnat utanför a-kassan, arbetslösheten skjutit i höjden, inkomstklyftorna nått rekordnivåer och socialförsäkringarna blivit läckande såll. Valresultatet innebär att den politiken kommer att fördjupas. Om utvecklingen inte möts av politiskt motstånd blir därmed jordmånen för högerpopulismen än mer gynnsam framöver.

Den utveckling vi har sett i hela Europa är att avsaknaden av djupgående politiska konflikter runt den ekonomiska politikens inriktning, banar väg för högerpopulister. Man kan se det politiska fältet som organiserat dels längs en ekonomisk-politik eller klassmässig axel, där fördelningsfrågor är viktiga, och dels längs en mer ”värderingsbaserad” axel, där synen på frågor som etnisk mångfald, brott och straff och i viss mån jämställdhet spelar stor roll. En framgångsrik, progressiv arbetarrörelse kan samla breda majoriteter för social förändring genom en politik för fler och bättre jobb, jämlikhet och välfärd. Så kan också stödet för exempelvis en human flyktingpolitik och en vettig kriminalpolitik vinnas och förankras.

Men när klassdimensionen i politiken avaktiveras kan högern – i olika skepnader – samla folk runt andra konfliktlinjer. De framgångsrika högerpopulistiska partierna i Europa har exploaterat det identifikationsgap som uppstår mellan arbetarrörelsens ledande partiaktiva och vissa arbetarväljare som upplever sig övergivna och alienerade. Om vänsterpartiernas samhällskritik uppfattas som blott urbana eliters uppifrånochnedtyckande får högern brett spelrum. När man slutar att mobilisera kring klassfrågor och rör sig mot en ”värderingsbaserad” politisk retorik och handlingsstrategi går bollen över till motståndarna. Så kan högerpopulistiska partier – eller traditionella borgerliga partier som spelar på samma strängar – göra inbrytningar bland grupper som tidigare gått till socialdemokratin (och i någon mån längre vänsterut)


V.
Över hela Västvärlden har organiserade kapitalintressen sökt möta avtagande realekonomiska framgångar med hårdare utsugning, och med återerövring av arbetarrörelsens tidigare bastioner – från offentliga pensionsordningar till gemensam sjukvård till arbetsrättslig trygghet. Efterfrågan på ett längs etniska och religiösa linjer uppdelat ”verklighetens folk” är stort. I land efter land ser vi hur de politiska krafter som kan surfa på denna dynamik blir nya favoriter för mäktiga ekonomiska intressen – inte tack vare ett specifikt politiskt program, utan genom sin funktion. Denna funktion utövas med nationella säregenheter, men islamofobi, och kulturell alarmism kopplad till invandringen återfinns i den genomgående tråden.

Så omdanas det politiska landskapet. Också den traditionella högern återupptäcker den rasistiska signalpolitiken som mäktiga Weapons of Mass Distraction.

Exemplen är nästan lika många som det finns länder i Europa. Se på Belgien där Vlaams Belang kombinerar en högljudd, sanslös hetsretorik mot muslimer – rasat mot servering av halal-kött som ”muslimsk kolonisering” och drivit frågan om att Islam inte ska erkännas som religion i Flandern – med mindre högljudda, långtgående antifackliga och privatiseringsivrande krav. I Schweiz körde Schweizerische Volkspartei (SVP) i parlamentsvalet 2007 med affischer där tre vita får sparkar ut ett svart – under parollen ”för större trygghet”. Frågor om invandrare och minareter dominerade helt den politiska debatten, och SVP – som bland annat motsätter sig betald föräldraledighet och offentligt finansierad barnomsorg, och står för en långtgående lågskattepolitik – blev störst med 29 procent av rösterna. Se på Norge där Fremskrittspartiet slår in en politik för långtgående privatiseringar, kraftiga nedskärningar i gemensamma intäkter och osäkra anställningar, i grälla omslag: hets mot muslimer, konspirativ asylpanik och rop om hårdare straff.

Men se också på Frankrike, där Sarkozy spetsade sin presidentvalkampanj med tjat om ”franska värden”, och nu söker kompensera en impopulär ekonomisk politik med hårda tag mot romer. Ett av de länder där detta är som tydligast är vårt södra grannland.

I Danmark har den islamofobiska dagordningen sedan många år blivit helt dominerande, efter att ha slagit igenom under stridsrop om behovet av att ”ta debatten”. Där är det Dansk Folkeparti som gått längst i retoriken, medan regeringspolitiken styrs av Venstre – det ”liberala” partiet. Dansk Folkeparti är en del av det parlamentariska underlaget för den danska högerregeringen, samtidigt som Venstre självt tagit över stora delar av Dansk Folkepartis asylpolitik och det tonläge omgärdar den – och som påverkar hela det danska samhället. Medan denna besatthet av ”de fremmede” har legat som en tjock dimma över det politiska landskapet har borgerligheten förlängt sitt regeringsinnehav under Venstres ledning. Nu börjar resultatet också synas i växande fattigdom, arbetslöshet och social segregering.

Därför är det inte överraskande att också politiker och debattörer inom den etablerade högern i växande utsträckning blir anhängare av ”våga ta debatten”-imperativet. Mer tragiskt är det när också folk på vänsterkanten rivs med i spelet. En sådan självgående metadebatt tycks också immun mot empiri. Det är inte så svårt att förstå, att högerpopulismen vinner framgångar när det offentliga samtalet domineras av just den typ av ”debatt” som högerpopulisterna vinner på att hålla bubblande. Detta kan också observeras i val runt om i Europa. Ändå tycks idén om det liberala meningsutbytet allt oftare övertrumfa ”debattens” realiteter, när politiker och tyckare ordinerar strategier mot den främlingsfientliga högerpopulismen.

Extra märkligt blir det i Sverige. Om det är något som har gjort Sverige till ett ovanligt land i Europa i de här sammanhangen, är ju att vi här har haft en mer anständig ton i samhällsdebatten, och att både politiker och journalister har dragit sig för att spekulera i rasistiska och högerpopulistiska schabloner. De senaste åren har vi sett det förändras. Folkpartiet har varit ”föregångare” på partipolitisk nivå, med insinuanta utspel (burkaförbud, språktest, indragen föräldraförsäkring för invandrarkvinnor), som följts av än mer insinuant metaindignation av typen ”vi måste kunna ha en avslappnat debatt”. Och i valrörelsens slutskede tävlade journalister och debattredaktioner med varandra om att ge Sverigedemokraterna och deras favoritfrågeställningar medieutrymme direkt eller indirekt. Om målet är att se vad som är bäst för att mota högerpopulistiska krafter, är Sverigedemokraternas inträde i riksdagen rimligen en indikation på att det myckna ”debatterandet” bidrog negativt, inte tvärtom.

Vill man minska högerpopulisternas inflytande handlar det snarare om att våga låta bli att ”ta debatten” på de villkoren. Den malande, insinuanta etnifieringen av sociala problem är just den samtida högerpopulismens livsluft. Kampen mot högerpopulismen måste dels handla om att dra skarpa linjer mot rasistisk retorikglidning, dels, och mer grundläggande, måste den handla om att återladda rätt konfliktdimensioner i den politiska debatten. Det är när politiska konflikter runt materiella makt- och fördelningsfrågor inte återspeglas i det politiska landskapet, när den ekonomiska politiken och framtidens sociala ordning inte längre upplevs som möjlig att påverka, som högerpopulismen erbjuder räls för politisk dynamik.

Alternativet skrämmer. Det är redan illa i Europa. Nu fördjupas en kapitalistisk kris som vänstern märkligt nog tycks stå handlingsförlamad inför. Historien visar att det kan bli betydligt värre om det tillståndet får fortsätta.

Borgerligheten slipar knivarna

Jag kommer att skriva ledare i Flamman ungefär en gång i månaden. Veckans ledartext handlar om finanskrisens politiska efterdyningar:

Tidningen Economist – på ledarplats den europeiska kapitalmaktens politiska röst – hyllar i senaste numret de enorma nedskärningar som den brittiska regeringen föreslår. En halv miljon beräknas förlora sina jobb i den offentliga sektorn. Arbetslösa och förtidspensionerade får lägre ersättningar. Avgifter höjs. Economist tycker ändå att man borde gått ”djärvare” fram med att ”designa om den brittiska staten”. Hälsoväsendet pekas ut som slaktobjekt.

I Independent skriver ekonomiredaktören Hamish McRae under rubriken ”Framtiden börjar här”, att den nya budgeten ”signalerar en ny era av lägre ambitioner för det offentliga och en krympande gemensam sektor”. Nu tas steg för att omdefiniera ”vad staten i ett västerländskt samhälle gör för sina medborgare”.

Läs gärna resten.

Kritik

Sverigedemokraterna betecknas numera påfallande ofta inte «främlingsfientliga», utan «invandringskritiska». Idag fortsätter DN längs samma stig. Nu har Geert Wilders, ledaren för det högerextrema muslimhatarpartiet PVV, gått och blivit «islamkritisk».

Rykten gör gällande att DN i konsekvensens namn kommer att byta ut ordet «suicidal» mot «självkritisk».

Glenn Beck vs. Kalle Anka

Det här är fantastiskt bra gjort. Lär väl försvinna från YouTube snart av upphovsrättsskäl, så skynda att kolla. (Via Crooked timber, via @frejan)

Jag efterlyser en debatt om högerns förbruning

Det är nästan lite lustigt. Lars Dencik skriver briljant om ”den danska sjukan” och hur den smittar – alltså om hur Dansk Folkeparti förändrar dansk politik grundligt. Först ”de smygande eftergifternas oändliga lätthet”, retoriska och praktiska justeringar hos den regerande borgerligheten, som gör de främlingsfientliga salongsfähiga. Sedan ”försöka fånga vinden för den förbiseglande skutan”, alltså att alla försöker lägga sin politik i närheten av DF för att försöka ta väljare. Och så ”semantisk fartblindhet och maskstungen legalitet” – att hela det politiska språket och den politiska dagordningen dränks in i det DF oupphörligen vill prata om, eller som det heter ”våga ta debatten om”. Läs!

Samma dag som Denciks artikel publiceras i Sydsvenskan trycker det dagordningssättande organet par excellance, DN Debatt, en artikel av Paulina Neuding från Neo och Johan Lundberg från Axess, två inflytelserika organ i högerns yttre tassemarker, det senare uppmärksammat för devota framställningar av den islamofobe extremisten Ayaan Hirsi Ali. ”Vi efterlyser en debatt om invandringens problem”, är rubriken. Det är insinuant och försåtligt. Det främlingsfientliga perspektivet normaliseras, medan de lösa påståendena blir självförstärkande. Kritiken mot att det är frågan om etablerande av felaktiga tankebilder och utgångspunkter kan avfärdas med att man bara efterlyst ”debatt”. Detta är det yppersta av högerpopulistisk retorik. Det är Neudings och Lundbergs artikel mer än risken för tokiga SD-förslag i riksdagen som är det högerpopulistiska genombrottet.

Denna process varnade jag för i antologitexten «Från blått till brunt – svensk höger normaliseras»

Och varför den insinuanta ”vi måste våga ta debatten”-diskursen är själva problemet, har jag behandlat utförligt i essän ”Vi måste våga låta bli att ’ta debatten’”

SD in i riksdagen: självkritik och ansvar, marknadsfundamentalism och högerpopulism

På SVT Debatt har jag relativt utförligt skrivit om Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, vad det beror på och vartåt nu.

De senaste tre decennierna har på flera sätt varit marknadsfundamentalismens. Gemensam egendom har sålts ut. De ekonomiska klyftorna har ökat. Övergripande budgetlagar har snävat in utrymmet för den ekonomiska politiken. Underkastelse inför EU-direktiv har juridifierat och pressat arbetstagarnas kamp för goda villkor. Upphandlingsregler, konkurrensutsättning och utbredningen av marknadsorienterade styrningsmodeller i den offentliga sektorn har gjort den till allt mindre av ett systemalternativ. Och inte minst: viktiga politiska beslut har dragits undan från öppna processer och allmänna val. I Sverige är pensionsöverenskommelsen ett tungt typexempel. Denna gigantiska överföring av resurser från det gemensamma till finanskapitalet – och risker åt motsatt håll – hade svenska folket i praktiken ingen möjlighet att påverka. Och överenskommelsen ligger än idag i händerna på ett slags väktarråd med representanter från borgerligheten och socialdemokraterna.

Allt detta har begränsat den demokratiska politikens räckvidd. När det kan se ut som att den traditionella politiken bara är en fråga om olika hastigheter på ”den enda vägens politik”, så påverkas också synen på det politiska systemet i sig.

[…]

Så vad nu? Man kan och bör hoppas på anständiga, liberala krafter inom svensk borgerlighet. Men det går knappast att räkna med att de borgerliga partierna ska motstå högerpopulismens lockelse. Vänstern och arbetarrörelsen måste därför självkritiskt förbereda sig för ett större ansvarstagande i kampen mot den främlingsfientliga högerpopulismen.

Läs gärna hela!

En annan valanalys som jag varmt vill rekommendera är Ida Gabrielssons finstämda och skarpsynta text ”Jag sörjer det Sverige som jag växte upp i”.

Och några till: Åsa Linderborg och Daniel Suhonen, Olle Svenning, Eric Rosén, Thaher Pelaseyed, Erik Berg.

PS. En lite lustig och ganska intressant diskussion förs exempelvis i Norge, där Fremskrittspartiet dels vill distansera sig från SD (liksom Dansk Folkeparti) genom att kalla dem "mer socialdemokratiska", dels upprepar det vanliga mantrat om att man i Sverige "inte tagit debatten". Det är en retorisk manöver som jag tror att vi kommer att få se mer av i Sverige också, från olika blåbruna krafter. Man kan se en tv-diskussion om detta, där en Frp:s invandringspolitiske talesman (och även undertecknad) deltar. Men läs också gärna det jag skrev om detta redan för ett år sedan: "Det är inte överraskande att ett väletablerat parti som Frp inte vill förknippas med SD"

[Exp][DN][DN][DN][AB][AB][SvD]