Hundra år sedan - som om det vore idag

Idag är det 100 år sedan Simone de Beauvoir föddes. Hon är en av den moderna samhällsanalysens tyngsta namn och en feministisk ikon värd att återvända till. Det har skrivits mycket om henne idag – av variernade kvalitet får man säga. Nina Lekander i Expressen idag hör till de skarpare. Läs! Åsa Moberg ger en mer uttömmande bakgrundsbild. Här i Norge kör Klassekampen massa Beauvoir-material idag. På nätet finns en intervju med professorn och Beauvoir-experten Toril Moi. Rekommenderas.

En ting er at kvinner i alle aldre selv streber etter å framstå som perfekte. Men Moi er også kritisk til at feminister blir utsatt for kritikk dersom de ikke lever som de preker, eller dersom de innrømmer at de er sårbare. Denne kritikken har Beauvoir gjentatte ganger vært gjenstand for, kanskje spesielt i USA, mener Moi.

- Om du tenker at feminister skal være rollemodeller for andre, blir du fort skuffet. Jeg skjønner ikke hvorfor det forventes av feminister at de skal være sterkere og friere og mindre ulykkelige enn andre kvinner oppdratt i det samme samfunnet. Feminister skal vise hvordan kvinneundertrykkelse foregår, og foreslå løsninger. Beauvoir sier i innledningen til «Det annet kjønn» at lykke ikke er poenget for henne, men frihet.

Det Moi pekar på är ett irriterande närvarande element i väldigt många av de texter som man kan läsa i tidningarna denna jubileumsdag.

I SvD producerar till exempel Björn Erik Rosin denna obegripliga mening:

Simone de Beauvoir förklarade krig mot patriarkatet men blev själv offer för en våldsam passion.

Men?

Helena Duroj kommenterar:

Ska nu vi feminster beskyllas för att vara mot passion också? Är patriarkatet passionerat? Betyder ett motstånd mot offerrollen att man gör anspråk på att stå över livet? Det var ingen vidare födelsedagspresent till en mångbottnad personlighet som de Beauvoir.

Norska Aftenpostens Paris-korrespondent Vibeke Knoop Rachline lyckas också skapa en vidunderlig motsättning i en av sina meningar:

Men selv [sv: även] om Simone de Beauvoir kunne fremstå som en tørr intellektuell, alltid med en streng turban rundt håret og kledd i kjedelige drakter, var hun en lidenskapelig elskerinne.

Ja, vad ska man säga? ”Å, det var ju en lättnad att höra”?

Det finns ett dubbelfel i många av beskrivningarna av Simone de Beauvoirs liv som kämpande intellektuell.

Dels, är det som om en förståelse av och kamp mot strukturella maktförhållanden i något slags idealt tillstånd skulle kunna innebära att dessa strukturer därmed upphäves i en individ: att man skulle kunna lämna patriarkatet som man reser sig och går från en middagsbjudning. Ett sådant förhållningssätt är en ypperlig indikation på att man inte begripit så mycket av just sociala strukturer och relationer. Den som förstår en social struktur kan bidra till att transformera den; inte upprätta en vakuumförpackad relation med sin analys.

Dels, är det som om den objektiva förekomsten och det subjuektiva erkännande av sociala strukturer skulle upplösa individualitet och specificitet. Också detta är ett feltramp. Alla mänskliga relationer föregår i ett patariarkalt maktfält, men de är för den skull unika. De kan peka i skilda riktningar, vara motströms ibland och stereotypa ibland. Det gör friheten – den av sociala strukturer bundna men inte låsta – så åtråvärd i sin komplexitet. Detta är mänskligt liv. Beauvoir gjorde mer av sitt, än de flesta andra.