Vill varmt rekommendera en
roligt småprovokativ krönika i Aftenposten, av den norska historieprofessorn
Øysten Rian. Det finns viktiga politiska poänger i hans uppmaning till Osloeliten att rycka upp sig och visa lite glädje över det folkligt norska och i hans historiska förklaringar till varför en sådan elitmentalitet uppträder i Oslo. Här finns också – i koncentrat – ledtrådar till den för många svenskar svårbegripliga norska språkdebatten. Det är på det hela taget en ganska god ingång till en folklig-progressiv nationsuppfattning – en som är starkt saknad och hårt ansatt i svensk vänsterdebatt.
Det är för övrigt synd – och symptomatiskt – att den politiska och kulturella debatten i våra nordiska grannländer har ganska liten plats i svensk offentlighet. Vi har en sådan fördel av att enkelt kunna vidga våra vyer på det egna språket och därmed med större djup. Svenskan är ett litet språk, men med bara lite ansträngning kan vi läsa och förstå andra skandinaviska språk. Politiskt och kulturellt fördjupas vår självförståelse om vi kan förhålla oss till samhällen som är väldigt lika på många sätt och ändå inte desamma. För ett land som ligger i utkanten av andra, större kultursfärer är det viktigt att kunna upprätthålla och utveckla sådana relationer. Det skapar ett spänningsförhållande till centralisering, utarmning och likriktning i EU-anpassningens och amerikaniseringens följe. Notera: jag är alltså
inte anhängare av en essensialistisk, statisk kultursyn. Precis tvärtom. Inte heller är jag motståndare till ”populärkultur”, och definitivt inte till kulturyttringar som finns i eller kommer från USA. Jag tror att den svenska debatten och den svenska kulturutvecklingen blir bättre, i större utsträckning tillgänglig för bredare folklager, om den får ett bredare resonansfält.
Nåväl, som stöd i
läsningen: norskans by betyder alltså stad. Och
Erling Lae är ”borgmästare” i Oslo. Han representerar moderaternas systerparti, Høyre. Oslo leds idag av en koalition mellan Høyre och främlingsfientliga, högerpopulistiska FrP. Norge håller kommunval i september.
(Via
Audun Lysbakken)
Idag har jag för första gången fått uppleva Norges nationaldagsfirande på 17:e maj på riktigt, i Oslo. Det är en tradition som inte riktigt har några motsvarigheter. En gladnationalism med många olika källor som har fött fram en folkfest där verkligen nästan alla är ute och firar. Det är trevligt och faktiskt ganska rörande. 
