Islamofobi, antisemitism och fascism

Cecilia Verdinelli skriver fint och skarpt i GP idag, om debatten efter terrorn på Utøya, och etablerade högerradikalers önskan om att misstänkliggöra politisk analys, eller, ”tillskriva den någon slags ideologiskt neutral extremism”. Att kalla det respektfullt är i ärlighetens namn inte särskilt finkänsligt. Som Verdinelli skriver: ”Avpolitisering är inte det rätta sättet att buga för de döda, avpolitisering är att böja sig för döden”.

I det sammanhanget vill jag tipsa om två mycket intressanta norska artiklar som fördjupar förståelsen för de politiska strömningar som Utøya-mördaren hörde till.

Torgeir Salih Holgersen går i en artikel noga igenom viktiga likheter mellan antisemitism och islamofobi som politiskt verksamma, rasistiska konspirationsteorier. Självklart finns det skillnader mellan mellankrigstidens hets mot judar och dagens hets mot muslimer. Men att studera de förbluffande likheterna förstår vi bägge former av rasismen bättre. Till exempel skriver Holgersen:

Et hovedargument mot å sammenstille islamofobi og antisemittisme, er forestillinga om at ”islamkritikken” kun retter seg mot en ide, en religion, mens antisemittismen retter seg mot en folkegruppe. Noe slikt klart skille finns imidlertid ikke når man studerer antisemittismens historie. Også antisemittismen har sitt utgangspunkt i spesifikk kritikk av den jødiske religionen. Kritikken av jødene som folk har i stor grad vært en oppfølging av kritikk av jødedommen i det at jødene er bærere av jødedommen akkurat som muslimer er bærere av islam. Den moderne rasebiologiske forestillingsverdenen om jødene som var viktig for Hitler personlig er et mye yngre historisk fenomen enn antisemittismen, og også mye mindre viktig enn ”jødedomskritikken” for å forstå omfanget av, og oppslutninga rundt, antisemittiske konspirasjonsteorier i Europa fram mot 2. verdenskrig.

Ta dig tid att läsa hela!

Läs gärna också artikeln «Fascistenes hat mot kvinner» av Rannveig L Molven, om en av de röda trådarna i den historiskt ombytliga men funktionellt sammamnhängde fascismen.

Innvandrermenn, synonymt med muslimer, framstilles konsekvent som onde, barbariske, og blir kollektivt tildelt skyld for alle overgrep som måtte bli begått, det er de som kollektivt representerer all kvinneundertrykking og mishandling i verden. De har ett felles mål; å innføre sharia. Slik kan Jensen [Peder Jensen, aka Fjordman] og Breivik selv fremstå som gode, som de virkelige mennene, som ridderne. De skal redde vestlig kultur (sic), og de kvinnene som innser sine feiltrinn, og innordner seg det nye patriarkatet. For kvinner har nå kun to valg; enten å fortsette å kreve likeverd og frihet, og dermed underkaste seg sharia som en endelig følge av den pågående invasjonen dette fører til, eller å akseptere sine svakheter, og la den nye europeiske mannen ta over kontrollen over livet sitt. Alt annet er i følge nyfascistene en illusjon; kvinnen er bare så fri som mannen tillater.

Läs!

De andras kön (repris)

Rasistiska Dansk Folkeparti, den danska högerrgeringens stödparti i parlamentet, skickade igår pressmeddelande om att man borde lägga ned internationella kvinnodagen. Motiveringen är given:

For mig at se har vi et altoverskyggende ligestillingsproblem, nemlig de indhyllede kvinder fra muslimske lande, som skal have samme rettigheder som vi vestlige kvinder har.

Og lad os så bare være ærlige: Kvinder i den vestlige verden er jo blevet det stærke køn.

Det här är inte något unikt danskt. Förmenta jämställdhetsbekymmer är numera en bärande del av den högerpopulistiska och muslimhatande retoriken, samtidigt som det är just i de kretsarna där motståndet, för att inte säga hatet, mot jämställdhetspolitik och feministisk kamp har varit som starkast. (Se för övrigt Niklas Orrenius i Sydsvenskan, om SD och jämställdheten)

Tendensen är naturligtvis väsentligt bredare än explicit högerpopulistiska eller högerradikala partier. Den islamofobiska vändningen i den västerländska jämlikhetsdiskursen fräter hål i solidariteten mellan kvinnor och blir ett vapen i händerna på reaktionära krafter som önskar avfärda eller rulla tillbaka kampen för alla kvinnors lika rättigheter.

Om det ämnet skrev jag för tre år sedan en liten krönika med rubriken «De andras kön». Den skulle jag i sammanhanget vilja tipsa om igen.

Ytterligare en gammal text på samma tema: «Det brinner»

8. mars

Tiina Rosenberg, intervjuad i ETC, är skön läsning på internationella kvinnodagen:

Hur ska feminismen ”säljas” till fler än de redan frälsta?
– Jag vet inte om feminismen ska populariseras, revolutionära idéer kan inte bli särskilt populära.

Läs hela!

Läs även Aron Etzler: Vi kan göra det 100 år till.

Alliansfritt Sverige har en härlig uppföljning av det borgerliga firandet av dagen, i tre delar:
- Alliansens jämställdhetspolitik: sänkt skatt, disciplin i skolan och fler poliser
- Kvinnodag, schminnodag, vol. II
- Moderaterna försöker fira kvinnodagen: en studie i fuck-ups

Och så ett bonusspår från norska Dagbladet: Religionsforskaren Hanne Nabintu Herland manar till strid mot förtrycket av män och föreslår att kvinnor istället för att demonstrera ska stänga av tv:n och ge sina män "en sexuell överraskning". Missa inte heller kommentarerna, om du vill bli deprimerad och kanske även lite galen.

Kloka röster om Afghanistan

Olle Svenning skriver välformulerat om det svenska krigsäventyret i Afghanistan:

Kriget i Afghanistan har pågått i snart nio år. Resultatet är militärt uselt och humanitärt katastrofalt. De mördade svenska soldaterna, som vi borde sörja och inte heroisera, ingår i den dödens statistik som visar att antalet omkomna västsoldater ökade med 76 procent förra året. De civila offren blev 14 procent fler.

Läs hela! Läs också en briljant Jan Guillou, som ljussätter den senaste tidens ovärdiga försök av dem som bär ett ansvar för det svenska deltagandet i USA:s fiaskoartade krig – att utnyttja den empatiska sorgen för de dödade svenska soldaterna, för att skapa någon sorts nationell uppslutning bakom det imperialistiska juniorpartnerskapet. Bombliberalernas argumentation har flackat fram och tillbaka, konstaterar Guillou. Och slutsatsen är viktig att påminna sig om:

Det är krigets anhängare som har de svåra frågorna att besvara, inte krigets motståndare.

Läs! Läs också Åsa Linderborgs funderingar över missbruket av ”feministisk” argumentation för ockupationer. Och apropå det, har norska forskning.no en intervju med professor Berit von der Lippe som bidragit i en ny antologi om retorik och medborgarskap. Hon beskriver hur feminismen, eller snarare en feministiskt ljudande retorik, kan ”koopteras” i en existerande maktstruktur, till att tömmas på sitt innehåll och vändas till ett rättfärdigande för krig.

Omöjligt att förstå?

Johanne Hildebrandt om sexuella trakasserier i kulturvärlden. Mina fetmarkeringar:

Där hankar sig de flesta fram på projektanställningar och är därför rädda för att anses som besvärliga. Ingen vågade säga något om det som alla vet finns där: våld, sextrakasserier, alkoholproblem. […] Däremot förstår jag inte varför man inte säger ifrån. I den övriga världen ber man snuskgubbar fara åt helvete.

Svårt det där med slutsatser.

Jobbigt med marknadsmekanismer

”Feminismen hotar yttrandefriheten” skriver bomb- och batongentusiasten Dick Erixon på sin blogg, och refererar till ett fall som utspelat sig i det proletära folkbildningsbladet Villaliv, där chefredaktören Ingrid Carlqvist sagts upp. Erixon beskriver händelseförloppet:

En annonym feminist har först hotat henne, om hon inte slutar blogga ska tidningens annonsörer bombarderas med falska anklagelser om henne. När detta sedan skedde följde en stor annonsör — inredningsföretaget Ballingslöv — feministernas krav och ställde in sina annonser. Då sa tidningsägaren Fredrik Lindbladh upp Ingrid Carlqvist.

Det verkar därmed solklart att den upprörde Dick Erixon visserligen inte har någon som helst täckning för sin rubriksättning, men att han från och med i dag stöder:

1. Starkare anställningsskydd
2. Begränsad ägarmakt
3. Starkare statlig stöd till tidningar och tidskrifter för att dessa ska slippa annonsmarknadens likriktande åsiktstyranni

Sex and the Simpsons

Om Marge Simpsons debut i Playboy, på feministing.com:

Last month, the announcement that Marge Simpson, everyone's favorite overworked and underappreciated cartoon mom, would grace the cover of the November issue of Playboy, caught some observers by surprise. I was not one of them. After all, Playboy has always depicted women as cartoonish and two-dimensional: the only thing that really sets this particular cover girl apart is that she has blue hair and eight fingers.

Tänkvärd läsning.

Recept för jämställd ekonomi

Den som säger att man med några enkla klubbslag i Riksdagen kan ordna jämställdhet mellan män och kvinnor är antingen okunnig eller oärlig. Men det betyder inte att inget kan göras. Tvärtom. Det har till exempel dagens regering visat. Beslut som försämrat socialförsäkringarna och försvagat fackföreningsrörelsen har haft tydliga effekter på den ekonomiska maktfördelningen mellan män och kvinnor. Orättvisorna har vuxit.

Josefin Brink och Ulla Andersson från Vänsterpartiet har idag presenterat en rapport om vad man kan göra för att gå i motsatt riktning. Det är en resonerade skrift som drar upp viktiga långsiktiga linjer.

Det är lätt att stirra sig blind på vad jämställdhet kostar. Vi menar att det är hög tid att betrakta samhällsekonomin och den ekonomiska politiken från ett annat perspektiv. Vad kostar ojämställdheten och vem betalar?

[...]

I den här rapporten presenterar vi huvudlinjerna för en feministisk inriktning på den ekonomiska politiken och ett antal strategiska reformer som vi vill genomföra; feministiskt perspektiv på statsbudgeten, uppgradering av jämställdhetspolitiken, reformer för jämställt arbetsliv, familjeliv och bättre kvalitet i den gemensamma välfärden.

Det är uppenbart att det behövs en nystart för jämställdhetspolitiken. Centrala frågor är bland annat rätten till fasta jobb på heltid, rätten till barnomsorg på obekväm arbetstid och en jämställd föräldraförsäkring. Helt enkelt en ordentlig, framtidsriktad reformpolitik, i kontrast till regeringens uppsägnings- och nedmonteringspolitik.

Läs rapporten.

Som fisken i vattnet

Nivå: tutti-frutti

Det är inte så lätt att hitta riktiga ord för att kommentera Malin Siwes uppgulp häromdagen på DN:s ledarsida, om vänsterpartiets kandidater.

I den korta texten hinner hon först underkänna relevansen i Eva-Britt Svenssons egna erfarenheter av mäns våld mot kvinnor. Siwes skarpsinniga slutsats efter att ha läst intervjun med Svensson, är att ”väljarna ska tydligen rösta på vänsterpartiet som något slags offerkompensation”. Men så lyckas hon sjunka ännu ett snäpp lägre genom en sexistisk och småbisarr kommentar till Hanna Löfqvists blus och byst.

Hanna kommenterar det skarpt själv. Och så hoppas jag att angreppet inspirerar till läsningen av Tidningen – vänsterpartiets EU-blad som är en fantastisk pastisch på en kvällstidning.

När det gäller DN är ju hoppet ganska ute. Dessvärre har jag sedan länge ingen prenumeration, så jag kan inte få nöjet att säga upp tidningen. Men andra kan säkert. Att ledarskribenterna lider av patriarkala vanföreställningar motiverar inte någon sådan offerkompensation.


PS. Läs också relaterad kommentar av Helena Duroj: Var helst inte kvinna och vänster!

Högern och hedern

Enligt välkänt europeiskt mönster förbrunas borgerligheten. Framställandet av kvinnoförtryck som ett importerat fenomen bidrar med beprövade hästkrafter längst den vägen. Medan högeralliansen i Stockholm jobbar med att slå politiskt mynt av en beställd undersökning, kan det vara bra att läsa två artiklar av Gudrun Schyman, som förklarar den verkliga effekten av den framställningsform som Ulf Kristersson & Co. och som dessvärre – också detta enlig välkänt mönster – sprider sig i annars välvilliga kretsar. Det som sker är den feministiska förståelsen fördunstar – något som, förutom det mer uppenbara bidraget till en rasistisk dagordning, drabbar kvinnor i allmänhet och våldsutsatta kvinnor (med olika bakgrund) i synnerhet.

Nåväl. Schyman:

Invandrade kvinnor som stigmatiseras som offer för patriarkala värderingar från sina kulturer blir en täckmantel för rasistiska och patriarkala strukturer i Sverige som möjliggör att brott mot kvinnor upprepas gång på gång. Brottsofferforskning visar att "rasifierade" kvinnor anses mindre trovärdiga i våldtäktsfall, särskilt om förövaren är "etnisk svensk". Dessa kvinnor utsätts alltså också för "det svenska patriarkatet" i ett rasifierat samhälle.

Sociala och rättsliga myndigheter måste få ökade kunskaper om att våldet tar sig olika uttryck. Generaliserade uppfattningar där våldets uttryck förenklas i uppsatta mallar som "hedersvåld" och "svartsjukevåld" medverkar till rasism och till förenklade analyser vilket i sin tur kan leda till felaktiga insatser och åtgärder för våldsutsatta kvinnor, män eller barn.

Läs hela.

Och även uppföljaren: Våga se strukturerna bakom det patriarkala våldet, Svensson.

Jag har skrivit om detta tema förr. Läs gärna:

* Hedersspöket som skrämseltaktik
* Lite hederlig antifeminism blandat med nyfräsch rasism
* Mera heder

Kalle Lind briljerar

Från Deleted Scene: Courtny Love.

Men faktum kvarstår: Kurt och Courtney sysslade med ungefär samma saker.

Och visst, man kan anse att det är ett felaktigt sätt att försörja sej nu när verkstadsindustrin har så himla svårt att få vettig personal, men rimligen bör Kurt och Courtney ses som ungefär samma skrot och korn.

Det gör de inte. Kurt var nämligen ett geni och då har man rätt att vara en usel pappa. Courtney Love är en usel mamma och då har man ingen rätt att vara ett geni.

Det brinner

Några månader innan hon blev vald till ledare för högerpopulistiska Fremskrittspartiet gjorde Siv Jensen ett uppmärksammat utspel om att kvinnodagen borde läggas ned, eftersom det i Norge bara handlade om surande, över ”småsaker” – alltså sådant som våld i nära relationer, lönediskriminering och bristande daghemsplatser. Också inför årets 8 mars-firande var Jensen ute med sitt angrepp på kvinnorörelsen. Hennes förslag är att man istället borde satsa krafterna på att bomba och skjuta fler i Afghanistan.

Det är väl egentligen inte så överraskande. En blandning av förakt för och hat mot den organiserade rörelsen för kvinnors frigörelse och jämlikhet har varit och är viktig för alla fascistiska och högerpopulistiska rörelser.

Fremskrittspartiet var med andra ord inte med och arrangerade årets 8 mars-manifestation i Oslo. Men ett litet gäng från partiets ungdomsförbund hade ändå kommit till Youngstorget idag. De var där för att applådera ett islamofobiskt mediespektakel iscensatt av Sara Azmeh Rasmussen, en före detta muslim som ägnat de senaste åren åt att i den norska offentligheten sprida fördomar, påhitt och allmänt nedsättande omdömen om muslimer. Hon hade nu tagit sig till Youngstorget för att fira den på senare tid extremt uppskruvade hetsstämningen mot muslimska kvinnor – vilket bland annat manifesteras i rapporter om glåpord och spott på gatorna – genom att i anslutning till manifestationen sätta eld på en slöja, omgiven av ett gäng nöjda och belåtna män och filmad av ett jätteuppbåd av kameror.

Alla de, inklusive medvetna, kämpande unga kvinnor i huvudduk, som hade kommit till torget för att lyfta fram paroller om lika lön för likvärdigt arbete, eller bättre stöd till arbetet med mäns våld mot kvinnor, fick alltså se sina ställningstaganden överflyglade av ett narrspel av, för och genom de dagordningssättande samhällsskikten, på bekostnad av en redan hårt ansatt grupp i samhället.

Till hejaskaran hörde de åtta-tio grabbarna från Fremskrittspartiets ungdomsförbund som därefter tog sina handskrivna plakat av typen ”Hijab är tvång” och ”kvotering = diskrminering” och gick, följda av två tjejer som tydligen inte hade kunnat uppbåda tillräcklig kompetens för att anförtros några plakat utan istället gick bakom och fnissade.

Sällan har det stått tydligare att rasism och islamofobi är ett av de allra främsta hoten mot alla kvinnors rättigheter – och därför måste ha högsta prioritering i kampen för en feministisk rörelse värd namnet.

[Aftenposten][VG[VG][Dagbladet]

All work and no play

Karin Eder-Ekman, redaktör på Newsmill svarar på frågor om 8 mars:

1. Vad betyder 8 mars för dig?
Kommer nog alltid förknippa 8 mars med hårt slit för egen del medan alla andra festar loss.

2. Vad gör du på söndag?
Jag är i Köpenhamn och köper snygga skor.

De som vill festa loss i Stockholm kan göra det hos Bang.

Annars: läs till exempel Hanna Löfqvist.

Härligt att höra

Expressen kör en skojsig artikel med rubriken ”Jämställdhet inte viktigt i förhållanden”. Hoppingivande, inte minst. Den visar nämligen att det går att vara ganska dum i huvudet och ändå bli ”relationsexpert”. Och den visar att nästan alla kan göra god kvällsjournalistik; en som skapar mycket plats och stoj (produkt), av nästan ingenting (råvaror), genom en rationaliserad arbetsprocess (läsa resultatet av en nätundersökning på en dejtingsajt + ett telefonsamtal). Och den visar alla som hänger läpp över att de satt ihop usla opinionsmätningar, att det alltid kan bli sämre.

På en dejtingsajt har folk alltså svarat på frågan om vad de tycker är det viktigaste i ett förhållande. Respekt, klickade de flesta på, och därför måste det vara sant. Särskilt som svarsalternativen ju är strikt åtskilda och lätt jämförbara: man kan svårligen tänka sig att någon kan uppleva både humor och passion som viktigt, eller, gud förbjude, att det ena kan leda till det andra, exempelvis vänskap till respekt – hur skulle det se ut, liksom?

Det känns därför jättebra att denna tunga undersökning används som argument mot den grupp som i hemlighet styr samhället: ultrafeministerna.

Humor är viktigare än jämställdhet, säger typ alla. Det betyder, enligt den kompetenta tolkningen av undersökningen, att kvinnor gillar att ha lägre lön och göra mer av hushållsarbetet, men bara om deras män kan skämta om det så det står härliga till.

Respekt är som sagt viktigast. Men det fattar inte ultrafeministerna. De tycker istället så här: Bara vi har en sammanfallande verbal/teoretisk förståelse av begreppet jämställdhet, är det ok om du föraktar mig som människa.

Det är inte bara i parförhållanden som det är viktigast med respekt. Det gäller nog även i arbetslivet. Det kan man säkert också tolka in i resultaten från undersökningen, eftersom den är så väldigt bra genomförd. Man kan säga: Hej och hå, vi i kukmätarlaget i jätteballebolaget AB vill understryka att vi har stor, för att inte säga oerhörd respekt, för att ni kvinnor accepterar att göra mer och få mindre pengar och makt. Då blir kvinnorna glada. Sånt gillar de.

Det är bara att hålla med relationsexperten i Expressens artikel:

Härligt att höra. Män får ta så oerhörd mycket skit i Sverige som de bara tuggar i sig.

Absolut. För att inte tala om tidningsläsare.

Islamisk feminism

Feresheteh Ahmadi skriver en mycket intressant Under Strecket i SvD idag, med utgångspunkt i situationen i dagens Iran, om den feministiska kamp som pågår i muslimska länder och som inkluderar en feministisk omläsning och kritik av religiösa texter och tolkningar.

Det finns ju annars i Västvärlden en frapperade osynliggörande och omyndigförklarande av den frigörelsekamp som förs av såväl religiösa som sekulära kvinnor i muslimska länder – utom då den villigt låter sig inordnas i en nykolonial förståelse eller aktivt vevas i sådana syften.

Oförmågan att se den sociala verklighetens komplexitet i ”andrafierade” kulturer gör förståelsen av dem i bästa fall stympad. För den progressiva kampen i dessa länder fungerar politisk praxis baserad på ett sådant synsätt oftast direkt kontraproduktivt.

Från artikeln:

Trots många års hårt arbete av en anmärkningsvärt aktiv grupp kvinnor, både inom och utanför den iranska statsapparaten, kvarstår en rad diskriminerande lagar. Men det gångna årtiondet har också sett en oerhörd tillväxt av kvinnors intellektuella och kulturella verksamheter i Iran. En del tidskrifter, som exempelvis Zanan (Kvinnor) – landets mest prominenta tidskrift med genusinriktning – har tydligt definierat sig som feministiska och har påbörjat ett projekt där islamiska källor om kvinnor tolkas radikalt utifrån ett feministiskt perspektiv.

Läs hela

De andras kön

Jag publicerar här min ledarkrönika (”Fokus”) i dagens Klassekampen. Denna gång ska jag göra ett undantag och lägga upp den både på norska och svenska (scrolla ned för svensk text). Så får ni som vill en liten språkövning också. Översättningen är gjord på redaktionen.


De andres kjønn

I sin banebrytende bok «Orientalismen» fra 1978 viser Edward Said hvordan et europeisk blikk skaper «Orienten» - et mystisk sted, fundamentalt annerledes. Bildet skapes gjennom et hierarki: Det er den som står utenfor og titter ned som definerer.

Den vestlige rasismens fremste nåtidige uttrykksform er fobien for – og hetsen mot – arabere og islam. Koloniseringen av Afrika og Orienten broderte ett sett kostymer til de koloniserte, mens den oljedrevne «krigen mot terror» genererer delvis nye bilder. Men spillets grunntema er uforandret - det skaper ideologi av ulike maktforhold, for erobring og kontroll.

Orienten er kjønnet. Mens menn betraktes «med noe som ligner forakt og redsel», gir Orientens kvinner, som «skapninger av den mektige mannens fantasi, [...] uttrykk for en grenseløs sensualisme, de er mer eller mindre dumme og framfor alt er de villige».

Det karakteristiske ved de orientalskes verden er at den er statisk: «Selve muligheten til utvikling, forvandling, menneskelig bevegelighet – i ordets dypeste forstand – frakjennes Orienten og de orientalske». Her er kontinuiteten til vår tids rasisme total. Retorikken omkring hvordan muslimer og arabere forholder seg til verden generelt og til kjønnsrelasjoner spesielt bunner i at «de andres» standpunkter er essensielle - de kan ikke endres. En grunnforutsetning for frigjøring er da utmelding - og dermed blir for eksempel en tøybit som det avtatte sløret til et symbol på en frigitt fanges innmeldingssøknad i sivilisasjonens lyse fellesskap.

Kvinnekampens historie er en historie om kamp for samfunnsforandring; om å forandre livsvilkårene for kvinner som gruppe, slik at deres individuelle frihet kan bli større. Det er en kamp som har gitt resultater. Vitterlig er selvutslettende livsvalg i nære relasjoner, patriarkalske kleskoder, utestengning fra innflytelse i kafésamtaler eller styrerom, diskriminerende lønnsnivå og sosialt «irettesettende» vold eller trusler om vold fortsatt hverdagskost også i et samfunn som det norske. Men det er åpenbart at mye har forandret seg sammenlignet med for ti eller 100 år siden. Samfunnet er annerledes – og dermed også de menneskene som lever og virker i det.

Det rasistiske blikket på kjønnsrelasjoner er blindt for at «annengjorte» kvinner både vil og kan forandre sine egne samfunnsmessige vilkår. Dette står i skarp motsetning til en grunnleggende feministisk innsikt, om at patriarkatets forminskende og fornedrende mekanismer skjærer gjennom hver eneste del av den menneskelige tilværelsen; at den rådende kjønnsmaktsordningen påvirker så vel trikken i Oslo som talibanstyrte områder. I stedet framstilles kvinneundertrykkelsen som noe fremmed; noe importert. Den svenske regjeringen presenterte for en tid siden et initiativ rettet mot «vold i patriarkalske miljøer». Det rimelige spørsmålet å stille seg blir da når alle andre miljøer enn innvandrermiljøene som pekes ut eller antydes, sluttet å være patriarkalske.

Man kan ikke skape frigjøring fra patriarkalsk undertrykkelse med rasistisk fargede briller - det burde være selvinnlysende, om det ikke hadde vært for den harske lukta av kolonialisme som sprer seg fra krigsskueplassene og forpester lufta også på hjemmebane. Den virkeligheten som møter millioner av mennesker i Europa i dag er ekskludering og tiltagende rasistisk hets. Progressive krefter må møte dette med kamp mot diskriminerende behandling på arbeids- og boligmarkedet. Men minst like viktig er det å møte avhumaniseringen og demoniseringen av muslimer.

Helt spesielt gjelder det dem som er besjelet av kampen mot kjønnsurettferdighet, og av feministisk solidaritet. Kvinner har naturligvis vidt forskjellige livsvilkår, men også felles erfaringer. Erfaringer som kan organiseres til samfunnsomveltende virksomhet. Å bygge fellesskap på stigmatisering og nedvurdering er derimot som å bygge sandslott i en vanndam. Det blir bare grisete.



De andras kön

I sin banbrytande bok Orientalism från 1978, visar Edward Said hur en europeisk blick skapar ”Orienten” – en mystisk plats, fundamentalt annorlunda. Bilden skapas hierarkiskt: det är den som står ovanför och tittar ned, som definierar.

Den västerländska rasismens främsta nutida uttrycksform är fobin inför – och hetsen mot – araber och Islam. Koloniseringen av Afrika och Orienten broderade vissa scenkläder åt de koloniserade, medan det oljedrivna ”Kriget mot terrorn” genererar delvis nya bilder. Men spelets grundtema är oförändrat – det skapar ideologi av ojämlika maktförhållanden; för erövring och kontroll.

Orienten är könad. Medan männen betraktas ”med något som liknar förakt och fasa”, ger Orientens kvinnor, som ”skapelser av den mäktige mannens fantasi, [...] uttryck för en gränslös sensualism, de är mer eller mindre dumma och framför allt är de villiga”.

Karaktäristiskt för orientalens värld, är att den är statisk: ”Själva möjligheten till utveckling, omvandling, mänsklig rörlighet – i ordets djupaste bemärkelse – frånkänns Orienten och orientalerna”. Här är kontinuiteten med vår tids rasism total. Retoriken kring muslimers och arabers förhållningssätt till världen i allmänhet och könsrelationer i synnerhet utgår från att ”de andras” ståndpunkter är essentiella – inte kan ändras. En grundförtsättning för frigörelse är då utträdet – så laddas till exempel en tygbit som den avtagna slöjan, till en fritagen fånges inträdesansökan i civilsationens ljusa gemenskap.

Kvinnokampens historia är en historia om strid för samhällsförändring; om att förändra livsvillkoren för kvinnor som grupp, så att den individuella friheten kan bli större. Det är en kamp som har gett resultat. Visserligen är självutplånande livsval i nära relationer, patriarkala klädkoder, uteslutning från inflytande i kafésamtal och styrelserum, diskriminerande lönesättning, socialt ”tillrättavisande” våld eller hot om våld, sådant som ännu är vardagsmat också i ett samhälle som det norska. Men det är uppenbart att mycket har förändrats jämfört med 10 eller 100 år sedan. Samhället är annorlunda – och därmed också de människor som lever och verkar i det.

Det rasistiskt färgade synsättet på könsrelationer är dock blind för att ”andrafierade” kvinnor både vill och kan förändra sina egna samhälleliga villkor. Den står i skarp motsättning till en grundläggande feministisk insikt, om att patriarkatets förminskande och förnedrande mekanismer skär in i varje del av mänsklig tillvaro; att den rådande könsmaktsordningen påverkar såväl tunnelbanan i Oslo som talibanstyrda områden. Istället uppmålas kvinnoförtrycket som något främmande; något importerat. Den svenska regeringen satte för en tid igång ett arbete riktat mot ”våld i patriarkala miljöer”. Den rimliga frågan att ställa sig blir då när alla andra miljöer än de invandrarmiljöer som pekas ut eller antyds, slutade att vara patriarkala.

Man kan inte skapa befrielse från patriarkalt förtryck genom rasistiskt dimmiga glasögon – det skulle ha varit en självklarhet, om det inte vore så att den härskna doften av kolonialism reser sig från krigsskådeplatserna och förpestar luften också på hemmaplan. Den verklighet som möter miljoner människor i Europa idag är exkludering och tilltagande rasistisk hets. Progressiva krafter måste möta den med kamp mot diskriminerade behandling på arbets- och bostadsmarknaden. Men minst lika viktigt är att möta avhumaniseringen och demoniseringen av muslimer och araber.

Alldeles särskilt gäller det dem som är besjälade av att bekämpa könsorättvisor, och av feministisk solidaritet. Kvinnor har naturligtvis vitt skilda livsvillkor, men också gemensamma erfarenheter. Erfarenheter som kan organiseras till omvälvande verksamhet. Att bygga gemenskap på stigmatisering och nedvärdering är dock som att bygga sandslott i en vattenpöl. Det blir bara kletigt.

Klassresa och könskamp

Ser att Enn Kokk lagt upp texten till en politisk favoritlåt, på sin blogg. Peggy Seegers Gonna be an engineer, från 1970.

Brun "feminism"

Viktig kommentar i norska Dagbladet igår, av Marte Michelet, om en stor utmaning för den feministiska rörelsen.

Det vi ser er at den generelle hetsen mot muslimer, basert på ideen om at de truer [= hotar] «vår» likestilling, nå fører til stadig flere direkte angrep på europeiske innvandrerkvinner, både fysisk og juridisk. Det måtte bli sånn. Det er dette som er den tragiske konsekvensen av den nye islamofobe feminismen, som prekes av alt fra nynazistiske grupper til tilsynelatende velmenende organisasjoner som Human Rights Service.

Läs hela.

Hundra år sedan - som om det vore idag

Idag är det 100 år sedan Simone de Beauvoir föddes. Hon är en av den moderna samhällsanalysens tyngsta namn och en feministisk ikon värd att återvända till. Det har skrivits mycket om henne idag – av variernade kvalitet får man säga. Nina Lekander i Expressen idag hör till de skarpare. Läs! Åsa Moberg ger en mer uttömmande bakgrundsbild. Här i Norge kör Klassekampen massa Beauvoir-material idag. På nätet finns en intervju med professorn och Beauvoir-experten Toril Moi. Rekommenderas.

En ting er at kvinner i alle aldre selv streber etter å framstå som perfekte. Men Moi er også kritisk til at feminister blir utsatt for kritikk dersom de ikke lever som de preker, eller dersom de innrømmer at de er sårbare. Denne kritikken har Beauvoir gjentatte ganger vært gjenstand for, kanskje spesielt i USA, mener Moi.

- Om du tenker at feminister skal være rollemodeller for andre, blir du fort skuffet. Jeg skjønner ikke hvorfor det forventes av feminister at de skal være sterkere og friere og mindre ulykkelige enn andre kvinner oppdratt i det samme samfunnet. Feminister skal vise hvordan kvinneundertrykkelse foregår, og foreslå løsninger. Beauvoir sier i innledningen til «Det annet kjønn» at lykke ikke er poenget for henne, men frihet.

Det Moi pekar på är ett irriterande närvarande element i väldigt många av de texter som man kan läsa i tidningarna denna jubileumsdag.

I SvD producerar till exempel Björn Erik Rosin denna obegripliga mening:

Simone de Beauvoir förklarade krig mot patriarkatet men blev själv offer för en våldsam passion.

Men?

Helena Duroj kommenterar:

Ska nu vi feminster beskyllas för att vara mot passion också? Är patriarkatet passionerat? Betyder ett motstånd mot offerrollen att man gör anspråk på att stå över livet? Det var ingen vidare födelsedagspresent till en mångbottnad personlighet som de Beauvoir.

Norska Aftenpostens Paris-korrespondent Vibeke Knoop Rachline lyckas också skapa en vidunderlig motsättning i en av sina meningar:

Men selv [sv: även] om Simone de Beauvoir kunne fremstå som en tørr intellektuell, alltid med en streng turban rundt håret og kledd i kjedelige drakter, var hun en lidenskapelig elskerinne.

Ja, vad ska man säga? ”Å, det var ju en lättnad att höra”?

Det finns ett dubbelfel i många av beskrivningarna av Simone de Beauvoirs liv som kämpande intellektuell.

Dels, är det som om en förståelse av och kamp mot strukturella maktförhållanden i något slags idealt tillstånd skulle kunna innebära att dessa strukturer därmed upphäves i en individ: att man skulle kunna lämna patriarkatet som man reser sig och går från en middagsbjudning. Ett sådant förhållningssätt är en ypperlig indikation på att man inte begripit så mycket av just sociala strukturer och relationer. Den som förstår en social struktur kan bidra till att transformera den; inte upprätta en vakuumförpackad relation med sin analys.

Dels, är det som om den objektiva förekomsten och det subjuektiva erkännande av sociala strukturer skulle upplösa individualitet och specificitet. Också detta är ett feltramp. Alla mänskliga relationer föregår i ett patariarkalt maktfält, men de är för den skull unika. De kan peka i skilda riktningar, vara motströms ibland och stereotypa ibland. Det gör friheten – den av sociala strukturer bundna men inte låsta – så åtråvärd i sin komplexitet. Detta är mänskligt liv. Beauvoir gjorde mer av sitt, än de flesta andra.