Sverige

Idag är det alltså ledig nationaldag. Förutom att lönearbetare snuvas på två sjundedelar dags ledighet genom operationen att göra 6/6 till röd dag vilar något milt unket över lanseringen av nationaldagen. Jag har inget emot kollektiva firanden. Inte heller nationaldagar i allmänhet. Nationer är komplexa, föränderliga historiska realiteter och människors känslor gentemot dem likaså. Nog kan man vilja fira nationaldagar som är förknippade med gemensamma upplevelser och uppfattningar av något slag. Fast när en dag som saknar traditioner och innehåll av statsmakterna ska stampas fram som festligt gemenskapande, då vete fan.

Det går inte att blicka mot Norge eller Frankrike och liksom önska sig ett liknande firande. Där finns annat att fira, historiska smärtor och glädjeämnen som binder ihop. När det ska härmas här återstår av frihetsupplevelsen och stoltheten inte mycket mer än bottenskrapet: en för ändamålet framavlad vinkande släkt.

Det finns ett populärt mantra om nationalstaternas förlorade betydelse, bortvittrande makt osv. Däri döljer sig en verklig politisk strid att ta, men knappast genom historielöst flaggviftande. Inom nationalstaternas ramar har folken tillkämpat sig rättigheter som nu rullas tillbaka. Borgerligheten tar sig ur nationsramarna just för att motmakter svårligen organiseras på överstatlig nivå.

Samtidigt omvandlas och hotas medborgerliga rättigheter som sprungit ur franska revolutionen och försvarats och fyllts med innehåll i sociala strider, inte minst med arbetarrörelsen som banérförare. Runt om i västvärlden ser vi hur medborgarskap laddas tyngre med etnicitet och kopplas till diffusa ”värden” snarare än det centrala, att rättigheter och skyldigheter kopplas till att man bor någonstans och är en del av ett samhälle. Se på Patriot (!) Act i USA, registrering och trakasserier riktade mot människor med bakgrund i Mellanöstern, och här i Europa, inklusive Sverige, behandlingen av ”terrormisstänkta” liksom de medborgare som hamnat i laglöst tillstånd på Guantanamo.

Det pågår – vare sig man vill det eller inte – en ständig kamp om innehållet i nationsbegreppet. Att då som delar av vänstern abdikera från den striden genom att gömma sig bakom radikalistiska fraser är ett historiskt misstag. En progressiv vänster, rotad i den verklighet den försöker förändra, ställer mot den reaktionära uppfattningen om Sverige som en etniskt grundad gemenskap, definierad av överklass och samhällsbevarande eliter, principen om samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla medborgare i Sverige.

Mot den bakgrunden var det antagligen årets mest mångsidigt korkade paroll som resets av Afa (”antifascistisk aktion”) när man på Sergels torg demonstrerade (!) för att ”avskaffa nationalstaten”. Utgångspunkten är en blandning av ett overkligt förhållningssätt till politisk kamp och ett blundande för människors faktiska upplevelser och livsvillkor. Man kan, som SKP-ordföranden Sven Linderot en gång sade, älska Sverige utan att älska Enskilda Banken. Och det är ett illa dolt folkförakt som pyr under det programmatiska avfärdandet – istället för problematiserandet – av varje nationell känsla.

I intervjuboken Kommunister II från 1979 samtalar CH Hermansson med Alexander Chrisopoulos, vpk-are och den förste utomnordiske riksdagsmannen i Sverige:

CHH: Vi kommunister har ju alltid framhållit att det gäller att förena en sund patriotism eller fosterlandskänsla med en stark internationalistisk inställning. Är det lättare för en invandrare att göra det? Faller det sig väldigt naturligt för honom at se sambandet mellan fosterlandskärlek och internationalism?

AC: Ja, för min del har det varit det. För dom medvetna invandrarna är det det. Fast det funnits motsättningar mellan turkar och greker i våra hemländer har det aldrig rått några problem mellan turkiska och grekiska invandrarorganisationer i Sverige. Och jag är övertygad om att dom greker, som finns i Sverige, inte känner någon samhörighet med Onassis därför att han är grek eller har varit grek. Dom har mycket större samhörighet med Johanson som jobbar på varvet. Själva livet bekräftar ju riktigheten av detta påstående, som upphör att bara vara en allmän fras och blir en sanning som man upplever nära inpå sig. Jag satt på mitt jobb i femton år mittemot en arbetskamrat som var svensk. Han blev pensionerad och dog sedan efter en operation. Jag blev väldigt berörd av det och märkte då: Här har du rötter, här har du hemma, här har du din samhörighet.

Det är ett viktigt och fint konstaterande. Men någon påhittad nationaldag behöver man inte för att uppleva och uttrycka känslan. Det kan man göra under de röda fanorna på 1 maj, i midsommarnattens grönska, eller bland de diskret målade radhus som silats fram genom detta alldeles särskilda raster av kollektivism och egensinne.