Europeisk chockdoktrin

Den här grafen är hämtad från den nya OECD-rapporten "Going for growth". Den visar hur mycket bättre olika länder har blivit på att följa OECD:s råd. Grekland har tydligen gått framåt mest, men också länder som Irland, Portugal och Spanien har varit duktiga. Det säger ganska mycket om det som sker i Europa just nu.


OECD är ett intressant organ. De gör ett mycket gott och viktigt arbete med att samla in relevant statistik och även en hel del bra forskning. Men när det kommer till "rekommendationer" blir det i stor grad den vanliga visan som sjungs av världsfrånvända marknadsfundamentalister: sänk skatterna, gör det lättare att sparka folk, skär ned på offentlig sektor. (Jag har för övrigt skrivit om det i den här krönikan: Rituell rapport)

I dagens nummer av norska Klassekampen kommenterar jag OECD-rapporten. Läs gärna.

Ida Gabrielsson om klass

En av den svenska vänsterns främsta, Ida Gabrielsson (bland annat Ung Vänsters ordförande fram till i somras, och ordförande i vänsterpartiets Framtidskommission), har börjat blogga.

Och det med två välskrivna, tankeväckande och provocerande inlägg om klass, kultur och centrum-periferi. Det är svårt att sammanfatta, så läs bara!

"Jag vill tala om klass, men hittar ingen att tala med", börjar den första texten, Vi äro tusenden.

Och så kompletterar hon och svarar på en del av kritiken i nästa text: "Vi har klassfest och du är inte bjuden".

Jag har mina invändningar (även om flera av dem blir bemötta i den andra texten), men tycker sammantaget att detta är bland det bästa och mest intressanta som har skrivits på ett tag, om och för dagens vänster, den som intresserar sig för verkligheten som den ser ut och de konkreta spänningar och motsättningar som man måste förhålla sig till när man organiserar för förändring. Läs!

Støtt en greker!

Idag har jag skrivit i Klassekampen om "räddningspaketen" till Grekland och den mytbildning kring grekisk ekonomi som föregått dem.

Ser man nærmere på Hellas, framtrer et helt annet bilde enn gnålende, ouzodrikkende latsabber. Andelen husholdninger som har problemer med å få endene til å møtes, er en av de høyeste. På listen over tunge boligkostnader ligger Hellas helt på toppen. Nesten en fjerdedel av husholdningene må betale over 40 prosent av disponibel inntekt til bolig.

Hellas topper også en sammensatt indeks over arbeidspress. Grekere jobber ofte i helger og om netter, de har liten mulighet å tilpasse arbeidstiden, de opplever svært mye stress på jobben, og de sliter med å kombinere jobb og familiekrav. Det sistnevnte kan ses i forbindelse med at det i Europa er grekere, nest etter irlenderne, som bruker mest tid på å ta hånd om eldre eller funksjonshemmede slektinger. Vanlige grekere har med andre ord levd med små marginer.

Läs gärna hela!

«The battle ahead»

Min ekonomikolumn i dagens nummer av Klassekampen tar utgångspunkt i ett nummer av The Economist:

Avisen The Economist – på lederplass den vestlige kapitalmaktens politiske stemme – innledet året med et spesialnummer om fagforeninger i offentlig sektor. Overskriften er «The battle ahead» – striden som venter.

I den verden The Economist tegner et bilde av, utgjør lærere, sykepleiere og togkonduktører den største utfordringen som kloke politikere må våge å ta seg av. Nå er, skriver avisen, «industrielle relasjoner» tilbake i politikkens hjerte, men ikke som en «gammaldags» strid mellom arbeid og kapital, som på Thatchers tid. I stedet står dragkampen mellom skattebetalere og «skatteetere». Det sistnevnte er altså de offentlig ansatte. Nå begynner folk i privat sektor å innse hvilken «fest» de offentlig ansatte har hatt, med «enormt mye bedre» pensjoner, og sikrere ansettelser.

Slik kan vi altså ikke ha det, ifølge The Economist. Penger må «spares». «Produktivitet» må piskes fram.

Läs gärna resten här.


Såg förresten att Richard D. Wolff och Max Faad-Wolff skrivit på ungefär samma tema igår, mer specifikt om USA: «The Public Sector Squeeze»

Asymmetrisk debatt

Hvilke endrede holdninger utgjør egentlig et samfunnsproblem?

[Publicerad i Klassekampen i dag]

For noen uker siden kom Statistisk sentralbyrås sykefraværsstatistikk for første kvartal 2010: 7,0 prosent av avtalte dagsverk. Dette er en kraftig reduksjon fra året før, da sykefraværet var 7,7 prosent. Faktisk var sykefraværet rekordlavt. Det finnes fullt sammenlignbare SSB-tall siden 2001 og dette er det laveste tallet for første kvartal fra alle disse årene.


SSBs forklaring på en stor del av nedgangen – at influensaepidemien toppet tidlig – var tydeligvis akseptabel denne gangen. Det var annerledes under høstens og vårens opphissede sykelønnsdebatt. Da skulle en tilsvarende økning granskes nøye, under stor ståhei. Påstander som at «aldri før har sykefraværet i Norge vært høyere» forekom i debatten til tross for at det var direkte feil. Bombe- og eksplosjonsmetaforer ble tatt i bruk til tross for at kostnadene for sykelønnsordningen lå rundt samme andel av BNP som for tjue år siden.


Sykelønnsalarmismen har vært karakterisert av en stadig gjentakelse av fallende «arbeidsmoral» som forklaringsvariabel. Og da er løsningen nærliggende: skjære ned, straffe, begrense. Det kalles incentiver. «[H]vis det er slik at holdningene, både til det å være sykemeldt med full lønn, og til andre velferdsgoder har endret seg, må det sterkere lut til. […] da kommer man ikke utenom at både arbeidsgiver og arbeidstager selv må betale mer av regningen ved sykefravær», som økonomen Simen Markussen sier til Aftenposten 21. juni.

Denne konklusjonen tilføyes en undersøkelse som Markussen og kollegaen Harald Dale-Olsen har gjort, av hvordan lengden på sykemeldinger for den som brekker et bein eller forstuer en fot har endret seg på 15 år. Legene anbefaler nå at man skal være hjemme lenger.

«Vi finner det vankelig å forklare dette uten å åpne for at det har skjedd holdningsendringer», konkluderer de to økonomene i artikkelen. De presiserer i en parentes at holdningsendringene kan omfatte både arbeidsgiver, arbeidstaker og lege. Muligheten for at arbeidsgiver i mindre utstrekning enn tidligere vil ha folk med midlertidig lavere arbeidsevne på jobb, samt legenes eventuelt endrede profesjonelle vurdering av sykemelding som behandling, blir altså en del av samme problem. Aftenposten kaller det «slappere holdninger».


Det er naturligvis interessant å ha en diskusjon om hvordan legene vurderer sykefraværet. Men hvis vi nå på legens anbefaling blir hjemme lenger etter et beinbrudd – er det nødvendigvis «slapt»?

«Økende fravær til tross for klare forbedringer i folks helse er for mange et paradoks», skriver de to økonomene, og siterer en annen flittig deltaker i debatten, professor Ivar Sønbø Kristiansen, som snakker om «endrede holdninger til det å utføre arbeid for andre mot lønn.»

Nå har det jo vist seg notorisk vanskelig å vise noen konkrete endringer her – i den forstand at folk ikke går på jobben selv om de kan og har betalt for det. Men hele spørsmålsstillingen er ganske merkelig. Hvorfor skulle det være et «paradoks» at en god sykelønnsordning, der flere har mulighet til å være hjemme fra jobben ved sykdom, også kan bidra til en bedre folkehelse?


Og: Er ikke «endrede holdninger til det å utføre arbeid for andre mot lønn» et ganske viktig formål med velferdsordningene? Poenget er ikke at vi ikke skal arbeide – i Norge er det flere i lønnet arbeid enn i nesten alle andre land. Poenget er at vi for eksempel ikke skal akseptere hva som helst når vi arbeider, eller når vi har mistet jobben. «21 prosent av norske arbeidstagere har levert sykmelding fra lege som følge av dårlig arbeidsmiljø og ledelse», kunne vi nylig lese i en notis. Det kan man se som en grunn til å forbedre arbeidsmiljø og medbestemmelse – eller som et tegn på at flere burde bite tennene sammen og ta ut mer av problemene på egen kropp og psyke. Det er et spørsmål om perspektiv.

Slik fremtrer en dobbel asymmetri i velferdsdebatten. Dels handler det om hvordan fakta kan overtrumfes av ideologisk motivert mas, dels om hvilke utgangspunkt som får dominere. Venstresiden og arbeiderbevegelsen må stikke hull på mytene, men også være nøye med å forsvare grunnleggende verdier i velferdsordningene aktivt mot enøyd økonomisme. Skal vi ha en bekymret debatt om «endrede holdninger» – burde den heller handle om sosiale eliters syn på solidariske velferdsordninger. Der trengs det en kraftig skjerping.

Rituell rapport

Idag har jag skrivit i Klassekampen om ritualiserad ekonomisk analys, och OECD:s politiska rekommendationer baserade på det.

LO satsar

LO ska satsa 4,5 miljoner på att utveckla Dagens Arena. Det är bra, och gänget runt Dagens Arena är att gratulera. Dagens Arena har – i viss kontrast till tidskriften Arena – spelat en vitaliserande roll för vänsterns närvaro i det dagliga offentliga samtalet. En daglig ledarsida på nätet är en bra idé och har här också förverkligats på ett bra sätt. Men friska pengar och gott hantverk kan Dagens Arena bli mer av en nätportal.

Samtidigt kan man inte låta bli att undra hur fortsättningen blir. Att ta strid om problemformuleringsinitiativet och ändra medielandskapet kräver mycket mer tid och pengar än en nätsatsning. Och att förlora kostar – som vi alla kunnat bevittna de senaste decennierna – arbetarrörelsen väsentligt mer än några hundra miljoner.

Inom den fackliga rörelsen tycks det fortfarande finnas en panisk rädsla för att ges sig in i finansiering av papperstidningsprojekt. Det är synd. För visst är det så att papperstidningen tappar terräng – men det betyder varken att dess roll är helt ersatt av andra medier, eller att det för alltid är kört för sådana projekt.

Idag kom upplagetalen för norska tidningar 2009. Tidningen Klassekampen, som utkommer sex dagar i veckan är den dagstidning som ökar mest av alla dagstidningar. Tidningen har nu ökat sin upplaga tio år i rad. Klassekampen är en gammal partitidning för maoistiska AKP(ml). Men idag är den partipolitiskt oberoende och fungerar som en bred vänstertidning – som läses av fler än dem som anser sig tillhöra vänstersidan. Avgörande för tidningens utveckling har, förutom denna självständighet, varit att bland annat Fagforbundet – motsvarigheten till svenska Kommunal – har gått in som ägare.

Det är naturligtvis svårare att starta en tidning än att förändra den. Men Klassekampen visar att det går att driva en tidning med politiska ambitioner och hemvist till vänster.

Jag säger inte att LO till sist måste landa på en sådan lösning. Men det vore illa om gamla låsningar inte bröts upp nu när man så småningom – bättre sent än aldrig – börjar första att kampen om medierna är en exceptionellt viktig del av positioneringsstriden i den ständigt pågående klasskampen.


Relaterat:
- Samtal på Socialistiskt forum 2009 om arbetarrörelsen, medierna och makten över tanken
- Ledare av Aron Etzler om Arena-fejden

Velferdsbombe

I Klassekampen idag skriver jag om sjukförsäkringen i Norge och Sverige.

Krisen som har blitt erklært for den norske sykelønnsordningen nådde nylig nye høyder med Navs tall for tredje kvartal i år. Sykefraværet har det siste året økt fra 6,1 prosent til 6,9 prosent. Det betyr at den nå er 0,1 prosentpoeng høyere enn i 2001, da de første direkte sammenlignbare tallene er tilgjengelige. Rundt en tredjedel av økningen antas å skyldes svineinfluensaen. Og både i 2002 og 2003 var sykefraværet høyere enn i år. Det hindrer ikke Høyres Torbjørn Røe Isaksen fra å utrope at «dette er dramatisk». Ja, faktisk intet mindre enn «en bombe under velferdssamfunnet» som nå «går av».

Fortsätt gärna läsa här.

Bubblans makt

["Kron og Mynt"-spalt i dagens Klassekampen. Den norska texten, översatt av Cato Fossum, kan läsas här]

Satirsajten The Onion körde i juli förra året en blivande klassiker med rubriken ”Recession-Plagued Nation Demands New Bubble To Invest In” (”Nation i ekonomisk recession kräver ny bubbla att investera i”). Den ger egentligen en mer riktig analys av finansmarknadernas roll i världsekonomin, än mycket annat som blivit sagt i debatten, om giriga direktörer, vidlyftiga bostadslån och ”finansiella innovationer”. I grunden har finanskapitalets tillväxt och bubbelblåsning varit ett svar på reella behov hos de styrande skikten i världsekonomins hegemon.

Decennierna efter andra världskriget upplevde världsekonomin en guldålder. På 1970-talet började det vända. Med start i USA försökte kapitalet – pressat av oljekriser, ett kostsamt Vietnamkrig och politiska förändringskrav – omorganisera sig för att klämma ut mer profit. Staten spelade förstås en central roll, inte minst under Reagan. Fackföreningsrörelsen angreps juridiskt och ideologiskt. Anställnings- och arbetarskydd försvagades. Korttidskontrakt infördes i offentlig sektor.


I den mån syftet var att återta den amerikanska industriproduktionens världsledande position, fungerade det dåligt. Från mitten av åttiotalet ser vi därför det professorn i internationella relationer Peter Gowan betecknat ”finansiell dominans som nationell strategi”.

Genom lagstiftning och räntepolitik stödde den amerikanska statsapparaten finanskapitalets expansion. Investeringsbanker och hedgefonder kunde köpa upp företag, stycka upp eller foga samman dem, och skapa ”shareholder value”. Finansinstitutioner tjänade enorma pengar på en lånedriven tillväxt och på de enorma volymerna av finansiella transaktioner. Till hushållen gavs lån mot säkerhet i bostäder, med känt resultat. Wall Streets pyramidspel har skapat prisbubblorna – och de har varit förutsättningen för Wall Streets välstånd. 2006 stod finansiell profit för hela 40 % av vinsterna i den inhemska amerikanska ekonomin, att jämföra med 20 % på 60-talet.


Hela denna process har också varit beroende av ett globalt finanssystem. USA har dragit på sig ofattbart stora, dubbla underskott – i handeln med utlandet och i statsbudgeten. Det betyder att övriga världen har försett USA med både varor och krediter. För att systemet ska hållas flytande – för att asiatiska byggnadsarbetares sparande ska omvandlas till swimmingpools i Florida – måste varje vrå i världsekonomin nås av det finansiella blodomloppet. När USA-dominerade institutioner som IMF, Världsbanken och WTO gått i bräschen för att driva fram avreglering av finansmarknader runt om i världen, har det alltså varit frågan om politisk maktutövning utifrån nationella intressen. Det uppumpade finanskapitalet har fått nya marker att bygga pyramidspel på. Det är en världsturné med minnesvärda spelningar: Den stora Asienkrisen 1997, finansiell kollaps i Argentina, valutakriser i Ryssland och Turkiet, global IT-bubbla.


Den globala finansstrukturen är alltså inte ett maskineri som drabbats av tekniska missöden. Den är en överbyggnad för att tjäna – och viktigast: återskapa – ekonomiska maktförhållanden.

De tre senaste decennierna har klyftorna i intäkt och förmögenhet vidgats i Västvärlden. I USA är det särskilt tydligt. De superrikas andel av de totala intäkter är nu uppe i nivåer som inte skådats sedan mellankrigstiden. Nyligen kom siffror för förra året – alltså finanskollapsens år. Medianintäkten i USA har fallit till sin lägsta nivå sedan 1997. Andelen fattiga har ökat kraftigt till 13,2 procent. Det visar sig också att skillnaderna fortsatte att öka. Inte bara har ett smalt skikt levt mycket gott på en finansdriven ekonomi – bubbelpengarna ger reell makt att behålla sin sociala position.


I Kapitalet beskriver Marx, apropå penningens funktion, hur ”cirkulationen blir den stora samhälleliga smältdegeln, vari allt strömmar in för att åter komma ut som pengar”. Han understryker omedelbart vad detta ständigt pågående omvandlingstrick har för betydelse: ”Den samhälleliga makten förvandlas därvid till privatpersoners privatmakt”.

Marx hade inte mycket att säga om hedgefonder eller subprime-lån. Men där det maktperspektiv som han ger uttryck för saknas i analyserna, blir förståelsen av det krisframkallande finanssystemet märkbart begränsad.

Soffans sociologi

Magnus E. Marsdal från Manifest senter for samfunnsanalyse skriver intressant om sjunkande valdeltagande, dess klassmässiga dimension och dito reaktioner:

Den samfunnsformende arbeiderbevegelsen utformet en visjon om noe større og bedre enn elitenes minimumsdemokrati. Sosialdemokrati, kalte man det [...] Verken høyre- eller venstrepartiene synes i dag å være følsomme for at i den sosiale sammensetningen av hjemmesittergruppen – i det faktum at de som velger å ikke bruke sin stemmerett er de fattige, de arbeidsløse, de mest dominerte – ligger det, for et selverklært demokratisk samfunn, noe skandaløst.

Läs!

Norska regeringserfarenheter i europeiskt perspektiv

Klassekampen har en längre ledare om valresultatet i dag, som också sätter in det i ett bredare europeiskt perspektiv. God och lärorik läsning, med en analys som går längs ungefär samma linjer som den artikel från Manifest Analyse jag tipsade om igår:

Det norske stortingsvalget representerer det endelige nederlaget for den sosialdemokratiske «tredje vei», som har vært preget av et farvel til arbeiderklassen og fagbevegelsen, ensidig oppmerksomhet om «mellomlagene» og markedsliberalisering av velferdsstaten i allianse med private kapitalinteresser. I Norge ble denne politikken forsøkt gjennomført i den første Stoltenberg-regjeringen, med enormt ødeleggende konsekvenser for sosialdemokratiets oppslutning, ikke minst i fagbevegelsen og i tradisjonelle arbeiderklassemiljøer. I Norge ble likevel dette «blairistiske» politiske prosjektet nedkjempet, og Arbeiderpartiet inngikk i stedet et samarbeid med Senterpartiet og SV i en tett allianse med LO. Ved dette valget førte det rødgrønne regjeringsprosjektet partiet nesten tilbake til gamle høyder.

Läs hela ledaren.

Klassekampen har också en nyhetsartikel på samma tema, där också undertecknad har kommenterat.

Klassekampen växer

Inte bara den rödgröna valsegern är glädjande. Igår kom också nya tal för tidningsläsandet i Norge. Tidningen Klassekampen växer mest av alla tidningar - med 25%, från 55.000 till 69.000 på ett år.

Sedan år 2000 har läsarsiffrorna tredubblats.

- Vi er kjempefornøyde med fremgangen, som viser at nå er Klassekampen på vei til å bli den brede avisen for arbeiderbevegelsen og det radikale og kulturradikale Norge vi har ambisjoner om, sier ansvarlig redaktør Bjørgulv Braanen i en kommentar.

Staten, kapitalet och piraterna

Ungefär en gång i månaden kommer jag att skriva i Klassekampens ekonomispalt Kron og Mynt. Här är den första texten. (På svenska - i Klassekampen är den översatt till norska)
- - - - -

Min första dator var en Commodore 64 med bandstation – en sådan man kopplade till TV:n. Det följde med ett fåtal spel på kassettband, och fler hade jag, som barn till arbetslösa invandrare, inte råd med. När det visade sig att man kunde kopiera spel och därmed få tillgång till sådana som man kunde diskutera med andra, väcktes på ett helt annat sätt liv i datorn. Några år senare fick jag min första PC. Morbror, som var dataingenjör, köpte ut en begagnad. De flesta av de program som jag senare skaffade till var dock, förstås, piratkopierade.

Denna ungdomsbrottslighet – som kan ha påverkat min rättsuppfattning i senare år – bidrog också, tillsammans med Dire Straits’ Brothers in Arms på kassett, som jag spelat av, och skivor av Hoola Bandoola Band och Imperiet, som jag lånat på Tensta bibliotek, till min snikintegrering i det västerländska kulturarvet.


Det faktum att människor gratis kunnat ta del av datorprogram, musik och filmer motsvarar en enorm samhällelig välfärdsvinst, som ökat ju fler som delat med sig. Samtidigt har det blivit enklare att ta tillvara fler människors färdigheter och intelligens. Det har gett oss snabbare programutveckling, häftigare musik och ett bredare filmutbud att snacka om på lunchrasterna. Inte bara är det så att den som delar med sig av en låt, inte blir av med den själv. Värdet av den egna upplevelsen ökar, eftersom den nu ingår i en gemenskap. Ingen vill vara ensam medlem i en fan-club.

Piratkopiering och fildelning har också betytt mycket för produktiviteten i hela ekonomin, till exempel i de nordiska länderna, där den varit särskilt utbredd. Bred förtrolighet med operativsystem (Windows eller inte), ordbehandlare och e-post är till generell nytta – på samma sätt som fungerande infrastruktur. Så också med erfarenhetsbaserad öppenhet inför nya former för spridning av populärkultur (dataspel, mp3-filer). Det har skapat ekonomisk dynamik kring modern teknik. Om det hade varit nödvändigt för alla som ville använda en hemdator i början på 90-talet, att köpa all programvara – och alla spel! – till marknadspris, hade väldigt många låtit bli. Det hade gjort oss alla fattigare idag.


Nu lever vi dock under kapitalismen. Det innebär att sådant som är rationellt och välfärdsskapande kan bli ett problem. För även om informationsbaserad produktion till sin karaktär är samhällelig, ackumuleras den profit som strukturerar kapitalismen, privat.

Därför mobiliseras tid, pengar och statlig repressionsmakt för att trycka tillbaka produktionen i en kapitalistisk produktionsmall. Vi har sett det i de stora ansträngningar som läkemedelsföretag har gjort för att genomföra strikta patentregler. Och vi ser det när de amerikanska film- och musikbolag driver fram hårda domar i Sverige, mot The Pirate Bay (TPB) – en sajt som gjort det möjligt för fler att använda styrkan i fildelning.

Omsorgen om konstnärers och artisters inkomster är i det sammanhanget ett stickspår.


I ett kapitalistiskt samhälle måste förstås också de som skriver, musicerar eller programmerar, tjäna pengar på detta. Spänningsförhållandet mellan fritt skapande och behovet av lön, är inget som upphävs med ny teknik för att dela med sig. Det som blir lite svårare, är att ta betalt i den specifika form, som det är att sälja resultatet av sin andliga verksamhet paketerad till en vara med styckpris. Det finns redan idag en mängd olika modeller för att de som arbetar med konst, kultur och journalistik ska kunna få en ersättning, som kanaliseras både via offentliga medel (någon gemensamt bestämd budget) och via privata (folks plånböcker). Det finns konstnärsstipendier, museer (med och utan inträde), TV-licens, presstöd, donationer, reklamjinglar, författarföredrag och konserter. Och givetvis kommer nya former att uppstå, där marknadskrafterna fortsätter att utöva både en likriktande och en folklig kraft, och där det offentliga figurerar både som en samhällelig möjliggörare och som ett hot om byråkratisk trångsynthet.


Men i de motsättningar som uppstår kring patent och fildelning skymtar kanske tydligare än någonsin vad Marx skisserade 1859: ”Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa [produktions]förhållanden till fjättrar för desamma”. När staten och kapitalet sitter i samma båt, sjunkfärdig men välpansrad, kan det vara piraterna som slåss för rättvisan och framtiden.

En annan tidningsvärld

Den norska tidningsmarknaden är jämfört med den i Sverige exceptionellt mångfaldig. Aftenposten (den traditionella borgerliga högertidningen), Dagsavisen (socialdemokratisk, tidigare Arbeiderbladet), Dagens Næringsliv (höger på ledarplats), Dagbladet (kvällstidning, traditionellt en säregen frisinnad, vänsterliberal position), VG (den stora kvällstidningen, någonting mellan Expressen och The Sun, fast närmare Expressen), Vårt land (kristet, lite vänsterlutande), DagenMagazinet (kristet, inte vänsterlutande), Nationen (bonderörelsen och centern), Finansavisen, och Klassekampen (startad som partitidning för AKP-ml, men idag fristående vänstertidning, med bland andra Fagforbundet, den norska motsvarigheten till Kommunal, som ägare) kommer ut i hela landet sex eller sju dagar i veckan. Dessutom finns det ett ganska stort antal veckotidningar. Och så finns det till skillnad från i Sverige på många ställen fortfarande fler än en lokal/regional tidning. Detta breddar offentligheten och skapar en debatt mellan olika tidningsröster, som saknats i Sverige i decennier. Det gör skillnad.

Idag presenterades tidningarnas upplagesiffror för 2008. Som väntat är det i allmänhet en besvärlig tid för tryckta medier. Mest tappar de stora kvällstidningarna VG och Dagbladet. De som går mot strömmen är tidningar med en mer tydlig profil och linje. Den stora upplagekometen är Morgenbladet som kommer ut på fredagar. Bland dagstidningarna är det Dagens Næringsliv som ökar upplagan mest, följt av Klassekampen. Procentuellt är det faktiskt Klassekampen som ökar mest bland de rikstäckande dagstidningarna. Vardagsupplagan har nu passerat 12.000 och på lördagar kommer den upp i hela 18.000. Det är sjunde året i rad Klassekampens upplaga har ökat.

Åsa Linderborg prisad också i Norge

Tidningen Klassekampens kulturpris Neshornet [Noshörningen] delas i år ut till en nestor bland norska historiker, Kåre Lunden, samt Åsa Linderborg. Det är första gången priset delas ut till en utländsk skribent.

Motiveringstexten är lång. Jag citerar ett utdrag:

Åsa Linderborg (f. 1968) får Neshornprisen 2008 for sitt forfatterskap og uredde og skarpe bidrag til svensk samfunnsdebatt [...] Gjennom mange år har hun markert seg som en radikal, kunnskapsrik og gnistrende god skribent. Hun skriver i en radikal, marxistisk tradisjon, der samfunnet forstås gjennom klasse- og maktforhold, og hennes innhogg er preget av bred historisk innsikt og dyup politisk forståelse. [...] Hun har også et sjeldent mot som kulturskribent, noe hun for eksempel viste da hun forsvarte det irakiske folkets rett til motstand mot okkupantmakten. Hun skriver også treffsikkert om hvorfor det trengs en strek og radikal venstreside, ikke minst for å sikre at de selverklærte liberalerne skal forbli liberale. [...] Åsa Linderborg får Neshornprisen fordi hennes stemme – og stemmer som hennes – trengs også i den norske politiske debatten. Vi har derfor et håp om at prisen kan bidra til at hun får mange lesere i Norge, og at flere vil følge i hennes fotspor.

Marknad, risk och makt

Jag jobbade min sista dag på Klassekampen igår. I dagens tidning är nedanstående ledarkrönika publicerad (där översatt till norska)
- - - - -
Aftenpostens Kåre Valebrokk skriver i en helsideskommentar 28:e december att han vill ”beklage en urett begått for nøyaktig ett år siden”. Tydligen hade då ekonomen och investeraren Jens Ulltveit-Moe, till skillnad från andra inkallade experter i Dagens Næringsliv, spått fallande bostadspriser och nedgång på Oslo Börs. Valebrokk hade tvivlat, men levererar nu sitt Ave Maria med att slå fast hur årets ekonomiska förutsägelser bör läsas, nämligen som ”spådommer levert av høyt kompetente personer som har én ting til felles: De har ingenting å sammenligne med. […] De vet rett og slett ingenting som med noen grad av sikkerhet kan fortelle oss hvordan året 2009 vil utvikle seg – og ende”.

Att göra talfästa prognoser är en populär sport bland dagens ekonomer och ekonomikommentatorer. I verksamheten spökar en inbyggd en idé om ekonomin som ett självständigt, huvudsakligen självreglerande väsen. Enligt den ekonomisaka ortodoxins synsätt strävar marknaderna mot ”jämvikt”, när de drabbas av ”chocker”, alltså sådana oväntade saker som spruckna finansbubblor, teknisk innovation, nya löneavtal, eller krig. Ekonomiska förändringar ”drabbar”, ungefär som naturkatastrofer. Det ”høyt kompetente personer” ska göra, är att utveckla en meteorologisk blick för att se vad som är i görningen.

Men ekonomin är inte ett vädersystem. Den är ett samhällsfenomen. Den uppstår och omvandlas i relationen mellan människor. God samhällsvetenskap (och relevant samhällskommentar) bör inte i första hand ha som roll att spå i framtiden. Det centrala är att analysera, det vill säga öka vår förståelse för hur världen hänger ihop, så att vi kan intervenera i den – förändra. Det kan ingå ett element av prediktion i detta – man kan undersöka vilka krafter som är i rörelse, och vartåt de pekar. Men det är något annat än att reducera tankeverksamheten till förutsägelser.

Ett nyckelelement i en förklarande samhällsvetenskap, är att inte ta begrepp för givna, utan skärskåda dem. Dagens ekonomiska ortodoxi är oförmögen att göra det. I dessa kristider blir det särskilt uppenbart, inte minst i förhållande till förståelsen av risk och osäkerhet. Världen är en fundamentalt osäker plats. De ”finansiella instrument” som imploderat runt om i världen har förment haft till syfte att ”hantera” denna osäkerhet genom att prissätta den. Sådant går att modellera matematiskt, utifrån sannolikheter. Sånt görs på alla försäkringsbolag.

Men vad som skett och sker på den reellt existerande finansmarknaden är ett ständigt pågående försök att inte betala priset för ekonomisk osäkerhet. De finansiella ”innovationerna” har gått ut på att paketera om allt från bostadslån till oljeprisoptioner på ett sådant sätt att risken överförs till någon annan. Och när man nu konstaterar att finanskrisen ”slår över” i realekonomin och dessvärre ”måste” betalas med högre arbetslöshet, betyder det konkret att de som levt gott inuti finansbubblan är i färd med att överlämna notan till vanliga arbetare, låntagare och konsumenter. Vanligt folk ska ta just risken för andras medvetet och omedvetet dåliga investeringsbeslut, genom sina privatekonomier.

Med andra ord: Den kapitalistiska marknaden är inte primärt en plats för att utbud och efterfrågan ska mötas och avla ett pris – utan en arena för maktutövning. Och kapitalismen är inte en uppsättning ekonomiska regler på marknaden – kapitalismen är det system av maktrelationer som avgör vem som sätter reglerna. Den som önskar en ekonomi som bättre kan alstra framsteg och rättvisa, bör inte leta efter bättre spåmän, utan politiska lösningar som gör dem vi sitter med irrelevanta.

Att läsa i tidningen om Teheran

Klassekampen har i julhelgen haft en reportageserie från Iran, signerad journalisten Åse Brandvold. Hon har berättat om livet i Iran på ett annat sätt än den gängse, genom ett i västerländska mediesammanhang radikalt grepp: att vara på plats, tala med folk och försöka förmedla en del av verklighetens komplexitet. I serien har hon intervjuat Nobelpristagare Shirin Ebadi om hennes kamp för mänskliga rättigheter, hon har träffat kvinnor som brinner för sitt fotbollsspel och därigenom också öppnar upp samhället, hon har varit utanför en familjedomstol och träffat djupt frustrerade kvinnor som kört fast i den patriarkala familjerätten men som vägrar vara tysta, och i den kanske mest spännade artitkeln i serien möter hon folkrörelseaktivister som arbetar för sexualupplysning och kämpar mot stigmatiserng av och för en dräglig tillvaro för hiv-smittade, bland annat bland prostituerade kvinnor.

(En viktig del av det iranska samhällslivet som inte fått plats i serien gäller arbetsmarknadsrelationer. Iran är ett land med stora ekonomiska problem, de sociala klyftorna har vuxit kraftigt det senaste decenniet, och dynamiken mellan den ekonomiska eliten och olika delar av den politiska är mycket viktig att analysera om man vill förstå mer av Iran. Facklig aktivism hör för övrigt till de verksamheter som den iranska regimen slår ned allra hårdast på. Därför är den bok som Shora Esmailian och Andreas Malm skrev år 2005 om arbetarkamp i Iran, fortfarande av stort värde. Jag recenserade den i Flamman här. Observera att det inte är jag som satt den beklagligt felaktiga titeln)

Tyvärr ligger inte Klassekampens artikelserie på nätet. Men Åse Brandvold skrev själv en ledarkrönika om serien, och den texten ligger uppe. Läs den.

«Fortell nyheter fra Iran akkurat som de er, verken lysere eller mørkere enn i virkeligheten» formante Ebadi meg. Det har også vært mitt formål med serien fra Iran, som Klassekampen trykker denne jula. Det vi får av nyheter fra Iran er begrenset, og inngår som regel som en del av vestlig propaganda mot regimet. Det er mye å utsette på Iran når det gjelder menneskerettigheter. Likevel må man ha i bakhodet at det er et av de mest utviklede demokratiene i Midtøsten. Ikke minst som følge av et aktiv sivilsamfunn og en høyt utdannet befolkning. Det er disse menneskene jeg har forsøkt å portrettere

Kolla in hela.

De andras kön

Jag publicerar här min ledarkrönika (”Fokus”) i dagens Klassekampen. Denna gång ska jag göra ett undantag och lägga upp den både på norska och svenska (scrolla ned för svensk text). Så får ni som vill en liten språkövning också. Översättningen är gjord på redaktionen.


De andres kjønn

I sin banebrytende bok «Orientalismen» fra 1978 viser Edward Said hvordan et europeisk blikk skaper «Orienten» - et mystisk sted, fundamentalt annerledes. Bildet skapes gjennom et hierarki: Det er den som står utenfor og titter ned som definerer.

Den vestlige rasismens fremste nåtidige uttrykksform er fobien for – og hetsen mot – arabere og islam. Koloniseringen av Afrika og Orienten broderte ett sett kostymer til de koloniserte, mens den oljedrevne «krigen mot terror» genererer delvis nye bilder. Men spillets grunntema er uforandret - det skaper ideologi av ulike maktforhold, for erobring og kontroll.

Orienten er kjønnet. Mens menn betraktes «med noe som ligner forakt og redsel», gir Orientens kvinner, som «skapninger av den mektige mannens fantasi, [...] uttrykk for en grenseløs sensualisme, de er mer eller mindre dumme og framfor alt er de villige».

Det karakteristiske ved de orientalskes verden er at den er statisk: «Selve muligheten til utvikling, forvandling, menneskelig bevegelighet – i ordets dypeste forstand – frakjennes Orienten og de orientalske». Her er kontinuiteten til vår tids rasisme total. Retorikken omkring hvordan muslimer og arabere forholder seg til verden generelt og til kjønnsrelasjoner spesielt bunner i at «de andres» standpunkter er essensielle - de kan ikke endres. En grunnforutsetning for frigjøring er da utmelding - og dermed blir for eksempel en tøybit som det avtatte sløret til et symbol på en frigitt fanges innmeldingssøknad i sivilisasjonens lyse fellesskap.

Kvinnekampens historie er en historie om kamp for samfunnsforandring; om å forandre livsvilkårene for kvinner som gruppe, slik at deres individuelle frihet kan bli større. Det er en kamp som har gitt resultater. Vitterlig er selvutslettende livsvalg i nære relasjoner, patriarkalske kleskoder, utestengning fra innflytelse i kafésamtaler eller styrerom, diskriminerende lønnsnivå og sosialt «irettesettende» vold eller trusler om vold fortsatt hverdagskost også i et samfunn som det norske. Men det er åpenbart at mye har forandret seg sammenlignet med for ti eller 100 år siden. Samfunnet er annerledes – og dermed også de menneskene som lever og virker i det.

Det rasistiske blikket på kjønnsrelasjoner er blindt for at «annengjorte» kvinner både vil og kan forandre sine egne samfunnsmessige vilkår. Dette står i skarp motsetning til en grunnleggende feministisk innsikt, om at patriarkatets forminskende og fornedrende mekanismer skjærer gjennom hver eneste del av den menneskelige tilværelsen; at den rådende kjønnsmaktsordningen påvirker så vel trikken i Oslo som talibanstyrte områder. I stedet framstilles kvinneundertrykkelsen som noe fremmed; noe importert. Den svenske regjeringen presenterte for en tid siden et initiativ rettet mot «vold i patriarkalske miljøer». Det rimelige spørsmålet å stille seg blir da når alle andre miljøer enn innvandrermiljøene som pekes ut eller antydes, sluttet å være patriarkalske.

Man kan ikke skape frigjøring fra patriarkalsk undertrykkelse med rasistisk fargede briller - det burde være selvinnlysende, om det ikke hadde vært for den harske lukta av kolonialisme som sprer seg fra krigsskueplassene og forpester lufta også på hjemmebane. Den virkeligheten som møter millioner av mennesker i Europa i dag er ekskludering og tiltagende rasistisk hets. Progressive krefter må møte dette med kamp mot diskriminerende behandling på arbeids- og boligmarkedet. Men minst like viktig er det å møte avhumaniseringen og demoniseringen av muslimer.

Helt spesielt gjelder det dem som er besjelet av kampen mot kjønnsurettferdighet, og av feministisk solidaritet. Kvinner har naturligvis vidt forskjellige livsvilkår, men også felles erfaringer. Erfaringer som kan organiseres til samfunnsomveltende virksomhet. Å bygge fellesskap på stigmatisering og nedvurdering er derimot som å bygge sandslott i en vanndam. Det blir bare grisete.



De andras kön

I sin banbrytande bok Orientalism från 1978, visar Edward Said hur en europeisk blick skapar ”Orienten” – en mystisk plats, fundamentalt annorlunda. Bilden skapas hierarkiskt: det är den som står ovanför och tittar ned, som definierar.

Den västerländska rasismens främsta nutida uttrycksform är fobin inför – och hetsen mot – araber och Islam. Koloniseringen av Afrika och Orienten broderade vissa scenkläder åt de koloniserade, medan det oljedrivna ”Kriget mot terrorn” genererar delvis nya bilder. Men spelets grundtema är oförändrat – det skapar ideologi av ojämlika maktförhållanden; för erövring och kontroll.

Orienten är könad. Medan männen betraktas ”med något som liknar förakt och fasa”, ger Orientens kvinnor, som ”skapelser av den mäktige mannens fantasi, [...] uttryck för en gränslös sensualism, de är mer eller mindre dumma och framför allt är de villiga”.

Karaktäristiskt för orientalens värld, är att den är statisk: ”Själva möjligheten till utveckling, omvandling, mänsklig rörlighet – i ordets djupaste bemärkelse – frånkänns Orienten och orientalerna”. Här är kontinuiteten med vår tids rasism total. Retoriken kring muslimers och arabers förhållningssätt till världen i allmänhet och könsrelationer i synnerhet utgår från att ”de andras” ståndpunkter är essentiella – inte kan ändras. En grundförtsättning för frigörelse är då utträdet – så laddas till exempel en tygbit som den avtagna slöjan, till en fritagen fånges inträdesansökan i civilsationens ljusa gemenskap.

Kvinnokampens historia är en historia om strid för samhällsförändring; om att förändra livsvillkoren för kvinnor som grupp, så att den individuella friheten kan bli större. Det är en kamp som har gett resultat. Visserligen är självutplånande livsval i nära relationer, patriarkala klädkoder, uteslutning från inflytande i kafésamtal och styrelserum, diskriminerande lönesättning, socialt ”tillrättavisande” våld eller hot om våld, sådant som ännu är vardagsmat också i ett samhälle som det norska. Men det är uppenbart att mycket har förändrats jämfört med 10 eller 100 år sedan. Samhället är annorlunda – och därmed också de människor som lever och verkar i det.

Det rasistiskt färgade synsättet på könsrelationer är dock blind för att ”andrafierade” kvinnor både vill och kan förändra sina egna samhälleliga villkor. Den står i skarp motsättning till en grundläggande feministisk insikt, om att patriarkatets förminskande och förnedrande mekanismer skär in i varje del av mänsklig tillvaro; att den rådande könsmaktsordningen påverkar såväl tunnelbanan i Oslo som talibanstyrda områden. Istället uppmålas kvinnoförtrycket som något främmande; något importerat. Den svenska regeringen satte för en tid igång ett arbete riktat mot ”våld i patriarkala miljöer”. Den rimliga frågan att ställa sig blir då när alla andra miljöer än de invandrarmiljöer som pekas ut eller antyds, slutade att vara patriarkala.

Man kan inte skapa befrielse från patriarkalt förtryck genom rasistiskt dimmiga glasögon – det skulle ha varit en självklarhet, om det inte vore så att den härskna doften av kolonialism reser sig från krigsskådeplatserna och förpestar luften också på hemmaplan. Den verklighet som möter miljoner människor i Europa idag är exkludering och tilltagande rasistisk hets. Progressiva krafter måste möta den med kamp mot diskriminerade behandling på arbets- och bostadsmarknaden. Men minst lika viktigt är att möta avhumaniseringen och demoniseringen av muslimer och araber.

Alldeles särskilt gäller det dem som är besjälade av att bekämpa könsorättvisor, och av feministisk solidaritet. Kvinnor har naturligtvis vitt skilda livsvillkor, men också gemensamma erfarenheter. Erfarenheter som kan organiseras till omvälvande verksamhet. Att bygga gemenskap på stigmatisering och nedvärdering är dock som att bygga sandslott i en vattenpöl. Det blir bara kletigt.

Strengere dogmer enn pavekirka

I Klassekampen igår, 27:e feburari. (Översättningen är gjord på redaktionen)

Tillfellet Skarstein

I lørdagens Klassekampen kunne vi lese at Rune Skarstein, radikal økonom og politisk aktiv profil på venstresiden, nektes opprykk til professor i samfunnsøkonomi. Begrunnelsen er at han «ikke har gitt betydelige bidrag til kjernen av økonomisk vitenskap slik den er definert i dag». Som Bent Sofus Tranøy påpeker i siste nummer av Prosa er resonnementet «befriende ærlig i sin hjelpeløse sirkularitet». De ortodokse beslutter etter nøye overveining at kritikk mot ortodoksien ikke er et ortodokst standpunkt.

«Kjernen i økonomisk vitenskap» er i dag den retningen som kalles neoklassisk eller marginalistisk. Den som skal studere, og senere gi «betydelige bidrag» til retningen, må svelge den blå pillen og bevege seg inn i en eventyrverden der nyttemaksimerende individer befolker matematiske modeller. Her ser det ut som i Thatchers retorikk: «There is no such thing as society.» Den verktøykassa profesjonen flotter seg med, reduserer mennesker til atomer uten sosiale relasjoner. Det betyr at kjønnsbundne forventninger, statusdrevne motenykker, reaksjoner på overflod og fornedring - alt som har med virkelige maktforhold og interessekonflikter å gjøre - faller utenfor modellene.

I virkeligheten er økonomien de genuint sosiale prosessene der avgjørelser om produksjon, distribusjon og konsum av ressurser stiller mennesker i en relasjon til hverandre. Et samfunn som spesialiserer seg på kaffe kommer til å utvikles annerledes en ett som produserer alt fra torskefilet til telefonprogrammer. «Etterspørselen» etter store boliger omringet av høye gjerder i områder der alle har om lag samme inntekt, skapes ikke i et sosialt vakuum. Og «konsumet» av slike boliger setter andre spor i samfunnet enn konsum av bananer, ulykkesforsikringer og tv-spill. Den som i dagens Norge ikke har råd til å dra på utenlandsferie, finner ingen trøst i det faktum at nesten ingen kunne det på 1600-tallet. Å rydde et kontor er ikke samme tjeneste som å rydde et soverom - det konstituerer ikke samme relasjon mellom «markedsaktørene».

Alle modeller forenkler. Men i den neoklassiske verden mangler man begreper for nøyaktig det som er relevant for å forstå økonomien. I prinsippet kan dermed nesten ingenting som er viktig i samfunnet gjøres begripelig med den ortodokse samfunnsøkonomien. Den er i det store og hele - bokstavelig talt - verdiløs.
Men ikke betydningsløs! Man er ikke den samme når man kommer ut av eventyrverdenen, som da man gikk inn i den. Man forlater den med et forandret blikk. Det finnes en implisitt sosial teori - en idé om at nesten all menneskelig aktivitet kan og bør reduseres til simpelt markedsutbytte. Den pumpes ut av samfunnsøkonomene, og gir, for å si det med Tranøy, «avtrykk i vår allmenne kultur.»

Menneskelig tanke i allmennhet, og den offentlige samtalen i særdeleshet, er avhengig av metaforer og mentale forestillinger. Milton Friedman forklarte i et intervju sitt begrep «naturlig arbeidsløshet» gjennom en sammenligning med en butikk det man selger herreskjorter: Det må alltid ligge noen på hylla! For nesten alle den vestlige verdens sentralbankierer og for mange finanspolitikere er den friedmanske teorien en bærebjelke i forståelsen av økonomien.

«Det er bare den katolske kirka som burde få holde på slik,» sier Skarstein når han kommenterer den kollegiale vreden mot økonomer som underkjenner dogmene. En god liknelse. Samfunnsøkonomien av i dag får sin dominerende kraft av fagdisiplinens samfunnsmessige funksjon - å legitimere de rådende maktforholdene. Som astrologien, skolastikken, den statsdoktrinære marxisme-leninismen eller sosialdarwinismen under ulike perioder. Å ta et oppgjør med denne rettroenheten burde være en viktig oppgave i og utenfor akademia. Et utgangspunkt kan være det enkle faktum at herreskjorter ikke organiserer streiker for høyere lønn eller bedre pensjonsvilkår.

Ali Esbati

Going Out West

Det är väl rimligt att jag även själv meddelar det som Flamman rapporterade förra veckan (och som bland andra SvD:s ledarblogg haft vänligheten att kommentera med sedvanlig skärpa). Jag ska efter årsskiftet börja jobba på den norska dagstidningen Klassekampen, som redaktör för tidningens debatt- och krönikesidor. Det är en stor uppgift som jag fram emot med spänning och kittlande nervositet. Klassekampens betydelse för en i mycket bred bemärkelse progressiv offentlighet i Norge är tung. Jag hoppas kunna bidra positivt till att utveckla den rollen. Och det ska förstås bli väldigt kul.

Hur det går för bloggen vet jag inte riktigt än. Den kommer hur som helst säkerligen att delvis byta karaktär efter nyår. Sådant får ge sig. Häng gärna kvar! Att det nästan inte har skrivits något senaste veckan beror dock på att jag varit i Filippinerna.

För övrigt ser den norska EU-opinionen fortsatt stark ut. Det är Nej-majoritet bland väljarna i alla partier utom Høyre. (Siffrorna är till och med bättre än EMU-opinionen i Sverige. Och påminner inte staplarna mycket om partiopinionssiffrorna här?)