2 x långläsning

Samir Amin skriver om «The Trajectory of Historical Capitalism and Marxism’s Tricontintental Vocation». Han är inte så imponerad av varken reformistiska eller postkommunistiska partier i Väst, eller för den del av västerländska marxister. Hans historiska perspektiv på kapitalismens kriser och inre motsättningar är intressant. Och pekar fram mot ett större intresse för kamper i ”periferin”:

The long history of capitalism is composed of three distinct, successive phases: (1) a lengthy preparation—the transition from the tributary mode, the usual form of organization of pre-modern societies—which lasted eight centuries, from 1000 to 1800; (2) a short period of maturity (the nineteenth century), during which the “West” affirmed its domination; (3) the long “decline” caused by the “Awakening of the South” (to use the title of my book, published in 2007) in which the peoples and their states regained the major initiative in transforming the world—the first wave having taken place in the twentieth century. This struggle against an imperialist order that is inseparable from the global expansion of capitalism is itself the potential agent in the long road of transition, beyond capitalism, toward socialism. In the twenty-first century, there are now the beginnings of a second wave of independent initiatives by the peoples and states of the South.

Fred Magdoff är en västerländsk marxist som Amin nog ändå gillar. Han erbjuder ett ramverk för förståelsen av krisen och den allvarliga situation som västerländska ekonomier, särskilt USA, nu befinner sig i. Han placerar sig i den tradition som Paul Baran, Paul Sweezy och Harry Magdoff arbetat i, där huvudtesen är att normaltillståndet i ”mogna” kapitalistiska ekonomier är stagnation. Analysen pekar fram mot finanssektorns explosionsartade tillväxt som ett symptom på underliggande kriser, inte som regulatoriska misstag vilka utlöste krisen:

As we might expect, when the economy grows at increasing slower rates, capitalists find fewer ways to profitably invest their money in the "real" economy of goods and services -- where commodities are actually produced and sold. So how in the world are they going to use their money to make more money? The accumulation of capital is the very purpose at the root of the capitalist system. Thus in the 1980s capital turned to an old technique -- increasing orienting their activities to make money by using only money, producing no product or service at all. "Something for nothing. It never loses its charm," as Michael Lewis has put it. Thus capitalists began to grow the financial system (that made making money with money possible) and used their influence in government to clear the barriers to making money in this fashion, while making sure that new barriers weren't imposed.

Läs hela: «The Great Recession and Its Aftermath: Causes vs. Symptoms»

Årets sommarhit? I read some Marx (and I liked it)

Bubblans makt

["Kron og Mynt"-spalt i dagens Klassekampen. Den norska texten, översatt av Cato Fossum, kan läsas här]

Satirsajten The Onion körde i juli förra året en blivande klassiker med rubriken ”Recession-Plagued Nation Demands New Bubble To Invest In” (”Nation i ekonomisk recession kräver ny bubbla att investera i”). Den ger egentligen en mer riktig analys av finansmarknadernas roll i världsekonomin, än mycket annat som blivit sagt i debatten, om giriga direktörer, vidlyftiga bostadslån och ”finansiella innovationer”. I grunden har finanskapitalets tillväxt och bubbelblåsning varit ett svar på reella behov hos de styrande skikten i världsekonomins hegemon.

Decennierna efter andra världskriget upplevde världsekonomin en guldålder. På 1970-talet började det vända. Med start i USA försökte kapitalet – pressat av oljekriser, ett kostsamt Vietnamkrig och politiska förändringskrav – omorganisera sig för att klämma ut mer profit. Staten spelade förstås en central roll, inte minst under Reagan. Fackföreningsrörelsen angreps juridiskt och ideologiskt. Anställnings- och arbetarskydd försvagades. Korttidskontrakt infördes i offentlig sektor.


I den mån syftet var att återta den amerikanska industriproduktionens världsledande position, fungerade det dåligt. Från mitten av åttiotalet ser vi därför det professorn i internationella relationer Peter Gowan betecknat ”finansiell dominans som nationell strategi”.

Genom lagstiftning och räntepolitik stödde den amerikanska statsapparaten finanskapitalets expansion. Investeringsbanker och hedgefonder kunde köpa upp företag, stycka upp eller foga samman dem, och skapa ”shareholder value”. Finansinstitutioner tjänade enorma pengar på en lånedriven tillväxt och på de enorma volymerna av finansiella transaktioner. Till hushållen gavs lån mot säkerhet i bostäder, med känt resultat. Wall Streets pyramidspel har skapat prisbubblorna – och de har varit förutsättningen för Wall Streets välstånd. 2006 stod finansiell profit för hela 40 % av vinsterna i den inhemska amerikanska ekonomin, att jämföra med 20 % på 60-talet.


Hela denna process har också varit beroende av ett globalt finanssystem. USA har dragit på sig ofattbart stora, dubbla underskott – i handeln med utlandet och i statsbudgeten. Det betyder att övriga världen har försett USA med både varor och krediter. För att systemet ska hållas flytande – för att asiatiska byggnadsarbetares sparande ska omvandlas till swimmingpools i Florida – måste varje vrå i världsekonomin nås av det finansiella blodomloppet. När USA-dominerade institutioner som IMF, Världsbanken och WTO gått i bräschen för att driva fram avreglering av finansmarknader runt om i världen, har det alltså varit frågan om politisk maktutövning utifrån nationella intressen. Det uppumpade finanskapitalet har fått nya marker att bygga pyramidspel på. Det är en världsturné med minnesvärda spelningar: Den stora Asienkrisen 1997, finansiell kollaps i Argentina, valutakriser i Ryssland och Turkiet, global IT-bubbla.


Den globala finansstrukturen är alltså inte ett maskineri som drabbats av tekniska missöden. Den är en överbyggnad för att tjäna – och viktigast: återskapa – ekonomiska maktförhållanden.

De tre senaste decennierna har klyftorna i intäkt och förmögenhet vidgats i Västvärlden. I USA är det särskilt tydligt. De superrikas andel av de totala intäkter är nu uppe i nivåer som inte skådats sedan mellankrigstiden. Nyligen kom siffror för förra året – alltså finanskollapsens år. Medianintäkten i USA har fallit till sin lägsta nivå sedan 1997. Andelen fattiga har ökat kraftigt till 13,2 procent. Det visar sig också att skillnaderna fortsatte att öka. Inte bara har ett smalt skikt levt mycket gott på en finansdriven ekonomi – bubbelpengarna ger reell makt att behålla sin sociala position.


I Kapitalet beskriver Marx, apropå penningens funktion, hur ”cirkulationen blir den stora samhälleliga smältdegeln, vari allt strömmar in för att åter komma ut som pengar”. Han understryker omedelbart vad detta ständigt pågående omvandlingstrick har för betydelse: ”Den samhälleliga makten förvandlas därvid till privatpersoners privatmakt”.

Marx hade inte mycket att säga om hedgefonder eller subprime-lån. Men där det maktperspektiv som han ger uttryck för saknas i analyserna, blir förståelsen av det krisframkallande finanssystemet märkbart begränsad.

Kapitalet på en dag - Stockholm 25:e april

Grymt. Klicka nu här.

Meanwhile in Germany

Upptäck Marx på nytt: http://www.kapital-lesen.de/

Die Linkes högskoleförund har satt igång ett arbete med självorganiserade seminarier med utgångspunkt i Marx – förvisso oundgängliga – kapitalismkritik. Intressant.

Als Grund für die Initiative gibt der Verband die Streichung
kapitalismuskritischer Inhalte aus den offiziellen Lehrplänen an, obwohl der Bedarf danach bei Studierenden steigt. Nele Haas, Mitorganisatorin der Kampagne, erklärt dazu: „Eine wachsende Zahl von Studierenden interessiert sich wieder für Theorien, die die kapitalistische Wirtschaftsordnung grundsätzlich hinterfragen. Die Finanzkrise hat diesen seit einem Jahr wahrnehmbaren Trend enorm verstärkt.“

Fronesis. Marx på nytt.

[Den här recensionen är publicerad i Klassekampen idag].

Fronesis nr. 28
«Marx ekonomikritik»

Siden 1998 har det svenske tidsskriftet Fronesis introdusert viktige internasjonale trender i venstredebatten til et nordisk publikum. Samtidig har tidsskriftet utgjort en slags temperaturmåler for tilstanden i en intellektuell venstrekrets som graviterer rundt Socialdemokratiska studentförbundet, med åpninger til andre miljøer.

Det siste nummeret handler om «Marx’ økonomikritikk» og er utarbeidet med den energiske økonomihistorikeren Daniel Ankarloo (f. 1970) som redaktør. Han påpeker at «såvitt den svenska vänstern har lyckats upprätthålla sin radikalitet och antikapitalism så är det inte på grund av, utan trots, de ekonomiska teorier som har utarbetats de senaste tjugofem åren». Det som følger, er en nylesning og aktualisering av Marx.

Hovedartikkelen i nummeret er den britiske økonomen Alan Freemans spesialskrevne tekst «Likevektsmarxismens pyskopatologi». Freeman vil gjenopprette Marx’ famøse slutning om «profittratens fallende tendens». Dette har praktiske implikasjoner, for tendensen kan “motverkas genom större mänsklig ansträngning, men [...] stoppas helt bara genom att kapitalstocken antingen konsumeras eller förstörs”. Som i krig, for eksempel.

Freeman mener kritikerne av tesen tar for gitt ideen om at markedet streber mot å balansere seg selv, og analyserer Marx som om han hadde utarbeidet en teori for likevektstilstander. Dette er ett fundamentalt feilgrep som kortslutter Marx og «avskärmar medvetandet från de begrepp som krävs för att förstå vad en marknadsekonomi är». I stedet må man forstå Marx temporalt, altså ut fra det faktum at økonomiske relasjoner er i bevegelse, foranderlige over tid. Det er helt grunnleggende i Marx’ teoretiske byggverk. «Likevektsmarxismen» blir sånn sett «ett dårhus: marxismen har tvångsomhändertagits; den har blivit fullständigt dårhusmässig».

I en annen artikkel påpeker Michael Heinrich at Marx’ forståelse av verdi ikke er substansiell, men relasjonell: Verdien finns ikke i varen, men i forhold til andre varer. Og denne relasjonen er bare mulig gjennom varens relasjon til penger. Slik får også pengene en sosial betydning, og de kan dermed begrepsfestes – i kontrast til i den nyklassiske økonomien, der penger paradoksalt nok aldri betyr noe i analysene.

Alle resonnementene artikkelforfatterne presenterer, har sine kritikere, og tidsskriftet innbyr slik til debatt. Men samlet framtrer et viktig bilde av Marx’ metode som noe vitalt og nesten detektivaktig spennende. Dette er noe redaksjonen godt kunne ha gjort mer eksplisitt i innledende artikler. For Marx’ geni og styrke ligger nettopp i måten han transformerer platte økonomiske begreper som er tatt for gitt, til vitenskapelig arbeidsmateriale – hvordan han ser på penger, verdi og kapital som noe.

Selv om noen av tekstene kan virke tungt tilgjengelige eller nerdete, er dette et bidrag til en mulig vitalisering av venstresidens forståelse av det kapitalistiske systemet. Og da kommer man ikke utenom Marx. Eller som redaksjonen slår fast i sin innledning: «Vänstern har inte råd att sluta läsa ‘Kapitalet’». Den burde i hvert fall ta en titt på Fronesis.